grannbloggeriotier
För Svenska Kyrkan har inget existensberättigande utan Jesus, så som bibeln beskriver honom. Och just den "Jesusen" håller Svenska Kyrkan sakta men säkert att sortera bort och späda ut.
Detta intressanta kursiverade påstående finns i ett inlägg idag på en evangelikal grann-blogg. Visserligen återger jag dessa två meningar tagna ur sitt sammanhang men de är ändå representativa för den bild av Svenska kyrkan som då och då ges på bloggen ifråga.
Och jag grubblar över sanningshalten...
Jag menar Inte att skrivaren medvetet ljuger. Bort med den tanken!
Men jag undrar ändå om påståendet i sin svepande formulerig kan sägas vara sant. Jag undrar om det inte är så att skrivaren genom att generalisera som han gör tar miste. Tar gruvligt miste. Och faktiskt ger osann information.
Såhär ser jag det:
Svenska kyrkan består av cirka 1800 församlingar över hela landet. I henne tjänar som förkunnare mer än 2500 präster - om jag minns antalet rätt - samt en uppsjö av andra befattningshavare*. Kyrkan finns från Treriksröset till Smygehuk, från Bohusläns yttersta holme till Cape East i Haparanda, i centrala Stockholm och i Norrland djupa skogar, på lokalt församlingsplan och i skenbart** centrala instanser.
Den lokala församlingen är den Svenska kyrkans grundläggande nivå! Och den på regional nivå ansvarige biskopen är, tillsammans med prästerna församlingarna i det stift som har honom/henne som biskop, den som bär det grundläggande och avgörande läroansvaret. Och läran är definierad i av kyrkan centralt antagna grunddokument - Bibeln, Bekännelseskrifterna, Kyrkohandbok, Bönbok, Psalmbok, Evangeliebok osv.
I hela detta stora sammanhang finns (givetvis) på både bas-plan och "högre upp" i organisationen både ditt och datt - det vill jag inte förneka***. Det jag skulle vilja kalla vanlig tro och vanlig vardag ges dock i debatter och media inga rubriker eller avtryck - förutom fredagsannonsering i predikoturerna.
Men det som avviker från det vanliga kommer i tidningen! Och TV.
Exempel på positiva avvikande saker länkade jag till i förra inlägget. Exempel på negativa avvikande saker finns också - men jag ger inga länkar nu. Sett så blir givetvis en stollepräst - nu konstruerar jag exempel - med långt gångna NewAge-ideer mer intressant än en torr typ som jag och en prälle som kör berusad skojigare att berätta om än att skriva om mig som på nykter kaluv håller hastighetsbegränsningarna.
Vill man hitta motsvarande exempel på annat kristet håll är det lätt: Bibeltolkningen att Kristi brud skulle vara en speciell kvinna strax utanför Uppsala blev ju mer intressant än alla andra pingstförsamlingars envisa hävdande att bruden i Uppenbarelseboken är den kristna kyrkan eller församlingen. En pingstpastor med vidlyftigt sexliv och manipulativa brottsanstiftande tendenser på samma ort skapar mer nyheter än en broder som bara sexar med sin fru.
Det uppmärksammade är det bryter mot det vanliga. Undantagen.
Utifrån min kännedom om "det vanliga" - alltså "vanliga präster", kyrkan som jag möter den och som den fungerar, undervisningen av konfirmander, texterna som läses och predikas över, brödet som bryts och så vidare - svarar jag kraftigt emot bloggrannens svepande formulering fetkursiverad i början av inlägget. Att prata om sortera bort och späda ut ger en falsk och tendensiös bild som inte blir sann hur många gånger den än upprepas på en evangelikal blogg. Trodd kanske. Men inte sann.
Så var det sagt!
Är då allt frid och fröjd i Svenska kyrkan? Presenteras Jesus maxat vettigt?
Givetvis inte!! Inte där och ingen annanstans!
I Svenska kyrkan upplever jag att det oftare nu än förr blir så att Jesus, som gick in i gudsövergivenheten och där dog och uppstod för våra synder, krymps till enbart ett solidariskt föredöme eller en morallärare. Och när jag möter evangelikaler uppfattar jag ofta att Försonaren Jesus också blir till främst ett föredöme - men då mer av en potensförstärkare för det andliga livet hos i grund och botten hyggliga personer.
Kring detta - främst i det svenskkyrkliga - kommer jag nog att återkommer längre fram.
Om jag känner mig själv rätt.
* Ungefär 25000 personer faktiskt. Men då är alla anställda inräknade. Också administrativ personal, vaktmästare, kyrkogårdfolk etc.
** Med skenbart menar jag här Kyrkomöten, ärkebiskopar och liknande. Att de skulle vara den viktigaste nivån är då en tanke som lätt inställer sig. Likaså tanken att kyrkan skulle ha en pyramid-organisation - typ. Så är det inte. Botten är toppen!
*** Notiser och kommentarer kring sådant brukar då och då finnas på denna blogg. Inte sällan parad med kritik av en del händelser eller rentav vad man kan befara vara något av utvecklingslinjer.Bra skrivet Stig och jag har efter att jag lärt känna Sv.kyrkan på ett mer personligt plan fått en mycket mycket mer nyanserad bild av Sv.kyrkan än vad jag hade tidigare. Det jag undrar över är om det inte i stora drag är kyrkomötena som sätter prägeln och inriktning på Sv. Kyrkan i stort? Om det nu är så att det är "ärkisarna" som gör de plumpa uttalandena och de inte har något att säga till om, hur kommer det sig att de som står för en annan linje inom Sv.kyrkan många gånger blir så oerhört motarbetade. När jag säger "en annan linje" så menar jag en radikal och tydlig kristendom. Det är oftast inte de som får något större utrymme i exempelvis Sv.kyrkans tidning (jag ska väl ärligt säga att jag inte läser den jättefrekvent heller). Och, ärligt talat, jag kan inte skriva under på väldigt mycket av vad exempelvis vår förre "ärkis" uttalat sig om. Representerar inte han och andra med honom den teologi som Sv.Kyrkan vill ha, om vi pratar i stort, exempelvis på teologiutbildningarna osv.? Jag pratade med en teologistuderande för några år sedan som sa att på någon av kurserna han läste, talade man exempelvis om att man inte fick kalla Gud för Han eller att ordet Herre skulle vara fel då det skulle vara diskriminerande. Ja, jag vet att jag tog ett extremt exempel, men det är lite i de här funderingarna jag är. Sen, om jag får sticka ut lite, tror jag att Sv.Kyrkan som organisation (nu pratar jag inte om enskilda personer) skulle tjäna väldigt mycket på att anta en ödmjukare ton, mot exempelvis "frikyrkorna", både i teologi och uttryckssätt.
Ja, det där blev lite spridda tankar... det skulle vara intressant att sitta ned och prata någon gång. Egentligen är det här sättet att kommunicera ett lite kantigt sätt. Det är svårt att få ner ansiktsyttryck och nyanser i språk och ton när man skriver.
Det finns många tankar att ta fasta på i Clas kommentar. Ta till exempel detta med att man får en mer nyanserad bild av Svenska kyrkan - eller vilket sammanhang som helst - om man får mer kunskap. Just från människor med så kallad frikyrklig bakgrund har jag ofta hört liknande ord. Vilket ibland fått mig att fundera vilken svensk-kyrko-bild man egenligen skapar inom andra samfund.
Kyrkomötet - alltså kyrkans "riksdag" - skapar genom referat i media en bild. Ärkisars uttalanden - också genom media - en bild. Här tror jag Clas har rätt. Jag tror också det finns en del att fundera kring en del av prästutbildningen.
Men det är inte detta som ÄR kyrkan. Inte heller ÄR kyrkans tro. Kyrkans tro är det hon ber. Alltså så som hon formulerar sig i sina böner. Så hon firar gudstjänst. På den lokala nivån.
Om detta har jag skrivit i ett antal inlägg de sista kvartalet. Jag förväntar mig inte att läsaren skall minnas allt som där står men om man i sökrutan skriver in "vankelmod" eller "evangelikal" eller "bitvisa besked" och rör sig runt de inläggen med länkar finner man vad jag anser. Kommer dock gissningsvis att återkomma i ämnena.
På riksnivå kan jag förstå om SvK av andra samfund upplevs kaxig när hon i eget majestät agerar utan att kolla saker ekumeniskt. På lokala nivåer påstår jag dock att det ofta kan vara precis tvärtom. Från Svenskkyrkliga predikstolar hörs näst intill aldrig nedsättande kommentarer om andra samfund. Från andra rörelsers pulpeter kan det dock förekomma både klandrande och ironiskt nedsättande kommentarer - har människor som brukar vistas i sådana sammanhang sagt mig.
