tyskland talar
Kategorin Predikaren 12:12 som detta inlägg hänförs till brukar handla om böcker jag läst. Med böcker har hittills menats i kanten samman-fogade pappersbuntar med vokaler och konsonanter på varje sida av varje ark. Innehållet i alstren konsumeras (mestadels) genom ögonen samtidigt som kroppen i sin helhet är nedsjunken i lämplig avslappnad ställning i soffa, säng, fåtölj, på muggen eller horisontellt utlagd på en badstrandsfilt.
Böcker genom öron är inte lika vanligt i mitt fall. Som liten höglästes jag för av min fader – Onkel Toms stuga minns jag särskilt. Som hyfsat nyförälskade fjällvandrare som ville spara vikt i packningarna högläste jag och min dåvarande flickvän* ett par somrar för varandra ur gemensamt vald bok vilken på så sätt kom att räcka i fler mil än om vi var för sig tyst läst var sin bok. Också i något annat sammanhang förekom organiserad högläsning – inte bara spontan citatåtergivning – oss emellan. För barnen lästes det sedan givetvis högt i parti och minut men då var det mest jag eller modern som läste, inte lästes för.
Min egen moder var synskadad och därför kom så kallade talböcker – som bara synskadade dåförtiden fick låna på biblioteket – att placeras på rullbandspelaren av märket Tandberg redan när jag var i 10-12-årsåldern. Själv ägnade jag hennes litteratur bara ett förstrött intresse med både hon, pappa och min farmor njöt av den automatiserade högläsningen som därvid bjöds. Vidare kom på sin ålders höst min fader att uppleva ögonläsning som alltmer jobbig – fixade dock att läsa ända till slutet – och CD-böcker blev rena höjdaren när det gällde paketinnehållet de sista två jularna och födelsedagarna.
Nu har jag på allvar hittat ljud-boken i och med en kiss-paus på OKQ8 i Arvidsjaur på väg till Norge i sommar. Mackstoppet innebar inköp av en CD-bok för läsning genom öronen under lång monoton bilresa. Visst har jag testat grejen tidigare men bara sporadiskt och framför allt utan att det varit en bok värd att berätta om under kategorien Predikaren 12:12.
Tyskland talar – Hitlers svenska radiostation av Niclas Sennerteg var boken som köptes och befanns vara medryckande intressant att lyssna på. Och sannerligen tankeväckande eftersom den ger inblick i hur av propaganda formaterade hjärnor tänker – eller rättare sagt väljer att inte tänka. Jag menar hur de människor fungerar som valt att göra sig till ideologiska konserver helt slutna mot alla nyheter och all information som inte bekräftar den hållning de redan har. Så var de svenska radiopratare som medverkade i de nazi-tyska propagandasändningarna riktade mot Sverige från och med den 20 november 1939 tills dess Röda armén i slutet av kriget intog Köningsberg – numera Kalininggrad – i Ostpreussen.
Exempel på konservhållningen finns fortfarande. Det är definitivt inte bara nazister – som ju praktiskt taget inte finns – som har den hållningen utan den kan finnas oberoende av vilken åsikt det är frågan om medans andra med samma åsikter inte alls fungerar på samma sätt. Hållningen är att man låter hjärnan vara en helkonserv som man inte på villkors vis vill ska bli oroad av att något ifrågasätter och problematiserar det man bestämt sig för att ”veta”.
Mer om själva boken, dess baksidestext och priser som CD eller i pappersformat, finns här.
En annan bok, av samma författare, har jag skrivit om här.
* Flickvännen ifråga blev sedermera min fästmö och är nu sedan 32 år madammen i mitt liv.
