stigstrombergsson

Förra inlägget skrev jag faktiskt på arbetstid i förmiddags eftersom det var avsett för skolprästens blogg. Mycket lite bearbetat lade jag det också på min privata blogg - alltså här. Nu kommer som utlovat ytterligare några funderingar med anknytning till resan 1995. Dock exklusivt här, inte som material att läsa för dem som via skolans hemsida gluttar på de olika bloggar som finns där.
Lite mer Centralamerika alltså. Eller snarare tankar i efterskott utifrån den resan.

Reser man över atlanten för att vara där i tre veckor gäller det att vara lätt packad. Nu menar jag givetvis att man åker med lätt packning och syftar inte på den fria konjak eller motsvarande läskedryck som flygbolaget KLM bestod med under resan.

Att ta med något att läsa i tre veckor blir till vikt i väskan. Ändå är det viktigt med något läsvärt. Packandet blev rena viktväkteriet där till och med en hel Bibel blev i tyngsta laget. Samtidigt kan man inte lämna den hemma - jag är väl ingen hedning heller!

Resultatet av packerimödan blev en kompromiss. Psaltaren i nyöversättning fick åka med. Alldeles nyinköpt faktiskt. Översättningen kom ju i tryck hösten 1995. Tvärt emot vad det kan verka var den kompromissen inte så ovettig - dubbel negation - eftersom Luther säger att i Psaltaren sammanfattas hela Bibelns budskap och att den är en bönbok för alla förhållanden.

På flyget mellan Amsterdam och Mexiko City läste jag den första gången. Sakta. Eftertänksamt. Sedan blev jag tvungen att tänka efter. Om vad Psaltaren innehåller för böner. Egentligen.

Till att börja med är Psaltaren den bön- och psalmbok Jesus använde. Och hans lärjungar. De kunde den utantill och använde dess böner både i gemensamma gudstjänster i synagogorna, i hemmen vid de för fromma judar stadgade bönetiderna och spontant emellan dessa utifrån behov och situationer.

Om Jesus använde Psaltaren som bönbok kan den ju inte vara helt dålig - typ. Och sättet att be borde ju vara vettigt - eftersom Jesus själv bad så. Jesus som är huvudet. för kroppen som är Kyrkan. Där jag genom dop och tro är en del.

Att be - faktiskt be mer än läsa - Psaltaren blir då någon sorts Jesus-identifikation då jag som del i kroppen ansluter mig till vad huvudet gör. Låter huvudet leda liksom. Kroppar mår ju generellt bäst om kroppsdelarna följer skallen i stället för att spasma på egen hand. Eller?

Att be Psaltaren är alltså att identifiera sig med Jesus som bad Psaltaren när han som Guds Son identifierade sig med människorna, var i våra lägen. Därför kan en vettig tanke när man läser/ber Psaltaren vara: Hur låg dessa ord i Jesu mun? Och lärjungarnas?

Men det finns böner som inte är mina! Böner att Gud skall krossa förtryckare och allt möjligt. Böner som inte ligger i min mun. Som inte är "jag".

I Guatemala och El Salvador fick också de bönerna en poäng. Rentav flera poänger. Där borta blev de bönerna vettiga också för mig. Mina medmänniskor, kroppens lemmar, levde ju där under förtryck, kapitalism, censur, kriminellt våld, fattigdom, sexism och ho vet allt. I deras liv var förtryckarfaktorernas kö lång. Och bönen om befrielse från förtryck och plåga mycket mer angelägen än för en mullig medelsvensson som inte har värre problem än mossa i gräsmattan.

Så på något sätt blir det så att när jag ber Psaltaren ber jag andras böner. Och en kroppsdel - jag - söker identifiera mig med andra kroppsdelar för att med-be med dem. Be deras böner faktiskt. Med huvudets, alltså Jesu, egna ord.

Identifikation - II var rubriken på detta inlägg. Psaltaren som Centralamerikaläsning visade just på två identifikationer. Identifikationen med Kristus, huvudet. Och identifikationen med andra lemmar i kroppen, samma kropp som jag är döpt till att vara en del i.

2½ Psaltarvarv blev det där och då. Och en del Psaltarplock.

Men hur blev det hemma igen? Fortsatte jag med Psaltaren?

Bara sporadiskt! blir svaret på den frågan. Här finns ju så mycke annan packning i livet.
Dumt nog.