präst(g)rollerier
Ibland kan jag uppleva en tendens i Svenska kyrkan till att prästerna blir överdrivet viktiga. Missförstå nu detta rätt! Givetvis är präster viktiga. Och jag är viktig - till och med överviktig. Men ändå tycker jag mig se en obalanserad fokusering just på prästerna, deras villkor och positioner. Och en ökning av fokuseringen.
Ett par snabba exempel:
Vid hur många kyrkvärdskurser som helst har jag mött kyrkvärdar som bekymrat berättar att de ofta känner sig osäkra inför sin uppgift. Alltså om de skall göra si eller så, om det ska vara på ett vis eller ett annat. Kyrkvaktmästare på kurs vittnar på samma vis.
Hur kan det komma sig? brukar jag fråga.
Jamen! Det beror ju på vilken präst det är! blir svaret.
Prästen avgör alltså hur församlingens gudstjänst skall vara. Och inte då gemensamt kollektivt för en församling utan huller om buller i samma kyrka. Och samma församling. Utifrån den enskilda prästen. Som om prästen ägde församlingen. Och gudstjänsten. När det är tvärtom!
Ett annat exempel på förprästandet är - men jag skall inte inveckla detta mångordigt - den nu pågående omformningen av utbildningarna till musiker, pedagog, diakon och präst i kyrkan. Idealet om samtänk, gemensamhet och samtidighet i reformerna etc har getts på båten. Prästutbildningarnas förändringar slogs ut utan att invänta de andra kategorierna. De kör sitt eget race vilket betyder att om sakerna ändå skall samses kommer andra bara att få rätta in sig i ledet efter prästerna - är jag rädd.
Dagens Kyrkans tidning bjuder i ämnet präster intressant läsning på ett par av varandra oberoende ställen.
En artikel berättar om utbrändhet hos präster och ger som en förklaring prällaternas oförmåga att hantera bland annat att folk inte frågar efter dem. Samt sin vilsenhet inför de existensiella frågorna.
Jag värderar inte artikeln. Inte heller vill jag nedvärdera kollegor som blivit utbrända. Men stor uppmärksamhet ges åt hur präster mår. Eller inte mår. Artikeln är värd att läsas.
Ett debattinlägg tar upp prästernas arbete och icke arbete på ett annat sätt. Rakt på sak och inte utan desperation i tonen tycker författaren till. Och har så rätt!! Läs!
Efter den morgonläsningen i Kyrkans tidning övergick jag till lokala världsbladet. Framme på seriesidan fann jag dagens Hälge. Strippen är givetvis helt oberoende av den andra tidningens två artiklar - förutom att det utspelade sig samma torsdagsmorgon.
..som bloggare kanske jag inte alla gånger håller med dig, men som präst så tillhör du toppskiket
Har varit på allt från vigslar som du har hållit, gudstjänster, samt begravningar dvs allt från a till ö inom kyrkan.. och allt har hållit mkt hög klass.
Ha det bra!
Hälsn Ola
Så har jag hittat till din blogg! Stig, du levererar mycket intressanta tankar.
Jag håller med dig när det gäller "förprästandet" i svenska kyrkan, men har det inte alltid varit så? Antigen beror det på högkyrklig syn på ämbetet eller är det bara gammalt hederligt maktutövande.
Det finns tendenser till "förprästandet" t.o.m. inom EFS, på sina håll. Det finns många sätt att utöva makt. Vi tar gärna till fromma formuleringar, t.ex, för att få fram vår vilja.
Om problemet med "förprästandet" är teologiskt är det svårt att kunna göra något åt det. Somliga av oss präster vill gärna tro att de äger gudstjänsten och vet församlingens bästa. Vad gör man då?
Debattinlägget som du länkar till är klockrent. I mångt och mycket handlar det om flera yrkeskategorier.
Jag tror INTE det beror på högkyrkligheten. Tvärtom!! Den har hög medvetenhet vad gäller kyrkosyn, lekmännens roll, ämbetsyn osv. Där vet man exakt att prästen är församlingens tjänare och ägs av kyrkan, inte av sig själv eller sin egen roll.
Luthersk lågkyrklighet beror det inte på heller. Den är väl inte så het i kyrkosynen och ämbetsteologin men mycket medveten om det gudstjänstfirande folkets roll. Och "väger därför upp" prästen så att säga.
Nej, orsaken är den genom politiseringen förvridna folkkyrkotanken - alltså att människor inte själva skall förväntas tro utan i stället vara brukare av den service präster erbjuder. Där har kyrkfolket ingen egen aktiv roll - utom att vara förtroendevalda. Både folk och präster ur den skolan tenderar att se arbetslaget inklusive prästerna som församlingen, som ägare av verksamheten, gudstjänsten osv. "Min församling, min gudstjänst" blir där lätt attityden. Eller från folk: "Stigs gudstjänst" eller "Arnaldos mässa". Inte VÅR...
Förresten: Välkommen till bloggen!
Jag nämnde högkyrklighet därför att jag har stött på ett par högkyrkliga präster som säger att det är församlingen som äger och firar gudstjänsten men sedan omyndigförklarar de församlingen och väljer den gudstjänstform som de tror är bäst för församlingen, trots protester. De tar ingen hänsyn till vad den gudstjänstfirande församlingen vill. Jag har hört dem säga flera gånger: "Det är prästen som bestämmer!". Har du aldrig hört detta påstående?
En präst som vill ta striden på allvar kommer att angripas av själafienden. Djävulen använder listiga metoder för att slå sönder och skapa tvivel. Det är församlingens uppgift att bry sig om/ uppmuntra och be för förkunnaren (prästen). När det får vara så, då får vi levande församlingar.
Prästen har ansvar - det yttersta ansvaret - i gudstjänsten enligt Kyrkoordningen. Kyrkoherden har det i församlingen. Ansvar och bestämma är ibland samma sak men inte alltid.
När ett prästkollegium gemensamt och tillsammans med andra anställda, förtroendevalda samt män och kvinnor i församlingen utformar en strategi fungerar det rätt. När den enskilda prästen blir så stor på sig att han eller hon själv och ensam håller gudstjänst för församlingen uppkommer skevheten. God högkyrklighet har jag funnit vara ett bra motgift mot prästernas egensinne. Lågkyrklighet kan också vara det men där finns också en stark frestelse till präst/pastorsfixering från församlingens sida men på ett annat sätt.
Ja, men det finns många kyrkor att välja på, så är man som kyrkobesökare missnöjd så kan man vända sig till en kyrka som passar bättre.
Då det gäller " När den enskilda prästen blir så stor på sig " ... så är det ett problem.
Det är viktigt att alla blir sedda och alla blir hörda, av en präst oavsett om det är i kyrkan, på bloggen eller ute på samhället.
Då det gäller pastorfixeringen så är nog problemet mer åt det andra hållet, att pastorn kan ha en tendens att mer uppmärksamma dom som är aktiva inom församligen, kalla det "församlingsfixering".
Mvh Ola
Olas ord om "församlingsfixering" var en bra poäng. Håller med!!
Den andra - egentligen första - av hans tankar delar jag inte alls. Eller i vart fall nästan inte. Effekten av att leta "vad som passar mig" blir ju att JAG och MIG står i fokus. Att församlingen, de andra, Jesus, Gud och hela baletten skall vara till för MIG. När det är jag som skall vara till för andra, ytterst för Gud.
Att arbeta på sin helgelse genom att anpassa mig till de andra är väl en rimligare och kristligare väg än att bedöma de andra och sedan gå vidare till något som passar mig bättre - om man tillspetsar det något?
Håller med dig Stig, till punkt och pricka!
Även intressant att läsa artiklarna du länkat till, inte minst debattinlägget, som beskriver det jag själv tyckt mig märka och se, utifrån den lilla erfarenhet jag nu har, av präster och deras ämbetsutförande...
