stigstrombergsson

Jag har läst ut en bok och en intressant sådan. Rekommenderar den till läsning och eftertanke. Boken är Det rena landet skriven av Maja Hagerman och handlar om (van)föreställningarnas makt över människors sinnen.

Genom en massa fakta på ca 400 sidor ger den en massa tankar på hur den tid men befinner sig i påverkar hur man uppfattar, förstår och berättar om tider som flytt. Alltså om att historia inte enbart handlar om vad som hänt – alltså fakta om då – utan också visar på historikerns samtid – fakta om nu.

Många folk och nationer har vad man skulle kunna kalla ursprungsberättelser som fastän de egentligen är fasligt ogrundade lång senare i historien påverkar, formar och styr någon sorts identitet och agerande. Under krigen på Balkan för en del år sedan slog man till exempel i Serbien rejäla mynt av ett gammalt slag på något som kallades Trastfältet och gjorde det till grund för sina försök att dominera sina grannar från det tidigare Jugoslavien. På liknande vis har till exempel Tyskland (haft) sin och Sverige sin nationalistiska soppa kokad på oerhört lite spik. I tankar kring sådant blir boken oerhört intressant. Jag saxar ur förlagets presentationtext:

För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.
Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.

I Kyrkans Tidning av den 24 maj fanns ett uppslag med rubriken Kunskapen om-kristen tro tunnas ut. I stort format fanns där även den bild jag stulit en del av till att bepryda detta inlägg. Artikeln på uppslaget hittar man här. Läs den.

Sedan jag och en arbetskamrat läst artikeln beställdes den bok som innehåller undersökningen artikeln handlar om. I förrgår kom boken och nu är den läst. Visserligen snabbt och flyktigt men ändå läst. 190 sidor. Liten och nätt alltså och med sin statistik och resonemang intressant. Nationellt, regionalt och lokalt.

Den fiktiva församlingen Bottneå är i verkligheten Hortlax församling 7 mil nedströms den älv jag ser från mitt köksfönster de delar av året björkarna inte har löv. Rena närområdet alltså. En del av den så kallat fromma Pitebygden i det jämfört med stora delar av övriga Sverige något frommare Luleå stift. Horlax alias Bottneå finns alltså bland klassens ljus om man skall döma av den kyrkostatistik som Svenska kyrkan årligen upprättar. Man har minst låga siffror – typ.

1978 var första sommaren jag var präst och hade tämligen motvilligt sänts till Älvsbyn som var drabbat av vakanser på sin prästsida. Trots detta lånades jag ut till ett kontraktsarrangemang – Sommarkyrka – och i den vevan kom jag att samspråka en del med en mer garvad kollega verksam i en av kustförsamlingarna. Han beskrev området med följande ord: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Och han betonade sken. Lite omtumlande att höra.

Att han hade rätt kom jag att erfara över åren och kunde därför på mitt sätt driva på samma spik ungefär femton år senare när jag var stiftsadjunkt och höll ett föredrag i en av Pite-församlingarna. Föredraget handlade om evangelisation – tror jag – och i sammanhanget fann jag anledning att jämföra den så kallat fromma Pitebygden med den mer ogudaktiga Luleå älvdal. Jag hade studerat statistiken och sa ungefär: När kyrkklockorna i Luleå kallar till gudstjänst om söndagarna är luleborna så ofantligt ogudaktiga att 98 av 100 väljer att inte möta upp. I den ”fromma” Pitebygden är det bara 96 som stannar hemma.

Och utvecklingen – kanske hellre avvecklingen – har genom åren kilat vidare så att det kan finnas anledning att ha farhågor om att kyrkan i sig håller på att kila vidare. Det är i de tankefarhågorna som boken Den sorglöst försumliga kyrkan – belyst norrifrån är en bra men besk medicin – lokalt, regionalt och nationellt.

På förlagets hemsida finns en text jag saxat ur här.
Där kan boken beställas.
Gör så!

(…) Den bild av Bottneå som framkommer jämförs sedan med en liknande bild av Luleå stift i vilket Bottneå ingår, och av Svenska kyrkan som helhet. Det är inte en bild som i alla avseenden är angenäm för Svenska kyrkan. Utan att stå på riktigt säker vetenskaplig grund påstår de två religionsvetarna att bilden av hela Sverige nog inte skiljer sig särskilt mycket från bilden av Bottneå. Ur kyrklig synvinkel är bilden av Bottneå möjligen mer positiv än av kyrkan som helhet. Inte nog med det! De två religionsvetarna påstår att det kyrkliga lågvattenmärket bör ses som ett resultat av kyrkliga försummelser. (…)
Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om kyrkan som sådan. Därav kommer ointresset av att delta i kyrkans verksamhet, det vill säga det som resultaten i Bottneå visar.

Vilken kategori passar för detta inlägg?
Inte Farfar funderar! Definitivt inte. Alldeles för oviktigt innehåll!
Kanske Församling utifrån att det gäller nåt kyrkligt? Eller Predikaren 12:12 eftersom det handlar om en läst bok? Bägge kan passa. Det får bli bok-kategorin.

I julklapp fick jag en bunt böcker som om allt varit ungefär som vanligt hade till ungefär hälften varit lästa nu. Inte så all varje bok skulle varit halvläst. Bort det! Så är det inte. Flera av böckerna skulle varit lästa men andra inte alls. Så brukar det vara. Jag har en oläst romansvit från typ julen 2008. Läser ju så sällan skönlitteratur. Faktaböcker har jag dock en tendens att tugga i mig innan Trettonhelgen.

Så inte denna säsong. Bokläsning kom som av sig under hösten på grund av väldigt mycket arbete. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att en riktig magborstare till bok ligger som proppen Orvar och hindrar mig att grabba tag i nästa volym. För så är jag! Vill gärna trycka i mig en bok färdigt innan jag börjar pilla i andra. Numera. Förr kunde jag ogenerat ha 10 ½lästa alster liggandes och drällandes men den omognaden har jag lämnat. En – eller två, kanske tre – i sänder är min melodi.

Första julklappsboken är dock nu tuggad. Massa bilder. Hela boken är 400 sidor seriestrippar. Bronto Berglin: samlade serier av Jan & Maria Berglin 1999–2008 är vad det handlar om. Svart vardagshumor i skilda ämnen och teman. Läs gärna om författaren här.

Då och då rör sig vistandet inom kyrkligheterna. Ett par sådana exempel bjuder jag på:

Under rubriken Hänryckningar utspelar sig 2002 följande dialog mellan ett par prästmän – här kallade P1 och P2. Först en inledande text:
Det är ingen riktig fjong i Pingsten längre. Till och med kyrkan kan tänka sig att släppa Annandagen.
P1: Det kommer ju ändå inte en käft!
P2: Nä, å förr när man var ung pastorsasjunkt orkade man vara hänryckt i tre dagar… Nu fräser det till som en påse Samarin i ett glas vatten.

Då Sverige stod inför att halva 2001 vara ordförandeland i EU menar Berglin i en strip bland annat att det blir satsningar på bl a kultur, design och jämställdhet. och två ritade figurer – föreslåaren F och beslutaren B – säger:
F: Det är ett sado-ekumeniskt kulturattentat. Två transsexuella skinnhuven gör det med några fräscha muslimska killar i en baconinvirad betongstol av Jonas Bohlin. Å över står K G Hammar å välsignar dom!
B: Hm… Har du pratat med ärkebiskopen?
F: Nix… Men han brukar ju ställa upp…

Den om skjutsande av barn till idrottsaktiviteter ids jag inte leta upp. Köp boken!

Hur berättar man en stads historia? En stad som är huvudstad för två folk och helgedom för tre religioner? En stad som kejsardömen stridit om och som idag är centrum för en världskonflikt?
Så börjar presentationstexten man hittar på bokklubben Clios hemsida om man söker upp boken Jerusalem – biografin skriven av en brittisk historiker. Den boken har jag nu läst. Innan jag ger mina reflexioner, låter jag dig, ädle Bloggläsius, ta del av resten av presentationstexten som svar på de inledande frågorna:

Den skicklige historikern och författaren Simon Sebag Montefiore löser det hela genom att låta den ständigt föränderliga staden skildras genom personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i den. I en kronologiskt upplagd berättelse väcks varje epok till liv i möten med profeter och helgon, erövrare och politiker, poeter och skojare. Många hör till historiens förgrundsgestalter, som Salomo, Saladin, Napoleon och Churchill, men Montefiore lyfter även fram mer oväntade namn. Här möter vi bland annat Konstantin den stores moder, som sägs ha funnit platsen där Jesus begrovs; Fredrik II som kröntes till kejsare i Heliga gravens kyrka, men även turister som drabbades av »Jerusalemsyndromet« – en form av psykisk ohälsa, som angrep resenärer efter att ha besökt de heliga platserna.

Jag har alltså plöjt igenom brödtexten på 700 sidor. Notapparaten som täcker de sista drygt 100 sidorna har jag dock inte särskådat. Och jag säger: Det är en intressant bok väl värd att läsa!! Rekommenderas. Översiktlig och berättande med en charmig mix av stora linjer och små händelser som gör beskrivningen biografi helt korrekt.

Utan att ta bort detta omdöme vill jag ändå peka på ett par saker man bör ha i minne när man läser den. Och en irriterande sak som tyvärr i viss mån skämmer anrättningen.

Vem skriver för vilka?
Den tanken bör man ha i minnet. Det gäller denna bok likt vilken annan bok som helst. Svar på sådana frågor innebär inte alls att det skrivna måste diskvalificeras. Man behöver bara ha det i åtanke.
I detta fall är det en britt som skriver för britter. Detta gör att brittiska åtgärder och personer relaterande till Jerusalem ges större plats än till exempel italienska. Ganska naturligt men det är värt att ha denna "missvisning" i åtanke*. Jämfört med det engelska blir annat underbeskrivet.
Författaren skriver bitvis om sin egen släkt – Montefiore. En i den släkten var den förste brittiske jude som adlades och andra har varit framgångsrika i ekonomi, vetenskap och annat samt agerat och spelat roll i och kring Jerusalem ungefär de sista 150 åren. Författarens egen närhet till detta ger boken en nyans, skapar en speciell intresseinriktning och leder nog till speciella sympatier. För den skull blir inte boken icke trovärdig. Långt därifrån! Men man bör ha det i åtanke. Det som sägs är ett urval och det finns mycket i Jerusalems historia som då inte blir sagt, människor som inte nämns och värderingar som andra ser annorlunda på. Vem skriver för vilka? bör man alltså ha i bakhuvudet – här som alltid.´

Översättningen är dålig!! Indeed skulle britterna tillägga.
När det berättas om den process där skilda skrifter från olika epoker förenas till det vi kallar Bibelns Gamla testamente eller när ett antal Suror förenas till Koranen är det engelska ordet compile helt rätt att använda. Försvenskningen kompilera kan väl förekomma som språkliga olycksfall i akademiska uppsatser men när det ordet i en populärhistorik bok används i stället för samla eller sammanställa eller hopfoga – varierat beroende på sammanhanget – tyder det på översättarslarv, ett exempel på onödiga anglikanismer som retar en språknörd som jag.
Vidare verkar det som om översättaren väl förstått orden författaren använder men inte alltid saken han säger. Det pratas till exempel om evangelister lite här och var i bokens andra hälft. När sammanhanget visar att den sak det gäller är omvändelseförkunnande missionärer blir evangelister rätt ord men när översättaren använder exakt samma glosa också när saken och sammanhanget innebär evangeliska eller evangelikala tyder det på att hon inte fattat saken, bara orden. Som språk- och översättningsnörd tycker jag sådant i onödan skämmer.

Trots allt är det en intressant och läsvärd bok.

I något av mina tidigare inlägg från fjällturen nämnde jag om en bok jag läste ut när vi var prydligt installerade i stuga 63. Det är verklige en intressant bok! Fast inte alla gånger lätt att följa tankegången i.

Jag gillar sådana böcker. Tankegympa är en kampsport som inte kan övervärderas. Israeliska och/eller judiska intellektuella som vrider och vänder på saker och ting blir i de sammanhangen riktigt bra. Inom judendomen finns ju tankegympans tradition. Ett exempel på detta är världens mest välkände judiske lärare – Jesus. I stället för att med enbart snärtiga propagandaslagord ur en maktposition slå fast några enkla sanningar vrider och vänder han på saker, ger oväntade infallsvinklar och bakvända slutsatser – jämfört med många i hans tid. Det är inte för inte det grekiska ord som vi oftast översätter med liknelse också kan betyda gåta. Allt detta sade Jesus till folket i gåtor, och han talade enbart i gåtor till dem skulle kunna vara en alternativ översättning av Matteus evangelium kapitel 13 vers 34 – typ.
En annan, Paulus, är kanske världens näst mest kände judiske tänkare. Han är ju också en tankevändare och synpunktsvridare av rang, något som var och en som ger sig i kast med hans brev snabbt märker.

Dessa två var inte i detta avseende unika ens i sin samtid. De står som värdiga representanter för en typisk judisk tankehållning som haft sin fortsättning både inom kristendom och judendom – kanske genom 2000 år mest inom den senare. Judendomen har nämligen i förhållande till sin storlek rikeligen och ständeligen försörjt västerlandet med filosofer, vetenskapsmän och mentala giganter, religiösa och sekulära. Lite enkelt kan man säga att de judiska kulturerna – det är rätt att tala i flertal – står för skalle till skillnad från att skälla med demagogiska sloganupprepningar, något som alltför ofta präglat den euroamerikanska kulturkretsen, framför allt de sista 150 åren.

Avraham Burg är i sin bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan en värdig representant för denna skallens tankevärld*. På ett klargörande, ibland oväntat, sätt behandlar han och föreslår alternativ till den nuvarande hållningen hos den israeliska regeringen, folkmajoriteten och politiken. Han menar kort sagt att det som nu råder är ett dåligt alternativ till vad judiskt tänkande och skrifttolkning skulle kunna vara. Jo, han tolkar skrift! Resonemanget anknyter ofta till det vi kallar Gamla testamentet men också till fortsatt judiskt tänkande i till exempel Talmud.

Lite orolig är han i förordet inför tanken i vad mån hans resonemang egentligen blir begripligt hos icke-israeler. Han har i viss mån rätt i sin förmodan då han då och då hänvisar till israeliska författare och debattörer som kanske mest är kända inom landet. Ändå är boken begriplig och klar och ett mycket intressant inlägg i debatten om situationen i Mellanösten av idag. Och visar på en väg frigjord från den gamla förintelsen för att förhindra eventuellt kommande.

Vem är Avraham Burg? Faktiskt inte vilken tyckare som helst. Hans pappa var minister i den israeliska regeringen på 1960-talet så han hade politiken och tänkandet i hemmet. Själv har han varit talman i Knesset – Israels parlament. Värd att läsa och lyssna till.

Om boken kan man läsa mer här.

När skrev jag detta – jag som är på konfirmandläger?
Svar: När konfirmanderna arbetade självständigt med sitt repetitionsblad. Och efteråt.

Jag kommer nu den närmaste tiden att på grund av hektiska aktiviteter sannolikt ta nästan en veckas bloggstopp, i alla fall sparlåga. Innan dess är det dock ett par saker jag vill beblogga utifrån min (o)vana att ge mina läsare inblick i mitt läsande. Nu har ytterligare ett par volymer sällat sig till skaran omnämnd i kategorien Predikaren 12:12.

Jag har ett par kompisar som är ganska småhyfsade teologer – faktiskt. Jag länkar till dem bägge långt ner till höger på denna min blogg. Den ene av dem är tobbe lindahl som för någon tid sedan skrev att han fått korn på ett par böcker av Gunnar Rosendal som var den svenska högkyrklighetens grand old man. Tobbe är liksom lite högkyrklig av sig och anses så av både sådana som gillar och ogillar det*. Den andre är stig sundström som är lokal präst här på orten. Tidigare var han verksam i det (då och även nu ganska frikyrkoaktiga) lokala EFS-sammanhanget men är nu komminister i församlingen. Dock svarar han nog – som jag förstår det – gärna på anropet lågkyrklig.

När Sundström i en kommentar till ett inlägg om Rosendals böcker på Lindahls blogg sa ungefär att den där Rosendal aldrig varit någon han bekantat sig med, och Tobbe associerade vidare på den tråden gick jag till min bokhylla för att där leta fram lite teologiskt krigsbyte – en bok jag lånat/tagit ur folkhögskolans bibliotek.

I den boken står det att den är en gåva från Henning Berglunds Bibliotek**. Det är en gammal bok och var dessutom oläst. Till och med osprättad. Gammalt tillbaka var det nämligen så att alla böcker inte skars i samband med tryckningen utan sprättades upp av den förste läsaren – som i detta falla alltså blev lilla jag. Boken ifråga har tryckår 1944 och betingade det året i sin häftade form priset 7 kronor och 25 öre – tänk ändå hur det kunde vara!

Boken ifråga är volym fyra i Gunnar Rosendals serie Rätte Lärare. Titeln är Lag och evangelium i C O Rosenuis betraktelser. Det är alltså en av högkyrklighetens stora som analyserar, återberättar och varmt rekommenderar lågkyrklighetens största skrivares främsta alster.

Jag fann den vara en mycket mycket mycket bra bok!

Hos en del högkyrkliga – inte Tobbe! – har jag ibland stött på viss nedlåtenhet när det gäller lågkyrklig pietism, känslosamhet och skruva-i-lampor-fromhet***. Hos lågkyrkliga – inte Stig – har jag på samma vis träffat på avståndstagande till allt vad högkyrklighet, dogma och liturgisk altarexercis heter. Lag och evangelium i C O Rosenuis betraktelser kan i bägge ”lägren” vara en en god påminnelse om hur ofantligt stor värdegemenskap dessa två riktningar egentligen har. Och att det är helt OK att – som jag – känna mig befryndad med båda.

Boken kan fjärrlånas genom bibliotek eller köpas antikvariskt – gissar jag.

Den andra boken jag läst återkommer jag till vid senare tillfälle.

Av detta blogginlägg kan man dra den felaktiga slutsatsen att jag intet annat gör än att tillbringa all min tid med näsan i böcker, den ena efter den andra. Förrförra inlägget var ju om en bok om evangelikal syd-teologi. Förra inlägget var också om en bok och den gången en på cirka 300 sidor. När det nu är dags igen handlar det om en skrift på 300 sidor till.

Läser jag då hela tiden?

Svar: Nej! Det är snarare så att jag under den senaste ½-veckan lyckats flytta tre böcker från gruppen halvlästa alster till sammanslutningen genomlästa volymer. Böckerna Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan och Skymningssång över Kalahari, hur människan bytte tillvaro hade parallellt kämpat om min uppmärksamhet ett tag och en tredje bok jag hade påbörjat låg de facto bortglömd på udda plats i fastigheten. Väl återupphittad är nu också den en genomläst volym som definitivt är värd att beblogga - och läsa.

Boken Gaza – från faraoner till islamister av Nathan Shachar är oerhört angelägen för den som vill söka fatta något av vad som sig tilldragit haver samt händer och sker i relationerna Palestina-Israel. Den är av samma höginformativa faktaförsedda och icke ställningstagande art som Ett land två folk – Israel-Palestina-konfliktens historia av Sören Wibeck som jag tidigare skrivit om här och här.
Nathan Shachar är liksom Wibeck journalist med avsikten att informera mer än att agitera. Lite nätsurfande visar att han varit Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem och nog kan bedömas som relativt pro-israelisk. Det märks inte nämnvärt i hans text som berättar om intentioner och åtgärder, splittringar, framgångar och strategibyten hos både Israel, PLO/Fatah, Hamas och andra samt hur personer betydelsefulla för utvecklingen (eller snarare invecklingen) kan ha tänkt och resonerat fram till och med förra sommaren*.

Efter att ha läst boken står det helt klart för mig att den som i konflikten vill dra fram andra sidans eller de andra sidornas oförrätter har tillgång till hur mycket material som helst. Vill man göra så och fortsätta springandet i ondskans ekorrhjul finns ammunition till högar av långsinthet, partiskhet och fortsatt hat, beskjutning och förtryck – för att inte tala om ren paranoia. Samtidigt visar boken mig att de inblandades avsikter bara sällan varit helt onda hos någon. Att demonisera bara någon är en föga rättvis eller fruktbar väg. Folk på alla sidor har tagit beslut och valt vägar de sett sig tvungna till utifrån de situationer som varit för handen och de beslutsunderlag de haft tillgång till. Avsikterna behöver inte varit lika onda som effekterna av (fel)valen. Till detta kan sägas att idag finns inga vinnare finns – bara förlorare på alla sidor!

En recension som också på ett bra sätt refererar bokens innehåll hittar man här.
Jag rekommenderar boken varmt till var och en som ids vilja ta reda på för att veta.

Den 18:e Mars i nådens år 2006 skrev jag här på bloggen – som läsaren säkert minns (?) – om den jätteintressanta boken Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag hade då orden en sån bra bok!!! som rubrik.

Nu håller jag på med uppföljaren: Skymningssång över Kalahari – hur människan bytte tillvaro. Den är också bra men jag tycker inte den är riktigt lika spänstig och intressant som den förra. Andra boken tar vid där den första slutade det vill säga ungefär när människan som art lämnade samlar och jägarlivet i smärre grupper för att i stället i större gemenskaper sköta boskap och odla jorden. Liksom i den första har författaren intervjuat vetenskapsmän inom evolutionslära, arkeologi och paleontologi och sammansmält detta med sina egna erfarenheter från olika håll i världen.

Inte lika jättevass som ettan, alltså. Men klart läsvärd.

Den rubriken är det inte många som förstår – alltså en lämplig rubrik. I stället för vinoth ramachandra hade jag kunnat välja kwame bediako eller samuel escobar men troligen fortfarande skapat ganska många frågetecken även om man kanske börjat ana att det rör sig om namn. Och med stora inledningsbokstäver – Kwame Bediako, Samuel Escobar och Vinoth Ramachandra – hade namneriet nog varit tydligt.

Kwame Bediako, Samuel Escobar och Vinoth Ramachandra är tre evangelikala syd-teologer som medverkar med vardera tre kapitel i boken Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan som jag just läst ut. Jag rekommenderar de cirka 200 sidorna till var och en som är intresserad av att tänka utanför sin vanliga lagom-svenska låda.

Alla tre är syd-teologer – en afrikan, en latinamerikan och en indier. De kommer från den så kallade tredje världen som idag hyser majoriteten av världens kristna, dessutom i växande församlingar och kyrkor. De ägnar sig åt så kallad kontextuell teologi vilket betyder att de läser och förstår Bibeln utifrån de sammanhang de befinner sig i. De söker till detta förstå och tolka sina sammanhang utifrån Bibeln, Guds ord. Annorlunda uttryckt söker de – som den andra bilden visar – trovärdigt och äkta vara kristen Kyrka i förhållande till Guds ord och uppenbarelsen (1) och i relation till de människor av kött och blod Gud skapat och också friköpt i och genom Jesus (2).

Alla tre är evangelikala – hör samman med den kristna tanketradition vi i Sverige mest finner i den så kallade frikyrkligheten. Det gjorde boken lite speciell i mina ögon. Böcker med kontextuell teologi, ibland kallad befrielseteologi, har jag tidigare berättat om. Då har det oftast varit litteratur med romersk-katolsk bakgrund om situationen i Latinamerika eller med anglikansk och lutherskt perspektiv på de kristnas situation i Palestina. Det är böcker jag läst på engelska och de har nog dessutom varit avsedda för en ganska så akademisk läsekrets. I boken Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan är syd-teologernas bidrag översatta till svenska och urvalet av bidrag är inte lika akademiskt utan avsett för en vidare krets av läsare. 

Utifrån detta blir intrycket lite eljest men resultatet och de bärande idéerna blir väldigt lika.
De blir också väldigt olika en del framför allt svenskkyrkliga försök man kallar för kontextuell teolog. De försöken – den famösa Västerås-stifts-prästen är en extrem, Anna-Karin Hammar mer sansad – tenderar att offrar (se bilden igen) trovärdighetsrelation nr 1 och lätt panikartat söker anpassa sig till vad svensk välordnad övre medelklass tycker och anser när de vill undvika tal om synd, rättfärdighet och dom, förverkliga sig själva och må bra – trovärdighetsrelation 2. Svensk frikyrklighet – fast här har jag bara intryck utifrån – tillhör som oftast också den välordnade medelklassen och går därför ofta på samma nit – men kan ibland också göra sig skyldig till det rakt motsatta och bara betona Bibelns sanningar som man uppfattar dem, inte lidande människor och deras situation.

Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan är fullt tänkbar som kurslitteratur vis Svenska kyrkans grundkurs å Älvsby folkhögskola. Blive hur det vill med det: Köp den!

I det förra inlägget ungefär ½10 i morse skrev jag i förbigående att jag hade två böcker som ligger i röret. Det betyder att de är under läsning och framledes kommer att presenteras under kategorin Predikaren 12:12 härstädes. Så är det fortfarande. Samma två böcker som i morse ligger i röret men en annan har under dagen både laddats i bössan och avfyrats – alltså lästs.
Med posten kom mitt på dagen en liten bok om cirka 70 sidor. Med ivriga fingrar slets försändelsen upp. Jag tittade på den och sedan i den och innan jag visste ordet av var den tvärläst .Och befunnen bra. Rentav mycket bra.

Den bok det var frågan om är Sorgens änglar av debutförfattaren Hanna Johnselius. Hon är min vän på Facebook men det är bara en bisak. Hon är också en god vän in real life – därtill också prästkollega – och jag har kunnat följa bokens födslovåndor i egenskap av om inte coach så i alla fall ivrig hejaklacksledare – dock utan kort kjol och gymnastiskt bensprattel.

Såhär gick det till – sett ur min synvinkel:

När jag för några år sedan läste upp min teologie kandidatexamen till en magisternivå – enligt det sätt som nivåer och examina räknades dåförtiden – var det arbetet organiserat på ett listigt sätt. Ingen läste samma sak (mer än några otäcka forskningsmetodiska böcker) utan var och en hade sitt speciella forskningsprojekt. De ämnen vi var och en valt styrde vilken handledare vi fick och vi som fått samma handledare bildade en studiegrupp även om vi inte alls sysslade med samma saker. Effekten blev den att vi som studerade hade varandra som gisslan och stimulerades att intressera oss för det kamraterna fördjupade sig i – även om vi aldrig skulle valt sådana ämnen själva.
Den idén tyckte jag var fiffig och tråcklade ihop Egenfortbildning tillsammans med andra och marknadsförde den som en folkhögskolegrej. Baktanken var att några som ändå har speciell läsning på gång eller vill undersöka något skulle kunna göra det alldeles själva men med varandra som inspiration och bollplank och att alltsammans skulle ha en någotsånär akademisk tosh – fast det stavas inte så.

Inledningsvis var två personer intresserade och den ena av dem kom aldrig igång – men si det gjorde Hanna! Utifrån sin och makens egen förlust av ett barn som dött ville hon läsa, förkovra sig i och kanske skriva om sorg, om förlust och om hur sorg också kan läka så att man inte längre aktivt sörjer. Hon satte plogen i marken, näsan i böcker, öronen på skaft för att lyssna på andra och slutligen fingrarna på tangentbordet. Och boken Sorgens änglar blev resultatet! Därav min iver när posten kommit.

Under arbetets gång har jag fått vara något av ett bollplank. Inte ämnesteoretiskt. Mina kunskaper om sorg, kris, psykologi är inte speciellt stora och i de styckena slår Hanna mig med hästlängder och har många fler svar än jag. Men frågor kunde jag ju ställa. Samt vara en försökskanin att testa tankar och formuleringar på.

Några förlag sa nej till hennes manus men Artos i Skellefteå har gett ut boken. Smart!
Trots sina bara 70 sidor har den ändå hela tre delar. Den första delen tycker jag är bäst. Och den sista. Den andra delen är också bra och jag vet att andra manustestare tyckt att den är den bästa.

Vad är då Sorgens änglar – förutom titeln på en bok där jag känner författaren?

Jo, sorgens änglar är vad Hanna kallar de – oftast personer – som oftast utan att veta eller planera det blir till någon form av förlösande vändpunkter för andra som kämpar i sorg och vanmakt efter en traumatisk förlust. Hanna väver samman sin egen erfarenhetsberättelse med ett antal andras och finner ett mönster av sådana sorgens änglar - eller kanske tröstens. Eller vändpunktens.
Samma mönster hittar hon också i Jobs bok i Gamla testamentet. Den skall nog, att döma av Hannas beskrivning, inte förstås som en filosofisk funderation kring lidandets principiella problematik utan snarare tas in som en livsmönsterberättelse till hjälp för den som möter den som sörjer – och kanske också den sörjande själv.

Det har varit kul att få följa Hannas arbete. Och hedrande.
Det är kul att ta del av resultatet. Som är imponerande.
Det är kul att känna en författare som till och med utgivits på Artos – levande.

Köp boken! Jag fick mitt ex gratis med författarens dedikation.

I mitt senaste inlägg i kategorin Predikaren 12:12 berättade jag för dig, noble Bloggläsius, om en bok som tog lång tid att läsa. Nu har jag läst en bok till om vilken samma sak kan sägas: Också den var ...ingen lek eftersom både sakerna som behandlades och språket inte var av det enklaste slaget. Gissningsvis får den sig en ordentlig omläsning vad det lider och då med penna och linjal systematiskt i handen.

Denna gång handlar det om A Promised Land, a Perilous Journey – Theological Perspectives on Migration redigerad av Daniel G Groody och Gioacchino Campese. Den är en antologi som består av 17 olika kapitel av lika många författare – alla romersk-katolska teologer. Det är alltså med förordet inräknat egentligen 1½ dussin smärre böcker i ett band om drygt 300 sidor. Jag fann den tänkvärd, arbetsam men framför allt nödvändigt att trycka sig igenom i en tid när en allt gapigare främlingsfientlighet trycker fram sina trynen och de gamla företrädarna för frihet, liberalism och solidaritet mer och mer ser invandring och människors rörlighet som ett problem – och stängda gränser, utvisning och assimilering som lösningen.

Låter man Google översätta den presentationstext men hittar här och sedan putsar till svenskan kommer man fram till följande innehållsdeklaration som jag tycker är bra:

En kristen teologisk tolkning av hur ”verkligheten ser ut vid gränsen” är ett eftersatt område i studierna av migration och invandring. I detta är det främsta bidraget från ”A Promised Land, A Perilous Journey" dess fokus på de teologiska dimensionerna av migrationen, till att börja med med invandrarens mänsklighet, att han är ett Guds barn och en Guds avbild. Författarna i denna samling aktualiserar globaliseringens egenskap är att inte enbart innebära att varor och idéer utan även människor är i rörelse. När människor passerar geografiska gränser ställs kristna, och alla medborgare, inför flera val: nationell säkerhet eller mänsklig otrygghet; suveräna nationella rättigheter eller mänskliga rättigheter; medborgarskap eller lärjungaskap. Med dessa över-gripande dimensioner i åtanke, fokuserar uppsatserna i boken på den speciella situationen som invandring över gränsen mellan USA och Mexiko innebär. Bidragsgivarna är forskare samt pastorer och lekmän som deltar biståndsarbete kopplat till den invandringen.

Boken skall alltså vad det lider läsas om på ett än mer fokuserat sätt – men inte just nu då annat ligger i min läshög. Jag rekommenderar den varmt då ett ingående inträngande i en speciell situation – den befästa gränsen mellan USA och Mexiko och de människor som varje dag lider, dör, korsfästs där – också kastar ljus över andra okristliga människofientliga skiljelinjer och murar, inte minst de som finns i våra egna hjärtan.

Vill man se mer i detalj vad den innehåller går det att bläddra här.

Boken på bilden härinvid tog lång tid att läsa. Dessutom var det ingen lek eftersom både sakerna som behandlades och språket inte var av det enklaste slaget. Gissningsvis får den sig en ordentlig omläsning vad det lider och då med penna och linjal systematiskt i handen.
The option of the poor in Christian Theology redigerad av Daniel G Groody är en antologi som består av 16 olika kapitel av lika många författare – alla romersk-katolska teologer*. Det är alltså egentligen 16 smärre böcker i ett band om ca 300 sidor. Alltsammans finner jag lika nödvändigt och tänkvärt som arbetsamt att ta sig igenom.

Vad det handlar om är – om jag översätter titeln fritt – de fattigas roll i kristen teologi och antologin beskriver detta på olika sätt med en vinkling från den så kallade befrielseteologin med dess portalgestalt Gustavo Guitiérrez som inspirationskälla.

Vad som behandlas är bland annat att när Gud blev människan Jesus Kristus innebar det att Gud inte bara gick in i den mänskliga världen sådär i största allmänhet för att bryta fram Guds Rike utan faktiskt inkarnerades mer speciellt: in i just de fattigas värld. I Jesus fanns Gud då inte bara hos de materiellt fattiga, hungriga och sjuka – fast de i sanning är i centrum för Jesus ord och gärningar – utan också bland de kulturellt fattiga, socialt diskriminerade, samhälleligt utfrusna. Till dessa – fattiga – kom Jesus med Guds Rike – Guds vilja, kärlek, omsorg osv – på ett speciellt sätt. Det är deras utanförskap och död han delar för att i sin död och uppståndelse bryta sönder de krafter som är mot Guds Rike, anti-krafterna som gör dem fattiga.

Det sägs också på flera ställen att för de rika – den rika världen – är fattigdomen hos tredjedelen av jordens befolkning en insiktsväckare om att anti-krafterna faktiskt härjar fritt. Och att de rika – vi i Europa och USA till exempel – faktiskt låter dessa anti-krafter härja, till och med tjänar på och låter oss själva vara med-anti-krafter mot Guds Rike. Mer traditionellt uttryckt kan det sägas att de fattigas fattigdom och de marginaliserades marginaltillvaro väcker – eller skulle väcka – oss rika till insikt om vår synd och därmed också vårt behov av försoning, förlåtelse, befrielse och frälsning från dessa anti-krafter som förtrycker andra och drar Guds dom över oss. Och den befrielsen finner också vi i den försoning som den fattige Jesus åstadkom med sin ställ-företrädande död och uppståndelse.

Denhär sista tanken blev särskilt aktuell för mig som rik och som i den kyrka jag är präst i har ser debattörer och förståsigpåare som påstår att talet om synd, syndabekännelse, förlåtelse osv numera saknar relevans. Sådana uppfattningar kan man ju bara få om man beväpnar sig med medelklassens skygglappar och ägnar sig åt egenpsykologiskt navelskåderi – väljer att inte se de fattiga som Jesus kom till, var hos och med sin död och uppståndelse gav det glada budskapet.

Köp boken på nätet! Och läs den!

Och så då ett läsförsök som blev helt misslyckat. Orden – på engelska – ville bara flyta ihop och meningarna lös med sin obegriplighet. Kommer att återkomma till boken ifråga som är mycket intressant när huvudet någotsånär är på skaft. Kanske blir jag skaftigare i morgon då vädret enligt prognoser kommer att vara blåsigare, snöigare och mulnare än idag. Men man kan ju aldrig veta.

Så skrev jag för ett par dagar sedan som slut på inlägget flykt norrut – 6. Den skrivningens i morgon är utifrån just nu igår då som berättat i seriens sjunde inlägg det stormade och blåste alldeles förfärligen.* Enligt här i fjälltrakterna arbetande dotter skulle stormandet sluta vid fyratiden i natt. Tio över fyra ville det kvällste och dito pilsner jag tidigare spolat nedför strupen ut ur kroppen och den vevan av sovpaus** kollade jag genom fönstret om hennes prognos slagit in. Och det hade den. Nu när uret närmar sig ½ 8 på morgonen är det fortfarande lugnt. Visserligen mulet men med mycket höga moln som ger förhoppning om åtminstone tidvis sol. Kommer att innebära några timmar skidåkning innan resan hem anträds.

Blev det då bättre igår med orden som ville bara flyta ihop och meningarna som lös med sin obegriplighet? Blev huvudet någotsånär på skaft när jag instormad i stugan läste ut de 130 sidorna i boken No salvation outside the poor – prophetic-utopian essays?

Skallen var nog lite mer på skaft – kanske. För boken är inte enkel. Dels är engelskan ganska svår, bitvis mycket svår. Dels är sakerna författaren Jon Sobrino driver inte alldeles enkla. Han är rotad i verklighetens och fattigdomens El Salvador och har ambitionen att koppla samman det sammanhanget med Bibel och kristen teologi. I korthet – om jag fattat saken rätt – menar han att Gud blev människa i Jesus Kristus för att genom sin förkunnelse, sitt handlande, sin död och sin uppståndelse bryta igenom alla gudsfientliga krafter och etablera Guds rike, Guds verkande, i en värld fylld av gudsviljefientliga förhållanden. Detta är ju ingen märkvärdighet i sig. Klassisk kristen tro – typ. Sedan går dock Sobrino ett steg till och gör en särskild poäng av att när Gud blir människa blir han en fattig människa som särskilt möter fattiga människor med sin makt och sin upprättelse. De fattigas och förtrycktas situation är alltså i Guds fokus. Var det så då är det väl rimligen så också nu. Eller?

Här avslutade jag mitt morgonskrivande. Familjen vaknar. Vi skall frukosta, packa, städa och idka friluftsliv innan vi beger oss hem. Jag får skriva färdigt sen.

Nu återupptar jag skrivandet efter mer än femton timmar. Sitter hemma i Älvsbyn i mitt eget ägandes kök. Hemkommen för ett par timmar sedan eftar sex timmar i bil. Innan dess ett tags skidåkning i kraftigt blötsnöfall i backar där inte en skugga eller en endaste liten kontrast gjorde det möjligt att se hur underlaget var beskaffat. Är i alla fall hemma nu i södern efter en god för tidigt uttagen sommarlovsvecka.

Nu tillbaka till Sobrino och hans bok No salvation outside the poor – prophetic-utopian essays.
Sobrino skriver alltså om hur Gud blev människa i Jesus Ktristus och då en fattig sådan med fattigas situation och armod i fokus. Slutsatsen han drar är – en av dem – att just de fattiga på ett speciellt sätt är bärare av och förkunnare av Frälsningen. Han spetsar rentav till det genom att påstå: Utanför de fattiga finns ingen frälsning.

Jesus samtids ekonomiska, politiska, kulturella, teologiska och intellektuella maktbärande sammanhang slog tillbaka – dödade – honom som utmanade alla slags gudsviljefientliga förhållanden. Så gjorde de också mot hans efterföljare som fortsatte hans verk. Och så sker än idag - menar Sobrino.

Jag fann Sobrinos bok – ehuru svår – mycket tänkvärd. Utmanar mig som då jag är en europeisk man i medelklassen klart lever på livets solsida – både globalt sett och i mitt eget samhälle. Fattar inte utifrån denna bok hur det kommer sig att Vatikanens trospolisiära myndighet betraktar hans undervisning som skadlig för kristna. Jag finner den inte skadlig. Bara profetiskt obehaglig. Alltså nyttig.

Om Sobrino kan man på Wikipedia läsa här. Om boken mer här.

Till skillnad från det två tidigare inläggen med snarlik rubrik publiceras detta inte under kategorin Speciella resor. Nedan kan i stället anas orsaken till varför Predikaren 12:12 i stället blivit aktuell.

I vart fall var vädret bra också idag tisdag, främst en bit in på dagen. Måndagens tredje vurpa hade dock medfört att det i vänster knä då och då under slalomåkning högg skarp smärta vilket gjorde att jag avbröt plankhasandet efter lunch för att i stället soffa mig* med en intressant bok: Skapandet av det Judiska folket av den israeliske historieprofessorn Shlomo Sand.

När vi för några år sedan var fullt upptagna med att sortera saker och ting mina föräldrar lämnat efter sig fann jag den lärobok i svensk historia som min hulda moder hade att hämta kunskaper ur på 1930-talet. Intressant läsning – i sanning. Utan någon som helst tveksamhet angavs historiestuderandets mål som – jag drar detta ur minnet eftersom boken befinner sig hemma i bostaden – att ge eleverna kunskap om och stolthet över det svenska folkets tidigare öden och äventyr, allt för att stärka en svensk identitet och nationalkänsla. Detta var ingalunda unikt i sin tid. Alla länders skolbarn – och äldre – fick det förflutna presenterat så att ett syfte för dagen skulle nås. Alltså skrivarens och läsarens idag.

Tidsanda och författarens intentioner styrde alltså vad av det förflutna som presenterades – och hur. Och detta var som sagt ingen märkvärdighet. I hela Europa fick sedan början av 1800-talet historieskrivningen gå nationalismens och nationalstaternas ärenden genom att ge nya stater och regimer historiska rötter bakåt. Den moderna nationalismen så att säga projicerades bakåt i tiden till och med på så sätt att bronsåldersfolk runt Mälaren kallades svenskar.

En gren på 1800-tals-nationalismens träd är den Sionistiska rörelsen. På samma sätt som den polska nationalismen är en grund för landet Polen och polackernas identitet – detta var ett exempel ur högen – kom Sionismen en tid senare att resultera i staten Israel med dess identitet. Och historieskrivningen präglades på likartat sätt vad gäller avsikt, urval och slutsatser. Historikerna konstruerade historien – typ.

Den israeliske historikern Shlomo Sands bok Skapandet av det Judiska folket kan sägas vara den judisk-israeliska** historieskrivningens historia. Förödande intressant. Men onekligen lite svår. Han moraliserar inte – kanske lite – men kartlägger desto mer. Berättelsen om hur vissa fakta lyfts fram eller rentav fabricerats medan andra saker medvetet eller omedvetet sorterats bort för att tjäna det sionistiska nationella projektet är tänkvärd. Mycket tänkvärd.

Några översättningsmissar stör dock framställningen. Så beskrivs till exempel Vandalernas rike i Nordafrika som ariskt när det skall vara ariansk, kyrkofadern Origines kallas Origen – så som namnet återges i engelsk litteratur – och en del andra saker av samma slag. Onödigt när det gäller en så tankeväckande bok.

Läs den! Och mer om den här.

Mellandagarna innehåller minst ett stressmoment det sällan reflekteras över: överflödet av läsalternativ där de sist inkomna julklappsböckerna bara just är de sist inkomna överst i högen. Lite av ett problem, faktiskt, då inte ens alla böcker från förra julen är lästa. Eller från julen ännu året innan. Eller från ett par födelsedagar.
Skrivet så frestas kanske läsaren att tro att jag vad gäller de bokstäver som skall befinna sig under näsan är ganska slapp, rentav loj. Alltså att jag inte skulle ta dethär med läsning och böcker på allvar. Till sådana som tror att jag är en sådan säger jag bara: Det är så fel som det kan bli!!

Nej, läsning är något seriöst och då inte minst det så kallade Mellandagsläsandet. Innan terminslutet funderade jag över ett Bibelvetenskapligt läsprojekt att ägna mellandagsrofyldheten åt. Fast kanske skulle jag mot mina vanliga rutiner i stället ta mig ett par skönlitterära veckor och avverka förra julens pocketböcker. Eller – en tanke sedan igår – de alster som inkom i hårda paket alldeles nyss. Eller kanske en omläsning av något vettigt tidigare läst men ändå värt att återfundera utifrån.

Hur det än blir med detta gäller det som prio ett att avsluta den bok som just pågår och det gjorde jag tidigare idag då jag nådde slutet på Afrika – framtidens kontinent. Författaren Richard Dowden är engelsman och journalist och skriver på ett sätt jag först fann smått besvärande. Jag saknade systematik av den sorten att man i tur och samlad ordning behandlar olika områden i Afrika ur politisk, historisk, kulturell och ekonomisk synvinkel med kartor och tabeller som lämpliga tillhyggen. Så gör nu inte författaren som i stället bygger boken ur ett självberättande perspektiv där hans egna resor, intryck och tankar är startpunkterna. Men de är just bara startpunkter utifrån vilka han sedan, för att göra sina tankar begripliga för läsaren, väver in en massa fakta om historia, ekonomi mm.

Resultatet har blivit en fantastiskt innehållsrik och faktaspäckad bok skriven av en som utifrån sina tankar får andra – alltså mig – att tänka. Samt bli brydd över de förutfattade meningar och fördomar jag som nordeuropeisk man påstås ha i relation till 13 olika Afrikanska länder söder om Sahara plus ett halvdussin tematiska kapitel om HIV/AIDS, Kinas inflytande, korruption etc. 

Summa summarum är det en mycket tankeprovocerande bok – om man vill sådant.
Given kurslitteratur på skolans Volontärlinje nästa läsår!

Vill man läsa handelns beskrivning kan man göra det här.

Med en viss förväntan gav jag mig i kast med boken Bibeln och arkeologerna – om tro, myter och historia av antikhistorikern Hans Furuhagen. Förväntan var bara viss men jag insåg att det vore näst intill tjänstefel att inte läsa den då ämnet är hur tro, politik och vetenskap kan samspela också hos de mest seriösa forskare. Det är ett seriöst problem i de allra flesta historiska och samhälleliga studier att forskaren själv – vem han eller hon än är – färgar själv medvetet eller omedvetet av sig på det han eller hon forskar i. Det kan ske i större eller mindre utsträckning men sker alltid. Att läsa en genomgång av detta Bibelanknutet tänkte jag skulle bli intressant.

Men det blev det inte. Furuhagens sätt att resonera tycker jag lämnar en del övrigt att önska. Det blir lite pratigt och ganska inkonsekvent – faktiskt. Låt mig ta ett exempel:

Helt riktigt säger han att Bibelns historieskrivning inte är avsedd som historieskrivning i vår tids faktaspäckade åsiktsneutrala mening. I stället är berättelserna till exempel i Kungaböckerna partsinlagor för att driva religiösa idéer, idealisera vissa saker och nedvärdera andra. Propaganda är ett starkt ord men det drar åt det hållet. Bibelförfattarna avser att skriva vägledande story i stället för saklig history – om engelskan ursäktas. Och därför skall vi inte sätta alltför stor historisk tilltro till Bibeln.

När han sagt detta – vilket inte är helt fel – går han vidare och refererar exempelvis den judiska historieskrivaren Josefus som om denne var en objektiv historieskrivare och inte en tendensiös självursäktare, desertör som han var. Just den typen av dubbla måttstockar skämmer Furuhagens bok en hel del – i alla fall i mina ögon.

Att den sedan är en nyttig påminnelse om riskerna i både arkeologisk och historisk forskning är en annan sak. Att den som av religiösa skäl sätter tro till Bibeln gärna tror sig ha hittat belägg för sin tro när han eller hon gräver i backen har både skett och sker. Att man av politiska skäl frestas att tolka fynd så att de styrker tanken på tidig och kontinuerlig judisk bosättningen eller raka motsatsen är också realiteter man måste räkna med. Liksom medvetna förfalskningar av fakta. I sådana stycken ger boken bra information.

Men att andra forskare som utifrån att de inte religiöst tror på Bibeln kan frestas att undervärdera dess historiska värde diskuteras inte av Furuhagen. Men praktiseras! Och det gör boken bara ½-bra.

Jag har inte i detalj berättat om att jag för ett tag sedan färdigläste den i några tidigare inlägg nämnda boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context om hur engelska kyrkan tänker och resonerar kring hur man skall strategera och agera i den nuvarande efterkristna sekulariserade situation som råder när Church of England som den tidigare dominerande andliga faktorn i samhället genom urbanisering och sekularisering numera erhållit en tämligen marginaliserad plats i 2000-talets pluralistiska värld där dock budskapet om Jesus Kristus fortfarande behöver räckas och erbjudas avkyrkade och okyrkade människor som genom kyrkan ges evangeliets besked att den av Gud skapade och i synd fallna mänskligheten genom Jesus död och uppståndelse försonats till förlåtelsens möjlighet och har att möta detta budskaps utmaning och inbjudan till ett liv förenat med Gud i det Ordet och de sakrament som förvaltas av kyrkan och förmedlar delaktighet i och gemenskap med Fadern genom Sonen i Anden.

Häftig mening, eller hur? Kunde inte sedan jag börjat fläta samman orden motstå frestelsen att bara rada på och rada vidare för att se hur länge det skulle dröja innan jag nådde den punkt som skulle ge läsaren chansen att dra in ny luft.

Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context är intressant och vad jag fattat början på en febril bokproduktion, debatt och aktivitet kring hur en folk- och nationalkyrka kan och bör formas för och av misson på hemmaplan. Särskilt tycker jag kapitel fem – theology for a missionary church – är intressant. Det kapitlet finns på sidorna 84-105 i boken som i pdf-format gratis kan hämtas här och sedan kopieras till vilken hårddisk som helst. Läs åtminstone det.

O en så förfärligt tråkig bok!!!

Missförstå mig nu rätt. Givetvis var den intressant på sitt isolerade sätt. Och lång. Som halva förra vintern. Och späckad med fakta som Joakim von Ankas pengabinge. Men bara SÅ tung. Det är på ren viljestyrka jag nu till sist rott mig igenom den. Och viljestyrkan kommer av att halvlästa böcker retar mig ofantligt.

Den bok jag alltså läst är Trollsländans land – Japans historia av Monica Braw. Den har inneburit tvåspaltig text i 470 sidor i formatet 28x18 cm. Marginalerna borträknade blir det tolv och en halv kvadratmeter bokstavsfyllt papper om något jag inte visste något om. Alltså Japans historia fram till strax efter mitten av det vi kallar 1800-talet. Just avsaknaden av tidigare kunskaper att knyta an till och Japans historiska utveckling så långt borta och helt oberoende av den mer bekanta europeiska, nordafrikanska och västasiatiska historien gjorde den extra mastig. Inget att anknyta till – typ. Ändå givetvis kul att ha i sin boksamling. I all sin vikt – formatet gör ju att den inte riskfritt studeras av läsare liggandes på rygg – lever den gott upp till sin baksidestext:

”Trollsländans land" är ett urgammalt namn för Japan. Liksom trollsländan är Japans historia både skimrande vacker och grym. Med stark personlig närvaro presenterar Monica Braw, en av Sveriges främsta japanexperter, ny forskning och egna iakttagelser om kejsare, samurajer, munkar, kvinnor, bönder, stadsbefolkning och poeter.
Hon berättar om hur föga stängt ”Det stängda Japan” egentligen var, om hur nära landets utveckling alltid har varit nära förbunden med omvärlden och om hur samhället under Tokugawa-tiden – då shôgun, samurajledaren, regerade – sjöd av förändringar och förhoppningar, trots att det kallats förstelnat.
"Trollsländans land"" ger överraskande vidvinkelperspektiv på Japan och japaner från stenåldern till Meijirestaurationen 1868. Resultatet blir en ny Japanbild.

Böcker läser jag ideligen och stundeligen på flera platser i bostaden och å arbetet. På arbetsplatsen givetvi då på en plats – mitt arbetsrum – men hemmavid både här och där. Vardagsrummets soffa eller ena fåtölj brukar vara vistelseplatsen för min rumpa när jag läser, kökssoffan eller någon av stolarna runt bordet likaså. Toabesök å övervånningen är en frekvent uppsökt läsplats men också motsvarigheten i undervåningen används ibland – fast där blir inga av mina böcker liggande. Tvärt mot många andra läser jag dock inte liggandes i min säng annat än om jag är krasslig.

Till denna variation av läsplatser kommer att det är mycket läseri som är på gång samtidigt. Snabbt överslag ger vid handen att det är mer än 10-talet litterära alster som mer eller mindre ogenomlästa nu pockar på min omedelbara uppmärksamhet.

I Trollsländans land – Japans historia av Monica Braw har jag hunnit till sidan 248 och 1400-talet. Mycket innehållsrik och rejält tråkig. Skall dock forceras eftersom 248 sidor av knappt 500 är så retfullt halvhjärtat.
The Moral Teaching of the New Testament av Rudolf Schnackenburg har 388 sidor och där har jag nått till sidan 103. För vilken gång i ordningen jag nått så långt under de 25 år jag ägt boken vet jag inte. Nu skall den i alla fall i sin helhet knäppas!!
Lag och evangelium i C O Rosenius betraktelser av Gunnar Rosendal plockade jag ut ur folkhögskolans bibliotek efter det att jag läst Dag Sandahls bok om högkyrklighetens historia. Rosendals bok har märkningen ”Gåva från Henning Berglunds bibliotek” och är rejält gammal – från 1944 faktiskt*. Åldern och det faktum att ingen läst exemplaret tidigare innebär att jag under läsningen fram till sidan 85 av 229 har varit tvungen att medelst bokkniv ”sprätta boken” för att kunna vända blad. Lite nostalgiskt faktiskt eftersom moderna tryckalster får sina sidovikningar beskurna under fabrikationen.
Bibeln och arkeologerna av Hans Furuhagen är senaste tillskottet från den historiska bokklubben Clio – den näst senaste är den ovan nämnda boken om Japans historia. Sidan 137 av 282 är nådd i Furuhagens bok.
Svensk exegetisk årsbok 75/2010 ligger i sin stora glans ömkligt opåbörjad men under-rubriken Moseböckerna i aktuell forskning bara skriker på den intresserades uppmärksamhet.
Via intenet plockades Mission-shaped Church hem i pdf-format och via arbetsplatsens fantastiska bautaskrivare har den hamnat på papper. Har bara hunnit 19 av de 161 sidorna men skall läsa den innan vi reser med Svenska kyrkans grundkurs till Norwich för att möta Church of England. Dessutom skall vi därstädes möta en av deltagarna i den tio-personers-grupp som ligger bakom boken som handlar om hur engelska kyrkan arbetar på att anpassa och förnya sitt arbete i en efterkristen sekulariserad tid – likt situationen här hemma i gamla Svedala alltså.
När motsvarande resa gjordes förra året köpte jag för nio pund Penguin-klassikern Julian av Norwich – Revelations of Divine Love. Julian(a) av Norwich skulle kanske kunna betraktas som en engelsk motsvarighet till Den Heliga Birgitta av Vadstena och är den äldsta engelska med säkerhet kvinnliga författare man kan hitta. Herrens år 1373 fick hon sina uppenbarelser och dessa är i två varianter med vissa kommentarer är inneslutna i de 235 sidor boken omfattar. Jag håller på att plåga mig genom det 42 sidor långa introducerande förordet.
En av yngste sonen ägd Första Världskriget av H P Willmott har just skum- och översiktsslästs och skall nu förpassas ned i yngste sonens gryt då det är han som äger den text- och bilderbok som varit bara så lämplig att ordentligt titta igenom när jag ätit mina kvällsmackor eller – i annan lokal – suttit på dass.
I jobbdatorn finns 15-poängs-rapporten Oh my God, vilket mål! – om didaktiken i idrotts-konfirmationer. Den är i pdf-format och handlar om hur idrott – erkannerligen fotboll – tematiskt och i bildspråkligt kan integreras med konfirmationsundervisning. Gissningsvis vettig att läsas då vi nu är i planeringsläge för sommarens konfafotbollsarbete som när anmälnings-tiden gick ut visats sig intressera 49 ungdomar – 20 i somras.
En gammal i nytryck utkommen bok – Muhammed: hans liv och tro av Tor Andræ och Gideon Widengren – köpte jag tidigare i veckan på Fryshuset. Boken finns i arbetsrummet på skolan men pockar inte på omedelbar uppmärksamhet.
Fryshus-ikonen Anders Carlbergs bok Generationsklyftan hotar demokratin finns också på jobbet som en del av det fortbildningsprojekt som de tidigare omberättade lärardagarna är en del av. Jaja! – jag ska nog läsa den också. Någongång.
Och så är Bibeln bra att läsa....

Som denna bloggs läsare kan se – och sannolikt är helt ointresserad av – är det litteratur i de vilt skilda ämnen och discipliner som jag snobbar mig med. En del av dem – inte alla – gissar jag kommer att återkomma under kategorierna Predikaren 12:12 och Exe-geten bräker.

Bilden? Jo - i Qumran vid Döda havet brukade den religiösa grupp som höll till där för ca 2000 år sedan inte bara kasta nötta exemplar av den handskrivna litteratur de hade. De "begravde" böckerna och man funnit massa skriftflis i grottan bakom hålet i klippan misstänker forskarna att det är frågan om just en sådan "bokgrav".

I morgon skall farfar och farmor barnbarnvakta Tyra!!

Av min gode vän Torbjörn Lindahl har jag lånat och nu läst boken Förnyarna. Författaren är Dag Sandahl och undertiteln prickar exakt vad boken är: mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse.

Egentligen har jag i detta gjort hur många fel som helst!
Dessutom skiter jag högaktningsfullt i att jag gjort de felen. Sådetså!!

Första felet är att jag har och har genom många år haft med Torbjörn Lindahl att göra. Detta är naturligtvis från min sida helt problemfritt eftersom vi varit goda vänner sedan 10-års-åldern*. Dock har Tobbe varit kyrkligt kontroversiell (mer så förr än nu) då han som en konsekvens av sin kristna tro menar det majoriteten av alla kristna i världen menar – att Kristus arrangerade sin Kyrka med biskopar, präster och diakoner och att de två först nämnda leden av detta Kyrkans ämbete är förbehållet män. Den uppfattningen förargar givetvis vissa**.

Andra felet är författaren som lindrigt sagt anses kontroversiell. Detta är för mig också helt problemfritt eftersom jag läser vem jag vill! Dessutom gillar jag att få ny kunskap samt sådant som kan utveckla och komplettera perspektiv jag redan har. Därför länkar jag också här till Sandahls blogg. Inte för att jag fattar allt han skriver om utan just för att han är lite motvals. En god debattör, ibland rentav en slugger som får en att tänka efter.
I boken Förnyarna är det dock inte debattören utan docenten och forskaren Sandahl som skriver. Han har arbetat igenom källmaterial och på forskarvis skrivit en berättande redogörelse för en idéströmning i Svenska kyrkan som kalla(t)s högkyrklighet.

Tredje felet finns väl då i det sista ordet i förra stycket – högkyrklighet. Hos många är det ett negativt begrepp och beroende på vem som pratar, när, var, i vilket sammanhang och varför kan ordet betyda nästan vadsomhelst***.
I många fall visar storsamhället och majoritetslinjer åtminstone viss vilja till respekt för minoriteters eget sätt att beskriva sig själva – samer, romer, indianer etc. I boken Förnyarna ger Sandahl berättelsen om hur den minoritet som själva vill kalla sig högkyrkliga ser på sig själva och sin historia. Deras egen berättelse, alltså. Väl värd att sätta sig in i – oberoende av vad man tycker.

Fjärde felet gissar jag är att det är en historia. Sådant är det många som är ointresserade av. Särskilt om historien innehåller fakta man inte kan hantera. Har man då makt och inflytande vill man kanske förtiga den. Eller skriva om den. Eller kanske bara hurtigt säga: Låt oss inte nu se problemen utan möjligheterna!
Det är mer än en historia – som undertiteln säger. Sandahl är själv en del av högkyrkligheten och det märks att han skriver om personer med både värme och respekt sprungen ur egen personkännedom. Därför kan man nog inte säga att han är 100% objektiv – som om det skulle finnas någon sådan forskning eller kartläggning. Däremot är han saklig och ger minoritetens självberättelse åtminstone till en del. Därför värd att läsas vare sig man tycker sig vara hög- eller låg- eller folk- eller fri- eller gammal- eller normal- eller rentav helt o-kyrklig.

Femte felet kan vara att läsningen visat mig att jag nog är högkyrkligare än vad jag trodde jag var. Det är värt att fundera över och kanske återkomma till i senare inlägg. Vem vet. Skall efter att ha återställt boken till ägaren inhandla eget ex för omläsning och noggrann genomfundering.