stigstrombergsson

I ett tidigare inlägg – slaveri x 2 – berättade jag om ett bokreafynd jag gjorde för 1½ år sedan. Jag beskrev de då inhandlade och efter ett tag lästa böckerna med orden: ”Harrisons trilogi om slaveriets historia heter rätt och slätt ”Slaveri - en världshistoria om ofrihet”. I första bandet behandlas på drygt 600 sidor perioden ”forntiden till renässansen”. Volym 2 är lika omfattande och tar upp ”tiden 1500-1800”. Volym tre som vad det lider kommer att inhandlas kommer följaktligen att sysselsätta sig med de sista 200 åren.”

I samband med att jag inhandlade födelsedagspresentspocketböcker till madammen i mitt liv stötte jag å Akademibokhandeln i Luleå på erbjudandet formulerat ungefär Köp 4, betala för 3, den billigaste får du gratis. Då jag i bokletandet som fjärde alster att köpa funnit tredje boken i slaveriserien inköptes den naturligtvis. Tyvärr då inte inbunden så att den tillsammans med de två första böckerna på ett smakfullt sätt kunnat smälta in i den mer intellektuella avdelningen av min bokhylla. Det blev i i stället en pocket vilket ju estetiskt framstår som lite mer vulgärt men innehållsligt inte gör någon skillnad. Bara gräsligt finstilt.

Ytterligare 600 slaveri alltså. Om dess historia från 1800 till nutid.
Som vanligt när det gäller Harrison blir det väldigt informativt. Till och med så informativt att de sista 200 sidorna blir något att bara arbeta sig igenom då böcker lästa till två tredjedelar bara är så skämmigt. det var hursomhelst en bra bok som leder till en ganska bitsk eftertanke om slaveriets förmåga att maskera sig och byta former. Helt illegaliserat, motarbetat av FN, avskaffat och fördömt i och av alla länder finns idag ändå minst 15 miljoner slavar i världen. Det rör sig om husslavar i arabvärlden, kontraktsarbetare* från (och i) Indien och Sydostasien, sexslavar på alla kontinenter utom Antarktis osv.

15 miljoner människor i rent slaveri idag - några män, fler kvinnor, mest barn - ar ungefär lika många som under alla århundraden sammantaget skeppades från Afrika till Syd-, Central- och Nordamerika. Det är tänkvärt.

Bilden visar hur den inbundna boken ser ut – inte pocketupplagan. Mer om boken kan läsas här.

Kategorin Predikaren 12:12 som detta inlägg hänförs till brukar handla om böcker jag läst. Med böcker har hittills menats i kanten samman-fogade pappersbuntar med vokaler och konsonanter på varje sida av varje ark. Innehållet i alstren konsumeras (mestadels) genom ögonen samtidigt som kroppen i sin helhet är nedsjunken i lämplig avslappnad ställning i soffa, säng, fåtölj, på muggen eller horisontellt utlagd på en badstrandsfilt.

Böcker genom öron är inte lika vanligt i mitt fall. Som liten höglästes jag för av min fader – Onkel Toms stuga minns jag särskilt. Som hyfsat nyförälskade fjällvandrare som ville spara vikt i packningarna högläste jag och min dåvarande flickvän* ett par somrar för varandra ur gemensamt vald bok vilken på så sätt kom att räcka i fler mil än om vi var för sig tyst läst var sin bok. Också i något annat sammanhang förekom organiserad högläsning – inte bara spontan citatåtergivning – oss emellan. För barnen lästes det sedan givetvis högt i parti och minut men då var det mest jag eller modern som läste, inte lästes för.

Min egen moder var synskadad och därför kom så kallade talböcker – som bara synskadade dåförtiden fick låna på biblioteket – att placeras på rullbandspelaren av märket Tandberg redan när jag var i 10-12-årsåldern. Själv ägnade jag hennes litteratur bara ett förstrött intresse med både hon, pappa och min farmor njöt av den automatiserade högläsningen som därvid bjöds. Vidare kom på sin ålders höst min fader att uppleva ögonläsning som alltmer jobbig – fixade dock att läsa ända till slutet – och CD-böcker blev rena höjdaren när det gällde paketinnehållet de sista två jularna och födelsedagarna.

Nu har jag på allvar hittat ljud-boken i och med en kiss-paus på OKQ8 i Arvidsjaur på väg till Norge i sommar. Mackstoppet innebar inköp av en CD-bok för läsning genom öronen under lång monoton bilresa. Visst har jag testat grejen tidigare men bara sporadiskt och framför allt utan att det varit en bok värd att berätta om under kategorien Predikaren 12:12.

Tyskland talar – Hitlers svenska radiostation av Niclas Sennerteg var boken som köptes och befanns vara medryckande intressant att lyssna på. Och sannerligen tankeväckande eftersom den ger inblick i hur av propaganda formaterade hjärnor tänker – eller rättare sagt väljer att inte tänka. Jag menar hur de människor fungerar som valt att göra sig till ideologiska konserver helt slutna mot alla nyheter och all information som inte bekräftar den hållning de redan har. Så var de svenska radiopratare som medverkade i de nazi-tyska propagandasändningarna riktade mot Sverige från och med den 20 november 1939 tills dess Röda armén i slutet av kriget intog Köningsberg – numera Kalininggrad – i Ostpreussen.

Exempel på konservhållningen finns fortfarande. Det är definitivt inte bara nazister – som ju praktiskt taget inte finns – som har den hållningen utan den kan finnas oberoende av vilken åsikt det är frågan om medans andra med samma åsikter inte alls fungerar på samma sätt. Hållningen är att man låter hjärnan vara en helkonserv som man inte på villkors vis vill ska bli oroad av att något ifrågasätter och problematiserar det man bestämt sig för att ”veta”.

Mer om själva boken, dess baksidestext och priser som CD eller i pappersformat, finns här.
En annan bok, av samma författare, har jag skrivit om här.

Det var två böcker jag köpte – eller rättare sagt lät min arbetsplats köpa – när jag gjorde bokhandelsbesöket i Umeå. Egentligen var jag då ute efter en annan bok helt privat med si det gack icke. Boken Förnyarna som till exempel min gamle vän Torbjörn Lindahl läst (och äger?) var slut så där kammade jag noll.

I påsen på vägen ut fanns förutom den bok jag beskrev i förra inlägget en trycksak till: Värd i kyrkan av Nils-Henrik Nilsson. Det var den jag misstänkte inte skulle ge mig så värst mycket ny information då jag redan har mycket material av den författaren och av andra, främst nestorn Carl Henrik Martling.

Ämnet är alltså liturgik, alltså detta med gudstjänst, gudstjänsters form och framför allt gudstjänstens teologi. Mycket intressant ämne tycker jag. Alltså hur man i en kyrka väljer att fira sina gudstjänster. Viktigt och intressant eftersom det är så att så som man tror som man ber – både som individer och församlingar.

Så som man ber tror man – det är alltid värt att fundera vidare på den sentensen.

För kyrkvärdar i Svenska kyrkan har sedan Moses gick i kortbyxor boken Tjänst i Heligt rum* av Carl Henrik Martling** fungerat som instruktion och samtalsunderlag i studiecirklar och kyrk-värdsutbildningar. Den har varit och är bra men har på något vis passerat sitt bäst-före-datum med all heder i behåll.

Skummande genombläddring av Nils-Henrik Nilssons bok – noggrannare har jag inte läst den – gör att jag tror den kan fungera väl i den avsikt den är skriven: vara en uppdaterad ersättare till Tjänst i heligt rum. Bra ABC kring kyrkvärdars uppdrag, gudstjänstens form och tanke, kyrkorummet, det liturgiska året osv.

Rekommenderas därför åt den nyfikne!!

Arbeta eller inte arbeta? – det är frågan.

Ibland är det svårt att vet om man jobbar eller inte. Tro inte det är så enkelt att det kan avgöras av vad jag befinner mig. Inte alltid är det bara jobberisaker som tiden far till när jag befinner mig på arbetsplatsen och rejält ofta ägnas hem- och bostadstiden åt sådant som kan relateras till arbetet.

Ta till exempel detta med att snabbläsa en bok – eller flera.

Under flyttareskapadsutflykten till Umeå som jag kort nämnde om i inlägget res & ras av den femtonde juli vandrade jag också ett par timmar på stadens gator som en vanlig man. Efter en intitt i en bokhandel speciellt välsorterad vad gällde kyrklig och teologisk litteratur kom jag ut ur butiken med en påse innehållande tvenne böcker inhandlade i tanken att de kanske skulle kunna ingå i litteraturpaketet för Svenska kyrkans grundkurs. Kanske. Jag kan ju inte veta innan de är lästa – typ. Ddessutom gäller i det ena fallet definitivt att boken ifråga inte innehåller för mig ny kunskap som inte redan finns i skallen eller i andra bokhylleplacerade tryckalster som dock numera är utgångna från sina förlag.

Är det arbete att läsa igenom en sådan bok?

Skulle jag sitta i mitt rum på skolan och läsa den vore det tveklöst så. Även om jag sutte i en fåtölj med en kopp kaffe i handen. Men hur blir det om jag läst den hemma? Kanske till och med på toaletten? Eller tagit med den till badstranden? Eller befinner mig på min egen förstukvist med en läskande pilsner inom räckhåll?
Och om jag sammanställer mitt intryck av den aktuella boken i några skrivna rader till fromma för mina kollegor och andra – är det jobb då? Eller inte? Förvandlas i så fall jobbet till hobby om jag på min blogg publicerar mitt intryck av den eventuella kursboken? Eller kan det fortfarande vara jobb? Om jag dessutom gör det på jobbet?

Egentligen är detta inte något stort problem – bara mångordigt. Boken ifråga är i alla fall läst och med icke liten sannolikhet kommer den att föras upp på elevernas litteraturlista som lämplig kurslitteratur då jag fann den bra till sitt innehåll och gångbar genom ett visst mått av skenbar politisk korrekthet.

Det handlar alltså om boken Längta efter liv – församlingsväxt i Svenska kyrkan. 
Fredrik Modéus heter författaren och mer om boken kan läsas här.

Inte så mycket av den är egentligen nytt. Jag har läst andra böcker som handlar om samma sak och berättar om olika faktorer som finns där församlingsväxt finns – alltså i betydelsen av växande gudstjänstfirande församlingar. Somt av sådan litteratur har koppling till evangelikal karismatisk andlighetoch annat rotar sig i högkyrkligheten eller kommer från England och bär bägge dragen. Alla drar de dock ungefär samma slutsatser som enklast kan uttryckas i orden Profil lönar sig! Liksom relationer och uthållighet samt att både allas delaktighet och ledarnas roller är viktiga saker. Och främst bön och Ande.
I allt detta säger Modéus sak samma sak!!

Problemet med de andra böckerna är att de av det kyrkliga etablissemanget – beslutsfattare och utnämnda centralt avsides belägna tjänste- och utbildningspersoner – anses skumma i ett eller annat avseende. Så också hos många lokalt verksamma förtroendevalda och anställda. Antingen uppfattas böckerna och deras författare som alltför näst intill frikyrkoaktigt Jesus-fixerade eller så ratas de högkyrkliga alstren på grund av att de har fel författare. Påståenden som till exempel att Mässan är viktig! får folk- och evenemangskyrkans talespersoner att i sin okunnighet hävda vara exkluderande – något det är väldigt fult att vara. Då språkdräkten i det mesta av sådan litteratur dessutom är ganska from – om uttrycket tillåts – kommer många som känner sig obekväma med old time religion att tycka det verkar vara läbbigt – exkluderande. Vad gäller den engelska litteraturen ids man inte läsa – vanligare än kan man inte.

Det blir just här som blir Modéus bok blir så bra!
Han säger samma sak som evangelikalerna och definitivt samma sak som de högkyrkliga.
Han gillas av flera i etablissemanget och använder argumentationsvägar och resonemang som folkkyrkofolket inte kan vända sig emot då de inte möter de markeringsord som får dem att rysa eller namnet på en författare som man bara måste rata vad han eller hon än skriver.

Modèus bok är alltså skenbar politiskt korrekt och därför möjligt gångbar.

I mitten av november förra året skrev jag ett inlägg om en bok – läses här. Idag inrest till regionala huvudkommunen tillika stiftsstaden fann jag att sagda bok nu finns i pocket för 75 slantar i bokhandeln. Köps den via nätet blir den nog ännu billigare. 

Således kan alla intresserade av historien bakom situationen Palestina-Israel för en kostnad jämfört med en pizza få tillgång till en mycket innehållsrik och informativ bok. Givetvis tar det längre tid att läsa den än att äta en pizza och ännu längre tid att smälta. Kanske är den därför inte något för den som i hela frågan bara vill kasta fram slagord och ägna sig åt personliga påhopp. För seriösa personer som önskar veta och förstå är den dock en resurs – som inte tar ställning utan bara berättar på ett journalistiskt skickligt sätt vad som skett.

En sak till:

Vad gäller seriositet, argumentationsnivå och demagogisk påhittighet hos en del tyckare i Palestina-Israel-situationen vill jag för läsekretsens kännedom ge två belysande citat. Det första fick jag i ett mail från bloggaren bakom bloggen minstabröder jag länkar till i listan till höger. Han hade underkänt en kommentar skriven av en Bengt Israelsson med motiveringen att den  innehöll personangrepp och osakligheter. Den där underkända texten vittnar om antingen att kommentarskribenten inte har den blekaste aning om de olika världsreligionerna eller medvetet använder vad han själv menar vara laddade eller nedsättande ord. Kommentaren löd:

Imamen Stig Strömbergsson har fortfarande inte förstått att den muslimska kyrkogården – som var ämnet för inlägget hos minstabröder som skapat kommentarsamtalet – ifråga inte har använts som sådan under de senatse 50 åren. Platsen har använts för parkering av såväl judar som araber och redan under 40-talet planerade muslimerna för ett kommande affärscentrum på platsen. Stig Strömbergsson går sannerligen långt i sitt bockande för allt som luktar muslimskt.

Vidare har en person vid namn Bo Rööser skickat ett mail till Älvsby folkhögskola, min arbetsgivare. Jag tror knappast det kommer att bekymra vare sig min rektor eller styrelsen. Meddelandet löd:

Jag hoppas att skolan inte är medveten om att prästen och läraren Stig Strömbergsson är motståndare till demokrati i Mellanöstern och går Hamas ärenden i sina kommentarer på bloggar.

Jag har via webben nu tagit del av annat han skrivit. Att kontakta sjukvården i Varberg där han jobbar faller mig dock inte in.

Detta inlägg är inte ett direkt reseinlägg. Visst hör det ihop med resan men jag sätter det under kategorin Predikaren 12:12 då det handlar om en bok jag kom att läsa medan vi var i Norge.

Boken – Øyne i Gaza – såg jag i och för sig för ett par veckor sedan i sin svenska version på Akademibokhandeln i Umeå. Avvaktade dock med inköpet eftersom jag ville kolla upp vad den skulle kosta på nätet vilket jag också gjort men köp ännu inte gjort. Men blir!

Øyne i Gaza stod dock i bokhyllan i det kök och allrum dotterns arbetsgivare upplåter åt ett par av sina anställda. Jag grep mig verket an att läsa den på norska. Det var ett bra beslut då författarna är de två norska läkare som under Gaza-kriget nyåret 2008-2009 tjänstgjorde som förstärkning på ett av de sjukhus i Gaza som på grund av alla skadade kom att förvandlas från en vanlig hälso- och sjukvårdsinrättning till ett veritabelt fältsjukhus.

Förutom att vara läkare kom också informatörens uppdrag att hamna på dessa läkare. Israeliska armén tillät nämligen inga journalister komma in i Gaza under Operation Gjutet bly utan samlade mediafolket strax utanför Gaza för att regelbundet valla dem till de explosionshål som Hamas- raketer verkningslöst gjort på fält och kullar i det området. Döda civila, stympade barn, kvinnor skjutna bakifrån på nära håll, bomber mot skolor och beskjutning av ambulanskonvojer man lovat släppa igenom ville ”världens mest moraliska armé” naturligtvis inte att media skulle bevaka och därför fick ingen gå in – fast man ville. Mobiltelefoner, satellitlänkar och annat gjorde dock att västerländska nyhetsbyråer med hjälp av frilansande palestinska inhemska kamerateam kunde sända direktintervjuer med de två norrmännen om situationen, hur de civila drabbades, bristen på utrustning, terrorbomningar osv.

I boken berättar Mads Gilbert och Erik Fosse vad de såg och vad de erfor. Dessutom finns inledande förklarande kapitel och efterhandsreflexioner och alltsammans blir en stark hårresande läsning som på något sätt vann av att läsas på norska, författarnas eget språk. Gissningsvis är den svenska utgåvan också lika bra och jag uppmanar verkligen denna bloggs läsare att läsa boken. Framför allt utmanar jag alla dem som i vått och torrt alltid ursäktar Israels agerande att ta del av den och reflektera över vad den starkares våldsutövning gör med människorna, hur den driver dem in i traumatisk apati samt i armarna på Hamas som är de enda försvarare och förespråkare de upplever att de har när världen vänt dem ryggen för att de röstade fel i ett demokratiskt val.

Söndagskvällen i Henningsvær var boken genomläst.

Yngste sonen är – trevligt tycker pappan – en smula historieintresserad. Främst militär historia hitintills. Han läser därför en del böcker jag köpt och jag läser det han köper – till en del. Senaste volymen han beställde kom jag att norpa innan han själv fått grepp om den men nu kan den förpassas ned till den kula han bebor i husets undre regioner .

Finska vinterkriget 1939-1940 av amerikanen William R. Trotter är således nu genomläst. 340 sidor berättelse om ett litet lands motstånd mot en stormakt och alltsammans i extrem kyla. Precis som midvinternatten köld är hård och flera sådana nätter på raken skapar en tung enformighet blir dock boken också lite monoton efter ett tag och tyvärr saknas kartor över de områden och händelser som skildras. 

Författaren är ett amerikansk Finlandsfan och ibland tar hans beundran rent lyriska proportioner. Rent underhållande blir beskrivningen av det finska psyket på sidorna 180-181. Jag väljer att till läsarens fromma, i stället för att återge baksidestexten som i stället kan läsas här, att idas skriva av ett stycke så att vi alla kan veta varför det ibland går som det går i ishockey.

• En av de viktigaste faktorerna som gjorde det möjligt för finländarna att förinta styrkor som var mycket större än deras egna låg säkerligen i skillnaden i psykologi mellan de soldater som var engagerade på respektive sida. Ör den finländske soldaten var kylan, snön, skogen och de långa mörka timmarna faktorer som kunde vändas till has fördel.
  Att säga att finländarna stod på god fot med vintern är en underdrift. I Finland är vintern själva faktum som allt annat – ekonomin, kulturen, den nationella psykologin – färgas av, eller härstammar från, den helt dominerande verkligheten. Förhållandet mellan finländarna och vintern utgör något av en motsägelse. Å ena sidan gör vintern livet hårt och ensamt och ibland grymt. Det är den aspekten av att leva med vintern, den samlade effekten av ändlösa subarktiska vinternätter, den överjordiska tystnaden i vinter-landskapet, den stränga och osäkra beskaffenheten av livet på landet, som ger den finländska karaktären denna envisa och grubblande karaktär som är så svår att tränga igenom för utlänningar.
  Ändå är finländarnas förhållande till vintern mer symbiotiskt än antagonistiskt. Varje uns av ekonomisk tillväxt, varje kilo av spannmål, varje meter av stenlagd landsväg, varje ny elektrisk kraftledning på landet utgjorde en svåruppnådd seger, ett litet tecken på framsteg, som avtvingats det obarmhärtiga och flinthårda landskapet. Finländarna var 1939 stolta över dessa små, men ökande segrar över naturen, över det sätt på vilket de hade lyckats få snölandskapet att blomstra och fört ljus till byar där solen låg gömd från december till mars.
  När finländare inte grubblar över naturens grymhet, är de benägna att jubla över att de behärskar den. Finländska barn som ännu knappt kan tulta, rultar omkring på skidor. De flesta vuxna är utmärkta på längdåkning i terräng. Också den mest kosmopolitiske finländare som är uppväxt i staden är beredd att lämna staden så snart tillfälle ges och att varje år tälta, vandra eller utöva den svårfattliga sporten orientering ute i skogarna och på fjällen.

Tidigare har det förekommit att jag i blogginlägg bejämrat mig över min dåliga bokläsningsdisciplin. Bristen på struktur och karaktär gör att jag för lite läser vad jag borde läsa mer, alltså Bibeln, samtidigt som jag har flera andra böcker på gång med en 40 cm hög trave halv- eller tänktlästingar som följd – eventuell men sällsynt skönlitteratur oräknad.

Nu har ett lättbetongsblock - tegelsten är en för klent benämning - efter bland annat av sistlidna nattss sovsvårigheter skapad nattläsning kunnat förpassas till bokhyllans parkeringsplats för lästa värdesaker. Väl hemma från den resa vi gjorde kring midsommar fann jag i brevlådan band tre av den nya Sveriges historia som ges ut på Nordstedts förlag. Rubriken på detta inlägg anger tiden de drygt 600 sidorna omfattar och baksidestexten lyder:

I mitten av 1300-talet drabbades Sverige av den värsta katastrofen i landets historia. Minst en tredjedel, kanske hälften , av befolkningen utplånades när digerdöden svepte över riket1350. Såväl riddare som bonde dog och begravdes i all hast. ”Stora döden” blev den första av många pestepedemier som drog fram över Europa under senmedeltiden.

Mellan 1350 och 1420 sjönk folkmängden i Sverige med nästan två tredjedelar. Gårdar lämnades för fäfot, Åkrar lades öde, betesmarker bredde ut sig och kampen om rikets resurser hårdnade. Kungar, drottningar, fogdar, stormän, sjörövare och upproriska bönder kastades in i en våldsspiral som under vissa perioder urartade till ren anarki. Den dansk-norsk-svenska Kalmarunionen – ett storstilat försök att skapa ordning ur kaos – var en koloss på lerfötter.

Den senmedeltida politiska krisen kulminerade i början av1500-talet varefter en remarkabel återhämtning – både demografisk och politisk ägde rum. Uppmuntrade av Gustav Vasa röjde bönder skog för att få ny åkermark, jord som sedan lades under skatt.

Under senmedeltiden och Vasatiden kan vi för första gången i vår historia komma vanliga människor nära, både kvinnor och män. Vi kan se mördare och tjuvar rannsakas och bestraffas. Vi kan iaktta gillen och skrån, bypräster och krögare, legoknektar och universitetslärare, husfruar och pigor, med hjälp av det myller av dokument som finns bevarade.

Detta är en skildring av de långa linjerna mellan det sena 1300-talets och det tidiga 1600-talets samhälle betonas, med tonvikt på folkmängd, bondesamhälle och politisk kultur, en historia som inte lyfts fram tidigare. De stora historiska strukturerna speglas i enskilda individers öden – kungar, drottningar, ärkebiskopar, adelskvinnor och vanliga svenskar som drogs med i pesternas, krigens och det nya maktsamhällets konvulsioner.

Tredje delen av Sveriges historia skildras ett litet, fattigt land i Europas utkant som drabbades av omänskliga hemsökelser men likväl överlevde.

Givetvis läsvärd och lärorik!!
Rekommenderas liksom de tidigare volymerna som omnämnts här och här.

Som jag nämnde i inlägget 22 juni 2010 passade jag på att bli ett år äldre förra månaden. Förutom ökningen av livslängden innebär födelsedagar i familjen alltid också en ökning av bokhyllornas samlade innehåll. Så också denna gång och en av böckerna – mig förärad av madammen i mitt liv – blev Drömmar av silver. Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten.

Boken är skriven av fjällknodden Tore Abrahamsson, bygger på 8000 sidor källmaterial ur arkiv och bibliotek och är förfärligt detaljrik och intressant. Den handlar om fjällen, silvergruvornalångt i norr och stormaktstidens Sverige. Den beskriver de maktfullkomliga, färgstarka, fängslande och ibland brutala människorna som arbetade med silverbrytningen på Kedkevare högt uppe på kalfjället, senare även silvergruvan i Alkavare några mil norrut samt smälthyttan i Kvikkjokk. Det är ett fascinerande kapitel i svensk historia om stormaktstidens förblindning och rövslickande. Gruvorna var förlustprojekt från de första sprängningarna på kalfjället 1660 till dess Karl XII undertecknade verksamhetens dödsdom1703 men det vågade ingen säga då. Silververket i Kvikkjokk gav under 40 år knappa 600 kilo silver som bara täckte en bråkdel av kostnaderna.

Villkoren måste ha varit gräsliga. Sommartid fungerade inte malmbrytningen på grund av att regn- och smältvatten fyllde gruvhålen. Vintern blev den aktiva tiden då snö kunde skottas undan och is kunde hackas bort och transporter kunde ske. Detta sista inte minst viktigt. Landet var – och är – helt väglöst så ren och ackja blev de trafikmedel som kunde brukas. På kalfjället!!

En intressant bok. Och bra. Med fantastiska bilder. Storleken är det enda negativa. De cirka 340 sidorna går att leva med men måtten – 27cm x 21cm och drygt 1½kilo – gör att den inte går att läsa liggandes på rygg. Lätt slumring ger spräckt läpp!

Att börja på en bok man finner intressant men börjar tycka är seg när ungefär en fjärdedel återstår är ganska frustrerande. Den glömda armén – Norge-Sverige 1939-1945 av Anders Johansson är en sådan. Intressant men förödande detaljrik. Nu är de 550 pocketsidorna ändå genomlästa och kan bokhyllas. 

Förutom ren upplysning om hur det var då – givetvis intressant – gav den mig parallella funderingar kring flyktingskap, sorgen över vad man förlorat, lusten att fara tillbaka för att göra sitt land fritt, önskan att knäppa en fiende osv – alla känslor naturliga när man flytt. Och känslor intakta efter flera år i flykt. Samt behovet att få utlopp för sina känslor i förberedelser för det återvändande man drömmer om. Och jag tänker:

För norrmännen tog det 6 år. Andra har varit flyktingar i 60 år – och längtar än.
Ingen ifrågasatte norrmännens rätt att återvända – många ifrågasätter andras rätt.
Varför är det så? Varför är det inte som det var?

Men det är som sagt mina sidofunderingar. Åter till boken lyder baksidestexten:

Under andra världskriget flydde drygt 20 000 norska medborgare till Sverige och värvades till militär utbildning i hemliga läger. En upprustning av flera bataljoner – dolda bakom det vilseledande namnet ”polititroppene” – började 1943, inledningsvis bakom ryggen på den svenska samlingsregeringen och militärledningen.
En av hjärnorna bakom den militära utbildningen var kriminologen Harry Söderman, allmänt kallad ”Revolver-Harry” – en man som hade det mod,och den fräckhet som krävdes för att mitt under brinnande krig upprätta en hemlig armé på neutral mark.
Vid krigsslutet i maj 1945 stod cirka 13 000 norska soldater redo på svenska sidan av gränsen till Norge. De behövde aldrig slåss, men fick säkra lag och ordning då ockupationen avvecklades och Norge återupprättades som fri och suverän stat.

Anders Johannson har varit journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter, bland annat som tidningens första utrikeskorrespondent i Afrika. Tillbaka i Sverige, i jobbet som riksredaktör i Mälardalen, fick han upp ögonen för en befrielsekamp som försiggått på betydligt närmare håll. Vid Mälsåkers slott fick han sin första kontakt med norska veteraner som i hemlighet fått en militär utbildning där. Han hittade även sabotörsskolor på Ekerö och i Dalarna. Upptäckterna växte till en fantastisk historia, som hittills varit mestadels fördold.

Läs den!

I mitt förra inlägg, gode Bloggläsius, skrev jag om mina arbetsrutiner främst om mornarna. I sammanhanget nämnde jag att jag som regel inte själv skriver blogginlägg på arbetstid utan låter det vara en fritidssysselsättning. Samtidigt blir en del fritidsskrivande jobbkopplat så till vida att fakta jag på fritiden hittar och tankar jag på min lediga tid formulerar mycket väl återkommer som innehåll i lektioner, kurser eller samtal med elever – så kallad elevsocial tid. Dessutom finns det elever – stackars människor – som läser min blogg och då och då vill diskutera något jag skrivit.

Denna vidlyftighet är nu skriven bara för att legitimera att det faktiskt nu är arbetstid jag använder till att knappa ihop ett kortare inlägg om egentligen ingenting. Det arbetsvakuum jag använder jag då använder består i en väntetid på att en försenad elev skall lämna ifrån sig en uppgift och jag därför inte kan lämna skolan, något som ofta låter sig göras fredagar runt lunchtid. Innebär dock inte skolk, bara att arbetstid flyttas.

Bokhögen sjunker löd rubriken. Medelst krav från bibblan skulle fortsättningen kunna formuleras.
I det aktuella fallet således inte genom att boken lästs. Det rör sig om en lånad bok jag hade ambitionen att läsa för att den kanske skulle innehålla något som eventuellt skulle komma till nytta främst med tanke på Volontärlinjen på skolan. Ambitionen förstärktes givetvis av att författarinnan vuxit upp i men numera inte bebor Älvsbyn och jag vid kooperativabutikens grönsaksdisk för ett par månader samtalade med författarinnan moder.

Boken jag återlämnar är – huka er och se om ni fattar titeln: Managing Intercollectibe Conflict: Prevailing Structures & Global Challenges. Det är en doktorsavhandling skriven av Anna Borgeryd, Jonsson som Älvsbyogift. 350 sidor i typsnitt Times Roman 7,5 - typ.

Baksidestexten har jag läst och den lyder – faktiskt intressanta frågor och tankar:

How does the state system measure up to today's realitites when it comes to managing conflict? To what extent are efforts to manage conflict successful, and for whom?
Prevailing structures designed to deal with conflict between collectives -- sovereign states supported by militaries, military industry, and the United Nations -- operate mainly on principles that are hundreds of years old. Conditions for conflict and its management have changed radically since this state system was constructed. There is a risk that institutional inertia produces growing disparity between real-world problems and the institutions that are supposed to manage them.
Realism and legalism are found to form a double idological support for the state system. The study compares the state system's realist and legalist premises to different cases of post cold war intercollective conflict: the 1990-91 Gulf War, the 1990-95 break-up of Yugoslavia, and the 1992 Los Angeles riots. These cases present important challenges to the pravailing system's premises -- mismatches between idea and reality that are clearly connected to failures in conflict management. In addition, findings suggest that the state system not only fails to deal with important aspects of modern-day conflict, but that it increasingly produces problems that it cannot manage. This suggests that the prevailing state system is not in harmony with crucial conflict-related aspects of global impact, indicating a serious systemic problem. 

Varför skriver jag om böcker jag inte ens läst??
Snobbism, mina vänner. Ren och skär snobbism!

Mitt fjärrlåneönskemål gjorde dock att lokala bibblan köpte in boken eftersom författarinnan är från byn. Därför finns den numera lokalt och vid tillfälle skall jag låna om den.

Nu har eleven lämnat in sin uppgift och jag kan kompa ut
På vägen hem skall boken återställas.

Min gamla (misslyckade) karriär som orienterare lärde mig att för att veta var man är är det en poäng att ha hyfsad reda på hur man gått (eller stundom lubbat). Detta gäller i skogen men också i många andra sammanhang.
Boken Profetens folk – stat, samhälle och kultur i islam under tusen år av Michael Nordberg är en 418 sidor bra och intressant beskrivning av framför allt Mellanöstern mellan år 600 och 1600. Tyvärr är den utgången på förlaget och lite ålderstigen men vad gäller det millennium författaren beskriver är den mycket innehållsrik.

Presentationstexten på www.bokus lyder:

Islam och den islamiska världen har under senare år kommit mer och mer i förgrunden. Denna bok utkom första gången 1988, och är det självklara standardverket på svenska om de första tusen åren av islams historia.
Hur mycket vet vi egentligen om förhållandena i de islamiska länderna, om värderingar, åskådningar och livsmönster? Skall man vara ärlig finns det i västvärlden mängder av fördomar och förutfattade meningar om muslimer.
I Profetens folk behandlar Michael Nordberg den historiska bakgrunden, som är nödvändig för att förstå dagens situation: de första tusen åren av islams historia. Han tar upp vad den islamiska rätten. Shari'a, egentligen är och vilka följder den har haft för samhällsutformningen. Ett långt kapitel analyserar det islamiska samhällets olika strukturer, samhällsklasserna, förhållandet mellan muslimer och icke-muslimer, kvinnans ställning etc. Slutet av boken ägnas åt den fascinerande islamiska mystiken, som spelat en framträdande roll genom tiderna.

Givetvis visar inte boken på läget av idag utan en del av resan hit. Efter 1600 kom tänkandet och utvecklingen i det kristendomsfärgade Europa och den muslimska världen att ta vägar som också är viktiga att ha reda på för att vi idag skall kunna förstå och gemensamt skapa en framtid i fred, tolerans och förtroende. Ändå rekommenderar jag blogglärsaren att köpa den om hon eller han hittar pocketen i en bokhandel. Eller låna den på bibblan – om så vore via ett fjärrlån. Ange då vid eventuell beställning ISBN 91-550-3164-1.

Varning! Detta är ett långt inlägg!

För ett ganska långt tag sedan – tror det var i höjd med Al Gores film om global uppvärmning – tog jag del av ett TV-program som berättade om isavsmältningen på Grönland som nu är fullt synlig med blotta ögat. Glaciärfronterna drar sig på grund av ett varmare klimat tillbaka år för år och samma fenomen kan iakttas både i Himalaya och i svenska Sarek. Allt detta är ett problem men enligt programmet inte det stora problemet som i stället är att sot och annat mänskligt påfund gör att Grönlands iskalott smälter på toppen. Smältvattnet rinner då inte på och av glaciären utan ner i den och luckrar upp den mycket mer än vad som lätt kan märkas. Framtidsförloppet av detta samtidsfenomen kan då bli att ismassorna plötsligt börjar snabbkollapsa – porösa som de blivit.

Läsaren ombedes nu hålla denna omärkbara upplösningstendens med plötslig kollaps i tanken alldenstund jag brukar den som en bild för det jag nu övergår att till i skrift fundera över – en skrivning som inte ett ögonblick gör anspråk på att vara fullständig utan snarare skall ses som några nedslag i en serie händelser.

För några år sedan skapade dåvarande ärkebiskopen KGHammar rubriker och debatter genom att åtminstone till synes välja att inte vilja formulera sin tro på Kristus i sådana termer som varit brukliga i den kristna Kyrkan. Det gällde sådana saker som om Jesus gjorde konkreta under, var född av en jungfru eller dog och uppstod för att försona Gud och befria människan till ett liv i förlåtelse*. Massmedialt intresse väcktes givetvis då det är huvva mer intressant med en präst eller biskop som inte tror som Kyrkan trott och tror än en hop vanliga tråkmånsar som utan att darra på manschetten väljer att hålla fast vid hävdvunna och beprövade beskrivningar av kristen tro. Litet smälte väl här den teologiska glaciären lite i kanten men inte farligt mycket. Dock kan man fundera över den uppluckrande effekten.

För ett år sedan publicerade Jonas Gardell sin upphaussade bok om Jesus**. Den har många poänger men också det teologiska kardinalfelet att han avvisar tanken på att människans beskaffenhet skulle vara sådan att hon skulle behöva någon som genom ett offer försonade henne med Gud. Eller att Gud skulle vara av den kalibern att ett försoningsoffer (som Gud själv genomför) skulle behövas. Då Gardell för media och allmänheten var en inte helt okänd figur fick hans idéer stor publicitet. Det faktum att hans Jesus-syn inte var vare sig den kristna Kyrkans eller den Svenska kyrkans Jesus-syn hindrade inte att han lanserades stenhårt också i många (liberal)teologiska sammanhang samt röner en icke liten beundran från en del centralt kyrkligt håll***. Med detta kan noteras en märkbar teologisk avsmältning i kanten men jag funderar om inte den porösande effekten av att okritiskt anamma Gardells Jesussyn är ett större problem.

För ett halvt år sedan beslöt sig Svenska kyrkans högsta beslutande organ att, då staten så önskade, dumpa vad som fram till i januari i fjol var kyrkans formulerade äktenskapssyn – alltså att äktenskapet kristet sett är en historia skapad av Gud för kvinna och man. Denna leverans till staten var en tydlig tillbakadragning av den Bibelteologiska glaciärtungan. Gissningsvis är den alternativa syn på Bibel och bekännelse som tillämpades av både lekmän och en hel del teologer – halva biskopskollegiet till exempel – tecken på att smältvatten kraftigt luckrat och luckrar upp isen.

Dessa tre ting var stora massmediala historier.

En nyutkommen doktorsavhandling i ett teologiskt ämne är givetvis ingen stor sak för vare sig Aftonbladet eller TV men i kyrkan kan den väcka uppmärksamhet om ämnet är det rätta och doktoranden i ett eller annat avseende är speciell. Anna-Karin Hammar är speciell – stiftsadjunkt i Uppsala (tror jag) och lillasyster till sin storebror KG. Att hon i sin avhandling, förutom att kartlägga och undersöka något, aktivt söker avskaffa den så kallade arvssynden är också speciellt. I alla fall tillräckligt för att hon skall ges stor sympatiserande artikeluppmärksamhet i kyrklig press. Och jag funderar om inte vi nu ser teologiavsmältning och dogmatikuppluckring ta fart på allvar – riktigt allvar. Eller åtminstone på allvar börjar se vad som sker. Om vi vill se...

Jag har alltså läst igenom avhandlingen Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament – dopteologi i mötet mellan tradition och situation**** och funnit den… märklig! Minst sagt.

Jag erkänner ivrigt att jag inte är så akademiskt tränad att jag kan bedöma kvaliteten i hennes arbete ur forskningsperspektiv. Dock har jag genom åren läst ett antal (kanske ca 35) avhandlingar i olika teologiska eller historiska ämnen och utifrån sådant tycker jag hennes arbete väger oerhört lätt. I ett cirkelresonemang utgår hon från sin egen vilja att komma fram till att dopet inte innebär någon skillnad mellan den som är döpt och den som inte är det, inte innebär att något blir förlåtet, att det inte skall få finnas en så kallad diktomi (betyder spänning eller delning) mellan Gud och värld, mellan ont och gott, manligt och kvinnligt, skapelse och frälsning. Med de förtankarna i bagaget analyserar hon så liturgier för dopgudstjänster, böcker skrivna om ganska separata dopordningar från 300-talet i icke teologiskt preciserade kyrkor i Syrien, ett gäng filosofer, någon psykoanalytiker, egna upplevelser vid dopgudstjänster och en hel del annat. Parat med eget tänkande och åtminstone enligt min mening märkliga slutledningar av fakta hon ytligt redovisar kommer hon tämligen krystat och näst intill desperat fram till att det hon tänkte från början är teologiskt möjligt, rentav nödvändigt. Intrycket – och hennes avhandling är inte unik i det avseendet – är att hennes resultat var inbakade i utgångs-frågeställningarna och som hon ropade i skogen fick hon svar.

Som avhandling tycker jag alltså inte den är bra. Som teologi är den ännu värre. Hennes mål är att för Svenska kyrkan skapa ett trovärdig (=fungerande) sätt att formulera dopmening i ett sekulariserat samhälle – en viktig ansats! Mot detta mål går hon dock utan att förhålla sig trovärdig (=genuin, sann) till huvudspåren i Bibeln och kyrkans formulerade tro. Det gör teologin dålig, subjektivistisk och krystad – faktiskt.
I relation till hennes teologiserande förhåller jag mig alltså ganska kall – för att bromsa avsmältningen.

Till veckan startar Gardells TV-serie om Gud och kristen tro. Förhandsinformation mellan OS-inslagen ger vid handen att det är samma tankar som i boken som kommer att lyftas fram.

Så isen smälter på Grönland…

Under rubriken är jag för smal? skrev jag i maj 2008 en notis om boken Sveriges Österland - från forntiden till Gustav Vasa av Kari Tarkiainen. Den boken var den första i en serie om fyra om det svenska i Finlands historia. För att vara noga återger jag här baksidestexten i sin helhet:

Sveriges Österland handlar om Finlands förhistoria, medeltid och 1500-tal. Svenskarna och det framväxande svenska riket etablerade sig öster om Bottniska viken och de områden som först kallades ”Österland” blev ”Finland” och småningom en integrerad del av ett nordiskt kungadöme. Boken behandlar de centrala frågorna i Finlands historia, med ett särskilt intresse för förhållandet mellan finskt och svenskt, språk, ekonomi och bebyggelse, kyrklig organisering, förvaltningshistoria och kulturformer både på landsbygden och i städerna.

Klassiska tvistefrågor som svenskarnas ankomst till Finland, de första korstågen och ortnamnens vittnesbörd om språk- och bebyggelsehistoria behandlas ingående. Arvet från den äldsta svenska tiden framträder här i en mångsidig belysning, utgående från det aktuella forskningsläget.

Bland de böcker jag haft på gång att parallelläsa den senaste tiden har volym 2 i serien Finlands svenska historia funnits. Författaren och historikern Nils Erik Villstrand är pappa till en lunta på drygt 400 sidor betitlad Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812.
Verkligen en spännande fortsättning – om man gilla mycket fakta och att få sina invanda föreställningar rubbade. Den boken har också en baksidestext som på ett bra sätt sammanfattar innehållet:

Riksdelen handlar om Finlands svenska historia, från Erik den XIV:s trontillträde och Sveriges entré som Östersjömakt 1560 till 1812 mellan kejsar Alexander och kronprins Karl Johan, när Finland inte längre var en del av det svenska riket. I boken behandlas centrala frågor i Finlands historia under denna tid: samhällseliten och dess gradvisa försvenskning, allmogens liv och språkförhållanden, mötet mellan en svensk överhet och finskspråkiga undersåtar samt kyrkans förmedlande roll. I ett särskilt kapitel diskuteras Finlands i det svenska riket på 1700-talet, då riksdelen till följd av de upprepade krigen mot Ryssland ofta stod i centrum för den svenska politiska elitens uppmärksamhet. Rysslands växande militära styrka och synen på Finland som ett hotat gränsområde skapade en mental beredskap för kriget 1808-09 och regimskiftet i Finland. I ett avslutande kapitel diskuteras krigshändelserna, de ryska pacificeringsåtgärderna och fredsslutet 1809 samt hur man Finland såg på bytet från en svensk till en rysk överhet och i Sverige hanterade en svidande förlust av den östra riksdelen.

Varför läser jag om sådana här saker?
Vad spelar ny historia om gamla tider för roll? Egentligen?
Mitt svar blir: Det roar mig! Och oroar mig!

Inte oroar så att jag blir rädd för ryssen eller önskar erövra Finland åter eller nåt sånt. Men det oroar tankarna på ett kul sätt kring hur gammal tid när den beskrivits i en senare uppfattas i enlighet med den senare tidens mer eller mindre dolda agendor. Och till detta hur den än senare tiden – alltså nutiden – med mer material till sitt förfogande och andra mer eller mindre uttalade förutsättningar och agendor tolkar den gamla tiden på ett nytt sätt.
Intressant faktiskt! Fast kanske lite smalt.

Om ett par timmar skall vi åka bort – men bara till Luleå. Avsikten med resan är att uppvakta två födelsedagspersoner. Egentligen borde väl ordet födelsedagsbarn likaväl komma brukas då den ene är den äldre av sönerna – som liten kallad Hattifnatten – som fyller 22 om ett par dagar. Den andra är hans fästmö/sambo som fyllde 21 i början av innevarande vecka och på grund av platsbrist hos de två firas födelsedagarna hos de personer som räknar henne som sitt barn. Barn är de alltså bägge två men samtidigt bör de ses som vuxna – fast det känns lite konstigt att skriva så – alldenstund de bägge beräknas bli föräldrar kommande vecka och det därför inte bara blir frågan om att fira ett par jubilarer utan också att göra en okulär besiktning av den blivande moderns omfång.

I tidigare sammanhang har jag nämnt att jag har som vana eller osed att läsa flera böcker samtidigt. Med tre på gång trängde sig en fjärde in för ett par dagar sedan och i den har jag nått slutet och givetvis rekommenderar jag den boken för alla som läser denna min text. Den heter Värstingkristna i drevet* och består av ett antal berättelser om hur media i allmänhet hanterat vad de utsett till avvikande och icke önskvärda kristliga företeelser.

Bokens poäng är inte att rättfärdiga de rörelser eller företeelser som media fokuserat på utan snarare peka på den okunnighet som i kombination med eventuella dolda agendor kan ligga bakom främst kvällspressens ”journalistiska” aktiviteter. Uppfattar man Värstingkristna i drevet som bara en partsinlaga mot media blir det således fel. Den är snarare ett inlägg i en nödvändig – men kanske obefintlig – intern mediadebatt. Och kanske i en kyrklig och frikyrklig debatt eftersom det går att ana att främst kyrkliga men också frikyrkliga aktörer samverkat i och med massmedia när det gäller spridning av desinformation i olika sammanhang – och gjort kyrkliga karriärer på kuppen.

Baksidestexten beskriver innehållet:
Journalister har makt över hur kristna kyrkor och samfund uppfattas. Somliga beskrivs som normala och andra som värstingkristna. Agendan blir ibland stereotyp och hätsk. Av den anledningen har journalistik skapat konflikter som hade kunnat undvikas om reportrar och opinionsbildare varit neutrala och mer kunniga. När pingströrelsen var ny utmålades den som farlig för kvinnor och barn, katolska kloster beskrevs till en början som pinoanstalter, dispyten om kvinnors tillträde till prästämbetet klassades som en fråga om kvinnohat. Livets Ord och Opus Dei framställdes som pengahungriga och maktlystna och Knutby-församlingen kunde behandlas hur som helst.
Det finns en religionsblindhet bland svenska journalister som än idag påverkar när kristnas tro och liv beskrivs. I denna antologi bidrar sex författare med alternativa perspektiv på nyhetsmaskineriets beskrivningar och diskuterar journalistikens förhållande till kristna kyrkor och samfund.

I ett tidigare inlägg – knäppkallt – skrev jag att jag i julklapp fått böcker av mina barn. Två volymer av Nordstedts Sveriges historia fanns i högen och när nämnda inlägg skrevs dagen efter Trettondagen var första volymen jullovsläst.
Nu är jag klar med volym 2 som på drygt 450 matade sidor behandlar tiden 600-1350 efter Kristus. Vanligen brukar just det tidsspannet inte användas som en sammanhållen del av historien utan man brukar epokavgränsa annorlunda – ofta kring år 1000 – men den indelning som det nu aktuella bokverket ger mycket intressanta annorlunda aspekter och nya infallsvinklar. 

På baksidan presenteras boken – skriven av Dick Harrison – på följande sätt:

Det här är historien om hur Sverige grundades under en 750 år lång process som inleddes på 600-talet. Då bestod landet av självstyrande bygder och landskap som på 1100-talet enades under en kung. Riket stärktes sedan under Birger Jarl och hans söner. 
Den röda tråden i andra delen av Sveriges historia är det svenska rikets uppkomst. När boken börjar, år 600, finns inte ens en tillstymmelse till riksorganisation. Det område som motsvarar dagens Sverige består av självstyrande bygder med sinsemellan mycket stora ekonomiska och sociala skillnader. När boken slutar, omkring 1350, har bygdemakten fått vika för en expansiv riksmakt med kung, drottning och råd. Under ledning av Birger Jarl och hans familj har det svenska politiska systemet formats till en medeltida monarki.
Historien om hur riket skapades är berättelsen om hur ett flertal företeelser utifrån fördes in i landet: kristendomen, skatteväsendet, stads- och befästningsbyggandet samt myntpräglingen och plöjningen. Mötet mellan allt det nya och allt det gamla var inte sällan dramatisk och blodig, och det är inte märkligt att epoken i efterhand har blivit föremål för omfattande mytbildning. I synnerhet seklerna mellan 800 och 1100 - vikingatiden - har omgetts av ett närmast romantiskt skimmer som har försvårat för oss att inse hur stora och djupgående förändringarna var. 
Det här är historien om de bönder, präster, änkor, krigare, handelsmän och invandrare som byggde upp riket, vilket gav Sverige en riksidentitet som ännu består.

Tredje delen om perioden 1350-1600 kommer den 21 april 2010 – om tre månader!

Den 450 år långa Vasco da Gama-epoken är i stort sett över. Vad evangeliet går ut på, bestäms inte längre inom kristenheten i väst. Tyngdpunkten ligger numera utanför den nordatlantiska sfären. Där tar den kristna tron färg, form och smak ur jordmånen på de nya växtplatserna likt den en gång gjorde i Medelhavs-området och därefter Europa.
Kristna teologer och tänkare i syd och öst hävdar att trostolkningen i Europa och Nordamerika blivit anemisk, blodfattig. Den har levt för länge i en rationalistisk, individualistisk och bibelkritisk kulturmiljö. Däremot finns det nya, friska skott på det gamla vinträdet, som börjar ge frukt i deras kyrkogemenskaper. De delar gärna med sig.
Nu finns det en ny generation teologer i Afrika, längre bort i Asien och i Latinamerika, som prövar att forma en teologi för vår tid och för en vidgad kristenhet, både lokalt tillämpad och katolskt övergripande. Om teologin vid akademierna i väst tycks tråkigt torr och litet vilsen, finns det spännande perspektiv från andra marker att ta till sig.

Så lyder baksidestexten till boken Evangeliet på andra marker än i väst skriven av den pensionerade biskopen Biörn Fjärstedt. Det var en bra bok som jag läste innan julklappsböckernas 19-centimeters-stapel kom att befinna sig på det skåp som tjänar som natt-duksbord. Helger och andra aktiviteter har sedan förhindrat skrivandet av detta inlägg.

I baksidestexten stod att en rationalistisk, individualistisk och bibelkritisk kulturmiljö präglar teologin i Europa och Nordamerika. Det är bara så sant!! Dessutom kan det tilläggas att denna gäller vare sig man hänger sig åt akademiskt rationalistiskt färgat iförrgårssvammel likt det som K-G Hammar undfägade Kyrkans tidnings läsare med strax före jul* eller en antiakademisk individualistisk Bibelfundamentalism som ofta prägla sammanhang som väljer att distansera sig från vetenskapligheter i dess olika former.

Boken är tunn – bara ca 150 sidor – och innehåller sisådär 814917 hänvisningar till böcker, artiklar och rapporter kopplade till teologiskt tänkande i Afrika, Asien och Latinamerika. Ger alltså en viss begränsad introduktion till dessa teologiers innehåll men många tips för vidare läsning.

Rekommenderas!!
Jo, förresten: rubriken ex Africa lux är från ett av kapitlen. Tyckte den passade.
nattstånden exegetik – för att använda Biörn Fjärstedts ord i ett inlägg i den så kallade Jesusdebatten i Svenska Dagbladet vårvintern 2003.

I månadsskiftet oktober-november kommer jag att resa till Palestina-Israel. Vi är ett helt gäng som far. De flesta är utsedda internationella ombud från olika församlingar i stiftet men några av oss är kursledare under en utbildningsresa arrangerad i samverkan mellan Stiftskansliet i Luleå, Missionsrådet och Älvsby folkhögskola. I sammanhanget är det tänkt att jag skall fungera som någon typ av utbildningsledare.


Betyder det att jag vet mer än alla de andra om regionen, problematiken etc?
Nej!! Givetvis vet jag inte mer!!
Men det är ju inte nödvändigt heller då det handlar om folkhögskola. Om folkbildning.

Folkbildning – alltså folkhögskolors och studieförbunds kurser och utbildningar – behöver inte alltid vara byggda så att kunnig överför kunskap till okunniga. Visst är det ofta så. Och måste så vara. I ämnen som engelska eller matematik på folkhögskolornas allmänna linjer är det självklart att lärare som kan ämnet handleder dem som inte kan till kunskap.
Men i andra sammanhang kan folkbildningen faktiskt vara att ett gäng okunniga gemensamt söker insikter ingen av dem ännu har och det är läget inför den resa jag skall på. Jag är inte kunnigast men har till uppdrag att med min erfarenhet av lärande söka bistå allas lärande. Jag skall alltså smörja det man brukar kalla för den pedagogiska processen.*

En viss bokläsning hör till reseförberedandet. Då våra värdar är den lutherska församlingen i Betlehem bjuder all artighet att vi söker så mycket insikt som möjligt i deras, de palestinska kristnas, situation.

Därför är boken I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för mänskliga rättigheter med Göran Gunner som redaktör läst och också förberedd genom att resenärerna via e-post bistått varandra med tankar och funderingar kring var sina kapitel. Att vi kunnat dela den så beror på att boken är en antologi på knappt 400 sidor och består av 20-talet av varandra fristående kapitel skrivna av olika författare.

Jag rekommenderar boken som dock har ett par begränsningar.
Först: Den har fem år på nacken vilket gör att situationerna den beskriver inte är helt aktuella. Men bakgrundsteckningen är bra och aktualiseringen fram till dags dato kan man få på annat sätt. Fast den aktualiseringen gör en lite deppad för det är inte mycket som förbättrats.
En annan begränsning är att den visserligen är saklig men också partisk – fast sticker inte under stol med detta. Vill man ha ”den andra sidans” – alltså den Israeliska ockupationsmaktens – synvinkel får man leta på annat håll. Det blir ju dock inte något nämnvärt komplicerat letande då det på nätet och annorledes finns ett otal tydligt pro-israeliska opinionsbildare. Dessa kan vara av mer eller mindre vederhäftigt slag från tidningen Dagen som är sakligt pro-israelisk till bloggare och bloggkommentatorer som ibland hemfaller till oanade serier affekterade utfall och kallar all tveksamhet till Israels politik och maktutövning för antisemitism.
Och i det sammanhanget blir I skuggan av ockupationen en god och nyttig läsning.

Det fanns inte plats för dem... är en 70sidig småskrift utgiven av Svenska kyrkan. Den handlar om den grupp som också bland kristna som intresserar sig för Palestina-Israel ofta helt glöms bort – de kristna i det heliga landet. Boken är informativ och kan beställas från kyrkokansliet i Uppsala eller laddas ner här.

Annan litteratur och tankar med bäring mot denna resa har jag nämnt i tidigare inlägg till exempel: slut och start, rop hörs i Rama, rop hörs i Rama 2, ”ja” på bägge, rop hörs i Rama 3, apartheidstat, joh 8:32.