det rena landet
Jag har läst ut en bok och en intressant sådan. Rekommenderar den till läsning och eftertanke. Boken är Det rena landet skriven av Maja Hagerman och handlar om (van)föreställningarnas makt över människors sinnen.
Genom en massa fakta på ca 400 sidor ger den en massa tankar på hur den tid men befinner sig i påverkar hur man uppfattar, förstår och berättar om tider som flytt. Alltså om att historia inte enbart handlar om vad som hänt – alltså fakta om då – utan också visar på historikerns samtid – fakta om nu.
Många folk och nationer har vad man skulle kunna kalla ursprungsberättelser som fastän de egentligen är fasligt ogrundade lång senare i historien påverkar, formar och styr någon sorts identitet och agerande. Under krigen på Balkan för en del år sedan slog man till exempel i Serbien rejäla mynt av ett gammalt slag på något som kallades Trastfältet och gjorde det till grund för sina försök att dominera sina grannar från det tidigare Jugoslavien. På liknande vis har till exempel Tyskland (haft) sin och Sverige sin nationalistiska soppa kokad på oerhört lite spik. I tankar kring sådant blir boken oerhört intressant. Jag saxar ur förlagets presentationtext:
För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.
Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.
På Facebook där jag ju nämner att jag bloggat samt ger en länk till det jag skrivit har en del kommentarer kommit – som jag i anonymiserat skick ger här:
Person 1: Har inte läst boken, men slutsatsen av den citerade baksidetexten är väl, gissar jag, att Hagerman förnekar att de nordiska folken tillsammans med andra germanska-språk-talande folk inte är ättlingar till ett ursprungligt germanskt folk? Märkligt då att just den genetik hon argumenterar med i baksidetexten just visar på att t.ex. nordbor, tyskar och många engelsmän tillhör samma s.k. hablogrupper (R1, I osv) som sällan finns i andra delar av världen. Med andra ord: självklart finns det en gemensamt germanskt urfolk. Kan inte förstå det kontroversiella med ett sådant påstående annat än sedvanlig "guilt-by-association"-ideologi...
Person 1 på nytt: Snack om "germansk ras" däremot är en annan fråga, och om bokens huvudpoäng är att ifrågasätta det känns det mest som om Hagerman slår in öppna dörrar - jag menar det är väl ingen annat än små nazigrupper som idag skulle tala om sådant?
Person 1 en tredje gång: Men som sagt; jag har inte läst boken.
Person 2: O.o ... oh ... vänligen inte igen den bruna sk....
Person 1 till person 2: Är det per defination "nazism" (brunt) att påstå att det finns germanska folkgrupper?
Person 2: Vi är här som alltid mycket försiktig innan den slutligen driver i riktning - historiska skäl ;-)
Bloggaren själv: Jag har alltså typ LÄST boken som inte primärt handlar om hur det är utan om hur det framställts ha varit. Genetiken nämner hon som en ny forskningsgren och håller öppet vad den visar eller kommer att visa. I stället är poängerna dessa: 1. Med Tacitus och andra antika skribenter byggde man under 1800-talet upp en "medvetenhet" om sin germanska härkomst som mer var en spegelbild av den egna tiden än av antiken eller forntiden. Historikerna som historieskapare alltså. Till detta kom senare under 18- och 1900-talet rasläror av diverse slag där Sverige var "vetenskapligt" ledande och som visade att vi var överlägsna andra. 2. Sedan dessa rasbiologiska fabler vederlagts av senare forskning och man kommit fram till att intellekt och skallform inte hör samman samt nazisternas missbruk av samma "vetenskaper" är tystnaden kring de gamla avvägarna också talande. Och förbryllande. Till detta skall sägas att nazismen i Sverige verkligen var ett marginalfenomen. "Rastanken" hos oss blev snarare en komponent i folkhemsbyggandet vilket väl kan förklara varför man nu pinsamt tiger om saken trots att den borde beforskas ytterligare. Det är hennes teser.
Skriver hon nånting om allas vårt ursprung i Afrika, detta enligt nutidens forskning? Man kan ju bedöma vilken väg ens förfäder tog från Afrika till Europa, rakt upp genom mellanöstern vid Medelhavet vs, en längre omväg inåt Asien. Skulle vara otroligt intressant att få vetskap om ens eget ursprung.
Hur mycket marginalfenomen nazismen var i Sverige kan man nog diskutera. Det fanns tillräckligt, åtminstone så att böcker har skrivits om det.
Svar till A-K Roth:
Nej! Författaren går inte långt tillbaka i tiden utan börjar med hur Skandinavien uppfattats ur Medelhavsperspektiv i antiken och att dessa påståenden med tillägg av en del Bibliska släktregister var startpunkten i hur "den svenska självuppfattningen" sedan utvecklades under 18- och 1900-talen.
Att den inhemska svenska nazismen var ett marginalfenomen ser man av de antal röster de fick i val till Andra kammaren. Flera olika sins emellan käbblande nazigrupper fick tillsammans en komma nånting av rösterna. Det betyder inte att en del ideer som tydligt syntes hos nazister inte fanns i Sverige. Tvärtom. Både hos borgerliga partier som Högern och Bondeförbundet kan man hitta till exempel antisemitiska och rashygieniska uppfattningar under mellankrigstiden liksom inom socialdemokratin där det till och med spelar roll i tankarna på att bygga folkhemmet. Liberalerna och Kommunisterna - blev mitt intryck - hade tendenserna i minst omfattning.
Men nassarna kom aldrig in i Riksdagen.
Och tack och lov för det. Men nog drog man bena efter sig när det gällde att rädda människor på flykt undan förföljelse och utrotning. I det är Sverige inte ensamt förstås. USA har en hel del skamligt bagage också.
