stigstrombergsson

Detta inlägg är ett avbrott i serien sak och form som jag kommer att återvända till i morgon – typ. I stället är det dags att berätta några andra saker.

Strax före 07.00 i morse drog jag åstad till Luleå för att medverka i Radio Norrbotten P4. I ungefär 40 minuter effektiv tid fördes där ett samtal som finns att lyssna till på radions hemsida i ungefär en månad – sades det. Ljudarkivet är riggat så att man får programmen halvtimme för halvtimme och allt kan hittas om man startar med att klicka här. Skrolla sedan till halvtimmen 08.00-08.30 för 3 november så börjar pratandet efter ca 12 minuter. När sändningen sedan går över till Trafikinformation kan man – om man inte vill lyssna på den och en del annat – klicka på länken till halvtimmen 08.30-09.00. Där är det nyheter i början men efter ca 7 minuter kommer ett instick om samtalets innehåll, mailmöjligheter osv och själva snackande går igång när det gått ungefär 12 minuter av denna andra halvtimme.

När detta var gjort togs en kopp kaffe med en av medsamtalarna och sedan förpassade jag mig in på Stiftskansliet, lånade ett tomt arbetsrum och med det som bas telefonplanerades ett par Kyrkvärdskurser våren 2011.

Dagens höjdpunkt blev lunchen hos Tyra med mor och far. Roligt att träffa dem, främst hon som i förrgår blev hela åtta månader gammal. Givetvis var kameran med och resultatet kan beskådas här – på ANDRA BLOGGEN under namnet pris på gång.

Studier väntade föräldrarna och farfadern – alltså jag – drog in till stan för att köpa jeans under väntat traumatiska former. Vadå traumatiskt?? undrar sannolikt inte alls läsaren, men jag förklarar i alla fall:

Jag är definitivt ingen spinkis utan bär tveklöst minst 10 vällevnadskilon för mycket. Detta gör absolut inget om det skulle ändras men går att leva med så där ligger inte traumat. Det ligger i stället längre bak i historien och grundar sig i att jag inte var ett litet barn när jag var ett litet barn. Sant är att jag var ungefär lika lång som mina klasskamrater i låg- och mellanstadiet men den mängd måttband som gick åt för att mäta min ekvators omkrets var mest i klassen. Alla av mor och far arrangerade brallbestyr blev därför en plåga. In och ut i butiker, prova, prova C-storlek, prova D-storlekar och slutligen fram med måttbandet för att beställa till den knubbige gossen som med detta procedurande blev märkt för livet. Jag gillar inte att prova brallor!! Huvva!!, Går jag in i en affär och inte hittat något efter 15 minuter får det vara. Går ut! Japp!

Idag gick jag in i en jeansaffär. Tittade. Tillfrågades av expedit om jag önskade hjälp. Ja tack, blev svaret, och jag presenterade sedan mitt ärende ungefär med följande ord: Jag är en korpulent herre i övre medelåldern som vill ha jeans som inte är trasiga, inte nötta, inte flammiga eller som inte som för yngre folk faller ned under rumpan när jag inte har hängslen. Jag vill ha vanliga jeans som de jag hade när jag var hälften så gammal som nu!

Expediten var en man i min ålder som tittade på mig, sporde kort om färger och sedan svar givits tog fram två exemplar för mig att testa. Började med det ena paret och fann att saken hade rätt form. Exakt! Betalningen blev en snabbt avklarad formsak och jag lämnade butiken 8½  minuter efter det jag inträtt i densamma. Glad och i passande högform över saken!