stigstrombergsson

En liten notis i lokala världsbladet kickade i morse igång tankeverktyget. Notisen som i sin helhet kan läsas här nämnde att en person varit duktigt ful i mun och förolämpande mot en annan. Personen, som prickats av sin arbets-givare och således måste anses ha sagt det han ansågs ha sagt, hade varit så förolämpande att det hela hamnade inför tinget som i sin dimhöljda dishet avkunnat friande dom.
Motiveringen till detta var ungefär att det inte var så många som uppfattat det vilket betyder att om fler hade hört det hade det gjort mer. Men då inte många hörde tillmälet negerfitta* gjorde det inte så mycket och den bakomliggande principen kan sägas vara: Om effekten är liten blir felet också litet.

Detta, mina flitiga läsare, är ett exempel på ett konsekvensetiskt resonemang. Det är en typ av resonerande som blir vanligare och vanligare på alla möjliga plan. Låt mig ge några exempel, verkliga och fabricerade:

• Kör jag 100 km/timmen på 90-väg och ingen olycka händer gör det inget.
• Avverkar jag olovandes julgran på statlig eller bolagsägd skog då skadan inte drabbar någon direkt person är det inte så farligt.
• Att två personer av samma kön älskar varandra och har sex skadar väl ingen och är väl därför inget fel.
• Om folk tog illa upp att jag kallade några talibaner och svartrockar ber jag om ursäkt**.
• Reagerade några på att jag förnekade Förintelsen får jag väl beklaga att jag sa så***.
• Om du blev ledsen beklagar jag att jag sa det jag sa.

Det gemensamma för dessa exempel är att konsekvensen, följden, av agerandet avgör om det var rätt eller fel, inte agerandet i sig.

Nu är det inget fel med konsekvensetik. Det är ju klart att ord och handlingar måste värderas av vilka följder de får. Varje etisk val behöver ske - och sker oftast - med hänsyn tagen till effekten. Men när konsekvensetiken blir allenarådande - eller näst intill - blir det skevt.

• Jag anser att tillmälet negerfitta är klandervärt om så ingen hörde det. Detta anser jag utifrån någon sorts regel om att man inte skall säga så. Alltså utifrån en regeletik.
• På samma sätt anser jag det fel att köra för fort även om inget händer. Trafik-regel typ.
• Och det är fel att knycka julgran i alla lägen. Utifrån regeln: Du skall inte stjäla!
• Samkönad kärlek kan vara fel utifrån någon sorts regel härledd ur skapelseordningen eller - fast här är jag mer tveksam - utifrån (sammanhangslösryckta) Bibelställen****.
• Tillmälen är fel i sig - inte bara om någon tar illa upp! Utifrån normen att inte såra.
• Och så vidare...

Konsekvensetiska resonemang behöver balanseras med Regeletiska. Och tvärtom behöver regeletik för att inte bli stolligt paragrafrytteri balanseras med konsekvensetiska avvägningar.

Och situationsetiska som tar hänsyn till vad som faktiskt gick att välja/göra.

Och sinnelagsetiska som tar hänsyn till om avsikten.

Men det jag tycker mig märka på många plan är att konsekvensetikvärderandet tilltar på bekostnad av allt vad regeletik heter. Detta skapar ett värderingarnas gungfly. Motdraget kan dock inte bli enkla slagord som lag och ordning eller fasta normer eller gamla värden. Inte heller kan fundamentalistisk bokstavstro vare sig på tredje Mosebok eller något annat lämpligt partiprogram eller - än värre - en oreflekterad tillit till någon person med egen eller av andra tillmätt führerauktoritet vara vägen genom gungflyet.

En reflektion och ett samtal där man väger regler och ideal i relation till situationer och konsekvenser är givetvis vägen. Och i vår tid tror jag att idealen och rentav regler behöver ges större tyngd så att negerfitta blir fult, klandervärt och idiotiskt - också om det väses mellan tänderna så att inte ens den som tillmälet var avsett för hörde det.

---

*  Det var vad som stod i världsbladsnotisen.

**  Se inlägget om starka ord och förlåtelse med länkar.

***  Se inlägget vatikanen tycker som jag med länkar.

****  Jag erkänner livligt att denna fråga är betydligt mer sammansatt och komplicerad än de andra exemplen. Tog dock med den eftersom den är ett klockrent exempel på hur konsekvensetik och regeldito hamnar i olika spår - och inte sällan helt pratar (agiterar) förbi varandra.