stigstrombergsson

Valresultatet i El Salvador blev som en signal. Resan jag fick göra till Centralamerika 1995 mal på i huvudet. Att plocka bland 150 diabilder för att få några scannade - och i och med det blogginläggningsbara - triggade igång både minnen och funderingar. Om kyrkans roll, teologi, församling osv. Där och här. Så därför skriver jag mer. Här. Om här och där.

Att resa iväg till något helt annat eller möta något man inte är van kan vara en omtumlande och utmanande upplevelse. Man kan hantera den upplevelsen på olika vis.

En väg som ibland tas är att man inspirerad och imponerade tänker Detta ska vi göra hemma!! och försöker att direktkopiera det man mött i ett sammanhang rakt in i ett annat. Funkar sällan.

Ett annat sätt är att möta - eller mota - intrycken är att konstatera Vår situation är så annorlunda så vi kan inte hämta hem något av detta! Med den attityden låter man det man mött vara något man mött och lämnat där man mötte det.
Dessa två diken går det hur lätt som helst att köra ned. Vare sig det är en bok man läser eller att man varit i Malå eller rest till andra sidan av jordklotet.

Tanken bakom mitt deltagande i resan var att jag - och de andra - på plats i Guatemala och El Salvador skulle möta befrielseteologi, basgrupper, Biblicistas populares, kvinnoprojekt, mänskliga rättigheter, fredsarbete, alfabetiseringskampanjer och allt möjligt annat och söka förstå det där. Och reflektera över vår egen situation i kyrkan här. Och på så sätt, genom att se på det andra, få klarare blick för saker här hemma.

Den 17 november 1995 kom jag och mina reskamrater till byn Guarjila i El Salvador.
Vi var sena, hungriga, trötta, svettkladdiga och som skrivet: sena. Vi bjöds på en enkel måltid och sedan bar det iväg till en samlingslokal där hela byn väntade på oss. På väg mot huset hör vi att det pågår något som mest liknar ett stormöte med tal, agitation och slagord. Viva FMLN! hör vi. Viva los niños! skallar också. Viva las mujeres! - om jag nu stavat och stavar rätt. Och när vi kommer in dånar det formligen i den raspiga megafonen och från den månghövdade skaran: Viva la Suecia!! Viva la Eglesia evangelico-lutherana de la Suecia!!

Vi hade kommit till Folkets Hus. I vart fall verkade det så. Vi hade hamnat på ett stormöte med hela det fantastiska härliga entusiasmerande vänsterjargongen där man dryftar praktiska problem i byn - skola, hälsovård osv.

Och i bakgrunden står en staty av den helige Franciskus...
På sidan om ett stort kors på väggen...

Dagen efter dagen efter stormötet firade vi gudstjänst i byn. En katolsk mässa ledd av byns präst fader Cortina. Med samma raspiga megafon som ljudanläggning. Och samma folk var där, alltså hela byn. Och i samma lokal. Men nu ett Guds hus. Med den helige Franciskus på sidan om ett stort kors på väggen.

Förkunnelsedelen av mässan byggde som stormötet på att de som var där fick komma till tals. Ett samtal om vad i deras liv som helhet som var mot Guds avsikter och vilja. Samt hur la palabra de Dios, Guds Ord, Bibeltexterna kunde ge mod, befrielse och vägledning för de situationer man i både yttre och inre bemärkelse var i.

Stig - alltså jag - tänkte och tänker:

Bodelningen andligt - profant hemma blir så tydlig. Och skamlig! Alltså hur vi ofta ser Kristus och tron som något avgränsat religiöst i en sektor av livet. Och har ett speciellt Gudshus för sådant. Och omvänt så ser vi andra delar av livet som profana, alltså hart när frikopplade från tron, från den befrielse Jesus ger. Och så har vi Folkets hus för sådant.

Hur kan det vara så när det gudomliga och mänskliga är förenat - inkarnerat - hos Jesus? Han har ju inte en gudomlig och en mänsklig sida som är skilda från varandra. Han är ju en. Hel. Total. Och våra liv kan väl rimligen inte delas i en andlig och en profan del skilda från varandra? Det är ju ett liv. Och Guds hus och Folkets hus bör rimligen vara samma kåk. Eller?