om starka ord och förlåtelse

Talibaner kallade biskop Koskinen i Visby präster som kan komma att avstå från att förrätta samkönade vigslar. Beteckningen är givetvis lika korkad som när Gudrun Schyman för några år sedan hasplade ur sig att alla män var talibaner. Det informativa värdet är noll. Påståendet handlar bara om affekt och propagandism.


Starka ord förekommer då och då. Ord som kränkning används ibland när man inte får semester när man vill. Katastrof kan betyda vadsomhelst från en Tsunami till en tappad äggkartong. När Estonia förliste sa Mona Sahlin: Jag kommer aldrig mer att kalla den borgerliga politiken "en katastrof"! Det var en insiktsfull slutsats. Om hon hållit den vet jag inte och det är ganska ovidkommande. Det viktiga är att hon förstod att de "stora" orden ska bevaras till de "stora" sakerna och inte används om allt möjligt annat. Gör man så går det inflation i begreppen.


Koskinens talibanstämplande skapar begreppsinflation. Pinsamt.


I en insändare har dock den gode biskopen "nyktrat till". Efter att i en lång text blandat rellevant information med rent dålig och ovidkommande skriver han: I en intervju i Gotlands Allehanda 22/1 uttryckte jag mig slarvigt om dem som har en annan syn än kyrkans majoritet. Det var inte min avsikt att såra någon och jag ber dem som kan ha tagit illa vid sig om ursäkt för detta.


I och för sig låter detta ganska bra. Det låter som om han gör en pudel. Men gör han det?

Som jag ser det blir det bara en halv pudel - max. Han erkänner slarv, inte oförskämdhet, dumhet eller övertramp - rentav kränkning för att ta ett av de starka orden.


Och han ber dem som kan ha tagit illa vid sig om ursäkt. Här tycker jag det ligger något försåtligt. Typ barns framtvingade argvrål Jamenförlåtdå!! utan insikt om det illa man gjort. Bara för att smita undan klandret. Det låter ju som om Visbybiskopen bara ber om ursäkt om någon tagit illa vid sig. Och på något sätt lyfter han därmed ansvaret från sig själv till den som hört eller läst vad han sagt - och kanske tagit illa vid sig. Så egentligen blir det den som tagit illa vid sig som rår för att han eller hon tar illa vid sig - inte biskopens skenande käfts talibananklagelse.


Contritio vill jag minnas är namnet på den goda ångern, den ånger som kommer ur insikt om förseelsen - på kyrkspråk sorg över synden - och som är nödvändig i boten. Attritio är i teologin namnet på galg-ångern, den ånger som mest betstår i harm över att man åkt fast, utan sorg över sig själv.


Utifrån detta undrar jag om Koskinen egentligen ber om ursäkt? Om förlåtelse?

Nu vill jag vara generös, låta det vara contritio och ursäkta honom. Men jag tycker här - och i många andra sammanhang - att man mer exakt skall beskriva sin skuld och inte villkora den med om någon...


Det är trots allt så att jag saknar lite säck och aska - typ.


Kommentarer
Postat av: Tobbe

Insiktsfullt skrivet, gamle kamrat.



Jag retar mig också alltid på när folk ber om ursäkt/förlåtelse OM någon tagit illa vid sig, blivit sårad, blivit ledsen eller vad som nu kan ha hänt.Jag brukar då och då ha med temat i mina predikningar enligt följande:



1.Antingen har man syndat(åtminstone så anser man det själv)och då ber man om förlåtelse oavsett om någon blivit ledsen eller inte.



2.Eller så anser man att man gjort rätt och då ber man inte om förlåtelse även om någon blivit ledsen (möjligen kan man beklaga att någon blev ledsen av det som man gjorde och som man ansåg riktigt att man gjorde. Jfr i ett av breven till Korint där Paulus konstaterar att han gjorde folk ledsna men att det var en god sorg som leder till omvändelse.)



Oerhört klarsynt av dig, gamle kamrat, (men vi är ju till stora delar fostrade i samma andliga traditioner) att påpeka att när man ber om förlåtelse/ursäkt med ett OM då flyttar man skulden från sig själv till den som tog illa vid sig.

2009-01-26 @ 14:31:48
Postat av: ssu

Håller med er båda!

2009-01-26 @ 17:37:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0