stigstrombergsson

Jo, så är det. OAS-mötet i Piteå är över liksom VM i fotboll som pågått mycket längre. Värmen verkar dock inte vara över – bra – och något av en Littorinaffär verkar segla upp. Vad gäller vädret tycker jag att dryga 20 grader varmt är helt lagom och avundas inte ett ögonblick södra delarna av landet som har det tio grader hetare. Vad gäller summering av fotbollen samt liten åsikt om Littorins eventuella eskapader hänvisar jag till kamrat Lestanders blogg som i detta inlägg beskriver vad jag också tycker.

Alltså kan jag såhär på eftermiddagskvisten efter en baddag och en god middag gå direkt till att kommentera OAS-mötet. Extra njutbar är min skrivande stund då temperaturen på den skuggiga balkongen är helt lagom.

Jag var inte på OAS-mötet hela tiden torsdag kväll till söndag eftermiddag. Vara med hela tiden ser jag som möjligt blott och allenast om slikt möte är på hemorten – och kanske inte ens då – eller det är så långt bort att man också måste övernatta i konferenssammanhanget – om man funnit det värt att fara dit. Inga av dessa villkor förelåg då Öjebyn ligger på snabbt bilköraravstånd och därför kunde principen selektivt val av programpunkter tillämpas. Plocka russin ur kakan kan vara en annan benämning på saken fast risken finns ju att något som man valt bort i tanken att det inte är ett russin visar sig vara ett, eller att tänkt russin visar sig tihhöra kategorin Vidbränd kant.

Torsdagskvällens inledningsgudstjänst tänkte jag mig nog som ett russin men valde ändå inte att resa ner för att delta trots att gode vännen och barndomskamraten Tobbe Lindahl skulle predika. Insikten att jag nog om jag ville skulle kunna få aktstycket i referat gjorde att bensinen sparades.

Fredag efter lunchtid blev det dock resa av av intresse för ett par smärre seminarier varvid jag kom att delta i ett om mission i Sverige mot bakgrund av erfarenheter från Etiopien (med flera ställen)*. Missionsformad kyrka skulle kunna vara sammanfattningen över vad som dryftades. Berättelse om situationen i den snabbt växande lutherska kyrkan Mekane Yesus visar på en ung, växande kyrka men Bibelnära profil. Den är i medlemstal snart förbi Svenska kyrkan som är en gammal krympande kyrka som har det både si och så med profilen.
Då situationen i Etiopien och Sverige är väldigt olika varandra gjorde seminarieledaren också en rejäl inblick i det missions-analys-arbete som bedrivs i Engelska kyrkan. I ett samhälle och med en kyrklig-kulturell historia tämligen lik den svenska har Church of England också på ledningsnivå mycket bättre än fattat att vi numera lever i en efterkristen kultur där de allra flesta människor är distanserade från och främmande för vem Jesus är och att kyrkan behöver pröva sin situation och sitt arbete utifrån detta faktum. Det var ett gott seminarium eftersom det på ett bra sätt presenterade och kompletterade sådant jag redan anser.

Efter fredagsseminariet köpte jag en CD som innehöll torsdagskvällens gudstjänst med välkommenprat och kamratens predikan som alltså kunde belyssnas på hemvägen. Hörvärt! Dock snackade han så länge – eller så var det välkomnarna som gjort det – att restiden inte riktigt förslog och jag blev tvungen att ta in på en P-plats för att lyssna färdigt.

Lördag kväll 1900 var det då dags för den programpunkt som framför andra lockade mig till Öjebyn: Biskop Tomas från den Koptiska kyrkan – alltså den Egyptiska som är ur-gammal. Och då menar UR-gammal. Enligt sin egen uppfattning grundades den av evangelisten Markus på 60-talet i Alexandria och har växt och frodats och krympt sedan dess genom snart 2000 år. Idag är mellan 10 och 15 procent av egyptierna kopter, resten muslimer. Och då man är i minoritet blir man likt alla minoriteter mer medveten om sin identitet och vad man står för än en majoritetsbefolkning.
Han predikade länge den lille gode biskopen. Undervisade ledd av Anden med fascinerande Bibelanvändning om Jesus som Herre i mer än en ½timme. Och då det gjordes på engelska kom tolkningen att fördubbla tiden. En riktig magborstare alltså.
Sedan vidtog i gudstjänsten möjlighet till bikt, förbön och/eller att smörjas med olja till kraft, välsignelse, helande och förnyelse. Jag var ombedd att vara en av fyra ”olje-präster” som fick betjäna de ringlande köer av människor som på det sättet ville söka hjälp eller göra ett avstamp i sitt liv.
Klockan 22 var den gudstjänsten slut. Exakt då skulle ett ungdomsmöte jag funderat på att bevista börja. Jag avstod det - lite matt i lacken.

Söndag 1200 var det dags igen: OAS-mötets Festhögmässa med predikan av samme egyptiske biskop men inte lika länge. Nu handlade det om ”Efterföljelse” – söndagens tema. Och som sagt mässa. Givetvis bra, levande, starkt. Lite extra kul var att då Storstrand inte har en massa kyrkliga pryttlar som skrudar, stolor, albor etc kunde jag bestå med sådant genom att på vägen tid göra en avstickare till folkhögskolans kapell och ladda upp med ett batteri av ”mina” grejer som kunde bli till nytta.

OAS-möten kan man ha och inte ha. Förra sommaren var det inget i området och det var ingen katastrof. Men när de arrangeras anser jag att de är viktiga! Kvällarna var det – sades mig – knekafullt med folk vilket i lokalen betyder ca 600 personer. Mornar och dagar troligen något mindre. Och detta i ett utvidgat veckoslut med människor för egna pengar och på egen tid valt att delta. Från flera olika församlingar och samfund. Därför är mötena viktiga och behöver följas, sanktioneras och också påverkas av dem som mellan eller utan OAS-möten bär ansvar för kyrkors och församlingars väl och ve – lokala präster, diakoner, förtroendevalda osv som tyvärr i ganska liten omfattning var där. 

---

*  Det andra seminariets bägge tider var fulltecknade vilket inte gjorde mycket då min inställning till ICEJ gjort att jag troligen bara blivit förargad – se detta tidigare inlägg. Visserligen inser jag att detta är att i förväg diagnosticera seminariet som en bränd kant och att jag – naturligtvis – inte innan kan veta vad som kommer att dryftas. Dock var det så jag gjorde.