stigstrombergsson

31 juli på kvällen.

Med förra blogginlägget är allt som skrevs under resan till Norge och fjällen publicerat. Givetvis hände mer, togs fler bilder, upplevdes mer och tänktes mer. Inte minst stimuleras – tycker jag – tankeapparaten av att benen går.

Vi lämnade alltså vår lägerplats och gick tillbaka mot Abisko. Man kan tro det skulle vara lätt hela tiden men så blev inte fallet. Dimma gjorde att vi efter det att vi lämnat sjökanterna faktiskt ibland upplevde problem med riktningen. Rösmarkeringar är ibland svåra nog att se i stenskravelområden och i dimma är det ännu marigare. Dessutom syns inte upptrampad stig i block- och hällmark. Kompassen kom till och med fram vid ett tillfälle.

Samtidigt var det också fascinerande. Den oinvigde tror kanske att fjäll bara är makro-miljö med toppar, dalar, branter, forsar och fall. Givetvis finns detta men mikro-miljön är minst lika intressant. Enskilda stenar, växter och fler växter som också bidrar till vandringarnas kvalitet.

Vad det led kom vi i alla fall ned under molntaket och vi kunde tydligare se vart vi var på väg. Ändå tog vi miste på gångstig och hamnade vid 16-tiden i Abisko Östra två km från Abisko Turist. Detta gjorde inget eftersom gången i terräng med detta blev ett par tusen meter kortare.
Madammen tog en landsvägspromenad på 2 km och hämtade bilen.

Nere vid vägen hade solen brutit igenom och ett kort rådslag hölls om huruvida vi skulle stanna ett dygn till för att gå en dagstur eller bara vara kvar. Beslut togs dock enhälligt och snabbt att rikta fordonet hemåt. Mat- och tankpaus togs i Kiruna – Giron – och 23.30 parkerade vi framfört vårt eget lilla hus och semestertrippen kunde anses avslutad.

Semestern – i mitt fall sommarlovet – har dock hållit i sig några dagar till. Madammen börjar om arbetet på måndag och jag startar redan i morgon med predikan i Högmässa i Älvsby kyrka. Med den gudstjänsten startar så två veckors intensivt arbete på folkhögskolan med tjugotalet fotbollskonfirmander. Lärarsommarledigheten blev detta år således påtagligt naggad i kanten. Stimulerande ändå. Riktigt spännande faktiskt.

28 juli på morgonen

Sådärja!!
Frukost äten, teet drar.
Snus under läppen.
Ny dag framför fötterna.

Det blev en blåsig natt men med sömn i alla fall. Det är inte kallt, bara småfuktigt. Typ rått men det regnar inte längre. Moln och siktlöshet består och dagsturen kommer därför att gå tillbaka. Åt det hållet vet vi ju hur terrängen är med stenskravel, vide, sumpmark osv. Alternativ gångväg kan vara en genväg på ca 1½ mil till Kaisepakte men vad gäller den vägen vet vi inte ett dugg om ovan nämnda terrängfaktorer som – tro mig – kan dra både tid och kraft ur den tappre bergtraskaren. Sedan finns en omväg med samma mål efter en beprövad rösmarkerad led men då blir promenaden hela fyra halvmil. Dessutom tillkommer för bägge Kaisepaktealternativen det bistra faktum att framme vid målet är vi två mil från bilen som står i Abisko. Tre halvmil tillbaka i moln och dimma framstår därför som det smartaste alternativet även om tillbakavandrande kan ses som något negativt, van som man är att citera Nicke Lilltrolls käcka rop: Frizzkt framååt!*

Och nu har teet dragit klart.

27 juli sen kväll

Mitt i framställningen – som nog läsaren kunde ana av förra inlägget – slog akut sömnighet ett dunderslag i skallen och allt skrivande avbröts för en dryg timmes tupplur. Därefter skedde en utlöpning för att spänna fast tältet med fler pinnar och snören då blåsten dragit på. Av det högljudda smattret i tältduken gissar jag att det blir en framochtillbakanatt vad sömnen beträffar. Problem? Nä! Smattrande vind och då och då en regnskur måste man räkna med när man befinner sig i molnen på ca 1000 meters höjd.

Den nu beskrivna situationen är alltså Sitz im Leben för mina funderingar. Alltså den situation där tankarna tänks. Den tänkta situationen då en eventuell läsare av mina i flera avseenden högt belägna tankar kan tänkas läsa dem är ett annat tänkbart Sitz im Leben. Två Sitz im Leben-ar alltså. Två funktionsmiljöer eller sammanhang för samma text. Minst. 

Också annars – frikopplat från dessa fjällvandringsfunderingarnas tankemödor – avser som teologiskt fackuttryck Sitz im Leben just den plats och det sammanhang och den situation där till exempel en viss Bibeltext kan tänkas ha fungerat till sin början. Minns jag rätt var det en tysk som hette Gunkel som introducerade begreppet för bland annat Psaltarens psalmer som han analyserade på längden och bredden. Utifrån innehållet klurade han kring vilka lägen och situationer de till en början använts. Antog till exempel att Psaltaren 24 sjungits vid någon vallfartsvandring till templet i Jerusalem, att nummer 45 fungerat i samband med något kungligt bröllop – kanske ursprungligen i Nordriket mellan kung Achav och det leda stycket Isebel – osv.

Det skulle egentligen bli samma sak om vi tog en vanlig psalmbok, skrev alla psalmer på var sitt blad och satte dem huller om buller eller i åldersordning eller efter författare eller tonart eller vadsomhelst. En kines som översätter dessa svenska truddiluttar skulle ju genom sin analys ganska lätt fatta att Sitz im Leben för Stilla natt är de svenska kristnas årliga firande av Jesu födelse. Versen Den blida vår är inne skulle på samma vis ha sitt Sitz im Leben kopplat till viss årstidsväxling och Din klara sol går åter upp har nog mest använts en viss tid av dygnet. Dock kommer nog inte vår tänkta kinesiske analytiker att kunna sluta sig till att Den blomstertid nu kommer har sitt främsta Sitz im Leben kopplat till att det allmänna skolväsendet avslutar sin verksamhet i en anda så sekulär att religiösa inslag inte tillåts förekomma.

The Sitz im Leben for the Early Passion narrative – som jag nämnde I förra notisen innan tuppluren – är således funderingar kring hur berättelsen om Jesus lidande och död fungerat I den tidiga kristna kyrkan. Nu går jag – eller rättare sagt: sitter jag – till läsning av de ur den en gång lånade boken kopierade sidor jag valde att bära med mig in i fjällvärlden.

27 juli tidig kväll

På samma ställe samma dag men efter klockan 19 värmer gulaschsoppan bra i magen när regnet droppar mot tältduken. Inte smattrar ty det är ett lätt regn. Så lätt att det nästan var på ett ut att vandra iförd regnställ eller utan sådant. Regnställ hindrar på ett bra sätt yttre fukt att tränga in men också inre fukt att lufta ut, vilket gör att man under vissa förhållanden behöver fundera över hur saken skall balanseras. Kraftigt regn betyder givetvis regnställ men småskvättande då och då lufttorkning. Idag valde madammen regnställ men jag avstod och vi blev ungefär lika våta.

Vad gör man i ett tält tidigt en kväll när man inte har lust att sitta ute eller småspankulera omkring? Surfa på nätet går inte. Inte heller titta på TV. Och mobilen saknar täckning.
Stirra tomt framför sig är ett alternativ. Eller läsa en bok. Eller skriva sådant man senare avser renskriva för sin blogg till varken glädje eller intresse för läsekretsen. Eller kanske skriva om att läsa…?

The Sitz im Leben for the Early Passion narrative är rubriken på kapitel sju i en bok* jag sin helhet läste för ett par år sedan när jag bedrev studier vid Uppsala universitet för att nå graden teologie magister i Bibelvetenskap, Nya testamentet. Boken fjärrlånades via lokala bibblan men befanns så innehållsrik att jag kom att önska äga ett eget exemplar. Givetvis var den utgången från förlaget vilket gjorde att arbetsplatsens kopiator fick jobba en del… zzz!

27 juli eftermiddag

Tjuonavagge – eller numera Ćuonjavággi – är det riktiga fjällvandrarnamnet på den dalgång som på turistiskt vulgärmål kallas Lapporten. Där är vi nu. Närmare bestämt vid sydändan av den övre av sjöarna i dalgången. Vanligen brukar i svenska fjällen den övre i ett sjöpar ligga i nordväst* eftersom systemen avvattnas i sydostlig riktning. Här är det inte så då vattnet rinner åt andra hållet. Inte uppåt – knäppstare! Men norrut till Torne träsk genom den dalgång vi idag genomtraskat.

Vid 8-tiden ungefär vaknade vi och vid 10 var vi till fots. Mulet. Efter ett tag lätt regn. Sedan uppehåll. Lite regn till. och så uppehåll… – läsaren fattar mönstret. Varmt dock. Gissar ca 15 grader och enligt mötande vandrare som hade bättre koll på långvädret än vi skulle denna tisdag bli en mulen regnig mellandag som sedan skulle följas av sol och ökande värme.

Runt 13.30 matpausade vi dryga timmen men vid 17-tiden var vi lite småless regneriet och valde att gå i förläggning. Så gjort innebär att vi är kvar i dalen i morgon bitti då – förhoppningsvis – molnen lättat och de praktfulla massiven kan beskådas i bättre sikt. Sedan får vädret avgöra vägvalet.

Nu varm gulaschsoppa!!

26 juli kväll

Måndag 26 juli ca 22 skriver jag denna notering befinnandes med madammen i tält nogsamt uppslaget västvart Pajep Paddustievva – eller på en annan karta Báddosdievvá – ca 5 km från Abisko turiststation. Vi är således tillbaka i fäderneslandet inhalerande den friska luft som kommer ur ett EU-medlemskap. Norge lämnat men i ljust och tacksamt minne bevarat. Henningsvær klart värt ett framtida återbesök även utan att en familjemedlem redan i förväg befinner sig där säsongsarbetande.

Vägen till Sverige var inte alls som den 15 år gamla kartan vi hade visade. Massa vägar med ny sträckning. Tunnlar genom berg i stället för knirkling runt om. Tunnlar under fjordar i stället för färja. Broar närmare himlen än fjordvattenytan under. Resan gick fort så fördärvat vilket innebar ankomst till Björkliden i mycket god tid innan sonen därstädes klockan 16.12 placerades i en blek kopia av en Pullman-vagn för att genom SJ:s försorg transporteras till Älvsbyn.

Vi – jag och hustrun alltså – spatserade timmen senare fullt fjällpackade ut i geografin med närriktningen ställd mot Lapporten som alltid står öppen*. Nu är vi i tältet efter att ha middagat sent. Utanför är det ingen nämnvärd blåst men det regnar svagt. Om morgondagen innebär fortsatt vandring in genom nämnda öppna Lapport eller en alternativ rutt in i Nissunvagge – Nissonvággi – avgörs av väder och dagsform.

Detta inlägg är inte ett direkt reseinlägg. Visst hör det ihop med resan men jag sätter det under kategorin Predikaren 12:12 då det handlar om en bok jag kom att läsa medan vi var i Norge.

Boken – Øyne i Gaza – såg jag i och för sig för ett par veckor sedan i sin svenska version på Akademibokhandeln i Umeå. Avvaktade dock med inköpet eftersom jag ville kolla upp vad den skulle kosta på nätet vilket jag också gjort men köp ännu inte gjort. Men blir!

Øyne i Gaza stod dock i bokhyllan i det kök och allrum dotterns arbetsgivare upplåter åt ett par av sina anställda. Jag grep mig verket an att läsa den på norska. Det var ett bra beslut då författarna är de två norska läkare som under Gaza-kriget nyåret 2008-2009 tjänstgjorde som förstärkning på ett av de sjukhus i Gaza som på grund av alla skadade kom att förvandlas från en vanlig hälso- och sjukvårdsinrättning till ett veritabelt fältsjukhus.

Förutom att vara läkare kom också informatörens uppdrag att hamna på dessa läkare. Israeliska armén tillät nämligen inga journalister komma in i Gaza under Operation Gjutet bly utan samlade mediafolket strax utanför Gaza för att regelbundet valla dem till de explosionshål som Hamas- raketer verkningslöst gjort på fält och kullar i det området. Döda civila, stympade barn, kvinnor skjutna bakifrån på nära håll, bomber mot skolor och beskjutning av ambulanskonvojer man lovat släppa igenom ville ”världens mest moraliska armé” naturligtvis inte att media skulle bevaka och därför fick ingen gå in – fast man ville. Mobiltelefoner, satellitlänkar och annat gjorde dock att västerländska nyhetsbyråer med hjälp av frilansande palestinska inhemska kamerateam kunde sända direktintervjuer med de två norrmännen om situationen, hur de civila drabbades, bristen på utrustning, terrorbomningar osv.

I boken berättar Mads Gilbert och Erik Fosse vad de såg och vad de erfor. Dessutom finns inledande förklarande kapitel och efterhandsreflexioner och alltsammans blir en stark hårresande läsning som på något sätt vann av att läsas på norska, författarnas eget språk. Gissningsvis är den svenska utgåvan också lika bra och jag uppmanar verkligen denna bloggs läsare att läsa boken. Framför allt utmanar jag alla dem som i vått och torrt alltid ursäktar Israels agerande att ta del av den och reflektera över vad den starkares våldsutövning gör med människorna, hur den driver dem in i traumatisk apati samt i armarna på Hamas som är de enda försvarare och förespråkare de upplever att de har när världen vänt dem ryggen för att de röstade fel i ett demokratiskt val.

Söndagskvällen i Henningsvær var boken genomläst.

25 juli kväll

Jag har badat i Atlanten!! – mitt andra världshav.
Östersjön med Bottniska viken räknas inte som havsbad, tycker jag. Havsbadar gör man i salt öppet vatten. Därför räknar jag inte heller korkflytandet i Döda havet förra hösten som ett havsbadande även om det var huvvaligen salt. Atlanten är dock ett hav och idag – söndag – bebadades denna ocean*.

Vi for strax öster om Henningsvær till en playa som kallas Kalle**. Detta efter att ha avsatt madammen och dottern som via en topptur skulle fotvandrandes ta sig till den beach där jag och yngste sonen valt att bre ut våra solbadlakan och kanske – med betoning på kanske – avsåg att sänka våra kroppar i det enstaka grader varma fjordvattnet.

Mycket kan sägas om mig men påstås det att jag är lite konstig är det helt korrekt. Badning kom således att äga rum även om ingen skall säga att det var skönt. Förödande långgrunt. Fötterna utan känsel när vattnet nådde knäna.

Men – för att få det gjort – bad i Atlanten blev det.
Och jag kände mig macho till 1000!!

Vad det led kom toppvandrarna så fram och efter ett par timmar bar det av hemåt för vila och hygiensanering innan middag på Fiskekrogen ca 20.00. En öl och en tredjedels vinare samt mycket god (dyr!) mat och en öl senare sitter jag nu skivandes. I morgon styrs kosan mot lågprislandet Sverige men enligt ett annat vägval än vad som tidigare aviserats. Målet blir Björkliden som kommer att utgöra basen för en del fjällvandringar sedan sonen satts på tåget hem.

24 juli kväll

Vi kom alltså fram om fredagen och installerade oss där vars dottern bor. Hon – plus en arbetskompis – bor ovanför ett garage i ett par mysiga rum och disponerar kök, toa osv i arbetsgivarens bostad. Där sov vi första natten för att sedan flytta till det vandrarhem som hör till Fiskekrogen som är dotterns arbetsplats.

Lördagen tänktes som en utflykt till ett ställe som heter Ballstad ungefär en timme väster om Henningsvær där vi bor. Sagt och rattat. Dit kom vi och begynte en vad norrmännen kallar tur dvs fotvandring uppför backar – fast vi ämnade hålla oss strax invid sjösidan vilket här betyder havsytan.

Nu är det så att jag vid 57 års ungdom inte är världens spänstfenomen. Skulle givetvis ägnat mer tid åt att hurta och jogga och träna hålla på men helt bortom all räddning räknar jag mig ändå inte – än. Har lite högt blodtryck som medicineras på ett sätt som jag för närvarande nog bedömer vara i övermått. Hursomhelst märkte jag att efter ungefär en kilometer så vill som krafterna bara rinna av. Dottern och sonen fotsatte den mer strapatsberäknade turen medan jag och madammen – efter en verderkvickande paus – höll oss på lägre höjder.

Blev i alla fall en fin dag med utevistelse i fint väder i vackert landskap.

23 juli kväll

Tre timmar på en smågungig Vestfjord senare anlöpte skutan Svolvær (bild) och efter en mat- och provianteringspaus – besök på bankomaten – styrde vi kosan knappt två mil västvart till Henningsvær där dottern arbetar. Smala, kurviga, backiga, havsnära fram till ett ställe som om det skulle beskrivas med biblisk formulering är lokaliserat ytterst i havet*. Stället är ordentligt och gediget inriktat på den så kallade besöksnäringen. Och kempe-mysigt!

I skrivande stund är barnen – hon som jobbar här (25 år) och den medföljande minstingen (18år) – iväg för att fiska. Vi som har varit unga längre än dem har förblivit inomhus där vi bor, ser på TV (amerikansk komedi med norsk text), smuttar på en liten tår av dotterns Laphroaig** och tar det lugnt – på kvällskulan runt 10.

23 juli lunchtid

Stavningen i rubriken är inte norsk. Snarare ett försök att återge ett ½dialektalt uttryck som användes i mitt barndomshem. Sades dessutom på ett speciellt sätt vilket får mig att misstänka att upphovspersonen är ett släkt- eller byaorginal från andra fjärdedelen av 1900-talet. Ordet fungerar som allmänt förstärkningsord likt de mer själlösa varianterna Jätte-, Super-, Mega-, Bauta- – eller på norska: Kempe-.

Oulecklitt dyrt är det i alla fall Norge. 1000 norska slantar* tillväxlades redan innan vi stack hemifrån och ett cafébesök och enfärjebiljett senare återstår 150 stycken.

Nåja! Den som sig på resa ger kan ej på resan snåla som mitt nykläckta semesterordspråk lyder. Bara att bita ihop i förtröstan på att på måndag ramlar löningen in på kontot.

Klockan 06.30 startade vi från Jäkkvik i tokblåst. Väl framme i Fauske – de geografiobildade i läsekretsen må här uppsöka kartbok – togs beslut att inte köra till Bodø för en fyra timmars färjetur till Sørvågen som är västlig slut- eller startpunkt på Lofotens vägnät. I stället fortsatte vi på fastlandet till Skutvik varifrån färjan strax – nu! – lägger ut för en kortare resa. Om ett par timmar drygt är vi i Svolvær – om Gud vill.

Ibland – men inte ofta – funderar jag på om någon om låt oss säga 100 år kommer att doktorera på mina predikningar, föredrag, bloggskriverier och annat. Projektet skulle ju kunna genomföras eftersom allt finns till största delen i text och det gäller bara att lappar sparas vid framtida bodelning. Nu ligger jag givetvis inte vaken grubblandes kring detta men undrar ibland vad ett sådant arbete skulle leda till för resultat både vad gäller alstrens innehåll och mitt mentala tillstånd. Det finns ju folk som gått igenom till exempel Den Heliga Birgittas, Martin Luthers och Fjodor Dostojevskis skriverier och korat dem till neurotiska depparjeppar med åtminstone periodvist glapp i hjärnkontoret eller någon annan lämplig diagnos. Inte jämställer jag mig med dessa resar – bort det! – men vad skulle analysen leda till? Läsekretsen inbjudes att medelst kommentar-funktionen härstädes inkomma med seriösa och mindre seriösa förslag.

Bloggandet har haft ett nästan veckolångt uppehåll* beroende på att jag befunnit mig i utlandet och på höglandet. Min vana trogen har jag oregelbundet fört dagbok i akt och mening för att att under kategorien Speciella resor delge denna bloggs läsekrets vad som hänt, känts och tänkts. Skriverierna har mestadels skett i en liten söt anteckningsbok jag inhandlade i El Salvador för mer än femton år sedan och som jag råkade hitta i en låda innan avfärd.

Renskrivning av sådant tar tid och annat värt att beblogga kommer troligen att smyga sig in innan allt är färdigt. Må så ske! Forskaren om 100 år kommer väl därför att diagnostisera bloggen på samma sätt som Martin Luther i sitt företal till Hebreerbrevet beskrev den skriften: Mig synes det, såsom vore denne epistel sammansatt af många stycken och afhandlande ej i ordning ett visst ämne**. I vart fall kommer alla inlägg kopplade till resan att prydas av Sillsallaten, det gamla unionsmärket som fanns på svenska och norska flaggan till unions-upplösningen 1905***.

Nu torsdag kväll är jag i Kyrkans lägergård i Jäkkvik för en andhämtningspaus. Imorgon fortsätter resan för att – om planerna håller – 10.15 ta båten från Bodö över Ofotenfjorden till Moskenes för bilkörning österut i cirka en timme till den plats där den yngre på säsongsbasis förtjänar sitt levebröd. Det handlar alltså om årets utlandsresa. Medans andra far till Thailand eller Rhodos eller Provence eller, om de är riktigt malliga, till Mallorca åker vi som brukligt norrut och nu alltså till nabolandet i väster för ett veckoslutsbesök därstädes.

Planen var hela tiden att lägga tre timmars körtid bakom avgasröret redan under torsdagen men då Tyra med föräldrar och ny bil var på visit försenades avresan några timmar. Ändå var det en vettigt tanke och därför är vi nu i Jäkkvik – i kväll både andningshål och blåshål.

Om måndagen bär det så hemåt igen men då rejält omvägandes. Sonen puttrar hem till det hus som även under helgen ingalunda står tomt och obevakat men jag och madammen sätts av på E6-an i Norge mitt emot Nasafjäll och inleder årets fjällvandring i huvudsakligen östlig riktning. Håller planerna bordar vi en buss på fredag på den plats där Polcirkeln skär Graddisvägen för att medelst kollektivtrafik snabbt och säkert befodras till hemorten. Lördagen kommer då att gå i efterarbetes och förberedelsens tecken. Efterarbete är tvätt och persedelvård. Förberedelse gäller det två veckor långa konfirmandläger som startar i och med Högmässan i Älvsby kyrka den första augusti. Predikan i den gudstjänsten innebär slutet på sommarledigheten.

Vad det kan bli i bloggeriväg de närmaste dagarna är av detta sagda höljt i dunkel. Dottern – Snorvan som liten – påstår att internätet är dåligt där hon bor och på fjällvandringen är det sannolikt ännu sämre och dessutom tänker jag helt enkelt inte släpa på en dator då.
Så galen är jag inte.

Däremot kommer jag att skriva i en för ändamålet medförd anteckningsbok. Vandringar och annat innebär tid för tankar och att sätta dem på handskriven pränt har alltid roat mig. Min ordinarie skrivbok är i det närmaste full men sökandet hemma innebar att jag återfann en gullig sak inköpt för en massa år sedan i El Salvador. I den var bara skrivet lite i och nu kommer den att få tjänstgöra som funderingsarkiv ur vilket valda delar i efterskott troligen kommer att kunna läsas härstädes under kategorin Speciella resor.

En sak till: Om LOST och ”slutet” igår har jag inga kommentarer mer än att det verkade hart när desperat. Som om det gällde att få ihop en knorr medan man hade några tittare kvar. Att den mystiska holmen de var strandsatta på var någon sorts skärseld hade jag misstänkt för flera uppehållsperioder sedan men slutet blev faktiskt ganska dåligt. Ingen förlust alltså!

På ett sätt blir jag glad att det i Israel faktiskt är så att sanningen kommer fram. Det är ett tecken på att mellanösterns första demokrati fungerar. Samtidigt blir jag brydd över att man inte erkänner klart, tydligt och rakt att man gjort – och gör – sig skyldig till övergrepp och brott mot folkrätten.

Operation Gjutet bly var Israels namn på det senaste kriget mot Gaza i vilket 13 israeler och över 1300 Gaza-bor dödades. När det skedde och strax efteråt anklagades Israels styrkor för att ha dödat civila och för att ha använt vit fosfor. Bägge dessa anklagelsepunkter avvisades med emfas av Israel och i vevan kunde jag i bloggar och annorstans på nätet läsa hur en del så kallade ”Israelvänner” också avvisade uppgifterna och förklarade alltsammans vara en terroristsympatiserande Hamas-kramande antisemitisk vänstervriden lögnkampanj. Vit fosfor hade inte används och civila offer var inte civila utan förklädda kombattanter! – typ.

I den så kallade Goldstone-rapporten framfördes en tid senare kritik mot båda sidors brott mot folkrätten. I fallet Israel gällde det just civila offer och vit fosfor. Reaktionen blev förnekande samt en kampanj i vilken den judiske sionistiske sydafrikanske domaren Goldstone stämplades som en inkompetent förrädisk antisemit.

I nyheterna på radio idag talas om att det nu kommit nya direktiv för israeliska styrkor så att antalet civila offer i framtida konflikter inte skall bli så stort. Och att vit fosfor inte fortsättningsvis skall användas. Det är goda nyheter och på Sveriges Radios hemsida kan man läsa om det här.

Vänta nu!!!
Det var ju inga civila offer!!! Och ingen vit fosfor!!!
Hur kan man då minska det som inget var?
Om det nu inte var så som man sa att det inte var?

Lite förbryllad blir jag men kan inte förstå det hela på annat vis än att Israel ljög då när det begav sig och att villiga sympatisörer då kablade ut lögnerna? Och jag förstår det som ett demokratis hälsotecken att sanningen kommer fram – om än krypande.

Jag har nu inte tid att skriva mer. Barnbarnet Tyra har kommit!!

Och till kvällens dubbelavsnitt – seriens slut – av LOST återstår 354 minuter.

Denna måndag innebar en fjällutrustningsinköpsresa till Luleå.
Utbudet stort men utfallet (ännu) begränsat. Trolig returresa på onsdag.

Besök hos barnbarnet med föräldrar en liten stund.
Resultatet blev en drygt 2 minuter lång dramatisk leka-och-äta-film som kan beskådas här på ANDRA BLOGGEN som nu börjar anta karaktären av barnbarnsfilmsarkiv.

När jag läser Bibelvetenskaplig litteratur – exegeisk med ett fint ord – blir det ofta av en ganska enahanda sort under parollen: En Bibelkommentar, tack! Det betyder att jag företrädesvis väljer en bok – oftast på engelska – som i avsnitt efter avsnitt belyser och ger stoff för att tolka och förstå en speciell Bibelboks text utifrån grundspråket. I detta ligger fokus på vad texten kan tänkas haft för innebörd för den som skrev den och de som först hörde den läsas upp – alltså ett då-perspektiv.

The Church in the New Testament av Rudolf Schnackenburg (ISBN 0860120023) är en Bibelvetenskaplig bok av lite annat slag. Som titeln anger så har författaren siktat in sig på ett speciellt tema och söker ge en samlad bild av vad Bibelns Nya testamente som helhet säger i frågan. Det blir alltså frågan om det något-senare-perspektiv som den kristna Kyrkan hade då den kände och använde hela den samling böcker och brev vi kallar Nya testamentet. Ett viktigt perspektiv eftersom Kyrkans nu-självuppfattning rimligen bör vara i samklang med hur hon ser på sig själv i de bibliska skrifterna. Struntar man i det är man verkligen ute och cyklar – som många är.

Nu är boken läst på tredje eller fjärde försöket. Den har några år på nacken* – drygt 40 faktiskt – men det behöver inte betyda så mycket när det gäller det tema som avhandlas. Bibeltexterna var ju välkända då och så mycket nytt stoff som kan förändra deras sammanlagda Kyrko-tanke har inte tillkommit. Snarare har en viss tillnyktring skett kring en del idéer som florerade på 1960-talet** men som författaren förhöll sig ganska kallsinnig till.

Schnackenburg var katolik – dog 2002. På tyska Wikipedia kan man – inte jag – läsa om honom här där jag tror det står att han är den mest betydelsefulla katolske tyskspråkige exegeten under andra hälften av 1900-talet. Egentligen är inte det ank-skit! Det finns under perioden flera katolska exegeter av rang – Fitzmeyer och Brown är exempel – så att platsa i den flocken är inte illa. Att det står Nihil Obstat och Imprimatur på baksidan av titelbladet brukar också innebära en viss kvalitetsgaranti.

200 sidor god och mycket lärorik Bibelteologi om Kyrkan – Kristi kropp och Guds folk, förenad av dopet, Anden och måltiden i gudstjänsten. Läs den. Fjärrlånas lämpligen via lokalt bibliotek eller – för folk i min närhet – ur min bokhylla där en yngre upplaga än den på bilden står att finna.

Yngste sonen är – trevligt tycker pappan – en smula historieintresserad. Främst militär historia hitintills. Han läser därför en del böcker jag köpt och jag läser det han köper – till en del. Senaste volymen han beställde kom jag att norpa innan han själv fått grepp om den men nu kan den förpassas ned till den kula han bebor i husets undre regioner .

Finska vinterkriget 1939-1940 av amerikanen William R. Trotter är således nu genomläst. 340 sidor berättelse om ett litet lands motstånd mot en stormakt och alltsammans i extrem kyla. Precis som midvinternatten köld är hård och flera sådana nätter på raken skapar en tung enformighet blir dock boken också lite monoton efter ett tag och tyvärr saknas kartor över de områden och händelser som skildras. 

Författaren är ett amerikansk Finlandsfan och ibland tar hans beundran rent lyriska proportioner. Rent underhållande blir beskrivningen av det finska psyket på sidorna 180-181. Jag väljer att till läsarens fromma, i stället för att återge baksidestexten som i stället kan läsas här, att idas skriva av ett stycke så att vi alla kan veta varför det ibland går som det går i ishockey.

• En av de viktigaste faktorerna som gjorde det möjligt för finländarna att förinta styrkor som var mycket större än deras egna låg säkerligen i skillnaden i psykologi mellan de soldater som var engagerade på respektive sida. Ör den finländske soldaten var kylan, snön, skogen och de långa mörka timmarna faktorer som kunde vändas till has fördel.
  Att säga att finländarna stod på god fot med vintern är en underdrift. I Finland är vintern själva faktum som allt annat – ekonomin, kulturen, den nationella psykologin – färgas av, eller härstammar från, den helt dominerande verkligheten. Förhållandet mellan finländarna och vintern utgör något av en motsägelse. Å ena sidan gör vintern livet hårt och ensamt och ibland grymt. Det är den aspekten av att leva med vintern, den samlade effekten av ändlösa subarktiska vinternätter, den överjordiska tystnaden i vinter-landskapet, den stränga och osäkra beskaffenheten av livet på landet, som ger den finländska karaktären denna envisa och grubblande karaktär som är så svår att tränga igenom för utlänningar.
  Ändå är finländarnas förhållande till vintern mer symbiotiskt än antagonistiskt. Varje uns av ekonomisk tillväxt, varje kilo av spannmål, varje meter av stenlagd landsväg, varje ny elektrisk kraftledning på landet utgjorde en svåruppnådd seger, ett litet tecken på framsteg, som avtvingats det obarmhärtiga och flinthårda landskapet. Finländarna var 1939 stolta över dessa små, men ökande segrar över naturen, över det sätt på vilket de hade lyckats få snölandskapet att blomstra och fört ljus till byar där solen låg gömd från december till mars.
  När finländare inte grubblar över naturens grymhet, är de benägna att jubla över att de behärskar den. Finländska barn som ännu knappt kan tulta, rultar omkring på skidor. De flesta vuxna är utmärkta på längdåkning i terräng. Också den mest kosmopolitiske finländare som är uppväxt i staden är beredd att lämna staden så snart tillfälle ges och att varje år tälta, vandra eller utöva den svårfattliga sporten orientering ute i skogarna och på fjällen.

Vilken översättning är nu bäst??
Så löd frågan i förra inlägget som jag valde att sätta i kategorin Exe-geten bräker. Utifrån ämnet skulle i och för sig Församling – kategorin för kyrkliga och kristliga ting – gått lika bra men då det var ganska länge sedan exegeten fick bräka och det handlade om Bibeln gjorde jag det val jag gjorde med tillhörande bild. Liksom nu.

Jag strök parafraser från min lista över tänkbara Biblar som kan vara bäst. Prata-fasorna är ju inte ens översättningar från grundtexterna*. Likaså vill jag från kandidatlistan ta bort alla en-mans-arbeten. Det finns sådana av god kvalitet men hur bra till exempel David Hedegårds eller Bo Giertz översättningar till Nya testamenet än är – det finns fler – är de ändå enmansverk och jag tror fler skallar tänker bättre än en. Att ha dessa två nämnda som ”bredvid-Biblar” är dock bra. Liksom översättningar till andra språk man behärskar.

Då återstår på svenskt språkområde tre kandidater: 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln.
Hur skall dessa bedömas, rankas, värderas? Och med vilka argument?

Läser man de kommentarer i ärendet som finns i Dagen – länk i förra inlägget – ser man ett tydligt inslag av misstrons värderingsgrund. Jag ogillar den starkt. Visst vet jag att personer som flitigt skriver olika kommentarer i olika tidningars webb-utgåvor ibland verkar tillhöra sorten inte gräsligt välinformerade, ibland till och med arten lätt korkade, så visar de i detta fall exempel på just en misstrons värderingsgrund med rent konspiratoriska inslag. Bibel 2000 – som är ämnet för kommentarerna – bedöms utifrån antaganden om tro (eller snarare icke tro) och (dolda) motiv hos översättarna. Liknar alldeles för mycket – inga jämförelser i övrigt – nazismens bokbål utifrån parollen förkasta utifrån ursprung – i nassarnas fall judiskt. 

När man gjorde 1917 års översättning hade översättarna – alla lutherska protestanter – tillgång till en hel del handskrifter från antiken samt sin tids kunskap i de aktuella språken och de tidsepoker och kulturer i vilka de olika Bibelböckerna skrevs ned.
Deras mål var att göra en kristen Bibel för lutherskt statskyrkligt bruk i församling och skola och som samtidigt skulle fungera som stilnorm för vad man då menade vara god vårdad värdig lätt ålderdomlig svenska.
1917 blev därför smått poetisk, lätt omskrivande av vulgariteter och homogen i sin stil även om grundtexterna hade olika stilar, innehöll grovheter eller var på vanlig enkel prosa eller var fullödigt poetiska. Troheten mot det valda kyrkligt-kulturella idealet kom på så sätt att att i viss mån gnaga på troheten mot texternas original – faktiskt.

På de 100 år som gått sedan dess har kunskapsmassan ökat oerhört om språk och historia. Många nya handskriftsfynd har gjorts och Bibelforskarna – inte längre bara med protestantisk bakgrund utan också med katolsk och judisk – vet nu mycket mer samt har en mycket bättre aning om vad de inte (ännu) vet. Dessutom har svenska språket – likt alla språk – förändrats.
Sammantaget innebär det att 1917 inte är bäst även om man – också jag – kan vara till rysning förtjust i vissa formuleringar typ: Det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick påbud att.... (Lukas 2:1).

Folkbibeln och Bibel 2000 delar villkoren att översättarna haft tillgång till mer vetande än man hade 100 år tidigare och att man söker en mer nutida svenska. De är därför bägge bättre än 1917. I avsikten med sina översättningar prioriterar man dock lite olika.

Om Folkbibeln** kan sägas att målet har varit att i kontinuitet med tidigare översättningar göra en kristen hel-Bibel. Så har till exempel nytestamentliga tolkningar av ställen i Gamla testamentet tillåtits färga också hur man valt att översätta också själva det gammaltestamentliga stället. Man har alltså gjort en kristen tolkning av både kristna och judiska skrifter redan i den tolkning som leder till själva översättningen. I kontinuitet med de tidigare översättningarna har man också bevarat en vill lätt högtidlig ”Bibelstil”.

Bibel 2000 valde att låta de judiska skrifterna – de som kristna kallar Gamla testamentet och judarna Lagen, Profeterna och Skrifterna – översättas som man menar att de uppfattades till stil och innehåll när de sattes samman, inte som de tolkades flera hundra år senare av dem som skrev det som kom att ingå i Nya testamentet. Därför kan också Gamla testamentet i Bibel 2000 användas av judar i synagogans gudstjänst – precis som det var för Jesus och hans lärjungar.

Vill man spetsa till det kan man därför säga att Folkbibeln är en mer Kristus-trogen översättning och Bibel 2000 en mer Text-trogen. Skillnaderna blir i praktiken ändå små. Det blir nyanser det handlar om, inte radikala motsättningar som en del vill tro.

Utifrån detta och med här icke redovisad vetskap än mer i detalj om hur Bibelkommissionen arbetade påstår jag att Bibel 2000 är den bästa mest texttrogna översättningen vi idag har på svenska. Dessutom finns de så kallade Apokryferna inbundna inom samma pärmar - ett plus.

Så läs Bibel 2000.
Ha andra översättningar bredvid som komplement.

Kom en dag under bilkörning – faktiskt på väg till Piteå för att hyra släp och således innan jag blev ittirerad – att fundera över detta med Bibelöversättning. I olika kristliga sammanhang snurrar nämligen olika översättningar omkring och människor tycks föredra en framför andra och då av olika skäl och med olika argument. I tidningen Dagens nätvariant såg jag härförleden en tyckarfråga kring Bibel 2000 och en del kommentarer där förstärkte mitt tankespinn.

Grovt tillyxat kan väl sägas att i Svenska kyrkans gudstjänst dominerar Bibel 2000 starkt eftersom kyrkan har beslutat att den översättningen skall användas i hennes Evangeliebok*. Detta beslut gör att tre avsnitt ur Bibel 2000 läses varje söndag. Ett ur Gamla testamentet, ett ur något av Nya testamentets brev och ett ur något av Nya testamentets evangelier. Denna sista text med ord om eller av Jesus är den viktigaste och tas emot av en i givakt stående församling som tar emot det heliga evangeliet med orden Lovad vare du, Kristus!

Hur det är i andra samfunds gudstjänster vet jag inte exakt men kan givetvis ana en del av hur präster, pastorer och andra gör. Katolska och ortodoxa gudstjänster följer i stort samma kyrkoår som Svenska kyrkan och på liknande sätt. I många så kallade frikyrkosamfund gör man också så men inte lika konsekvent och med färre textläsningar. Troligen har också i de olika sammanhangen Bibel 2000 en stark ställning men – särskilt i frikyrkan – torde andra översättningar också brukas lite utifrån vad läsaren föredrar. Främst är det väl då 1917, Folkbibeln eller Levande Bibeln som blir aktuella.

Detta sagda alltså om Bibelläsningen i offentliga gudstjänster.
Vilken översättning en person håller sig till i sin enskilda Bibelläsning är svårare att uttala sig om men jag gissar att Bibel 2000 också då dominerar men att – åtminstone bland Svenska kyrkans folk – Folkbibeln används en hel del. Dessutom – oberoende av samfund – är nog den Bibel som innehöll en varsamt bearbetat version av 1917 års översättning vad gäller Gamla Testamentet och det Nya Testamente som var färdigöversatt 1981 – NT81 – hyfsat vanlig. Denna hybrid såldes och spreds i inemot 20 år och är nog i praktiken den personliga Bibeln för många. Till sist nämner jag – eftersom jag inte här dryftar utländska översättningar eller riktiga gammel-modigheter som Karl XII i faksimil eller 1883 års Normalupplaga – Levande Bibeln som jag gissar en del yngre – särskilt i frikyrkan – föredrar någon variant av.

Vilken översättning är nu bäst??
Vilken Bibel ska man läsa ur? – i gemensam gudstjänst och/eller privat.

Till att börja med måste då sägas:

Det är bättre att man läser ur en vad jag snart kommer att klassa som en ”sämre” variant än inte alls!! Bibelbruk är i alla lägen bättre än Bibelobruk.

Vilken översättning är nu bäst??

Så löd frågan och skall den besvaras måste först Levande Bibeln strykas från listan. Den är inte en översättning till svenska från hebreiska och grekiska grundtexter utan en parafras – betyder omskrivning – av en befintlig översättning**. Om det är en amerikansk översättning typ American Standard Version eller någon annan som parafraserats på engelska och sedan översatts till svenska eller om det är en svensk översättning man parafraserat vet jag inte. Det rör sig i vart fall inte om en översättning utan om vad jag brukar kalla en prata-fasa som på ett mycket tolkande, omskrivande och predikande sätt förmedlar utgivarnas ofta evangelikala teologi på så sätt att grundtextens djup och flertydlighet på många ställen går förlorad***.

Om bloggläsaren brukar läsa Levande Bibeln och alternativet är att han eller hon framledes inte tänker läsa Bibeln alls så fortsätt då för all del. Avser bloggläsaren att (fortsätta att) vara en seriös Bibelläsare så byt genast ut Levande Bibeln så att det blir ett översatt Guds ord du läser, försöker förstå och tolka.

Vilken översättning som är bäst skall jag återkomma till i ett senare inlägg.

I morse styrdes (enligt antydning gjord i förra inlägget) ett reseri med Umeå som mål och släp bakom bilen. Väl framme i södra stiftshalvans universitetsstad övergick sagda reserie till raseri i flytteri alldenstund äldsta dottern flyttar in i ny lya. Extra armar behövdes för att bära möbler, påsar, lådor, andra möbler, fler påsar, packade kartonger, galgar, byttor, kastruller och allsköns småprylar ut ur en lägenhet till ett släp för körning 200 meter till annan lägenhet där det hela spelades upp på nytt men i omvänd ordning.
Tre körvarv senare var allt flyttat och just nu sysslar dottern och madammen med att parkera allt som hör till ett kök i skåpar, lådor och hyllor. Fler än två ryms inte i köksdelen för att göra detta och då de tydligt betackade sig för att ha mig som arbetsledare såg jag som ett möjligt tidsfördriv att korteligen berätta skeendet för min bloggs trägna läsekrets. Nu skall strax sovas och någon gång under morgondagen återreses det till Älvsbyn.

En gång när min hulde fader var sysselsatt med trädgårdspåtande på tomtmarken tillhörande Trossen 13* i Luleå kom något av kvarterets yngre barn och slog sig i slang med honom. Pratade och frågade och frågade och pratade. Någonstans under resans gång blev väl pappa lite mätt på alltsammans och utmanade barnet med Få se hur fort du kan springa runt huset! Och barnet – en gosse – lubbade.
Kanske det går ännu fortare om du provar igen! sade min fader. Nytt varv.
Prova en gång till – och lite fortare nu!
Väl framme vid den berberishäcksrensande grannfarbrorn hade insikten nått barnet om att här hade en grundlig manipulation ägt rum. Med orden
Jag blir så ittirerad på dig farbror Schtrömberschon! tog han farväl – den gången.
Ordet ittirerad är sedan dess internt i familjen ett bevingat ord.

Och ittirerad var vad jag blev idag. Rent het i humöret. 

I morgon kommer jag och madammen att styra bilkosan till Umeå med ett släplass pinaler äldsta dottern skall ha. Möbler å grejer. För ändamålet behövs ett släp – täckt sådant – som vi inte äger utan behöver hyra. Inga märkvärdigheter alls. OKQ8 tillhandahåller sådant. Liksom Shell. Och Godishuset i Öjebyn där man kan hyra där för att lämna någon annanstans och således slipper ta tom vagn i retur. Fiffigt.

Alltså telefon sent förra veckan för bokning som gav besked att det skulle gå bra men bad oss ringa senare för bekräftelse på vilket släp det skulle kunna bli. Osäkerhet rådde tydligen om exakt vilka fordon man skulle ha inne. Telefon måndag gav samma svar men försäkran att det skulle gå. Samtal tisdag kväll och besked gavs att det skulle gå bra att plocka upp en vagn** onsdag vid 18-tiden.

Sagt och rattat medelst den gamla bilen som till skillnad från den nya saknar klimatanläggning men väl har dragkrok. Hett som i självaste.… bakugnen.
Väl framme 6 mil senare möttes jag av beskedet: Alla släp är trasiga.
Kunde ni inte ringt om det? blev en välmotiverad fråga riktad till det unga sommararbetande flickebarnet som rimligtvis inte alls kan lastas för svamlet. Ni har ju vårt nummer.
Naeä. Vet inte. Kanske.
Kan jag debitera 12 mils onödig resa? fortsatte jag vilket hon inte kunde lova men som jag kommer att göra i alla fall.
Du ska inte få ovett för du sommarjobbar här men be de som fixat soppan att ringa! blev slutorden innan jag återreste i den varma bilen. Till OKQ8 i Älvsbyn för att hyra ett släp. Adjö Öjebyn – för gott.

Och nu är möbler och annat packat för resa i morgon bitti. Och hem med tom vagn på fredag till en fastighet som hemmasonen kommer att ha gjort en del målningsarbeten i. Peppar, peppar.

Och nu är det 139 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Nu tänker jag inte skriva om att det i Sverige gjorts general-muck. Alltså att den allmänna värnplikten avskaffats och att värnandet av nationens intressen till lands och vatten på nationell och internationell arena hädanefter anförtros en professionell yrkeslegion. Inlägget handlar inte om det även om jag har uppfattning i frågan – givetvis – och kan uttrycka en viss tveksamhet inför ändringen. Värnpliktens stora styrka är att den ger soldater med den mentala egenskapen egendomligt utklädd mental civilist – i vårt samhälle dessutom försedd med demokratiska värderingar. En värnpliktsarmé får troligen inte numera riktigt samma stridsvärde som proffs men gör å andra sidan inga militärkupper. För detta ser jag väl ingen överhängande aktuell risk för nu heller men på sikt kan en olycklig värderingsklyfta komma att uppstå mellan landets folk och dess stridskrafter – om vi inte vaktar saken. Men det är som sagt inte den avsaknaden av försvar jag nu mediterar över även om inlägget bildbepryds av släktens siste värnpliktige soldat - äldre sonen, sedemera pappa till barnbarnet Tyra.

Det är exminister Littorins försvarslöshet jag funderar kring. Alltså hans försvarslöshet vis a vis de skriverier Aftonbladdret gjort om att han för uppfylld preskriptionstid sedan skulle köpt sex av försäljande fruntimmersperson. Som jag tidigare sagt har jag inget emot att moderata ministrar avgår eller tvingas avgå men jag är tråkig nog att tycka det skall ske som resultat av allmänna fria val eller på grund av styrkt brottslighet eller uppenbar försummelse. Knuffkampanjer* från kvällstidningar som sänkt sig till Fox News nivå är fel!

Ord står mot ord i frågan. Littorin säger att han inte betalt för könsumgänge. Den tidigare i branschen verksamma damen påstår att han har. Och Bladdret drar igån ett drev. Att indignationen är kvalificerat hycklig är ju uppenbart eftersom "tidningen" annars inte brukar dra sig för att i ickefördömande snaskiga ordalag vända ut och in på verkliga och styrkta snedsprång och skackelhoppningar gjorda av kända eller icke kända personer.

Hur kan Littorin nu försvara sig?
Hur kan han bevisa sitt inte i denna fråga?
Han är ju helt försvarslös och ryktet blir sannare och sannare ju längre tiden går.
Men förblir ju faktiskt bara ett rykte.

Ingen rök utan eld! brukar det sägas och utifrån det gissar ändå en del att det nog ligger något i vad som sägs. Och jag säger: Om det i så futtiga sammanhang som de kyrkliga finns puffmaskiner som utifrån dolda agendor, skumma avsikter eller personligt agg skapar rök där ingen eld pyr torde det i politiken verkligen finns sådana frestelser. Därför borde karaktären att stå sådana emot också finnas. Annars är personer som vill ta ansvar i samhället - moderater och andra - helt försvarslösa.

Littorin är skyldig till att vara moderat! – det är illa nog.
Littorin kan ha skuld eller oskuld i vårdnadstvisten! – det är faktiskt hans egen sak.
Littorin är oskyldig till sexköp! – tills skuld är bevisad.

Då jag inte vet om jag idag kommer att skriva mer på bloggen ger jag därför redan nu onsdags-kungörelsen om antalet minuter som återstår till kvällens avsnitt av LOST: 763 stycken.

Jo, så är det. OAS-mötet i Piteå är över liksom VM i fotboll som pågått mycket längre. Värmen verkar dock inte vara över – bra – och något av en Littorinaffär verkar segla upp. Vad gäller vädret tycker jag att dryga 20 grader varmt är helt lagom och avundas inte ett ögonblick södra delarna av landet som har det tio grader hetare. Vad gäller summering av fotbollen samt liten åsikt om Littorins eventuella eskapader hänvisar jag till kamrat Lestanders blogg som i detta inlägg beskriver vad jag också tycker.

Alltså kan jag såhär på eftermiddagskvisten efter en baddag och en god middag gå direkt till att kommentera OAS-mötet. Extra njutbar är min skrivande stund då temperaturen på den skuggiga balkongen är helt lagom.

Jag var inte på OAS-mötet hela tiden torsdag kväll till söndag eftermiddag. Vara med hela tiden ser jag som möjligt blott och allenast om slikt möte är på hemorten – och kanske inte ens då – eller det är så långt bort att man också måste övernatta i konferenssammanhanget – om man funnit det värt att fara dit. Inga av dessa villkor förelåg då Öjebyn ligger på snabbt bilköraravstånd och därför kunde principen selektivt val av programpunkter tillämpas. Plocka russin ur kakan kan vara en annan benämning på saken fast risken finns ju att något som man valt bort i tanken att det inte är ett russin visar sig vara ett, eller att tänkt russin visar sig tihhöra kategorin Vidbränd kant.

Torsdagskvällens inledningsgudstjänst tänkte jag mig nog som ett russin men valde ändå inte att resa ner för att delta trots att gode vännen och barndomskamraten Tobbe Lindahl skulle predika. Insikten att jag nog om jag ville skulle kunna få aktstycket i referat gjorde att bensinen sparades.

Fredag efter lunchtid blev det dock resa av av intresse för ett par smärre seminarier varvid jag kom att delta i ett om mission i Sverige mot bakgrund av erfarenheter från Etiopien (med flera ställen)*. Missionsformad kyrka skulle kunna vara sammanfattningen över vad som dryftades. Berättelse om situationen i den snabbt växande lutherska kyrkan Mekane Yesus visar på en ung, växande kyrka men Bibelnära profil. Den är i medlemstal snart förbi Svenska kyrkan som är en gammal krympande kyrka som har det både si och så med profilen.
Då situationen i Etiopien och Sverige är väldigt olika varandra gjorde seminarieledaren också en rejäl inblick i det missions-analys-arbete som bedrivs i Engelska kyrkan. I ett samhälle och med en kyrklig-kulturell historia tämligen lik den svenska har Church of England också på ledningsnivå mycket bättre än fattat att vi numera lever i en efterkristen kultur där de allra flesta människor är distanserade från och främmande för vem Jesus är och att kyrkan behöver pröva sin situation och sitt arbete utifrån detta faktum. Det var ett gott seminarium eftersom det på ett bra sätt presenterade och kompletterade sådant jag redan anser.

Efter fredagsseminariet köpte jag en CD som innehöll torsdagskvällens gudstjänst med välkommenprat och kamratens predikan som alltså kunde belyssnas på hemvägen. Hörvärt! Dock snackade han så länge – eller så var det välkomnarna som gjort det – att restiden inte riktigt förslog och jag blev tvungen att ta in på en P-plats för att lyssna färdigt.

Lördag kväll 1900 var det då dags för den programpunkt som framför andra lockade mig till Öjebyn: Biskop Tomas från den Koptiska kyrkan – alltså den Egyptiska som är ur-gammal. Och då menar UR-gammal. Enligt sin egen uppfattning grundades den av evangelisten Markus på 60-talet i Alexandria och har växt och frodats och krympt sedan dess genom snart 2000 år. Idag är mellan 10 och 15 procent av egyptierna kopter, resten muslimer. Och då man är i minoritet blir man likt alla minoriteter mer medveten om sin identitet och vad man står för än en majoritetsbefolkning.
Han predikade länge den lille gode biskopen. Undervisade ledd av Anden med fascinerande Bibelanvändning om Jesus som Herre i mer än en ½timme. Och då det gjordes på engelska kom tolkningen att fördubbla tiden. En riktig magborstare alltså.
Sedan vidtog i gudstjänsten möjlighet till bikt, förbön och/eller att smörjas med olja till kraft, välsignelse, helande och förnyelse. Jag var ombedd att vara en av fyra ”olje-präster” som fick betjäna de ringlande köer av människor som på det sättet ville söka hjälp eller göra ett avstamp i sitt liv.
Klockan 22 var den gudstjänsten slut. Exakt då skulle ett ungdomsmöte jag funderat på att bevista börja. Jag avstod det - lite matt i lacken.

Söndag 1200 var det dags igen: OAS-mötets Festhögmässa med predikan av samme egyptiske biskop men inte lika länge. Nu handlade det om ”Efterföljelse” – söndagens tema. Och som sagt mässa. Givetvis bra, levande, starkt. Lite extra kul var att då Storstrand inte har en massa kyrkliga pryttlar som skrudar, stolor, albor etc kunde jag bestå med sådant genom att på vägen tid göra en avstickare till folkhögskolans kapell och ladda upp med ett batteri av ”mina” grejer som kunde bli till nytta.

OAS-möten kan man ha och inte ha. Förra sommaren var det inget i området och det var ingen katastrof. Men när de arrangeras anser jag att de är viktiga! Kvällarna var det – sades mig – knekafullt med folk vilket i lokalen betyder ca 600 personer. Mornar och dagar troligen något mindre. Och detta i ett utvidgat veckoslut med människor för egna pengar och på egen tid valt att delta. Från flera olika församlingar och samfund. Därför är mötena viktiga och behöver följas, sanktioneras och också påverkas av dem som mellan eller utan OAS-möten bär ansvar för kyrkors och församlingars väl och ve – lokala präster, diakoner, förtroendevalda osv som tyvärr i ganska liten omfattning var där. 

Tidigare har det förekommit att jag i blogginlägg bejämrat mig över min dåliga bokläsningsdisciplin. Bristen på struktur och karaktär gör att jag för lite läser vad jag borde läsa mer, alltså Bibeln, samtidigt som jag har flera andra böcker på gång med en 40 cm hög trave halv- eller tänktlästingar som följd – eventuell men sällsynt skönlitteratur oräknad.

Nu har ett lättbetongsblock - tegelsten är en för klent benämning - efter bland annat av sistlidna nattss sovsvårigheter skapad nattläsning kunnat förpassas till bokhyllans parkeringsplats för lästa värdesaker. Väl hemma från den resa vi gjorde kring midsommar fann jag i brevlådan band tre av den nya Sveriges historia som ges ut på Nordstedts förlag. Rubriken på detta inlägg anger tiden de drygt 600 sidorna omfattar och baksidestexten lyder:

I mitten av 1300-talet drabbades Sverige av den värsta katastrofen i landets historia. Minst en tredjedel, kanske hälften , av befolkningen utplånades när digerdöden svepte över riket1350. Såväl riddare som bonde dog och begravdes i all hast. ”Stora döden” blev den första av många pestepedemier som drog fram över Europa under senmedeltiden.

Mellan 1350 och 1420 sjönk folkmängden i Sverige med nästan två tredjedelar. Gårdar lämnades för fäfot, Åkrar lades öde, betesmarker bredde ut sig och kampen om rikets resurser hårdnade. Kungar, drottningar, fogdar, stormän, sjörövare och upproriska bönder kastades in i en våldsspiral som under vissa perioder urartade till ren anarki. Den dansk-norsk-svenska Kalmarunionen – ett storstilat försök att skapa ordning ur kaos – var en koloss på lerfötter.

Den senmedeltida politiska krisen kulminerade i början av1500-talet varefter en remarkabel återhämtning – både demografisk och politisk ägde rum. Uppmuntrade av Gustav Vasa röjde bönder skog för att få ny åkermark, jord som sedan lades under skatt.

Under senmedeltiden och Vasatiden kan vi för första gången i vår historia komma vanliga människor nära, både kvinnor och män. Vi kan se mördare och tjuvar rannsakas och bestraffas. Vi kan iaktta gillen och skrån, bypräster och krögare, legoknektar och universitetslärare, husfruar och pigor, med hjälp av det myller av dokument som finns bevarade.

Detta är en skildring av de långa linjerna mellan det sena 1300-talets och det tidiga 1600-talets samhälle betonas, med tonvikt på folkmängd, bondesamhälle och politisk kultur, en historia som inte lyfts fram tidigare. De stora historiska strukturerna speglas i enskilda individers öden – kungar, drottningar, ärkebiskopar, adelskvinnor och vanliga svenskar som drogs med i pesternas, krigens och det nya maktsamhällets konvulsioner.

Tredje delen av Sveriges historia skildras ett litet, fattigt land i Europas utkant som drabbades av omänskliga hemsökelser men likväl överlevde.

Givetvis läsvärd och lärorik!!
Rekommenderas liksom de tidigare volymerna som omnämnts här och här.

Att sitta inne en dag med ½-dåligt väder innebär radiolyssnande och då P1. Givetvis kommenterar jag nu inte allt men tillsammans med en del nätsurfande, bloggläsande och annat finns ändå ett par tankar att uttrycka betänkligheter kring.

Obama levererar inte!/? - är den första.

Det blir min första tanke efter att ha tagit del av rapporteringen kring mötet mellan USA-presidenten och Israels premiärminister Nethanyahu. Obama levererar inte – men jag vet inte om det skall vara ett utropstecken (!) eller ett frågetecken (?) bakom påståendet.

Han bör leverera en förändring då han redan fått Nobels fredspris – i förväg.
Han bör leverera en förändring då han talat om ändrade relationer till den muslimska världen.
Han bör leverera en förändring då han kan.
Han bör leverara en förändring – men katten vette om han gör det.

Israel och proisraeliska opinionsorgan – läs: tidningen Dagen – gör affär av att frågan om stopp för fortsatt byggande av bosättningar på ockuperad Västbank var en tallrik het gröt som inte dryftades i Washington och tolkar det som om Obama inte längre kräver det*.

Samtidigt vet vi av erfarenheten att allt inte sker offentligt och att i den tysta diplomatin sådant kan ske som inte syns. Jag hoppas det är så. Det ser ut som om USA-presidenten minskar det lilla tryck på Israel som man ändå haft men jag vågar ännu inte sätta utropstecken bakom rubriken. Men ett frågetecken sätter jag – tyvärr. När jag helst skulle velat skriva:
Obama levererar!

Frige Gilad Shalit! - är den andra.

I tidigare inlägg har jag berört den (enda) fånge Israel har att önska fri och den marsch för hans frigivning som nu nått Jerusalem. I radion sades att från början önskade Hamas i utbyte mot honom att man ur israeliska fängelser skulle frige palestinska kvinnor och barn – sammanlagt drygt 400 personer – samt 1000 manliga fångar**.

Nu har Nethanyahu sagt sig kunna byta Gilad Shalit mot 1000 politiskt fängslade palestinska personer men att det då bara skulle kunna handla om sådana som inte kan väntas ägna sig åt terrorism. Alltså sådana som kan anses ofarliga men ändå skulle förvisas till något annat land än Israel, Västbanken eller Gaza.

Hallå!!!

Varför har man 1000 ofarliga personer i fängelse? Håller man gisslan för att deras anhöriga skall hålla sig i skinnet? Eller har man andra agendor? I rättsstater gör man inte så. Och många säger att Israel är en rättsstat – ta i trä!

Tillvaron är något i limbo – bloggmässigt sett alltså. Det är inget som direkt pockar på åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet som det står i bloggens rubrik-huvud. Och ändå händer en massa. 

Pengar bränns och biskop bråkar i Visby – ni vet där dendär Almedalsveckan som pågår under stor och intressant massmedial uppmärksamhet.

Israels premiärminister har pratat med USA-Obama men vad som kommer ut ur det är inte gott att veta. I Israel är man lycklig över att Obama inte sagt att det är naturligt att också efter slutet av september hålla fast vid det stopp för bosättarbyggandet på Västbanken som nu gäller. Likaså är man glad över att han uppmanar till direkta överläggningar mellan israeler och den palestinska myndigheten på Västbanken. Palestinierna säger att sådana förhandlingar kan starta exakt i det ögonblicket Israel utfäster sig att permanent stoppa bosättarpolitiken i området – inklusive östra Jerusalem. Moment 22 – typ.

En minister har avgått av privata skäl. När massmedias – icke uttalat vilka medias – paparazzibevakning av hans privata problem drabbade hans barn blev det för mycket. Givetvis har jag i princip inget emot att moderata ministrar avgår men det skall i så fall ske genom val eller påtalat politiskt fuffens Att de skall känna sig tvingade till det på grund av att familjerna drabbas av omdömeslöst reporteri är oacceptabelt.

God vän och prästkollega numera verksam i södra delarna av riket damp förbi i morse just som det slutade regna. Kul pratstund i knappa två timmar innan han såg sig nödsakad att ratta vidare.

Lite svalare dag idag - inget bad.

På Facebook – som alla som vill finnas till tydligen skall vara med i – lades fyra Tyrabilder tagna i förra veckan ut. En av dessa sondotterporträtt är den ena bilden som bepryder detta inlägg.

Ett par bloggar jag länkar till och som under en tid drabbats av sådan inläggstorka att jag funderat på att anse dem avlidna har just vaknat till och därför behöver de inte avlägsnas.

Nu spelas den match som skall avgöra vilka Holland får möta i VM-finalen.

Vi skall äta rabarberkräm.

Det är 137½ minut kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Rubriken går som synes till en hemsida vars innehåll jag tycker är viktig. Innehållet finns också i tryckt folder som jag kom över idag när jag promenerandes hem från lokala järnhandeln gjorde en avstickssittning i Älvsby kyrka. Tycker om att göra sådana. Sitta ner en stund. Be. Lyssna. Gå runt i tankar och funderingar. Fordom när jag som församlingspräst var betrodd med nyckel till sagda helgedom hände det inte sällan att sena ljusa sommarkvällsvandringar ledde till ensamhetens tillflykt* i det som faktiskt är den vackraste kyrkan i kristenheten.

Väl i kyrkan idag föll mina ögon på en mångspråkig folder som jag girigt greppade ett exemplar av. I foldern som utges årligen finns den länk som är inläggets rubrik – www.nordkirker.net. 

När jag i början av 1990-talet – snart 20 år sedan! – arbetade som Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation låg på mina späda sluttande axlar ansvaret att samordna Vägkyrko-verksamheten i stiftet – alltså arbetet att med ett öppet och bemannat kyrkorum möta intittare, turister och hemvändare med ett personligt möte, budskapet om Jesus och en slät kopp kaffe. Givetvis bedrivs inte vägkyrkoarbete i alla kyrkor. Det vore inte ens smart. Men i flera fast alltför få.

Vägkyrko-konceptet hade importerats till Sverige från Tyskland och det hade gjorts försök att från Svenska kyrkan på nationell nivå att sprida tänket till Norge och Finland. Det gick inte så bra. Oslo och Helsingfors var slow starters. Våren 1991 anordnades dock i Skellefteå en konferens i ämnet Vägkyrkor på Nordkalotten med deltagare från de stift i Norge, Sverige och Finland som antingen skärs av Polcirkeln eller befinner sig helt norr om densamma. Konferensen ledde till ett gemensamt arbete med att ta fram ett koncept för och en årlig karta över Vägkyrkoverksamhet i norr.

Det var ett kul samarbete som jag lämnade när jag efter 6 år slutade på stiftet. Dock har det fortsatt och vidareutvecklats både kvantitativt och kvalitativt. Dessutom kom för Norge och Finland arbetet i norr att ge näring söderöver och idag finns Vägkyrkor i hela de länderna – som i Sverige. Och nu ät ryssarna också med...

Och idag fick jag i min kyrka årets karta i näven!

PS: Premiärdoppet för denna sommar skedde också idag - eller rättare sagt: igår. DS

Kommande veckoslut arrangeras Sommar-OAS i Piteå. Senare i juli hålls ett mycket större arrangemang i Borås men på grund av landets avlånga geografi ter det sig ganska avlägset. I det tidigare inlägget OAS ute ur öknen? funderade jag en del kring mötet i Piteå med dess förhållande till stiftsledningen och arbetarrörelsen.

Nu har jag mer noga läst programmen både för Piteå och Borås och tycker mig se två stora skillnader.

Den främsta olikheten är väl den att Borås-mötet planeras bli oerhört mycket större än Piteå-sammankomsten. Detta är nog naturligt då Borås ligger i en del av Sverige med mer sammangyttrad befolkning än den luftiga region där Piteå är beläget. Inget att fundera djupare kring alltså.

Jag tycker mig också se en skillnad i profil och kanske i teologisk spännvidd. Kanske är jag helt ute och cyklar men jag upplever Borås-programmet i sin föredömliga ekumeniska spännvidd ändå är mer färgat av högkyrkligheten inom Svenska kyrkan än vad som blir fallet i Piteå. Och jag tycker det är en brist att denna högkyrklighet kommit på sparlåga här i norr där just det högkyrkliga och Svenskkyrkliga med uppskattning av Bibeln, dopet, mässan, bikten, tidegärden, ämbetet osv är vad som verkligen behövs i ganska lågkyrkliga, inte sällan evangelikalt svärmiska, OAS-entusiastiska sammanhang här i norr. Jag tycker att OAS-ledningen – som är ett ganska informellt nätverk av teologiskt reflekterade personer – borde tagit i mer för att prägla mötet också här i den yttersta norden, men jag gissar utifrån erfarenheten vid program-slöjdandet inför Älvsbymötena för en del år sedan att just lokala OAS-entusiaster i hög grad format programmet som sedan godtagits och eventuellt kompletterats något av rörelsens ledning på nationell nivå.

Tro nu inte att jag är helt kritisk till vad som finns på programmet. Bort det!

OAS-mötet i Piteå ges en viktig internationell vinkling med besök av biskop Thomas från den Koptiska kyrkan i Etiopien. Mission och evangelisation accentueras genom bland annat medverkan av tidigare missionär i Etiopien. Detta är bra! Mycket bra!! Det är nog mer det som saknas som jag saknar – alltså Svenskkyrklig högkyrklighet.

Men en plump finns i Piteå programmet som OAS-ledningen – som nämnts är ett nätverk av teologiskt reflekterade personer – borde ha avstyrt. Varför man inte gjort så vet jag inte. Nu kommer, genom medverkan av den Internationella Kristna Ambassaden i Jerusalem (ICEJ) ett mycket märkligt nymodernt sätt att vantolka Bibeln att bli både sanktionerat och lanserat trots att dess teologi är helt skild från bibelförståelsen i den klassiska kristna tro OAS-rörelsen annars säger sig stå för. Märkligt.

Det är en sak när man av politiska och/eller humanitära skäl stödjer eller ogillar vad Israel och/eller Palestina står för eller gör. På samma sätt kan man av politiska och/eller humanitära skäl ha olika uppfattningar om Kashmir skall tillhöra Indien eller Pakistan eller om Tibet borde bli en självständig stat frigjord från Kina eller om Åland skulle fått tillhöra Sverige 1921. Politiken är en sak som man kan diskutera så ögona blör men det är inte det jag syftar på nu – även om jag anser att OAS-möten inte är platsen för ensidiga politiska manifestationer vare sig av internationell, samhällelig eller kyrklig art.

Det är det teologiska som i detta läge blir problemet och teologins koppling till dagspolitiken. Visst hör teologi och politik ihop i en vidare mening men den sammanvävning av skum teologi och politiska sympatier som kommer ur den eskatologiskt spekulativa godtyckliga bibeltolkning som ICEJ representerar gör att vattnet i OASen till en del känns unket – typ och tyvärr.

Jag kommer att en eller två dagar delta i OAS-mötets positiva inslag. 

ICEJ har givetvis en hemsida läsbar för alla – här.
De palestinska kristnas KAIROS-dokument riktat till världens medkristna finns här.
Svenska kyrkans svar på KAIROS-dokument finns här.

Stort massmedialt rassel och gny ägnas åt sparkabolltävlingen i Sydafrika. Många och långa TV-sändningar med matcher – vilket jag kan begripa – och studiosamtal där matcherna vänds ut och in, kommenteras, analyseras och diskuteras. Sannolikt finns det också många bloggar i ämnet men detta är inte en av dem.

Helt oberörd är jag dock inte. Tycker alltid det är kul när underdoggarna vinner över lag som tror att det bara är att sätta på sig skorna så är saken biffad. Frankrike, Italien, England, Brasilien och Argentina har fått ta av sig dojorna, packat och åkt hem. Bra! – tycker jag. Ghana åxå – fast det är mindre bra. Hade önskat ett afrikanskt lag långt fram nu när VM går i Afrika.

Tyskland är min favorit nu när de afrikanska lagen är borta. Ungt och skickligt. I och för sig en fotbollens stormakt men ändå de jag nu helst vill ska vinna till ljudet av stora basuner.

Som jag nämnde i inlägget 22 juni 2010 passade jag på att bli ett år äldre förra månaden. Förutom ökningen av livslängden innebär födelsedagar i familjen alltid också en ökning av bokhyllornas samlade innehåll. Så också denna gång och en av böckerna – mig förärad av madammen i mitt liv – blev Drömmar av silver. Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten.

Boken är skriven av fjällknodden Tore Abrahamsson, bygger på 8000 sidor källmaterial ur arkiv och bibliotek och är förfärligt detaljrik och intressant. Den handlar om fjällen, silvergruvornalångt i norr och stormaktstidens Sverige. Den beskriver de maktfullkomliga, färgstarka, fängslande och ibland brutala människorna som arbetade med silverbrytningen på Kedkevare högt uppe på kalfjället, senare även silvergruvan i Alkavare några mil norrut samt smälthyttan i Kvikkjokk. Det är ett fascinerande kapitel i svensk historia om stormaktstidens förblindning och rövslickande. Gruvorna var förlustprojekt från de första sprängningarna på kalfjället 1660 till dess Karl XII undertecknade verksamhetens dödsdom1703 men det vågade ingen säga då. Silververket i Kvikkjokk gav under 40 år knappa 600 kilo silver som bara täckte en bråkdel av kostnaderna.

Villkoren måste ha varit gräsliga. Sommartid fungerade inte malmbrytningen på grund av att regn- och smältvatten fyllde gruvhålen. Vintern blev den aktiva tiden då snö kunde skottas undan och is kunde hackas bort och transporter kunde ske. Detta sista inte minst viktigt. Landet var – och är – helt väglöst så ren och ackja blev de trafikmedel som kunde brukas. På kalfjället!!

En intressant bok. Och bra. Med fantastiska bilder. Storleken är det enda negativa. De cirka 340 sidorna går att leva med men måtten – 27cm x 21cm och drygt 1½kilo – gör att den inte går att läsa liggandes på rygg. Lätt slumring ger spräckt läpp!

Tyra har varit på besök de två första dagarna i juli. Hon kom igår kväll – med sina föräldrar – och vi har haft så kul hela tiden. Egentligen trodde jag inte att jag än en gång i livet skulle bli så vanvettigt förälskad som jag är nu. I och för sig borde jag nog varit beredd på det eftersom jag såg fascinationen hos min far och svärfar när de fick barnbarn. Och nu har jag åkt dit – med besked.

Här finns dryga två minuters film med samma ensidiga innehåll som de tidigare.
Klicka på pilen under den svarta rutan och njut!!