stigstrombergsson

För ett par tre år sedan var jag på en kyrkfolkhögskolelärarfortbildning - svenska är ett bra språk att sammansätta ord på - och vi fick ett snöre. Detta snöre skulle vi låta representera vår livslije så långt den nu sträckt sig och uppdraget blev att göra en knut på snöret markerandes avgörande knutpunkter i livet. Egenligen är detta en ganska vettig tanke- och knopövning. För mig blev till exempel en knut när det sa klick mellan mig och madammen i mitt liv. När vi gifte oss likaså nära prästvigningsknuten följt några år senare av de fyra barnknutarna. Nu tror jag läsaren fattar...

En knut på mitt snöre representerade - och representerar - en tre veckor lång studieresa senhösten 1995 till Guatemala och El Salvador. Resan med möten med olika människor och inblick i annat tänkande kom för all framtid att påverka mitt tänkande - inte minst i teologi. Resan blev om inte en total vänd-punkt så i vart fall en knutpunkt och en svängpunkt. För 12½ år sedan.

Idag kom allt detta tillbaka när en ung kvinna under tre timmar på folkhögskolan berättade om sitt volontärarbete och studieutbyte med Ecuador. Berättarflickebarnet i fråga var i 23-24-åråldern, härstammandes från liten by strax utanför Älvsbyn och nu studerande på folkhögskola i södra Sverige med utbytesprogram riktat till Ecuador. Jag presenterade mig och hon nämnde omedelbums att hon kickat boll i samma lag som den yngre av mina döttar ehuru - fint gammalt ord - varande ett år yngre.

Så således kännandes varandra tämligen väl sporde jag henne - som sedan visade sig vara en alldeles utomordentlig föreläsare med stoff och förmåga att fängsla sina åhörare i tre timmar - hur det kommit sig att hon kommit in på Latinamerikabanan. Varifrån detta intresse?

När jag gick i småskolan, sade hon, kom det en, jag tror det var en tant, och berättade om en resa till Guatemala och El Salvador. Sedan dess har jag haft Latinamerika i huvudet. Så startade det.
Vilken skola gick du på? frågade jag.
Lekenskolan! svarde hon, hyfsat jämnårig med dottern som också gick på den skolan.
Det måste varit jag som var tanten! sade jag. För jag berättade i alla klasser på Leken om min resa. Och det var när du gick där - typ.
Ja, det kan ha varit du! sade hon. Jag minns inte så noga. Jag var tio år. Men det var så det startade.

Det kom alltså tillbaka!!
Och det kom att gå vidare!!
Och mitt liv har inte varit helt meningslöst.- typ!! 

---

Mina bilder från resan för 13 år sedan är alla diabilder och därför i det oscannade skick de befinner sig i opublicerbara på bloggen. Väljer i stället som illustration emblemet för folkfronten i El Salvador - Frente Farabundo Martí de Liberación Nacional.
Surfa gärna om Latinamerika med start i denna länk: http://www.ubv.se/