blajton för vuxna
Färdiglästa böcker kommer i stim. I alla fall för mig. Jag kan ha - och har - flera på gång samtidigt. En i varje rum - typ. Och så kommer det in en mellan dem jag håller på med, tränger sig fram och blir läst medan två tre fyra påbörjade får lov att vila ett tag. Så är det och inget verkar vara att göra åt det. Därför kan det också å denna blogg hux flux komma ett antal inlägg i kategorin Predikaren 12:12. En massa färdiglästa ungefär samtidigt alltså.
Angående mitt läsande kan dessutom tilläggas att det nästan aldrig handlar om skönlitteratur. På en blogg i min närhet avslöjade bloggaren för någon vecka sedan vilken litterär höjdarupplevelse han tyckte det var att läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi och jag visste inte vad han skrev om. Lite skämmigt men luckan i allmänbildningen är numera tilltäppt genom ett passivt lyssnande till andra familjemedlemmars samtal om böcker vars ägarförhållande det gällde att utreda.
TV-reklam, som på ett irriterande sätt avbryter program och ishockeymatcher, fäste för någon vecka sedan uppmärksamheten på att det snart är premiär på ny film med Tom Hanks i huvudrollen. Änglar och demoner är den uppbyggliga titeln på den bok filmen bygger på, författad av Dan Brown. Hans bok Da Vinci-koden välte kiosken på sin tid och den filmen drog massor med folk. Själv läste jag först boken och såg sedan filmen. Och förundrades över hur mycket av bokens spänningsromansintrig som många trodde var verklighet. Alltså hur mycket story som uppfattades som history om man använder engelska ord.
Ny film på g alltså. Om spänningsfyllda intriger i Vatikanmiljö. Och kanske hos en del oklarheter vad gäller förhållandet mellan story och history, fiktion och fakta. Runt kyrka, tro, dogmer, historia och sådant. Därför botaniserade jag i ena sonens bokhylla vilket ledde till att jag stod med boken i handen. Nu är den läst. Och det var som att läsa Blajton för vuxna.
Blajton - eller Blyton som det stavas - slukades när jag var i 9-10-års-åldern. Och författarnamnet uttalade jag då exakt som det stod: Bly-ton. Låter som en färgnyans. Eller en klang från en ovanligt mjuk sträng. Det var i alla fall de så kallade Fem-böckerna* och Äventyrs-böckerna** jag läste. Hemliga sjuan intresserade mig inte ett dugg.
Om de böckerna kan utan överdrift sägas att de var hyfsat lika varandra. Några barn med väl könsdifferentierade campinguppgifter - även om femböckerna hade sin Georgina som satte genusfrågorna på huvudet genom att vilja vara en George - pusslade ihop ledtrådar, vandrade i mörka gångar samt fångade till sist bovarna som när det kom till kritan var ganska korkade. Mellan varven åt barnen massor av skinka och ägg.
Blajton för vuxna! var alltså tanken en bit in i min andra Dan-Brown-bok. Alltså Änglar och demoner. Hela boken är, som Da Vinci-koden, ett ledtrådsklurande av den smarte manlige professorn som vandrar i mörka gångar och dunkla miljöer tillsammans med den snygga sexiga yngre hjältinnan. Och fångar till sist den psykopatiske skurken. Fast till skillnad mot barnen hos Blajton käkar de aldrig.
En läsupplevelse?
Tja - inte dåligt. Om man gillar spänningsromaner. Men inte heller värst bra.
Fast det skall bli kul att se filmen...
* Fem söker en skatt, Fem på nya äventyr, Fem på rymmarstråt, Fem på smugglarjakt, Fem på tjuvjakt, Fem räddar en hemlighet, Fem stoppar spöktåget, Fem i knipa, Fem går i fällan, Fem på fotvandring, Fem befriar en fånge, Fem följer ett spår, Fem reser till havet, Fem och kid-napparna, Fem befriar flygarna, Fem på mystiska heden, Fem i fara, Fem gör ett fynd, Fem och sjörövarskatten, Fem löser en gåta, Fem tillsammans igen.
** Äventyrens ö, slott, dal, hav, berg, skepp, cirkus och flod.
