stigstrombergsson

Igår - lördag - firades i Älvsby kyrka en annorlunda gudstjänst. Eller gudstjänster. De var annorlunda men ändå samma som det brukar vara. Annorlunda i formspråk men samma till sin innebörd. Och därför tänkvärda eftersom de gav ny form åt för mig välkänt innehåll.

Det var ortodoxa gudstjänster ledda av Suleyman Wannes, stationerad i Linköping, corepiskopos* i den (som han sa) heliga syrisk-ortodoxa kyrkan. Gudstjänsterna var inte så lätta att tänka kring eftersom språket var en mix av syrisk-arameiska, arabiska och svenska.

Det var ett gott initiativ från församlingens diakoniassistent** Mikael Ågren som gjort detta möjligt. Ca 90 personer var närvarande, grovt indelade så att dryga inemot hälften var flyktingar och invandrare från Mellanöstern***, ungefär en tredjedel motsvarande från Eritrea och Etiopien och resten sådana som jag - alltså infödda gammelsvenskar.

...ny form åt för mig välkänt innehåll skrev jag för några rader sedan. Egentligen är det exakt tvärtom då det handlar om gammal form åt för mig välkänt innehåll. För den ortodoxa gudstjänstens form är gammal. Urgammal. Och snacka om litanior, alltså bön, genomtänkt bön, rentav överenskommen bön****. Efter gudstjänsterna fick jag en svensk översättningen av liturgin och finner en massa tänkvärt. Och en massa mycket intressant teologi.

Nästan hela gudstjänsten var böner! Församlingens tilltal till Gud. Mestadels så att prästen gav sjungna ord åt församlingens bön, stundom gemensamt sjunget eller sagt av församlingen. Sjunget är i sammanhanget ett relativt begrepp. Tonskalan i viss mån annorlunda än vår, förmågan att träffa rätt i skalan kanske också begränsad. Mer av recitation alltså. Och hela tiden en litaniornas, bönernas, gudstjänst.

Det var alltså en gudstjänst som i sin struktur satte Gud i fokus. Innebar tillbedjan och tillvändning med den Treenige i centrum. En eller ett par Bibeltexter lästes riktat till oss människor. Samt en tillsägelse av syndernas förlåtelse. Men tidsmässigt var det nästan inget jämfört med det massiva tilltalet till Fadern. Sonen och Anden.

Våra vanliga gudstjänster har ett annat fokus. Med fler textläsningar och förkunnelsens tidsmässiga omfattning blir det mer frågan om från Gud till människor. Och ibland faktiskt inte ens det utan ibland bara människa till människa med Gud i bakgrunden.

Den ortodoxa gudstjänstens symbolspråk är rikt. Svenska kyrkans liturgi har en del av det men i jämförelse ganska påvert, också i så kallad högkyrklig tappning. Men uppenbart är att rötterna är samma. Och tänket bakom. Teologin alltså.

Nattvarden - på ortodoxiska kallat eukaristin - var öppen för alla döpta. Detta var lite märkligt eftersom ortodoxer inte har nattvardsgemenskap med andra kristna men for ortodoxa invandrarminoriteter i till exempel Sverige har den heliga biskopssynoden i den heliga Syrisk-ortodoxa kyrkan beslutat att var och en som är döpt, bekänner sina synder och tar emot förlåtelsen i gudstjänsten också kan dela mysteriet.

Gudstjänster skrev jag. Efter den eukaristiska litanie-gudstjänsten som tog ungefär 1½ timme blev det ett dop enligt ortodox liturgi. Ett dop av ett litet barn med eritreanska föräldrar.

Snacka om symbolspråk!!

Till sist om bilderna.
Då jag inte vet vilka om de som hamnade på bilderna är föremål för polisjakt för deportation eller har skyddad identitet har jag valt att maskera deras ansikten. Tragiskt! Mest med tanke på de tindrande ögonen - främst hos barnen.

---

*  Betyder ungefär vice-biskop, domprost.
**  Att han är diakoniassistent betyder att han är anställd för att arbeta med diakonala uppgifter men inte har kyrkans uppdrag som vigd diakon.

***  Flyktingar är sådana som ännu inte fått uppehållstillstånd eller av en inhumant Sverige fått avslag på sådant. Invandrare är de som har permanent uppehållstillstånd, i några fall också medborgarskap.

****  Om vad litania är går att läsa bland annat i det tidigare inlägget för lite litania.