stigstrombergsson

Igår läste jag färdigt boken som är avbildad invid.
Den är en av de tre mest deprimerande böcker jag hittills tagit del av.

Det mest nedslående jag mött i läsväg är en bok jag tidigare läst om Digerdöden. Den boken är i sin helhet en monoton upprepning av vad som hände när den stora pesten gick från stad till stad, land till land, sommar efter sommar. Känner man någon gång sig glättig i överkant fungerar därför Den stora döden av Dick Harrison som motgift. 

1812 - Napoleons marsch mot Moskva är också en bok för depparjeppar. Marschen mot Moskva går väl an men i beskrivningen av återtåget ges sida upp och sida ner eviga beskrivningar av snö, kyla, frostskador och bleka dödens minut. Hittills var den tvåa i jämmerligan och helt i klass med Stalins hämnd - Röda armén i Tyskland 1944-45 som har sina pansarstrider, flyktingar, kyla, evakueringar, våldtäkter, plundringar, berusade soldater, våldtäkter, stolliga nazi-fanatiker, fler flyktingar, fler våldtäkter, etnisk rensning osv i finstilta sidor efter varandra.

Och tanken går vidare: att Röda armén i sin brutalitet på några månader vintern 1944-45 på oskyldiga civila tog igen vad SS och andra genomfört i Sovjet somrarna 1941-44 är ett sjukt exempel vad gäller att ge efter för hämndens mekanismer. Man förstå det i betydelsen förklara det. Men aldrig ha förståelse för det i betydelsen försvara det.

Och ändå finns pay-back-lusten lätt där. Det vanliga i att vi med en orätt tycker oss väga upp tidigare orätter. Den pay-back-mentaliteten finns i många sammanhang - arbetsplatser, kyrkosamfund, föreningar. Till sin grad givetvis inte ens ett ögonblick att jämföra med stål- och blodbadet över de delar av Tyskland Röda armén intog. Men till sin art kan saken finnas i mobbing och utfrysningsprocesser, marginaliseringar och nedlåtenhet.   

Typ.