stigstrombergsson

Och det blev morgon - den andra dagen.

I första inlägget skrev jag bland annat detta om Samariterhemmet: Inte en möbel införskaffad efter 1920 vad det verkar. Detta är inte helt korrekt eftersom en vattenkokare, en spis och toa-stolarna verkade yngre. Likaså sängarna. Min säng var skön och jag sov som en skjuten.

Runt hörnet ligger Uppsala Stadsmission där Samariterhemsgäster äter sin frukost. Utifrån den resa jag i höstas gjorde till Berlin tycker jag Stadsmissioner är intressanta. Är läsaren nyfiken på skriverier kring sådant är det bara att klicka på kategorin Speciella resor till höger och botanisera bland inläggen med rubriker berlin och en romersk siffra.

Efter frukost bar det av till Newmaninstitutet där symposiet skulle fortsätta i samma tempo som under gårdagen.

• 2000 år med Paulus i kristen tradition var en spränglärd genomgång för alla deltagare av hur Paulus uppfattades under tre epoker: Fornkyrkan fram till ungefär år 1000, Medeltiden+reformationstiden 1000-1700 samt därefter. Summan av kardemumman blev att Paulus-forskningen idag uppfattar hans skrifter mer och mer likt hur han uppfattades från början - till exempel hos den store Bibelutläggaren Origines på 200-talet. Cirkeln sluter sig alltså.
• Paulus i "nytt perspektiv" - öppningar och återvändsgränder i den nya Paulusforskningen blev det delseminarium jag sedan valde. Här visade det sig också hur cirkeln sluter sig. Föredragaren redogjorde för hur den traditionella väst-kristna uppfattningen av Paulus på katolsk och protestantisk mark kom att i mitten av 1800talet både utmanas och samtidigt på ett olyckligt sätt vidareutvecklas av den så kallade historisk-kritiska forskningen. På 1970talet kom ett i någon mån banbrytande nytt perspektiv som förstår Paulus mer lik hur han uppfattades i fornkyrkan. Cirkeln...
• Sedan var det plenardiskussion i stort forum. Intressant!

Då jag valde seminarier som jag gjorde kom jag att missa en del som gick i angränsande lokaler. Det som fanns till buds - resekamraten valde en del av dessa - var:

• Paulus och kvinnan i svensk debatt. Enligt kamraten gräsligt intressant!!
• Paulus och de grekiska fäderna. Ingen aning om vad det innehöll men säkert viktigt eftersom den Paulustolkning som präglat väst-kyrkan, alltså katolicism och protestantism, är ganska ensidigt från Augustinus och andra latinska teologer i fornkyrkan.
• Lukas Paulusreception. Hur Lukas i Apostlagärningarna förstår sin idol. Hägrade men blev tvunget att väljas bort.
• Paulus och Dödahavsrullarna - tempel och renhet. Kamraten var där och kom från resonemangen om Qumran i ett näst intill extatiskt tillstånd.
• Paulus och Platon. Skulle varit kul eftersom Paulus nog var duktigt hellenistiskt bevandrad, uppvuxen i den miljö som rådde bland judar utanför Palestina.
• Paulus och judarna - om den missbrukade Paulus. Här handlade det enligt seminarie-hållaren - gammal KGF-kompis - om hur ledande tyska Bibelforskare som bedårande barn av sin antisemitiska samtid runt år 1900 kom att bidra till den ideologiska och kulturella mark i vilken det nazistiska ogräset kunde slå rot.

Med lunch ½13 slutade alltsammans.

Eftermiddagen ägnade vi oss åt Newmaninstitutets stora bibliotek där vi bland annat rotade i material kopplat till Jobs bok i Gamla testamentet. Resekamraten sysselsätter sig nämligen med ett självvalt studieprojekt med koppling till nutida erfarenheter av sorg och förlust. Om det och vilken bäring det kan ha till berättelsen i Jobs bok skall inte jag orda om. Det får läsaren del av när och där det behagar henne att dela sina intressanta tankar och slutsatser. Så var uppmärksamma!!

Middag i Uppsala. Tåg därifrån 18.58. Inget LOST. Hemma 05.36.
Värt både tid och vad det kostade.

Människor fungerar ganska lustigt.
I vart fall jag.
Eller olustigt.
Eller åtminstone konstigt.
Eller är det kanske naturligt??

Se här!
Redan efter två rader har jag krånglat in detta inlägg till en serie vagheter och självmotsägelser. Med å ena sidan och å andra sidan. Fram och tillbaka och kors och tvärs. Och detta sker samtidigt som det i blogggrannosfären skrivs inlägg med bestämda uppfattningar, klara besked och tydliga åsikter i alla möjliga frågor. Som dessutom bloggdärstädes kommenteras utan några som helst tveksamheter. Och jag känner mig som en hötapp mellan åsnor. Har svårt att se klart. I alla fall framåt. Nu.

Jag tror att detta sinnesläge - alltså mitt nuvarande - beror på det tidigare nämnda Paulus-symposiet i Uppsala. Med spänd förväntan och stor längtan såg jag fram mot det. Laddade rentav genom bland annat en omsnabbläsning av Paulusbreven i Nya testamentet*. Och höga förväntningar. Och så att  tiden efter symposiet låg som bortom. Ofanns.

Nu när dagarna i Uppsala gått av stapeln med sitt fullmatade innehåll är jag i något slags efter-paulinskt läge. Lite bakom så att säga. Urladdad. Tom, vag och nästan sorgsen.

Gissningsvis är detta naturligt. Stark fokusering och insats ger ofta en bakis-känsla. Rent psykologiskt - typ.

Vad innehöll då symposiet? torde någon fråga - eller kanske inte.

Jättemassor!! blir mitt svar. Massor mer än jag kunde vara med om. Eller ta in.

Dock - följande tog jag del av eftermiddagen den första dagen:

• Paulus - retor eller teolog. Ungefär en timme för alla 100 deltagarna kring en del övertygningstekniker och argumentationsmetoder i antiken samt ett par exempel på hur Paulus begagnar sig av dessa. Viktigt eftersom en text för att förstås rätt behöver läsas/höras på samma sätt som den skrevs/dikterades.
• Paulus och tron - språk och teologi. Ett av tre parallella seminarietimmar. Kom i praktiken att röra sig kring huruvida ett antal likadans grammatiska konstruktioner i ett sammanhållet resonemang hos Paulus skall uppfattas som subjektiva eller objektiva genitiver. Handlar ytterst om huruvida den Kristustro som gör människan rättfärdig är tron på Kristus eller den tro man genom dopet inlemmad i kroppen har i Kristus. Kanske kan det rentav handla om Kristus tro - alltså sådan tro som Kristus hade/har.
• Paulus och missionen samt Paulus och religionsdialogen. En föredrags-hållar-dubbel-bemannad timme om Paulus rastlösa motiv till att förkunna samt hans syn på andra kulter och sätt att tro i samtiden.
• Paulus med judiska ögon. En religionshistoriker - expert på judendom - gav en introduktion till hur två nutida judiska forskare och teologer ser på farisén Paulus, vad han fattat och inte fattat.

Kommen såhär långt var klockan ungefär 18 och jag mogen för nödslakt. Dagens avslutade helkursinriktade föredragstimme om Paulus i den svenska kulturen överhoppades därför till förmån för en middag med snack och återgång till boendet.

Så blev det afton - den första dagen.

Bilden?

Utifrån några få notiser i fornkyrkan har tyska kriminaltekniker gjort en fantombild av aposteln. Om de likt hans samtida söker honom för religiöst allmänfarlig verksamhet eller bara gjort bilden på skoj vet jag dock icke. Gissar på det senare.

Ungefär så gammal skulle kanske Paulus ha varit nu - om han fått leva. Vilket han inte fick. Ändå var rubriken på detta inlägg ämnet för det tvådagars symposium i Uppsala som jag nyligen bevistat. Sannolikt har detta inneburit ett av läsekretsen efterlängtat avbrott som nu härmed får sitt avbrott. Jag är alltså tillbaka både som skrivare här och läsare annorstans.

Vi var två kamrater som for med nattåget söderut om söndagskvällen. Tanken hade varit att vi skulle varit fler med då ett par presumtiva medresenärer varit senfärdiga vad gällde anmälningarna och befann sig utestängda i det mörker där det råder gråt och tandagnisslan blev vi bara två - jag själv och bloggarkompisen Hanna*.

Måndag morgon innan skam skott sig var vi framme. 06.01 för att vara exakt. Vän av ordning frågar sig varför vi inte tog ett senare tåg vilket tillåtit högre grad av morgonsussning men hade så gjorts skulle kvälls- och nattsuddsprat inte kunnat gå av stapeln på det sätt som avsetts. Yrvaket perrongstapplande styrde vi stegen mot ett till stationen intilliggande hotell där vi inhandlade frukost för ett antal slantar. Hotellfrukostar är bra eftersom de innehåller krubb som om man gör heder åt anrättningen får det en att vara däst en hel dag. Dessutom kan man sitta hur länge som helst och spola i sig den ena kaffekoppen efter den andra i en aldrig sinande ström. En god investering alltså.

Vad det led styrdes kosan till det förhyrda boendet på Samariterhemmet där tidens tand inte gnagit nämnvärt. Rum, korridorer, bibliotek vittar om att här kan anas anor. Inte en möbel införskaffad efter 1920 vad det verkar. Och allt i tipptoppskick. Utan repor eller ens damm på de polerade ytorna. Märkligt. I sanning märkligt. Som bilderna visar med mycket hög kråkslottsfaktor.

100 stycken var anmälda till symposiet vars innehåll jag inte i skrivande ögonblick vet hur jag för läsekretsen skall relatera på lämpligt sätt. Det var två dagar då den ena professorn före den andra docenten innan en tredje som också var professor föreläste i 50-minuterspass kring olika ämnen - alla med anknytning till Paulus. Ofantligt spränglärt och inte så lite nördigt.

Framtiden får utvisa huruvida jag pillrar ner något lämpligt referat av något. Anteckningar behöver hursomhelst dechiffreras och gås igenom innan och det går inte nu. Sitter nämligen på tåget just nu norr om Bollnäs. Om - just i detta skrivögonblick när orden formulerats såhär långt - är det 64 minuter kvar till det avsnitt av LOST jag i förra inlägget berörde och 05.36 i morgon kommer jag att vara framme om SJ väljer att hålla tiden.

Och någon gång i morgon inlägges detta inlägg.

Förra inlägget skrev jag faktiskt på arbetstid i förmiddags eftersom det var avsett för skolprästens blogg. Mycket lite bearbetat lade jag det också på min privata blogg - alltså här. Nu kommer som utlovat ytterligare några funderingar med anknytning till resan 1995. Dock exklusivt här, inte som material att läsa för dem som via skolans hemsida gluttar på de olika bloggar som finns där.
Lite mer Centralamerika alltså. Eller snarare tankar i efterskott utifrån den resan.

Reser man över atlanten för att vara där i tre veckor gäller det att vara lätt packad. Nu menar jag givetvis att man åker med lätt packning och syftar inte på den fria konjak eller motsvarande läskedryck som flygbolaget KLM bestod med under resan.

Att ta med något att läsa i tre veckor blir till vikt i väskan. Ändå är det viktigt med något läsvärt. Packandet blev rena viktväkteriet där till och med en hel Bibel blev i tyngsta laget. Samtidigt kan man inte lämna den hemma - jag är väl ingen hedning heller!

Resultatet av packerimödan blev en kompromiss. Psaltaren i nyöversättning fick åka med. Alldeles nyinköpt faktiskt. Översättningen kom ju i tryck hösten 1995. Tvärt emot vad det kan verka var den kompromissen inte så ovettig - dubbel negation - eftersom Luther säger att i Psaltaren sammanfattas hela Bibelns budskap och att den är en bönbok för alla förhållanden.

På flyget mellan Amsterdam och Mexiko City läste jag den första gången. Sakta. Eftertänksamt. Sedan blev jag tvungen att tänka efter. Om vad Psaltaren innehåller för böner. Egentligen.

Till att börja med är Psaltaren den bön- och psalmbok Jesus använde. Och hans lärjungar. De kunde den utantill och använde dess böner både i gemensamma gudstjänster i synagogorna, i hemmen vid de för fromma judar stadgade bönetiderna och spontant emellan dessa utifrån behov och situationer.

Om Jesus använde Psaltaren som bönbok kan den ju inte vara helt dålig - typ. Och sättet att be borde ju vara vettigt - eftersom Jesus själv bad så. Jesus som är huvudet. för kroppen som är Kyrkan. Där jag genom dop och tro är en del.

Att be - faktiskt be mer än läsa - Psaltaren blir då någon sorts Jesus-identifikation då jag som del i kroppen ansluter mig till vad huvudet gör. Låter huvudet leda liksom. Kroppar mår ju generellt bäst om kroppsdelarna följer skallen i stället för att spasma på egen hand. Eller?

Att be Psaltaren är alltså att identifiera sig med Jesus som bad Psaltaren när han som Guds Son identifierade sig med människorna, var i våra lägen. Därför kan en vettig tanke när man läser/ber Psaltaren vara: Hur låg dessa ord i Jesu mun? Och lärjungarnas?

Men det finns böner som inte är mina! Böner att Gud skall krossa förtryckare och allt möjligt. Böner som inte ligger i min mun. Som inte är "jag".

I Guatemala och El Salvador fick också de bönerna en poäng. Rentav flera poänger. Där borta blev de bönerna vettiga också för mig. Mina medmänniskor, kroppens lemmar, levde ju där under förtryck, kapitalism, censur, kriminellt våld, fattigdom, sexism och ho vet allt. I deras liv var förtryckarfaktorernas kö lång. Och bönen om befrielse från förtryck och plåga mycket mer angelägen än för en mullig medelsvensson som inte har värre problem än mossa i gräsmattan.

Så på något sätt blir det så att när jag ber Psaltaren ber jag andras böner. Och en kroppsdel - jag - söker identifiera mig med andra kroppsdelar för att med-be med dem. Be deras böner faktiskt. Med huvudets, alltså Jesu, egna ord.

Identifikation - II var rubriken på detta inlägg. Psaltaren som Centralamerikaläsning visade just på två identifikationer. Identifikationen med Kristus, huvudet. Och identifikationen med andra lemmar i kroppen, samma kropp som jag är döpt till att vara en del i.

2½ Psaltarvarv blev det där och då. Och en del Psaltarplock.

Men hur blev det hemma igen? Fortsatte jag med Psaltaren?

Bara sporadiskt! blir svaret på den frågan. Här finns ju så mycke annan packning i livet.
Dumt nog.

Lika på gång med mina Centralamerikaminnen kommer här ett inlägg till. Och sedan kommer det att bli ett till med rubriken Identifikation II innan jag sannolikt i nästa veckas mitt kommer att börja plåga min luttrade läsekrets med något helt annat.

Tro och liv hör ihop. Liv och politik hör ihop. Därför hör tro och politik ihop.

Dopet i kristen tro och teologi är oerhört centralt. Olika grenar på det kristna trädet betonar olika tankar kring dopet olika. Viktigt att minnas är att de dock till största delen är frågan om just betoningar mer än om motsatser. Protestantiska kristna - ju frikyrkligare* desto mera - har en tendens att betona dopet som individens grej i relation till Gud/Kristus i himlen - typ. Gamla stora kyrkor har en tendens att starkare än protestanter lyfta fram dopet som ett införlivande i Kristi kropp på jorden - alltså Kyrkan i betydelsen Kristi kyrka. Leker man med orden kan man tala om att man betonar dopets personala och sakramentala sidor olika.

Att alla döpta är lemmar i Kristi kropp är klockrent biblisk och ges under många bilder. Att Kyrkan/församlingen är en kropp som har Kristus som huvud säger Paulus i ett av sina brev. Att vi genom dopet är lemmar i samma kropp säger han i ett annat. Johannes berättar i sitt evangelium att Jesus säger Jag är vinstocken, ni är grenarna och Petrus plitar i ett av sina brev ned tanken att den döpte är en sten i ett bygge där Kristus är grund/hörn/slutstenen.

En följdtanke - också biblisk - av detta är att de döptas villkor delas av Jesus här och nu, inte bara där i Palestina då. Huvudet är så ett med kroppen att det drabbas av det som drabbar kroppen.

Under inbördeskriget i El Salvador mördade vid ett och samma tillfälle dödsskvadronerna ett antal jesuitiska präster och ett par andra. Minns jag rätt skedde det på det katolska universitetet där jesuiterna var lärare. På sexårsdagen av den händelsen var vi på universitetsområdet och deltog i högtidlighållandet av dessa martyrer**. På en uppfart till ett hus hade man av färgad sand gjort bilden i början av detta inlägg - klicka på den så blir den större. Sex röda rosor markera prästerna, två i en annan färg de två andra - nunnor tror jag. VI aniversario betyder sexårsdag.

Här är nu ett klickbart utsnitt ur samma bild.

Vad ser läsaren? Vilken betydelse får bilden?

Vad kan sandbildskaparna ha tänkt? Menat?

Det jag ser är en bild av den lidande Kristus inflätad i den Latinamerikanska kontinenten. Hans huvud är i Mexikanska golfen och benen väster om Chile. Händerna är spikade i Washington och Kalifornien.

Så bilden handlar om kroppens - de döptas - samhörighet med Kristus. Den lidande Kristus. Den Kristus som led för världen då och lider med och i världen nu när hans kropp - döpta människor - lider.

Och det som skapat lidande så som man upplevde det för 15-20 år sedan i El Salvador var ju beroendet av och manipulationerna från Ronald Reagans USA. Därifrån hade man ju i decennier i El Salvador samt Latinamerika i övrigt statskuppat bort demokratier, beväpnat militärjuntor och stöttat dödspatruller. Korset på vilket man som döpta Kristuslemmar var fastnaglat på var lätt att uppleva. Det handlade ju bara om att se på varifrån smärtan kommer. Och är en lem i Kristi kropp korsfäst är Kristus korsfäst. Inte bara symboliskt eller i andanom. Utan reellt - eller sakramentalt om man så vill säga.

Har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han skriver Paulus i Romarbrevet kapitel 6. Tillämpningen av detta blir ungefär följande slutsats - till hopp och befrielse för alla lemmar i Kristi kropp:

Delar vi förnedringen skall vi också dela upprättelsen. Inte bara upprättelsen i himlen utifrån något sorts ytligt du-får-smör-ovanför-när-du-dör-program. Utan också upprättelsen här på jorden. För i den situation då vi lider är det Guds vilja att vi skall stå upp, bli fria och leva det goda liv Gud vill för sin skapelse.

Likna Jesus blir sett på detta vis, med den erfarenheten och den dopkopplade teologin något lite annorlunda än vad jag och andra i trygg medelklasstillvaro ofta tänker. Det är värt att betänka när vi nu är på väg mot en Långfredag då vi i kyrkorna hör det hoppfulla budskapet att Kristus delar de lidandes lidande. Och ropar det lidande ofta ropat:
Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

**  Officiellt hade de mördade jesuitprästerna fram till den dagen kallats bråkmakare, kriminella eller rentav terrorister både av högerkrafterna men också av ledningen för kyrkan i El Salvador. När vi var där benämndes de för första gången som martyrer vilket var en markering och ett politiskt ställningstagande från den för tillfället influgna påveliga nuntien - alltså ungefär Vatikanens ambassadör. San Salvadors. Ärkebiskops leende var stelt.

Men ändå tycker jag mig se en obalanserad fokusering just på prästerna, deras villkor och positioner. Och en ökning av fokuseringen.

Ett par snabba exempel:

Vid hur många kyrkvärdskurser som helst har jag mött kyrkvärdar som bekymrat berättar att de ofta känner sig osäkra inför sin uppgift. Alltså om de skall göra si eller så, om det ska vara på ett vis eller ett annat. Kyrkvaktmästare på kurs vittnar på samma vis.

Hur kan det komma sig? brukar jag fråga.

Jamen! Det beror ju på vilken präst det är! blir svaret.

Prästen avgör alltså hur församlingens gudstjänst skall vara. Och inte då gemensamt kollektivt för en församling utan huller om buller i samma kyrka. Och samma församling. Utifrån den enskilda prästen. Som om prästen ägde församlingen. Och gudstjänsten. När det är tvärtom!

Ett annat exempel på förprästandet är - men jag skall inte inveckla detta mångordigt - den nu pågående omformningen av utbildningarna till musiker, pedagog, diakon och präst i kyrkan. Idealet om samtänk, gemensamhet och samtidighet i reformerna etc har getts på båten. Prästutbildningarnas förändringar slogs ut utan att invänta de andra kategorierna. De kör sitt eget race vilket betyder att om sakerna ändå skall samses kommer andra bara att få rätta in sig i ledet efter prästerna - är jag rädd.

Dagens Kyrkans tidning bjuder i ämnet präster intressant läsning på ett par av varandra oberoende ställen.
En artikel berättar om utbrändhet hos präster och ger som en förklaring prällaternas oförmåga att hantera bland annat att folk inte frågar efter dem. Samt sin vilsenhet inför de existensiella frågorna.

Jag värderar inte artikeln. Inte heller vill jag nedvärdera kollegor som blivit utbrända. Men stor uppmärksamhet ges åt hur präster mår. Eller inte mår. Artikeln är värd att läsas.

Ett debattinlägg tar upp prästernas arbete och icke arbete på ett annat sätt. Rakt på sak och inte utan desperation i tonen tycker författaren till. Och har så rätt!! Läs!

Valresultatet i El Salvador blev som en signal. Resan jag fick göra till Centralamerika 1995 mal på i huvudet. Att plocka bland 150 diabilder för att få några scannade - och i och med det blogginläggningsbara - triggade igång både minnen och funderingar. Om kyrkans roll, teologi, församling osv. Där och här. Så därför skriver jag mer. Här. Om här och där.

Att resa iväg till något helt annat eller möta något man inte är van kan vara en omtumlande och utmanande upplevelse. Man kan hantera den upplevelsen på olika vis.

En väg som ibland tas är att man inspirerad och imponerade tänker Detta ska vi göra hemma!! och försöker att direktkopiera det man mött i ett sammanhang rakt in i ett annat. Funkar sällan.

Ett annat sätt är att möta - eller mota - intrycken är att konstatera Vår situation är så annorlunda så vi kan inte hämta hem något av detta! Med den attityden låter man det man mött vara något man mött och lämnat där man mötte det.
Dessa två diken går det hur lätt som helst att köra ned. Vare sig det är en bok man läser eller att man varit i Malå eller rest till andra sidan av jordklotet.

Tanken bakom mitt deltagande i resan var att jag - och de andra - på plats i Guatemala och El Salvador skulle möta befrielseteologi, basgrupper, Biblicistas populares, kvinnoprojekt, mänskliga rättigheter, fredsarbete, alfabetiseringskampanjer och allt möjligt annat och söka förstå det där. Och reflektera över vår egen situation i kyrkan här. Och på så sätt, genom att se på det andra, få klarare blick för saker här hemma.

Den 17 november 1995 kom jag och mina reskamrater till byn Guarjila i El Salvador.
Vi var sena, hungriga, trötta, svettkladdiga och som skrivet: sena. Vi bjöds på en enkel måltid och sedan bar det iväg till en samlingslokal där hela byn väntade på oss. På väg mot huset hör vi att det pågår något som mest liknar ett stormöte med tal, agitation och slagord. Viva FMLN! hör vi. Viva los niños! skallar också. Viva las mujeres! - om jag nu stavat och stavar rätt. Och när vi kommer in dånar det formligen i den raspiga megafonen och från den månghövdade skaran: Viva la Suecia!! Viva la Eglesia evangelico-lutherana de la Suecia!!

Vi hade kommit till Folkets Hus. I vart fall verkade det så. Vi hade hamnat på ett stormöte med hela det fantastiska härliga entusiasmerande vänsterjargongen där man dryftar praktiska problem i byn - skola, hälsovård osv.

Och i bakgrunden står en staty av den helige Franciskus...
På sidan om ett stort kors på väggen...

Dagen efter dagen efter stormötet firade vi gudstjänst i byn. En katolsk mässa ledd av byns präst fader Cortina. Med samma raspiga megafon som ljudanläggning. Och samma folk var där, alltså hela byn. Och i samma lokal. Men nu ett Guds hus. Med den helige Franciskus på sidan om ett stort kors på väggen.

Förkunnelsedelen av mässan byggde som stormötet på att de som var där fick komma till tals. Ett samtal om vad i deras liv som helhet som var mot Guds avsikter och vilja. Samt hur la palabra de Dios, Guds Ord, Bibeltexterna kunde ge mod, befrielse och vägledning för de situationer man i både yttre och inre bemärkelse var i.

Stig - alltså jag - tänkte och tänker:

Bodelningen andligt - profant hemma blir så tydlig. Och skamlig! Alltså hur vi ofta ser Kristus och tron som något avgränsat religiöst i en sektor av livet. Och har ett speciellt Gudshus för sådant. Och omvänt så ser vi andra delar av livet som profana, alltså hart när frikopplade från tron, från den befrielse Jesus ger. Och så har vi Folkets hus för sådant.

Hur kan det vara så när det gudomliga och mänskliga är förenat - inkarnerat - hos Jesus? Han har ju inte en gudomlig och en mänsklig sida som är skilda från varandra. Han är ju en. Hel. Total. Och våra liv kan väl rimligen inte delas i en andlig och en profan del skilda från varandra? Det är ju ett liv. Och Guds hus och Folkets hus bör rimligen vara samma kåk. Eller?

FMLN har vunnit!

Lokala världsbladet har i ett par notiser berört det i dagarna timade valet i El Salvador. Dels en kortisnotis innan då det proggnosades om en folkfrontsseger, dels en rapportis om att det blev så i den lilla central-amerikanska republiken.

Dagens Nyheter har en längre artikel med en bra analys. Samt en bild av en folkmassa med en presidentvalsaffisch med valets segrares porträtt. Och texten viene el cambio. Bildtexten ger översättningen Förändring är på väg.

Vår politiska höger-vänsterskala stämmer måttligt med verkligheten vi mötte där.
Till vänster fanns Folkfronten FMLN som översatt till våra partier är halva moderaterna och hela vägen vänsterut. Till höger om Folkfronten fanns ett litet kristdemokratiskt parti motsvarande högra halvan av våra moderater. Höger om dem fanns Högern - det så kallade Arena-partiet som styrt och ställt fram till nu - och höger om dem en ultrahöger som var starka inom polisen och de väpnade styrkorna.

Det kan man kalla politik.
När hela svenska riksdagen - nåja, nästan - är vänster!

Förändring är på väg var parollen i El Salvador.

Change var parollen för Barak Obama i USA.

Håll med om att de liknar varandra.

Lite om bilderna till sist. Tack vare att en arbetskamrats hem är utrustad med scanner med diabildskapacitet kan jag förära mina läsare några bilder jag själv tagit i El Salvador - förutom affischbilden snodd ur DN. Bilderna föreställer
1. Jag själv med utsikt över gränsområdet mot Honduras - plats för flykt undan militären som dödade vänsterbönder.
2. Frihetskämparnas veterankyrkogård i vid Guazapa-berget.
3. Det altare bakom vilket ärkebiskop Oscar Romero ledde mässan när han sköts av en av arméns dödsskavdroner.

En sak till: 40 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

I början av maj 1945 försökte Heinrich Himmler - bland många andra nazister - gömma sig för segrarna. Om Himmler berättas det att han rakade av sig mustaschen, lade av sina berömda glasögon, satte svart lapp för ögat och antog Hitzigers (en i övrigt helt anonym fältpolisofficer) identitet*.

Den 23 maj hade han tröttnat på att spela någon annan utan bestämde sig för att ge sig till känna och erbjuda sina antikommunistiska tjänster åt engelsmännen. Han bad att få träffa lägerchefen, en kapten Tom Selvester som tydligen åt lunch vid tillfället. Medan Himmler väntade tog han av sig ögonlappen och grävde fram ett par glasögon ur fickan och satte dem på näsan. Förvandlingen var slående. Den brittiske lägerkommendanten visste med en gång att den han talade med var Heinrich Himmler**.

Det nyss berättade har naturligtvis inget med detta inläggs innersta budskap att göra. Annat än att det berör glasögon och Heinrich Himmler. Fast innan jag återkommer till detta först något annat - om än avlägset angränsande.

När man mäter temperaturen påverkar man värmen! Visste läsaren det?

Bär man in en termometer i en varm bastu sjunker temperaturen i bastun. Det går ju åt värme ur bastum för att värma kvicksilvret i termometern. På samma sätt blir det varmare ute om man tar ut en termometer när det är minus 25. Termometern värmer vädret. Lite. Mätapparaten påverkar det som mäts.

I dessa fall är påverkan givetvis minimal och helt försumbar. Vad jag fattade en gång när läste lite i en bok om kvantfysik är det mycket värre där. Att manicken som ska mäta en elektron vid mätningen kvaddar det den mäter - typ. Fast det fattade jag inte mycket av utan ställde undan boken kvarts-läst.

Vad det gäller humaniora - alltså historia, sociologi, texttolkning etc - är det på samma sätt. Alltså att bilden av vad man studerar påverkas av både vem studeraren är samt av hans eller hennes studiemetod. De frågor studeraren ställer till det han/hon studerar avgör i någon eller stor mån vilka svar han eller hon får. Glasögonen studeraren bildligt bär formar bilden.

Därför kommer marxistisk inriktade historiker till andra slutsatser om ett skeende än icke-marxister. Och feministisk texttolkning blir en annan än ickefeministisk. Tredjevärldenforskare ser andra saker än europeisk medelklass. Och i inte fullt så akademiska sammanhang uppfattar protestantiska karismatiska evangelikala Bibelläsare Paulus som en ande-inspirerad resetalare som grundade församlingar av protestantisk karismatisk evangelikal typ. Katolska Bibelläsare å sin sida ser i Apostlagärningarna hur samme Paulus värnar det heliga biskopsämbetet genom handpåläggning och bön ge apostolisk succession till ledarskapet i församlingarna. Den man är och de glasögon man har påverkar vad man ser. Eller menar sig se.

Detta är givetvis inte fel! Det är dessutom oundvikligt. Men det kan vara ett problem. Om man inte är medveten om vilken brytning de glasögon man bär har - om brillebilden tillåts.

Kommen såhär långt i mitt skrivande undrar jag om detta är begripligt. Eller ens intressant.

Nå!! Skit i det!! Jag fortsätter:

I boken Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget redogör författaren inte för Förintelsen eller andra stora brott mot mänskligheten. Hon sysslar med något mer speciellt: hur Himmler och SS var intresserade av och sponsrade vetenskapligt forskningsarbete i arkeologi och etnologi. I boken - förresten köpt på rea vilket den röda lappen visar - blir det väldigt tydligt hur dåtida tyska forskares ideologi om ras påverkar det de med kvalificerade metoder undersöker. Detta vare sig det gällde att rasbiologiskt mäta skallar på judisk-bolsjevikiska lägerfångar eller tolka hällristningar i Bohuslän. Perspektivet ras och arisk skulle anläggas. Som en medveten synvinkel. Och hos många andra fanns det som en omedveten utgångspunkt. Bara därför att man levde i den tid man levde i och tillhörde den kultur man tillhörde.

Himmlers och hans anhangs glasögon ledde inte enbart till vetenskapligt harmlöst nonsens som kunnat avvisas av annan eller senare forskning som fel eller korkat. Infallsvinkeln medverkade till moralisk kollaps och etisk katastrof av första magnituden. Och sanningen om glasögonens betydelse blir därför övertydlig i boken.  Alltså den intressanta frågan om tolkarens glasögons betydelse för hur tolkaren tolkar fakta. Samt hur man ansvarar för sina medvetna och omedvetna synvinklar.

**  ibid sid 305.

Så står det - om jag minns rätt - på ett av de chans- eller allmänning-kort man kan få när man spelar Monopol. I riktiga bankvärlden har det aldrig hänt mig. I andra sammanhang finns dock exempel på att siffror kan förändras så att man upplever att man går i vinst.

Så har jag till exempel i inlägget 24 mars 22.40 den  9 februari berättat att det då var 61919 minuter kvar till nästa avsnitt av LOST. Mer nyligen kved jag i inlägget hur man än väljer... om problem vid seriestarten samt angav givetvis också då det kvarvarande minutantalet.

Alla dessa beräkningars grundförutsättning har nu ändrats.
LOST börjar inte alls tisdag kväll nästa vecka. LOST börjar denna vecka!!
Och väntetiden har ändrats med exakt 10080 minuter - till min favör.

För Svenska Kyrkan har inget existensberättigande utan Jesus, så som bibeln beskriver honom. Och just den "Jesusen" håller Svenska Kyrkan sakta men säkert att sortera bort och späda ut.

Detta intressanta kursiverade påstående finns i ett inlägg idag på en evangelikal grann-blogg. Visserligen återger jag dessa två meningar tagna ur sitt sammanhang men de är ändå representativa för den bild av Svenska kyrkan som då och då ges på bloggen ifråga.

Och jag grubblar över sanningshalten...

Jag menar Inte att skrivaren medvetet ljuger. Bort med den tanken!

Men jag undrar ändå om påståendet i sin svepande formulerig kan sägas vara sant. Jag undrar om det inte är så att skrivaren genom att generalisera som han gör tar miste. Tar gruvligt miste. Och faktiskt ger osann information.

Såhär ser jag det:

Svenska kyrkan består av cirka 1800 församlingar över hela landet. I henne tjänar som förkunnare mer än 2500 präster - om jag minns antalet rätt - samt en uppsjö av andra befattningshavare*. Kyrkan finns från Treriksröset till Smygehuk, från Bohusläns yttersta holme till Cape East i Haparanda, i centrala Stockholm och i Norrland djupa skogar, på lokalt församlingsplan och i skenbart** centrala instanser.

Den lokala församlingen är den Svenska kyrkans grundläggande nivå! Och den på regional nivå ansvarige biskopen är, tillsammans med prästerna församlingarna i det stift som har honom/henne som biskop, den som bär det grundläggande och avgörande läroansvaret. Och läran är definierad i av kyrkan centralt antagna grunddokument - Bibeln, Bekännelseskrifterna, Kyrkohandbok, Bönbok, Psalmbok, Evangeliebok osv.

I hela detta stora sammanhang finns (givetvis) på både bas-plan och "högre upp" i organisationen både ditt och datt - det vill jag inte förneka***. Det jag skulle vilja kalla vanlig tro och vanlig vardag ges dock i debatter och media inga rubriker eller avtryck - förutom fredagsannonsering i predikoturerna.

Men det som avviker från det vanliga kommer i tidningen! Och TV.

Exempel på positiva avvikande saker länkade jag till i förra inlägget. Exempel på negativa avvikande saker finns också - men jag ger inga länkar nu. Sett så blir givetvis en stollepräst - nu konstruerar jag exempel - med långt gångna NewAge-ideer mer intressant än en torr typ som jag och en prälle som kör berusad skojigare att berätta om än att skriva om mig som på nykter kaluv håller hastighetsbegränsningarna.

Vill man hitta motsvarande exempel på annat kristet håll är det lätt: Bibeltolkningen att Kristi brud skulle vara en speciell kvinna strax utanför Uppsala blev ju mer intressant än alla andra pingstförsamlingars envisa hävdande att bruden i Uppenbarelseboken är den kristna kyrkan eller församlingen. En pingstpastor med vidlyftigt sexliv och manipulativa brottsanstiftande tendenser på samma ort skapar mer nyheter än en broder som bara sexar med sin fru.
Det uppmärksammade är det bryter mot det vanliga. Undantagen.

Utifrån min kännedom om "det vanliga" - alltså "vanliga präster", kyrkan som jag möter den och som den fungerar, undervisningen av konfirmander, texterna som läses och predikas över, brödet som bryts och så vidare - svarar jag kraftigt emot bloggrannens svepande formulering fetkursiverad i början av inlägget. Att prata om sortera bort och späda ut ger en falsk och tendensiös bild som inte blir sann hur många gånger den än upprepas på en evangelikal blogg. Trodd kanske. Men inte sann.

Så var det sagt!

Är då allt frid och fröjd i Svenska kyrkan? Presenteras Jesus maxat vettigt?
Givetvis inte!! Inte där och ingen annanstans!

I Svenska kyrkan upplever jag att det oftare nu än förr blir så att Jesus, som gick in i gudsövergivenheten och där dog och uppstod för våra synder, krymps till enbart ett solidariskt föredöme eller en morallärare. Och när jag möter evangelikaler uppfattar jag ofta att Försonaren Jesus också blir till främst ett föredöme - men då mer av en potensförstärkare för det andliga livet hos i grund och botten hyggliga personer.

Kring detta - främst i det svenskkyrkliga - kommer jag nog att återkommer längre fram.

Om jag känner mig själv rätt.

**  Med skenbart menar jag här Kyrkomöten, ärkebiskopar och liknande. Att de skulle vara den viktigaste nivån är då en tanke som lätt inställer sig. Likaså tanken att kyrkan skulle ha en pyramid-organisation - typ. Så är det inte. Botten är toppen!

Inget annat lokalt kyrkligt-kristet arrangemang har nått den publiceringsnivån det senaste året. Möjligen med undantag av OASmötet i somras. Tanken som inställer sig är onekligen den att fast man inte skall göra saker för att komma i tidningen är det trist att vad som vanligen görs ur massmedial synvinkel är så lite intressant att reportage sällan eller aldrig görs - mer än begravnings- och vigselnotiser.

Och så en fras på TVnyhetiska: Nu över till något helt annat.

Det finns en intressant regel för vilka som kan bli präster eller diakoner i Svenska kyrkan. Den som skall bli vigd skall ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön*. Regeln avser bokstavligt läst alltså hur personer skall agera men föreskriver inte vad de skall tycka. Dock tror jag man kan skönja en tydlig benägenhet att vid antagning och anställningar något gå utöver regelverket och faktiskt i realiteten kräva att folk skall tycka rätt, inte bara utfästa sig att agera på ett visst sätt.

Motsvarande regelverk kring den idag mer aktuella frågan om sexuell läggning och samkönad kärlek med välsignelse- och/eller framtida vigselakter finns inte - än. I vart fall inte i det ex av Kyrkoordningen som jag äger. Dock finns det också i den frågan en rejäl dos regelutöverhet, alltså att man redan tillämpar vad man gissar kommer att bli regel om en tid. Utan att veta om två artiklar i tidningen Dagen - denna och denna - ger en fullständig och rätt bild av det enskilda fallet vill jag ändå fästa bloggläsarnas uppmärksamhet på hur långt man idag vad gäller åsiktsfrågor är beredd att gå - eller åtminstone uppfattas beredd att gå.

Och denna regelutöverhet gör mig bekymrad!

Generellt är jag en sådan typ som anser att gällande regler skall följas, överenskommelser gälla och avtal hållas . Tycker man regler och annat är dåliga verkar man för att de skall bli bättre men så länge de gäller gäller de. - även om man anser det är dåliga regler. Är det 90 kör jag 90 även om jag tycker det borde vara 110. Naturligtvis både kan och ska jag tillåta mig att verka för att det framledes skall vara 110. Men innan det blir så kör jag 90.

På liknande sätt tycker jag det skall vara inom all mänsklig trafik. Både för vanliga enkla personer och för dem som har positioner högre upp i hierarkiska system. Därför tycker jag att den kyrkliga överhet vi idag har inte skall ägna sig åt regelutöverhet. De som är tongivande inom ledarskapet och har medias öron (och popularitet) skall inte hänge sig åt privata åsikter eller i förtid tillämpa vad de tror eller hoppas kommer att gälla i framtiden.

Nu är det inte just det enskilda ärendet jag diskuterar - minns det!
Det jag vill fästa uppmärksamheten på är överhetens regelutöverhet - som Dagen-artiklarnas innehåll kan vara exempel på.

Denna kvälls djupsinnighet kan formuleras på följande vis*:

......................................................................................

I fredags var jag och madammen i mitt liv på utflykt till stifts- och residensstaden. Huvudavsikten med resan var att hämta hem en ny stereoljudmaskinsuppsättning som min bättre hälft beställt. Den gamla Pioneer-anläggningen har med året hemfallit åt sporadiskt ljudbortfall så spenderarbyxorna togs fram ur garderoben för att inhandla CD-spelare, förstärkare och högtalare. Skivspelare för våra gamla vinylskivor togs dock inte denna gång. Slösarbrallorna är ju inte hur vida som helst.

I staden gjordes ett snabbt ärende till stiftskansliet. Därefter gicks det på bok-rea varvid jag införskaffade trenne böcker som jag vad det lider kommer att återkomma till under kategorin Predikaren 12:12.

Sedan gick vi på restaurang för att käka middag. Uret var då ungefär 16:14.

Väl sittandes vid ett bord beställde jag en maträtt jag vet att jag tycker om. Det var föresten Kina-krubb och då blir det alltid friterade scampi med sötsur sås. Madammen beställde en något annat och innan alltsammans kom på bordet inställde sig hos mig - som så ofta i liknande situationer - känslan: Valde jag rätt? Tänk om något annat är godare? Hennes till exempel?

När vi somras köpte bil - vilket vi borde väntat med till nu - tänkte jag när jag körde hem:
Borde jag inte tittat lite till? Tänk om det fanns ett bättre köp? Någon annanstans?

Och så är det.

Vid hart när varje val finns ett alternativ. Inte bara som känsla utan finns säkert.

Till varje beslut hakas ett tvivel!! Inte sällan välgrundat**.

Till varenda händelse finns en baksida!! Ofta flera.

För en tid sedan rådslog jag med tre andra personer om att vi tillsammans skulle resa på ett Paulus-symposium i Uppsala längre fram i mars. Kumpanerna - alla präster - utverkade av sina arbetsgivare att de skulle få det hela som fortbildning. I mitt fall anser arbetsgivaren att fortbildningspengar inte blir rätt använda för att ytterligare förstärka min Bibelvetenskapliga kompetens - en bedömning jag accepterar och tycker är rimlig. För mig blir det därför att plocka resa och logi ur egen ficka. Det känns helt OK eftersom exe-get-ik är min hobby . Och en hobby måste ju få kosta. Två av kumpanerna var dock för sena med att anmäla sig och fick inte plats så vi blir bara två som far.

Paulus-symposiet går av stapeln måndag-tisdag den 23-24 mars. Tågresan ner startar redan söndag kväll och natten mot onsdag är det resa upp. Alltså också tisdag kväll. Därmed kanske läsaren nu börjar ana vart detta inlägg bär hän.

Nähä!!

Men tänk efter lite!!

Tisdag kväll den 23 mars börjar serien LOST om. Och då sitter jag på tåget!!
Snacka om valets baksida. Delad med min medresenär, hon som tidigare när hon skrev kommentarer på min blogg använde den avslöjande signaturen LOST-fanet. Hanna Johnselius alltså. Länk till höger.

Det är 20254 minuter kvar till avsnittet vi missar börjar i TV4.

Och 124 minuter till kvällens komma-upp-på-banan-program: LOST: past, present and future.

**  "Valet" av madam för livet är dock ett undantag från denna princip. Faktiskt helt tvivellöst.

Igår - lördag - firades i Älvsby kyrka en annorlunda gudstjänst. Eller gudstjänster. De var annorlunda men ändå samma som det brukar vara. Annorlunda i formspråk men samma till sin innebörd. Och därför tänkvärda eftersom de gav ny form åt för mig välkänt innehåll.

Det var ortodoxa gudstjänster ledda av Suleyman Wannes, stationerad i Linköping, corepiskopos* i den (som han sa) heliga syrisk-ortodoxa kyrkan. Gudstjänsterna var inte så lätta att tänka kring eftersom språket var en mix av syrisk-arameiska, arabiska och svenska.

Det var ett gott initiativ från församlingens diakoniassistent** Mikael Ågren som gjort detta möjligt. Ca 90 personer var närvarande, grovt indelade så att dryga inemot hälften var flyktingar och invandrare från Mellanöstern***, ungefär en tredjedel motsvarande från Eritrea och Etiopien och resten sådana som jag - alltså infödda gammelsvenskar.

...ny form åt för mig välkänt innehåll skrev jag för några rader sedan. Egentligen är det exakt tvärtom då det handlar om gammal form åt för mig välkänt innehåll. För den ortodoxa gudstjänstens form är gammal. Urgammal. Och snacka om litanior, alltså bön, genomtänkt bön, rentav överenskommen bön****. Efter gudstjänsterna fick jag en svensk översättningen av liturgin och finner en massa tänkvärt. Och en massa mycket intressant teologi.

Nästan hela gudstjänsten var böner! Församlingens tilltal till Gud. Mestadels så att prästen gav sjungna ord åt församlingens bön, stundom gemensamt sjunget eller sagt av församlingen. Sjunget är i sammanhanget ett relativt begrepp. Tonskalan i viss mån annorlunda än vår, förmågan att träffa rätt i skalan kanske också begränsad. Mer av recitation alltså. Och hela tiden en litaniornas, bönernas, gudstjänst.

Det var alltså en gudstjänst som i sin struktur satte Gud i fokus. Innebar tillbedjan och tillvändning med den Treenige i centrum. En eller ett par Bibeltexter lästes riktat till oss människor. Samt en tillsägelse av syndernas förlåtelse. Men tidsmässigt var det nästan inget jämfört med det massiva tilltalet till Fadern. Sonen och Anden.

Våra vanliga gudstjänster har ett annat fokus. Med fler textläsningar och förkunnelsens tidsmässiga omfattning blir det mer frågan om från Gud till människor. Och ibland faktiskt inte ens det utan ibland bara människa till människa med Gud i bakgrunden.

Den ortodoxa gudstjänstens symbolspråk är rikt. Svenska kyrkans liturgi har en del av det men i jämförelse ganska påvert, också i så kallad högkyrklig tappning. Men uppenbart är att rötterna är samma. Och tänket bakom. Teologin alltså.

Nattvarden - på ortodoxiska kallat eukaristin - var öppen för alla döpta. Detta var lite märkligt eftersom ortodoxer inte har nattvardsgemenskap med andra kristna men for ortodoxa invandrarminoriteter i till exempel Sverige har den heliga biskopssynoden i den heliga Syrisk-ortodoxa kyrkan beslutat att var och en som är döpt, bekänner sina synder och tar emot förlåtelsen i gudstjänsten också kan dela mysteriet.

Gudstjänster skrev jag. Efter den eukaristiska litanie-gudstjänsten som tog ungefär 1½ timme blev det ett dop enligt ortodox liturgi. Ett dop av ett litet barn med eritreanska föräldrar.

Snacka om symbolspråk!!

Till sist om bilderna.
Då jag inte vet vilka om de som hamnade på bilderna är föremål för polisjakt för deportation eller har skyddad identitet har jag valt att maskera deras ansikten. Tragiskt! Mest med tanke på de tindrande ögonen - främst hos barnen.

***  Flyktingar är sådana som ännu inte fått uppehållstillstånd eller av en inhumant Sverige fått avslag på sådant. Invandrare är de som har permanent uppehållstillstånd, i några fall också medborgarskap.

Detta, mina flitiga läsare, är ett exempel på ett konsekvensetiskt resonemang. Det är en typ av resonerande som blir vanligare och vanligare på alla möjliga plan. Låt mig ge några exempel, verkliga och fabricerade:

• Kör jag 100 km/timmen på 90-väg och ingen olycka händer gör det inget.
• Avverkar jag olovandes julgran på statlig eller bolagsägd skog då skadan inte drabbar någon direkt person är det inte så farligt.
• Att två personer av samma kön älskar varandra och har sex skadar väl ingen och är väl därför inget fel.
• Om folk tog illa upp att jag kallade några talibaner och svartrockar ber jag om ursäkt**.
• Reagerade några på att jag förnekade Förintelsen får jag väl beklaga att jag sa så***.
• Om du blev ledsen beklagar jag att jag sa det jag sa.

Det gemensamma för dessa exempel är att konsekvensen, följden, av agerandet avgör om det var rätt eller fel, inte agerandet i sig.

Nu är det inget fel med konsekvensetik. Det är ju klart att ord och handlingar måste värderas av vilka följder de får. Varje etisk val behöver ske - och sker oftast - med hänsyn tagen till effekten. Men när konsekvensetiken blir allenarådande - eller näst intill - blir det skevt.

• Jag anser att tillmälet negerfitta är klandervärt om så ingen hörde det. Detta anser jag utifrån någon sorts regel om att man inte skall säga så. Alltså utifrån en regeletik.
• På samma sätt anser jag det fel att köra för fort även om inget händer. Trafik-regel typ.
• Och det är fel att knycka julgran i alla lägen. Utifrån regeln: Du skall inte stjäla!
• Samkönad kärlek kan vara fel utifrån någon sorts regel härledd ur skapelseordningen eller - fast här är jag mer tveksam - utifrån (sammanhangslösryckta) Bibelställen****.
• Tillmälen är fel i sig - inte bara om någon tar illa upp! Utifrån normen att inte såra.
• Och så vidare...

Konsekvensetiska resonemang behöver balanseras med Regeletiska. Och tvärtom behöver regeletik för att inte bli stolligt paragrafrytteri balanseras med konsekvensetiska avvägningar.

Och situationsetiska som tar hänsyn till vad som faktiskt gick att välja/göra.

Och sinnelagsetiska som tar hänsyn till om avsikten.

Men det jag tycker mig märka på många plan är att konsekvensetikvärderandet tilltar på bekostnad av allt vad regeletik heter. Detta skapar ett värderingarnas gungfly. Motdraget kan dock inte bli enkla slagord som lag och ordning eller fasta normer eller gamla värden. Inte heller kan fundamentalistisk bokstavstro vare sig på tredje Mosebok eller något annat lämpligt partiprogram eller - än värre - en oreflekterad tillit till någon person med egen eller av andra tillmätt führerauktoritet vara vägen genom gungflyet.

En reflektion och ett samtal där man väger regler och ideal i relation till situationer och konsekvenser är givetvis vägen. Och i vår tid tror jag att idealen och rentav regler behöver ges större tyngd så att negerfitta blir fult, klandervärt och idiotiskt - också om det väses mellan tänderna så att inte ens den som tillmälet var avsett för hörde det.

**  Se inlägget om starka ord och förlåtelse med länkar.

***  Se inlägget vatikanen tycker som jag med länkar.

****  Jag erkänner livligt att denna fråga är betydligt mer sammansatt och komplicerad än de andra exemplen. Tog dock med den eftersom den är ett klockrent exempel på hur konsekvensetik och regeldito hamnar i olika spår - och inte sällan helt pratar (agiterar) förbi varandra.

I sportlovsslappheten kom vi - den sportlovsledige yngste sonen och jag - på att det var eoner sedan vi såg filmen Ice Age. För den som inte vet är det en tecknad - eller heter det animerad nuförtiden? - historia om en mammut, en sabeltandad tiger och Robert Gustavsson på vandring för att hjälpa en borttappad människounge tillbaka till människobyn.

Rotandes i filmlåddan hittade jag mitt gamla Kina-spel.
Nu snackar jag inte om något kuligt Kina-schack utan om ett dataspel. På CD-skiva å allt. Och gissningsvis därför misstagandevis nedlagt i filmlådan. Eftersom fodralen ser likadana ut vad gäller storlek etc*.

Sista jag hade spelet framme - typ för 2 år sedan - ville det inte fungera. Inte alls.

När jag skulle installera det jobbade datorn fram till att 61% var uppladdat och sedan ville den inte mer. Vår stationära dator alltså. Följaktligen testade jag historien på den bärbara** lapptopp arbetsplatsen försett mig med. Den reagerade likadant och visade samma error-meddelande om nåt dll blablabla.

Men nu, kära kamrater och skärmtittare...

Men nu vördade läsare av meningslösa inlägg...

Men nu fungerade det!!

I vår nya stationära dator pilade installationsförloppet förbi 61% ända till finish.

Och därför har jag kunnat sitta som klistrad vid tangentbordet. Och genom klick efter klick inspirerat små digitala kineser att lubba fram och tillbaka över skärmen, gräva sand, odla sallad, hugga ved och alla andra aktiviteter som hör ihop med vad digitala figurer har för sig i tockenadära bygga-samhällen-spel. Trevlig aktivitet, om än något nattsuddig.

Om aktiviteter i övrigt kan sägas att igår - apropå mitt diktande i förförra inlägget - sken solen från en klarblå himmel. Således skidade jag omkring i preparerade spår i Kanisområdet. Ömsomt gnoende så armarna kändes döda, ömsomt mer i tempo av stavgång på skidor. Hursomhelst hur härligt som helst!

I övrigt har lovtid ägnats åt (om)läsning av en bok om Nord-Amerikas före detta indianer och funderat en del utifrån den***. Lite monteringsarbete på nedre vånningen har också skett samt (givetvis) följande av diverse bloggar och tidningars webb-platser. Jag har väl också skrivit en och annan kommentar på nån blogg. Leta i länkförteckningen till höger - om det inte finns något annat mycket viktigare att göra. Som att klippa tånaglarna till exempel.

Avslutningsvis har jag ingen aning om hur många minuter det är kvar till nästa avsnitt av LOST. Jag ids inte räkna ut det men gissar att var 60:e sekund är det en minut mindre att vänta.

**  Distinktionen stationär dator och bärbar dator är ju egendomlig. Att den bärbara är bärbar begriper väl varenda barbar. Men den stationära är ju faktiskt också bärbar. Hade den inte varit det skulle jag ju inte kunnat få hem den. Än mindre bära in den - eller hur?
***  Kommer att återkomma i ämnet - under kategorin Predikaren 12:12.

Jag njuter av mitt sportlov medan drivorna växer

medan snön faller ner ifrån gråmulen sky.

Jag har dagar av fritid att med skidor och pjäxor

kunna vila ifrån vardan och få solbiten hy.

Jag tänkt mig en vecka av läsning och vila

och drömt om en tid uti backe och spår.

Men idag går det inte på skidor att kila

för det snöar rätt ymnigt, så gjort sen igår

Så därför jag fingrar på tangentbord nu vill köra,

kanske skriva på denna min blogg lite grand,

några inlägg om saker väl värd att beröra

om vad som timar i tiden, i kyrka och land.

Jag sitter vid min dator medan timmarna lida,

låter tankarna vandra när nu snön faller tät.

Jag väntar att orden skall strömma så strida

och när så inte sker - ja, då blir jag poet.

Idag firades Högmässa i lokala huvudkyrkan. Fastetidens karaktär var tydlig: lovsångspartier nedtonade, violett färg, altartavlan stängd (bilden), Litanian som förbön. Perfekt!

Jag tycker att det finns alldeles för lite litanior.
Alltså riktiga litanior. Menade litanior. Litanior som bön.

I dagligt tal ges ordet slarvigt betydelsen ogrundan jämmerklagan eller åsiktsformuleringstjat.
Inget av sådant är ju Litania. Vad Litania är kan man läsa här. Gör det.

Litanian är alltså en bön. En genomtänkt bön. Rentav en överenskommen bön. Och därmed en gemensam bön om, utifrån och kring allt löst och fast. Och som sådan är den bönen - nummer 700:1 i Psalmboken - ett yttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Eftersom man ber som man tror. Och tror som man ber. Vare sig man är individ eller kyrka.*

Evige, allsmäktige Gud är orden som försångaren - Litanian sjungs - anropar med.

Förbarma dig över oss sjungbedes av alla.

Herre, hör vår bön ber den som leder.

Herre, hör vår bön repeterar då alla och ansluter sig så till försångarens bön.

Försångaren går vidare i anropandet av den treenige Guden med orden:

Herre Gud Fader i himmelen.

Herre Guds Son, världens frälsare.

Herre Gud, du helige Ande.

Och med det som bakgrund ropber alla gemensamt: Förbarma dig över oss.

Var oss nådig hörs från den ensamma rösten som så anger bönens huvudämne: Nåd.

Hjälp oss, milde Herre Gud blir församlingens sätt att säga samma sak.

Utifrån dessa mer allmänna övergripande böneformuleringar fortsätter försångaren med att för Gud precisera, rentav räkna upp, vad som ligger - eller rimligen bör ligga - på människornas hjärtan. Han/hon sjunger:

för alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont,

för djävulens grymhet och list,

för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand,

för ondskans makter i himlarymderna,

för uppror och splittring,

för eld och våda, för ond bråd död,

för den eviga döden

och så stämmer alla in: Bevara oss, milde Herre Gud.

Försångaren be-beskriver huvudsättet Gud besvarar bönerna på, huvudvägen för Guds nåd och när vi behöver den, genom att fortsätta:

Genom din heliga födelse,

genom ditt kors och din död,

genom din heliga uppståndelse och himmelsfärd,

i frestelse och fall, i välgång och lycka,

i dödens stund, på yttersta domen.

Hjälp oss, milde Herre Gud blir församlingens anslutande rop

Konkreta böneämnen kring den kristna Kyrkans liv, behov och arbete blir som ett block av böner, nästan som attsatser i en lista. Ledaren sjunger:

Vi arma syndare beder dig

att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka,

att du sänder trogna arbetare i din skörd,

att du med ordet giver din Ande och kraft,

att du gör ditt namn känt i hela världen,

att du enar alla trogna,

så att det blir en hjord och en herde.

Församlingen ansluter med: Hör oss, milde Herre Gud.

Ett böneblock knutet till samhälle och värd - fler att-satser:

att du förunnar alla folk fred och endräkt,

att du skyddar och bevarar vårt fosterland,

att du välsignar våra hem

och för de unga på dina vägar.

Och som nyss: Hör oss, milde Herre Gud.

Och speciellt behövande:

att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga,

att du undsätter alla dem som är i nöd och fara,

att du vederkvicker och hjälper alla sjuka,

att du välsignar allt gott verk,

att du förbarmar dig över alla människor,

att du nådigt hör vår bön.

Hör oss, milde Herre Gud - allas bön.

Avslutningsvis - nu inte sjunget - ber böneledaren med att beskriva Gud, ange målet för bönen samt avger ett löfte, en effekt, av besvarad bön:

Herre, allsmäktige Gud, som hör de botfärdigas suckar och tröstar bedrövade hjärtan,

hör den bön som vi i vår nöd bär fram, och hjälp oss, så att allt det onda som djävulen, världen och vi själva tillfogar oss, genom din Andes kraft blir tillintetgjort.

Så vill vi, frälsta från allt ont, i din församling alltid tacka och lova dig.

Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Och folket sade: Amen.

Håll med om att det finns för lite medvetna böner av detta slag. Genomtänkta, allsidiga, omfattande. Ändå är det Kyrkans och den kristnes uppgift i världen att be - genomtänkt, allsidig och omfattande för dem som inte ber. Rentav formulera de böner de som inte ber skulle bett om de haft begrepp att be.