stigstrombergsson

Jag har tidigare skrivit två inlägg med påminnande rubrik. I det första, som var en kommentar till en bok skriven av den palestinske kristne befrielseteologen Stifan Ateek, nämnde jag att jag just gripit mig an en andra bok skriven av samma författare: A Palestinian Christian Cry for Reconciliation*.

I mitt andra inlägg försökte jag sedan beskriva principen för hur så kallad befrielseteologi (liksom all anständig Bibelteologi ) resonerar till skillnad från ett många gånger Gudsvanställande sätt att tolka Bibeln som till exempel förekommer inom vad man stundom kallar kristen sionism. På direkt förfrågan vidareutvecklade jag tankarna i inlägget "ja" på bägge!

Nu har jag läst färdigt A Palestinian Christian Cry for Reconciliation och rekommenderar den varmt!! Boken kom av trycket förra året och på de 50 första sidorna ger Ateek mig som läsare en uppdatering om vad som hänt sedan han för tjugo år sedan utgav sin förra bok. Där får jag alltså information om den första Intifadan och hur ockupationsmakten reagerade på den, Gulfkrigens påverkan samt den andra Intifadan med självmordsattacker förutom det redan etablerade civilmotståndet. Självmordsattacker är något Ateek kraftfullt fördömer.

De följande 100 sidorna innehåller tolkningar av Bibelberättelser, främst ur Gamla testamentet, och teologiska slutsatser utifrån dessa. Mycket tänkvärd läsning som visar aspekter åtminstone jag inte tidigare sett på hur man kan uppfatta berättelserna. På bokens sista 50 sidor ger Ateeks sin färdplan för fred och argumenterar ivrigt för ickevåld som metod för att nå rättvisa, frihet och fred.

En annan presentation av boken med fullödigare referat kan man hitta här.

Vad tänker jag då kring allt detta?
Åt vilket håll vandrar mitt huvud?**

Först: Befrielseteologi är mycket intressant och viktigt för att komplettera den Bibeltolkning jag som vit medelklassig luthersk manlig präst i Sverige gör. Att låna andras glasögon och söka se på verkligheten och Bibeln ur andras synvinkel finner jag alltid berikande även om jag kanske inte kan omfatta allt. Dock förstår jag att all anständighet kräver att jag lyssnar på dem som drabbas av förtryck - och solidariserar mig med dem.

Sedan: En del svenska teologer som söker anlägga ett befrielseteologiskt synsätt på diverse ting behåller inte det fokus som jag upplever att till exempel Ateek grundar sitt resonemang kring: Jesus död och uppståndelse för att skapa försoning mellan Gud och människor. Utifrån den kärnpunkten tar sig Ateek friheten att nedbetona Bibelberättelser om Gud om de ger en annan beskrivning av Gud än den vi möter i, med och under Jesus från Nasaret. Gud är som Jesus är skulle kunna vara Ateeks påstående, även om det här och nu är mitt. Och ter sig Gud i en berättelse annorlunda än Jesus måste det Jesusvisade ha företräde. Till skillnad mot detta kan jag uppleva att en del västerländska så kallade befrielseteologer väljer en annan sorteringsmall när det gäller gudsbild och annat när de till historiens skräpkammare vill befordra sådant som inte stämmer med deras eget förnuft och är sådant som de själva kan acceptera - typ.

Vidare: I vårt eget samhälle brottas vi som kristna och som kyrka inte med en förtryckande maktapparat lik den i Mellanöstern eller i Latinamerika. I vart fall inte alls i samma grad även om också det hos oss finns över- respektive underhet. Ändå kan man fundera kring hur ett befrielseteologiskt sätt att tänka skulle påverka kristna och kyrkliga ställningstaganden när det gäller social utslagning, migrationspolitik, utförsäkringar från trygghetssystemen, neddragningar i skola, vård, omsorg osv. En kyrka på de drabbades sida skulle låta och be annorlunda än vad den kyrka jag är präst i ofta gör - tror jag.

**  Den frågan är inte så korkad som den låter. Mitt huvud klarar nämligen av att alldeles självt vandra trots att kroppen i övrigt sitter eller ligger absolut stilla. Dock har jag erfarit att huvudets vandringar på extravis stimuleras av att också resten av organismen befinner sig på promenerande fot - typ.

Den kristna Kyrkan - med stort K - drivs av tanken att Gud kommunicerar med oss människor. I detta är Gud alltså grundförutsättningen och utgångspunkten man tagit och tar för helt självklar. Kyrkan har envetet från sin första start och genom sin historia förfäktat detta.

Judendomen har i princip samma tanke men stannar så att säga tidigare med det vi kallar Gamla testamentet som auktoritet och Talmud som tolkning.
Islam resonerar också likadant men har jämfört med Kyrkan också en senare uppenbarelse genom profeten Muhammed på 600-talet. För de tre religionerna är det gemensamma att Gud vill kommunicera med oss människor och är grundförutsättningen och utgångspunkten för all teologi - alltså all lära om Gud.

Redan här blir det dags för ett sidospår:

Det finns nuförtiden tankegångar där detta inte verkar lika självklart. Ibland kan man höra och läsa resonemang som rör sig med ordvändningar som det begrepp som vi kallar Gud och liknande. Sättet man resonerar på gör att ordet Gud vill till att bli mer en tankekonstruktion hos oss själva i stället för en specifik någon som man kan ha en relation till. Om en klassisk kristen variant på ett filosofi-citat skulle kunna vara: Gud tänker, alltså finns jag till skulle en lätt travesti på samma citat kunna sammanfatta den tanken som: Jag tänker, alltså finns Gud till*.

Sedan finns det andra "tänkare" - också inom den kristna Kyrkan - som tänker tankar där en gud inte kan tänkas som någon existerande att alls tro på utan önskar en kristendom med som kommit förbi gudstron och ägnar sig åt goda insatser i medelklassig filantropiska anda**.

Men detta var som sagt ett sidospår..

Gud kommunicerar alltså med oss människor och har genom historien avslöjat sig själv successivt. I Guds kommunikation - uppenbarelsen - har det alltså skett en evolution. Före år 96 säger Hebreerbrevets författare detta med orden: Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son***. Matteus visar på samma stegvisa uppenbarelse när han berättar att Jesus själv flera gånger sa: Ni har hört att de är sagt till fäderna.... Men jag säger er...****. Johannes ger på 90-talet sin summering i samma anda: Ty lagen gavs genom Mose, men - eller och - nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Sedan fortsätter han: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss*****.

Detta var tre Bibelexempel på insikten att uppenbarelsen, Guds självavslöjande, skett stegvis och genomgått en evolution - typ. De visar dessutom att Jesus Kristus är Guds självavslöjandes höjd- och slutpunkt.

Detta faktum - visat med andra Bibelställen än de jag här anfört - är grundbulten i resonemanget den anglikanske prästen Stifan Ateek för i sin bok Justice and only Justice - A Palestinian Theology of Liberation******.

Gud sådan Gud visar sig i Kristus och genom historien
är utgångspunkten när Ateek söker formulera en teologi för kristna i Palestina. Han låter insikten om Gud som rättfärdig, barmhärtig, medkännande och älskande och som vill rättvisa och upprättelse för de svaga - i Bibeln nämnda som änkor, faderlösa, fattiga och främlingar - möta den situation som palestinska kristna lever i efter fördrivningen 1948 och ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967. Den gode Ateek är inte helt enkel i sitt resonemang. Men tankeväckande och fruktansvärt avslöjande bland annat när det gäller den gudsvanställande och politiserade "Bibeltolkning" man kan möta i västvärldens så kallade kristna Sionism .

Hur Gud genom Kristus visar sig vara blir alltså vad Ateek menar kan ge palestinska kristna hopp i den situation av fördrivning, särlagstiftning och ockupation som de lever under tillsammans med sina muslimska landsmän.

Ickevåld utifrån Jesus exempel
blir den metod han som kristen förespråkar för att nå upprättelse, rättvisa, säkerhet och fred i ett Palestina/Israel där judar och palestinier delar landet. Delar betyder hos honom dela med, inte dela upp.

Justice and only Justice - A Palestinian Theology of Liberation är dock utgiven 1989 och därmed 20 år gammal. Det betyder att utvecklingen de sista 20 åren inte finns med i hans berättelse. Av den anledningen fattar jag nu en andra bok av samme författare: A Palestinian Christian Cry for Reconciliation. Den är utgiven förra året och tar vid där den förra slutade. Är den lika grundlig i sitt resonemang väntar mig ytterligare en läsupplevelse - en upplevelse jag rekommenderar var och en som vill se, tänka och söka förstå vad som tilldrar sig i det område av världen vi kallar Det Heliga Landet.

Ateek är idag verksam vid Sabeel Ecumenical Liberation Theology Center. Han är givetvis omdiskuterad. Googlar man på hans namn och på Wikipedia läser om honom och institutet får man en noggrant uppställd lista på invändningar som riktas mot honom samt rena anklagelser. Noga har jag inte läst alla dessa men att Justice and only Justice skulle vara antisemitisk är så dumt att det bara inte är sant!

På lättläst skandinaviska finns Skandinavian friends of Sabeel för mer information.

**  Amerikanen Spong - om jag fattat honom rätt - kan representera denna syn.

***  Hebreerbrevet kapitel 1 verserna 1-2,

****  Matteus evangelium kapitel 5 verserna 21-22, 27-28, 31-32, 33-34, 38-39, 43-44.

*****  Johannes evangelium kapitel 1 verserna 17-18,

******  Ateek argumenterar dock företrädesvis med citat ur de Hebreiska skrifterna, alltså det vi kallar Gamla testamentet. Att han gör så är för att de skrifterna är auktoriteter både för kristna och judar och kan därför fungera som underlag för gemensam eftertanke och teologi.

I alla fall är det så med många böcker jag läser eller har läst. Är det en bra bok så blir det som nyss skissats och boken hamnar i bokhyllan och rekommenderas som litteratur till andra. Vissa böcker - de som är extra intressanta - kan efter ett eller några år på nytt flyttas från bokhyllan till ett omläsläge men många kommer att stå där de står. Dåliga böcker läser jag inte färdigt..

Ytterst sällan läser jag en bok ett andra varv omedelbums! Ytterst sällan! Men nu håller jag på med en sådan. Strax är jag klar då jag bara har ungefär 30 sidor kvar - de som innehåller avsnitten 7 och 8. Och när de blivit lästa skall ja bläddra tillbaka för att med penna i handen, linjal längs raderna och Bibeln bredvid studera om kapitlen 4-6 så att jag fattar resonemanget ordentligt.

Den bok som så direkt provocerar fram detta beteende hos mig heter Justice and only Justice - a Palestinian Theology of Liberation. Författaren - Naim Stifan Ateek - är palestinier och anglikans präst. Boken är alltså en palestinsk befrielseteologi och har ungefär 20 år på nacken även om jag inte fått grepp på den förrän nu..

Befrielseteologi tycker jag är intressant. Inte är jag någon fena i det stycket men nog är det intressant att arbeta utifrån metoden Se situationen som är för handen, Bedöma den utifrån Bibel och kristen tro och Handla i enlighet med bedömningen. Den tidigare nämnda avhandlingen om Oscar Romeros förkunnelse tangerar ett befrielseteologiskt betraktelsesätt. Romero brukar inte riktigt räknas som Latinamerikansk befrielseteolog men han kom att ligga ganska nära. Ateeks bok är dock en "riktig" befrielseteologi liksom en bok som ligger och väntar skriven av en latinamerikan som heter Sobrino.

Jag kommer att återkomma i ämnet både med funderingar av vad läsningen ger för tankar kring förhållanden där - alltså i det belägrade Palestina - men också vad det ger för tankar kring hur vi här i gamla Svedala som kyrka kan behöva Se, Bedöma och Handla - för att inte tala om Be.

Bilden har en god vän tagit nära Betlehem och visar den Israeliska gränsmuren mot Västbanken,

När jag tidigare denna sommar nådde tariffen att bli 56 år ung förärades jag av några av arvingarna en stor tjock bok vägandes 1411 gram och omfattande 608 inbundna sidor. Till att börja med hade den läskonkurens av de tidigare nämnda avhandlingen om Oscar Romeros förkunnelse och kommentaren till Första Mosebok men sedan patriarken Jakob alias Israel blivit begravd och hans ättlingar börjat föröka sig - Första Mosebok slutar så - har presentboken kunnat vara allenaliggande på platser där böcker läses*.

Boken presentpaketet innehöll var En svensk historia från periferin. Den är pinfärsk - utgavs 2 juni detta år vilket var knappt tre veckor innan den för mig aktuella presentöppningen. I boken tar författaren Uno Westerlund ett ofantligt intressant grepp på den svenska historien genom att se och berätta den med sin egen lilla hemby som vald utgångspunkt. Han gör det skickligt och pedagogiskt ända från inlandsisens tillbakadragande till början av det kalla kriget. Genom hans perspektivval blir samma historia jag tidigare läst en annorlunda historia som ger nya insikter och eftertankar. Att det dessutom i slutet nämns händelser och personer jag hört talas om lokalt och i några fall fick lära känna när de var i livet ger extra grädde på moset.

Från baksidestexter kan följande saxas:

Den historiska forskningen avsätter ständigt nya rön. Gamla sanningar for en ny tolkning och nya fakta utvinns ur källorna. Författaren har höga ambitioner när det gäller att dra in ny relevant forskning i framställningen. Greppet att konsekvent fläta samman det centrala perspektivet med ett lokalt är unikt. Resultatet har blivit både en modern svensk historia och en tidigare okänd historia om en perifer trakt i riket.

I citatet finns orden perifer trakt vilket jag dock tycker är lite förmätet. Byn Manjärv och Älvsby socken är ju bara perifer om man väljer att se den utifrån en annan perifer trakt som förlagets baksidestextförfattare valt som sitt centrum - alltså det väldigt ocentralt belägna Stockholm alias Fjollträsk.

Läs Uno Westerlunds bok. Förvärva gärna ett eget exemplar. Det är den värd!

Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön.

Så står det någonstans i boken Ärkebiskopen är mördad! som är en doktorsavhandling skriven av Hans Damerau. Väl värd att läsas och läsas på nytt. Vilket jag just gjort.

För med en del böcker är det ju så att de manar till omläsning. Bibeln är givetvis en samling sådana böcker. Stengrunden av Bo Giertz en annan. Från helvetets brevskola av C S Lewis en tredje. Listan kan göras längre.

Första gången jag läste Ärkebiskopen är mördad! var det just den fetstilade tanken ovan som fastnade. Den efterföljande tankegången är att när kyrkan gör ropen hos de människor som lider - i det sammanhang och det lidande de befinner sig i - till sin bön, kommer hon på rätt våglängd för att förkunna, bidra med hopp in i människornas misär - sådan den ser ut. Givetvis är detta inte tänkt som en metod typ Om vi ber för några kommer vi att kunna evangelisera vårt budskap till dem. Självklart är en sådan hållning alldeles för ytlig och det begrep jag redan första gången jag läste boken. Naturligtvis handlar det i stället om att söka likna Jesus som i hela sin gärning gör människornas misär - sådan den i alla stycken var och är - till sin bön, till sin egen situation och sin egen erfarenhet, och bär fram det till Gud.

Ärkebiskopen är mördad! handlar mer exakt om hur ärkebiskop Oscar Romero arbetade med att förbereda sin förkunnelse samt vad och hur han predikade. Utifrån tanken att alla döpta har fått den Helige Ande såg han det döpta folkets klagan, kritik, behov som den profetiska rösten i sin tid vilken han som ärkebiskop var skyldig att förmedla genom de kanaler som stod honom till buds. I predikan lät han Kyrkans lära och erfarenhet möta människors erfarenheter och bedömningar vilket gjorde hans förkunnelse till platsen för levande teologi - teologins ort.

Och det var genom att göra så han väckte vrede hos de krafter som tjänade på den strukturella samhällsynden. Dessa fann för gott att den 24 mars 1980 skjuta Romero när han i en liten kyrka stod bakom altaret för att fira mässa. En bild av den platsen finns i inlägget viene el cambio.

Detärintekloktvaddetregnar!!!

Ochgråttochmuletsåmanbaravillsomna!!!

Med de långa orden torde ämnet vädret vara näst intill färdigbehandlat. Den 14 juni vanliga år brukar det ha varit lite mer somrigt men i år när sommarledigheten för många skjutits en vecka fram verkar det som om SMHI anpassat väderleken.

I morse i samband med gudstjänst nåddes jag av beskedet som innebär att en lång period av enträgna förböner i någon mån kommer att byta innehåll. Lite av ett slut men samtidigt en start eller i alla fall en ändrad fortsättning.

Boken När tiden tar slut - motivförskjutningar i frikyrklig apokalyptisk tolkning av det judiska folket och staten Israel av Göran Gunner nämnde jag i förförförförra inlägget. Nu är den färdig(om)läst ända till sitt slut och jag måste säga att jag begriper bara lite mer än förra gången jag läste den..

Att jag inte begriper mycket mer beror inte på att doktorsavhandlingen är svårbegriplig eller att Gunner är kryptisk. Tvärtom. Han gör ett gediget arbete och söker verkligen bringa reda i något nästan ingen funderar över - som så många avhandlare gör. Det är själva ämnet som är rörigt - alltså hur olika författare inom svensk frikyrklighet under främst 1900-talet läst in sina egna olika tankar och (förvirrade) (politiska) idéer i ett begränsat antal verser i Bibeln.

När de gör detta - eller mer gjorde detta - kan man se att deras slutsatser blir samma som deras insatser men framställda som dragna ur Guds ofelbara ord. Avhandlingen visar att olika författare läser in olika saker i samma Bibelord och når var sin alldeles ofelbara tolkning av saker som när Jesus skall komma tillbaka, när tusenårsriket kommer, judarnas roll, Hitlers betydelse samt att allt staten Israel gör är rätt och att demoner och araber kan parallellställas och därför drivas bort. Då jag är intresserad av Bibeltolkning - hemskt vore väl om jag som präst inte var det - fascineras jag av i vilken stor utsträckning olika författare når olika själv-säkra resultat av samma lilla antal Bibelord, ofta lyfta ur sitt sammanhang. Det finns också, visar avhandlaren, författare som med typ 15 års intervall når helt nya slutsatser kring samma sak och samma Bibelställen och därmed får ytterligare en bok utgiven på samma förlag som publicerade hans förra bok samt flera andra författares böcker med andra in- och slutsatser kring samma ämne.

Jag rekommenderar Gunners avhandling som ett inlägg i Bibeltolkningens tankebrasa.

Ärkebiskopen är mördad! är titeln på den bok jag nu startat att (om)läsa. Den är också en doktorsavhandling där Hans Damerau har analyserat predikningar hållna av ärkebiskop Oscar Romero i El Salvador 1977-80. Givetvis kommer jag att återkomma i ämnet när jag läst den färdigt.

»Lita inte på någon, men håll dig på god fot med alla och envar!«

Orden kommer från Per Brahe den äldre vars biografi jag nyligen färdigläst. Egentligen visar sentensen på en något trist inställning till tingen. Den skulle likväl kunna formuleras Tro inte någon om gott utan fjäska för alla. Eller kanske mer neutralt: Ta ingen för given men var alltid nyttig.

För så var det med Per - i vart fall att döma av biografin I skuggan av tronen.

Han var Gustav Vasas systerson och kusin till Erik XIV och Johan III. Han hade själv kunnat göra anspråk på den kungliga tronen, men gjorde det aldrig utan höll sig hela tiden i skuggan. I en tid med blodbad, Dackefejd och Sturemord fanns han i bakgrunden som en handelskraftig person i byggande av staten Sverige.

Nytta gjorde han på två sätt. Den despotiske morbrodern, den galne kusinen och den galne kusinens lillebror hade nytta av honom som kompetent genomförare och verkställare. Men också landets adel och folk - dock tyvärr adeln mer än folket - tjänade på att han vid behov mildrade despotismen och galenskaperna samt fyllde det regenterna inte hann med eller fixade. Per Brahes roll blev Inte först men nyttig tvåa - typ.

Jag gillar rollen Inte först men en nyttig tvåa - typ. Både som roll och paroll.

Den passar mig förträffligt och är rentav min ambition om inte i livet så i alla fall i den delen av livet som är yrke och arbete. Inte först - chef, rektor, kyrkoherde eller så - utan tvåa eller ett senare nummer som en (förhoppningsvis) nyttig genomförare och verkställare på det tvåriktade sättet - främst då det andra. Om jag lyckas i min ambition må andra bedöma. Min omgivning alltså. Näppeligen någon biografiförfattare om 400 år.

Boken är lite tråkig, främst på slutet. Men intressant. En bra summering med kommentar kan man hitta om man klickar sig in på bokklubben Clios hemsida. Läs åtminstone den.

Nu skall jag läsa eller läsa om någon annan bok.

Till att börja med:

Läste - eller hörde - för länge sedan att grisar och människor vad det gäller hjärta, lever, lungor, njurar och annat innanmäte är ganska lika i storlek. Dessutom står arterna varandra relativt nära genetiskt sett - men inte så nära att en människokropp inte kommer att stöta bort till exempel en intransplanterad grisnjure. Men om man kunde genmanipulera grisar lite grand kanske man skulle, tack vare inpillade människogener, göra grisen så mänsklig att det svinvägen skulle gå att producera reservdelar till oss människor - alltså hjärta, lever, lungor, njurar och sånt. Och det skulle ju vara bra - typ.

Hur det än skulle gå med detta aktualiserades frågan om gränsen mellan svin och människa*. Om en gris skulle ha så mycket människogener att en människokropp skulle luras att ta en njure för en människonjure - är inte grisen en människa då? Och blir en människa i det läget kannibal om man äter skinkan och sidfläsket från en tockendär människogenmanipulerad gris som avlats fram för att vara hjärtdonator - sedan man tagit hjärtat alltså?

En annan sak:

På 1980-talet fanns något som hette Löntagarfonder om vilka man kan läsa mer om här. Tanken bakom dessa var att demokratisera ägandet. I stället för höga löner skulle andelar av företagen föras över i fonder ägda gemensamt av arbetare och tjänstemän. Svenska Metall-industriarbetarförbundet hade kläckt idén, LO hade hakat på och det socialdemokratiska partiet drogs (motvilligt) med. Men ändå var det vad sossarna ville då - bekämpa privatkapitalet genom kollektivt gemensamt ägande av produktionsmedlen. Demokratisk ägande genom socialism - typ.

Av detta bidde intet. Kovändning skedde vad det led och i stället började sossarna göra om statliga företag och verk till aktiebolag och uppmuntra folket att bli delägare i dessa genom att köpa det som de som medborgare redan ägde. Sosselinjen blev alltså att ägandet skulle demokratiseras genom att alla skulle bli småprivatkapitalister. Demokratisk ägande genom kapitalism - typ.

Och man - eller i vart fall jag - tänker: Om det första var socialdemokrati borde det nuvarande (s)partiet som faktiskt bytt ideologi byta namn till Kapitaldemokratiska arbetarpartiet eller nåt sånt.

En annan annan sak - en fråga:

Om man har tillräckligt mycket fiskmjöl i nötkreatursfoder - blir då korven man gör fiskpinnar?

Vad står Svenska kyrkan för?

Vad står Svenska kyrkan för? är titeln på en 20 år gammal bok jag just läst igenom på nytt. Boken skrevs av tre teologiprofessorer i Lund inom ramen för det i slutet av 1980-talet pågående bekännelsearbetet i Svenska kyrkan**.

Jag beslöt att läsa om den för att se om det för 20 år sedan var något annat som lanserades som Svenska kyrkans ståndpunkt än vad som ofta kan uppfattas idag. Denna så kallade Professorsbok är en god utläggning av centrala punkter i Svenska kyrkans tro: gudstjänsten som bekännelse, Jesus som Guds son, Jesu död som försoning och återlösning av en från Gud bortvirrad mänsklighet, uppståndelsen som den kristna trons absoluta grundbult osv. När jag läste den förra gången vill jag minnas att jag tyckte den lite lättvindligt såg det som självklart att prästämbetet också skulle kunna vara öppet för kvinnor. För min egen del var den frågan så aktuell då att jag nog därmed blev förblindad för den goda portion old time religion som de ledande teologiprofessorerna faktiskt presenterade som helt och fullt både nödvändig och dagsaktuell.

Men jag uppfattar att kyrkoläget av idag, genom de förändringar som sker, liknar gris-, parti- och koexemplen ovan. De beslut som tas av kyrkomöten, de böcker och författare som omhuldas, de vägar som till exempel prästutbildningen tar, uttalanden som massmedialt omhuldade ledargestalter gör, de politiska partiernas "program" inför kyrkovalet och mycket mycket annat får en - eller i vart fall mig - att mer och mer fundera över om Svenska kyrkan förändras till något annat. Inte ännu är något annat. Men kanske på väg att bli.

Så läs professorernas bok!

*  Att det finns folk som är ena riktiga grisar och bär sig svinigt åt är som en annan sak som dock faller utanför ämnet för denna betraktelse.

Hur länge gäller löften?

Hur länge gäller löften som skall gälla för alltid?

Hur länge är man bunden av löften andra tidigare gett?

Hur länge gäller löften - om man har makten?

Det är allmänna frågor men just nu aktualiserade genom min omläsning av boken Jorden skall gråta - historien om Nordamerikas indianer. I sanning en lika dyster som intressant bok som först tecknar de indianska utvecklade jordbruksnationernas möten med spanjorer i Florida, fransmän i bland annat Louisiana men främst engelsmännen i de 13 kolonier som vad det led blev USA. Sedan vandras det västerut med andra indiannationers möten med spanjorerna i New Mexiko och Kalifornien för att sedan via prärieindianernas kontakter med bland annat 7:e kavalleriet landa i sydväst typ Arizona och New Mexiko igen. Informativt, lärorikt och tragiskt.

Massor av Amerikas urbefolkningar dukade under i mötena med européernas sjukdomar. Gissningsvis torde det vara historiens största exempel på bakteriologisk krigföring även om den bara sällan var uppsåtlig. Exempel finns att man sände sjuka till indianerna för att smitta dem men mestadels gjorde man inte så. Epidemierna skapade en folktomhet som ledde till ett arbetskraftsproblem också för koloniernas slavbehövande invandrare men samtidigt skapade också utrymme för expansion. Samt expansion för myten att landet var tomt.

Men alla dog inte. Många blev kvar i ordnade jordbrukssamhällen och som nomadiserande jägare. Och med dem slöt man avtal. Av dem köpte man land. Och tog land. Och gav löften om att inte ta mer land. Löften om att de nya gränserna skulle respekteras. Och avtalen hållas. För evigt.

Men en generation senare tas mer land. Andra nybyggare och andra regeringar än de som gett löftena 30-40-50 år tidigare menade att det behövdes. Och att gamla löften inte kunde gälla i en ny tid. Och att det var dags för nya löften. Och nya villkor. Som nya regeringar och nya nybyggare inte ansåg sig bundna av 20 år senare. För tiden, behoven, situationen krävde det. Då. Senare.

Så jag undrar kring frågorna ovan. I många sammanhang.

Ett sammanhang är naturligtvis indianernas - det boken handlar om.
Ett annat sammanhang gäller svensk urbefolkningspolitik vis a vis samerna*.

Ett ytterligare annat sammanhang kan gälla "reformer" i Svenska kyrkan.

Det är några sammanhang där jag undrar:

Hur länge gäller löften?

Hur länge gäller löften som skall gälla för alltid?

Hur länge är man bunden av löften andra tidigare gett?

Hur länge gäller löften - om man har makten?

Färdiglästa böcker kommer i stim. I alla fall för mig. Jag kan ha - och har - flera på gång samtidigt. En i varje rum - typ. Och så kommer det in en mellan dem jag håller på med, tränger sig fram och blir läst medan två tre fyra påbörjade får lov att vila ett tag. Så är det och inget verkar vara att göra åt det. Därför kan det också å denna blogg hux flux komma ett antal inlägg i kategorin Predikaren 12:12. En massa färdiglästa ungefär samtidigt alltså.

Angående mitt läsande kan dessutom tilläggas att det nästan aldrig handlar om skönlitteratur. På en blogg i min närhet avslöjade bloggaren för någon vecka sedan vilken litterär höjdarupplevelse han tyckte det var att läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi och jag visste inte vad han skrev om. Lite skämmigt men luckan i allmänbildningen är numera tilltäppt genom ett passivt lyssnande till andra familjemedlemmars samtal om böcker vars ägarförhållande det gällde att utreda.

TV-reklam, som på ett irriterande sätt avbryter program och ishockeymatcher, fäste för någon vecka sedan uppmärksamheten på att det snart är premiär på ny film med Tom Hanks i huvudrollen. Änglar och demoner är den uppbyggliga titeln på den bok filmen bygger på, författad av Dan Brown. Hans bok Da Vinci-koden välte kiosken på sin tid och den filmen drog massor med folk. Själv läste jag först boken och såg sedan filmen. Och förundrades över hur mycket av bokens spänningsromansintrig som många trodde var verklighet. Alltså hur mycket story som uppfattades som history om man använder engelska ord.

Ny film på g alltså. Om spänningsfyllda intriger i Vatikanmiljö. Och kanske hos en del oklarheter vad gäller förhållandet mellan story och history, fiktion och fakta. Runt kyrka, tro, dogmer, historia och sådant. Därför botaniserade jag i ena sonens bokhylla vilket ledde till att jag stod med boken i handen. Nu är den läst. Och det var som att läsa Blajton för vuxna.

Blajton - eller Blyton som det stavas - slukades när jag var i 9-10-års-åldern. Och författarnamnet uttalade jag då exakt som det stod: Bly-ton. Låter som en färgnyans. Eller en klang från en ovanligt mjuk sträng. Det var i alla fall de så kallade Fem-böckerna* och Äventyrs-böckerna** jag läste. Hemliga sjuan intresserade mig inte ett dugg.

Om de böckerna kan utan överdrift sägas att de var hyfsat lika varandra. Några barn med väl könsdifferentierade campinguppgifter - även om femböckerna hade sin Georgina som satte genusfrågorna på huvudet genom att vilja vara en George - pusslade ihop ledtrådar, vandrade i mörka gångar samt fångade till sist bovarna som när det kom till kritan var ganska korkade. Mellan varven åt barnen massor av skinka och ägg.

Blajton för vuxna! var alltså tanken en bit in i min andra Dan-Brown-bok. Alltså Änglar och demoner. Hela boken är, som Da Vinci-koden, ett ledtrådsklurande av den smarte manlige professorn som vandrar i mörka gångar och dunkla miljöer tillsammans med den snygga sexiga yngre hjältinnan. Och fångar till sist den psykopatiske skurken. Fast till skillnad mot barnen hos Blajton käkar de aldrig.

En läsupplevelse?

Tja - inte dåligt. Om man gillar spänningsromaner. Men inte heller värst bra.

Fast det skall bli kul att se filmen...

Detta inlägg påbörjades i programmet Word för flera dagar sedan. Därefter kom det att vila på grund av att arbete, hockeyVM och annat tagit skrivtid i anspråk. Lördag förmiddag - en stund innan Folkhögskolans dag skall gå av stapeln - tar jag dock ett fast grepp om tangentbordet för att färdigställa en text till publicering.

Det är ganska sent tisdag kväll när jag skriver detta inlägg. LOST - konstigare än vanligt - är strax slut och jag passar på att skriva några tankar. Inte om programmet givetvis. Det kan inte återberättas utan behöver ses. Om man nu gillar intriger där det är svårt att veta vem som är ond och vem som är god, där personerna utan att vilja det kastas mellan olika tider och platser, där en dör och blir levande igen, stiger ner i underjorden och häver den plågande förbannelsen osv. Klurigt är vad det är.

Nu är det inte kring LOST utan i stället tankar fritt associerade från en nyläst bok jag vill tangenta ner.

Samtal med Hitler heter en pocket jag köpte på flyget när jag var i Södertälje för ett par veckor sedan. Författaren skrev sin bok strax före utbrottet av andra världskriget och beskriver eller snarare refererar samtal han hade med Adolf 1933-1936 ungefär, alltså innan kriget. Sanningshalten i vad han skriver var omdiskuterad redan då men boken såldes före krigsutbrottet i stora upplagor i Tyskland, England, Frankrike, Norge och en del andra länder. I Sverige såldes de engelska, tyska och franska upplagorna men när den skulle publiceras på svenska slog censuren till och upplaga efter upplaga blev beslagtagen.

Här slutade jag skrivandet tisdag kväll. Fortsättningen är lördagstext.

Detta censurerande var en diskuterad skandal redan då och är vad som gör boken intressant och rekommendabel. Alltså inte i första hand som källa till hur Hitler var och förde sina förvirrade resonemang utan mer som ett tidsdokument kring ett förtigandets strategi och kryperi för dem som för tillfället upplevdes ha makten, stå för moderniteten och nytänkandet och således ansågs ha framtiden för sig.

Kryperiets mekanismer, förtigandets strategier och tigandets väntan var då och är nu sammantvinnade företeelser. I samhället, politiken, kyrkan och på många ställen.

Förtigandets strategi används av dem som sitter på beslutande platser och (välgrundat) vet sig kunna votera igenom sin mening. De förtiger inte sällan aktivt den opposition som kan finnas. Exempel på detta kan vara vad som ibland kan läsas på lokaltidningens insändarsida då någon där kritiserar beslut och agerande från ledande kommunala tjänstemän. Då står ofta ungefär: NN har beretts tillfälle att besvara denna insändare men avböjt att göra så. Det är en trist förtigandets strategi från dem som har makten.

Kryperiets mekanismer kan skönjas hos personer som lämpligt och tidsanpassat väljer att inta den hållning som kan upplevas vara den för morgondagen rådande. Aktivt går man in för att understödja vad som verkar vara vinnarlinjen i olika vägval. I frågan om hur kyrkan till hösten skall ställa sig till samkönade vigslar och vigselrättens bevarande finns exempel på denna aktivism. För det är en aktivism. Kryperi är nämligen något aktivt. Att aktivt alltid placera sig på (vad som bedöms vara) vinnarsidan och leverera vad den sidan vill ha levererat. Givetvis finns detta inte bara i kyrkan och inte bara i dessa frågor. Trist.

Tigandets väntan är det mest vanliga. Jag-väntar-med-att-säga-vad-jag-anser-tills-jag-vet-hur-det-går är attityden. Påminner alltså ganska mycket om kryperiets mekanism men är inte aktivt. Utan avvaktande. Passivt. Och därför skenbart oskyldigt. Men bara skenbart.

Tidigare har jag en gång nämnt att historikern Dick Harrison skrivit den mest deprimerande bok jag någonsin läst*. Nu har samme författare i ytterligare två band kompletterat de lästa böckernas depparhylla.

Det var alltså på bokrean jag köpte de två första banden av historikern Dick Harrisons trilogi om slaveriets historia. Heter rätt och slätt Slaveri - en världshistoria om ofrihet. I första bandet behandlas på drygt 600 sidor perioden forntiden till renässansen. Volym 2 är lika omfattande och tar upp tiden 1500-1800. Volym tre som vad det lider kommer att inhandlas kommer följaktligen att sysselsätta sig med de sista 200 åren.

Harrison är en god berättare. Mycket god. Jobbar precis som jag gillar. Ger massor av information, har ett flyhänt språk, varvar fiffigt ett exempelfyllt episodberättande å ena sidan med stora svepande historiska förlopp å den andra. Allt skrivet i ett fint populärvetenskapligt tonfall med en huvvaligen omfattande litteraturförteckning på slutet.

Givetvis sträckplöjde jag inte bägge banden. Pausade med Gardells Om Jesus eftersom den var så mediaaktuell. Lämnade också de tjocka slaveriluntorna hemma när jag var på en och annan resa och kom därför att varva Harrison med en och annan annan bok. Som jag kanske återkommer till.

Läs Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Den ger en ny och förstärkt bild av ett närings- och handelsfenomen som i sina samtider av alla och envar - både de fria och slavarna själva - ansågs lita självklart och ekonomiskt betydelsefullt som vi idag anser bilindustrin är.

I början av maj 1945 försökte Heinrich Himmler - bland många andra nazister - gömma sig för segrarna. Om Himmler berättas det att han rakade av sig mustaschen, lade av sina berömda glasögon, satte svart lapp för ögat och antog Hitzigers (en i övrigt helt anonym fältpolisofficer) identitet*.

Den 23 maj hade han tröttnat på att spela någon annan utan bestämde sig för att ge sig till känna och erbjuda sina antikommunistiska tjänster åt engelsmännen. Han bad att få träffa lägerchefen, en kapten Tom Selvester som tydligen åt lunch vid tillfället. Medan Himmler väntade tog han av sig ögonlappen och grävde fram ett par glasögon ur fickan och satte dem på näsan. Förvandlingen var slående. Den brittiske lägerkommendanten visste med en gång att den han talade med var Heinrich Himmler**.

Det nyss berättade har naturligtvis inget med detta inläggs innersta budskap att göra. Annat än att det berör glasögon och Heinrich Himmler. Fast innan jag återkommer till detta först något annat - om än avlägset angränsande.

När man mäter temperaturen påverkar man värmen! Visste läsaren det?

Bär man in en termometer i en varm bastu sjunker temperaturen i bastun. Det går ju åt värme ur bastum för att värma kvicksilvret i termometern. På samma sätt blir det varmare ute om man tar ut en termometer när det är minus 25. Termometern värmer vädret. Lite. Mätapparaten påverkar det som mäts.

I dessa fall är påverkan givetvis minimal och helt försumbar. Vad jag fattade en gång när läste lite i en bok om kvantfysik är det mycket värre där. Att manicken som ska mäta en elektron vid mätningen kvaddar det den mäter - typ. Fast det fattade jag inte mycket av utan ställde undan boken kvarts-läst.

Vad det gäller humaniora - alltså historia, sociologi, texttolkning etc - är det på samma sätt. Alltså att bilden av vad man studerar påverkas av både vem studeraren är samt av hans eller hennes studiemetod. De frågor studeraren ställer till det han/hon studerar avgör i någon eller stor mån vilka svar han eller hon får. Glasögonen studeraren bildligt bär formar bilden.

Därför kommer marxistisk inriktade historiker till andra slutsatser om ett skeende än icke-marxister. Och feministisk texttolkning blir en annan än ickefeministisk. Tredjevärldenforskare ser andra saker än europeisk medelklass. Och i inte fullt så akademiska sammanhang uppfattar protestantiska karismatiska evangelikala Bibelläsare Paulus som en ande-inspirerad resetalare som grundade församlingar av protestantisk karismatisk evangelikal typ. Katolska Bibelläsare å sin sida ser i Apostlagärningarna hur samme Paulus värnar det heliga biskopsämbetet genom handpåläggning och bön ge apostolisk succession till ledarskapet i församlingarna. Den man är och de glasögon man har påverkar vad man ser. Eller menar sig se.

Detta är givetvis inte fel! Det är dessutom oundvikligt. Men det kan vara ett problem. Om man inte är medveten om vilken brytning de glasögon man bär har - om brillebilden tillåts.

Kommen såhär långt i mitt skrivande undrar jag om detta är begripligt. Eller ens intressant.

Nå!! Skit i det!! Jag fortsätter:

I boken Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget redogör författaren inte för Förintelsen eller andra stora brott mot mänskligheten. Hon sysslar med något mer speciellt: hur Himmler och SS var intresserade av och sponsrade vetenskapligt forskningsarbete i arkeologi och etnologi. I boken - förresten köpt på rea vilket den röda lappen visar - blir det väldigt tydligt hur dåtida tyska forskares ideologi om ras påverkar det de med kvalificerade metoder undersöker. Detta vare sig det gällde att rasbiologiskt mäta skallar på judisk-bolsjevikiska lägerfångar eller tolka hällristningar i Bohuslän. Perspektivet ras och arisk skulle anläggas. Som en medveten synvinkel. Och hos många andra fanns det som en omedveten utgångspunkt. Bara därför att man levde i den tid man levde i och tillhörde den kultur man tillhörde.

Himmlers och hans anhangs glasögon ledde inte enbart till vetenskapligt harmlöst nonsens som kunnat avvisas av annan eller senare forskning som fel eller korkat. Infallsvinkeln medverkade till moralisk kollaps och etisk katastrof av första magnituden. Och sanningen om glasögonens betydelse blir därför övertydlig i boken.  Alltså den intressanta frågan om tolkarens glasögons betydelse för hur tolkaren tolkar fakta. Samt hur man ansvarar för sina medvetna och omedvetna synvinklar.

**  ibid sid 305.

I tidigare inlägg har jag ibland lovprisat det lokala biblioteket som kanal för inlånande av böcker från alla möjliga andra bibliotek. Allt går att beställa men jag beställer inte allt. Bara någon myko bok jag sett i en litteraturförteckning eller liknande. Och då i smala ämnen, oftast Bibelvetenskap*.

I 30 dagar - drygt - har jag nu haft hemlånat A history of israelite religion in the old testament period i två band. Författaren är en ofantlig grundlig tysk - Rainer Albertz - och enligt recension är verket en standardtegelsten i ämnet.

Han utgår från det självklara att berättelserna om händelserna inte skrevs när det hände utan i många fall långt senare. Med det kommer berättelserna inte bara nämna händelserna utan framför allt vara författarnas urval av och bedömning av händelserna. Alltså faktiskt säga mer om berättarnas situationer än om vad som faktiskt hände.

Detta är Bibeltolkningsallmängods - alltså att berättelsen har (minst) två skikt: händelsen och berättandet. Och att vad som hände faktiskt inte alltid går att få ett klart grepp om.

Det Albertz gör är att han till berättelsernas efterhandssyn lägger arkeologi, botanik, annan historieforskning kring politiska och framför allt ekonomiska och sociala förhållanden för att få en bild av olika historiska förlopp. Volym 1 behandlar tiden från Israels början i nomad och ½nomadsamhälle över en lös stam- och klanfederation och införande av monarkin samt hur den på olika sätt utvecklades fram till deportationen till Babylonien och fångenskapen där. I volym 2 jobbar han vidare från fångenskapen och återvändandet till tiden strax före Jesu födelse. Summa summarum rör det sig om 740 sidor.

Tror nu någon att jag hunnit läsa detta under jul och nyår samt januari så är det inte klokt vad man i så fall tar miste. Halva första bandet har jag läst i då jag inte varvat med andra böcker. Funderingen att köpa volymerna över nätet strandade på kostnaden: nästan 800 slantar. För den summan kan jag ju fjärrlåna den 80 gånger och troligen kommer jag att göra det. Inte 80 gånger givetvis. Men vid senare tillfälle. För att läsa igenom noga. Men inte just nu.

Fredag kom påminnelsen från biblioteket att de vill ha tillbaka verket.

Jag lommar dit imorgon måndag - eller senare idag då uret nu är 0100. 

Och lämnar tillbaka ½- och olästa böcker med känslan: Tiden allt för kort!

I döda språks sällskap är en bok om väldigt gamla språk och ger en massa värdelöst vetande. Den handlar om 11 språk som inte kan användas för att upprätta handelsavtal eller knyta affärskontakter, inte ens för att beställa öl. Ändå menar författaren att vi genom dem får nycklar till historia, litteratur, filosofi och mytomspunna kulturer. I det stycket blir de 250 sidorna en resa genom årtusenden som gör i alla fall mig mer nyfiken. I korta kapitel berättas om sumeriska, oskiska, gotiska, sanskrit, etruskiska, fornegyptiska/koptiska och en massa annat. Bland annat kan man - om man ids - lära sig att på sanskrit säga lotusögd på 64 sätt - vad det nu skulle vara bra för.

Författaren - Ola Wikander - är ännu inte trettio år fyllda. Rimligen måste han bedömas som något av ett stjärnskott på den svenska språkforskarhimlen. I döda språks sällskap nominerades till Augustpriset 2006 i klassen bästa facklitteratur med motiveringen: "Hettitiska och koptiska är ett par av de döda språk som blir levande i denna bok, där vi med författarens lätta och eleganta handlag förs in i en fascinerande värld. I tolkningarna av de urgamla texterna talar forntidens människor direkt till oss."

Boken - pocketvarianten - inköptes på Arlanda på vägen till Berlin. Nästan hela lästes där.
Slutläsningen genomfördes efter ned- och hemkomsten.

Den märkliga släkthistorien om Georg V, Vilhelm II och Nikolaj II,
tre kungliga kusiner som störtade världen i krig.

kungen # kejsaren # tsaren - kusinerna som startade första världskriget är en mycket intressant bok som var nästan utläst innan jag reste till Berlin. Den lämnades hemma och har nu, efter hemkomsten, blivit utläst. Boken ger en ytterligare vinkling av hur man kan se på den europeiska historien från mitten av 1800-talet till och med slutet av miljonslakten 1914-1918. Från baksidestexten kan följande saxas - utöver detta inläggs första mening:

De tre kusinerna styrde 1914 över halva världen. De hade träffats sedan de var små - vid släktsammankomser, bröllop, födelsedagar och begravningar. Som vuxna besökte de varandra i samband med kröningsceremonier, jubileer, militärmanövrar och flottuppvisningar. De betraktade sig själva som kungliga kolleger, en fackförening av regenter som stod enade mot den frambrytande vågen av socialism, republikanism och revolution.

Men 1914 höll den kungliga fackföreningen på att bryta samman. Alla skyllde på varandra för att världen höll på att störtas i krig. Bakom släktsammankomsternas glättiga fasad lurade avundsjuka och missämja, och de privata grälen fick snabbt storpolitiska konsekvenser.

Som sagt intressant läsning. Inte minst vad gäller vilka roller grupper runt regenterna spelade. Och fruarna. Så visste jag till exempel inte tidigare att det lilla obetydliga danska kungahuset spelade en ganska stor roll. Från Köpenhamn levererades nämligen prinsessor som blev mödrar till ett par av dem och odlade antipati mot den tredje.

Till listan över ut- och/eller omutlästa böcker kan denna dag läggas Helgon och syndare - en bok om påvarnas historia. Den är Innehållsrik och lättsamt berättande om utvecklingen från början inemot slutet på förra påvens tid. Boken kom ut på svenska 2002 och har därför inte med den nuvarande superbiskopen i Rom - the German Shepherd.

Bokens baksidestext lyder:

Påvarnas historia är ett stycke världshistoria. Aposteln Petrus många efterträdare kom att med eller mot sin vilja dras in i världens stora politiska och religiösa tilldragelser. De romerska och bysantinska väldena, det nya Europa, upptäkten av andra världsdelar, upplysning och revolution, liberalism och 1900-talets diktaturer kom alla att på ett eller annat sätt ha relationer till påven i Rom. Framför allt har påvarna varit ledare för världens största religiösa organisation, den katolska kyrkan, som omfattar mer än en sjättedel av jordens befolkning. Också denna historia har varit fylld av dramatik, som de medeltida korstågen och 1500-talets reformationsrörelser.

Denna enastående roll har fyllts av inbördes mycket olika aktörer. Här finns storartade helgongestalter och cyniska maktpolitiker, somliga högt begåvade, andra inkompetenta eller korrupta. Några har berikat sig själva och de sina på kyrkans bekostnad, andra har modigt lidit martyrdöden för sin tro. Förutom sitt kyrkliga eller politiska ledarskap har påvarna gjort betydande insatser som konstmecenater: dagens turistiska Rom med verk av Leonardo, Rafael och Michelangelo har till stor del kommit till på påvliga initiativ.

Eamon Duffy, professor i Cambridge, ger här insiksfulla och levande porträtt av en lång rad påvar genom tiderna. Med omfattande kunskaper, och ofta med en glimt i ögat, sätter han in dem i deras religiösa, politiska och kulturella sammanhang. Hans bok har hyllats både av fackmän och medierna som ett stort mästerverk. Någon motsvarande bok finns inte tidigare utgiven på svenska.

Rekommederas!

Igår läste jag färdigt boken som är avbildad invid.
Den är en av de tre mest deprimerande böcker jag hittills tagit del av.

Det mest nedslående jag mött i läsväg är en bok jag tidigare läst om Digerdöden. Den boken är i sin helhet en monoton upprepning av vad som hände när den stora pesten gick från stad till stad, land till land, sommar efter sommar. Känner man någon gång sig glättig i överkant fungerar därför Den stora döden av Dick Harrison som motgift. 

1812 - Napoleons marsch mot Moskva är också en bok för depparjeppar. Marschen mot Moskva går väl an men i beskrivningen av återtåget ges sida upp och sida ner eviga beskrivningar av snö, kyla, frostskador och bleka dödens minut. Hittills var den tvåa i jämmerligan och helt i klass med Stalins hämnd - Röda armén i Tyskland 1944-45 som har sina pansarstrider, flyktingar, kyla, evakueringar, våldtäkter, plundringar, berusade soldater, våldtäkter, stolliga nazi-fanatiker, fler flyktingar, fler våldtäkter, etnisk rensning osv i finstilta sidor efter varandra.

Och tanken går vidare: att Röda armén i sin brutalitet på några månader vintern 1944-45 på oskyldiga civila tog igen vad SS och andra genomfört i Sovjet somrarna 1941-44 är ett sjukt exempel vad gäller att ge efter för hämndens mekanismer. Man förstå det i betydelsen förklara det. Men aldrig ha förståelse för det i betydelsen försvara det.

Och ändå finns pay-back-lusten lätt där. Det vanliga i att vi med en orätt tycker oss väga upp tidigare orätter. Den pay-back-mentaliteten finns i många sammanhang - arbetsplatser, kyrkosamfund, föreningar. Till sin grad givetvis inte ens ett ögonblick att jämföra med stål- och blodbadet över de delar av Tyskland Röda armén intog. Men till sin art kan saken finnas i mobbing och utfrysningsprocesser, marginaliseringar och nedlåtenhet.   

Typ.  

Ovanstående ord är rubriken på det kapitel i mitten av boken Vinden från väst - européernas möte med Ostindien som behandlar det svenska Ostindiska kompaniet. Resten av boken - innan och efter - sysslar med portugisers, spanjorers holländares och engelsmännens resor, handel och andra aktiviteter i området. Som helhet är boken givetvis intressant och just nu föremål för omläsning.

Varför?

Jo - Luleåkalaset pågår och i det sammanhanget gästas stadens hamn av Ostindiefararkopian Götheborg som vi igår förärade med ett avgiftsbelagt besök. Otroligt intressant. Inte klokt vad mycket snören och stroppar det finns på en tockendäringa segelbåt. Sonens nya fjällsäck vars remrikedom jag tidigare noterat är ju ingenting. Broschyren om Götheborg säger att det handlar om 20 ton rep.

Rundvandringen var som sagt väldigt intressant. Se gärna denna länk.

Efteråt bar det iväg till en kyrkstuga i Gammelstad för surströmming. På grund av det datum som råder givetvis fjolårsfisk men mycket god och trivsam måltid. Värd på stället och ägare till stugan var och är en av blogglänkarna till höger, närmare bestämt ägaren till den blogg där jag när jag skriver kommentarer använder signaturen den gamle kamraten.

Vid sekelskiftet 1500 inleddes européeirnas expansion över världen. Naturvetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar gav förutsättningar, och tidens magra livsbetingelser sporrade till  hänsynslös konkurrens och dådkraft. Det var moraliskt rättfärdigt att bekämpa "hedningar" och "otrogna" med brutala och blodiga medel.
Vinden från väst behandlar den 450-åriga historien om de expanderande européernas möte med de största av tidens makter: Ming- och Qingdynastierna i Kina, Tokugawa och Meiji i Japan, mogulimperiet i Indien och de stora religionerna islam, hinduism och buddhism.
Runo Nessén vill nyansera den ofta entydigt mörka bilden av euopéernas agerande. Den europeiska expansionen frambringade den industrialiserade masskonsumtionsvärld där föreställningar om humanitet, frihet och solidaritet blev fast etablerade.