stigstrombergsson

I Kyrkans Tidning av den 24 maj fanns ett uppslag med rubriken Kunskapen om-kristen tro tunnas ut. I stort format fanns där även den bild jag stulit en del av till att bepryda detta inlägg. Artikeln på uppslaget hittar man här. Läs den.

Sedan jag och en arbetskamrat läst artikeln beställdes den bok som innehåller undersökningen artikeln handlar om. I förrgår kom boken och nu är den läst. Visserligen snabbt och flyktigt men ändå läst. 190 sidor. Liten och nätt alltså och med sin statistik och resonemang intressant. Nationellt, regionalt och lokalt.

Den fiktiva församlingen Bottneå är i verkligheten Hortlax församling 7 mil nedströms den älv jag ser från mitt köksfönster de delar av året björkarna inte har löv. Rena närområdet alltså. En del av den så kallat fromma Pitebygden i det jämfört med stora delar av övriga Sverige något frommare Luleå stift. Horlax alias Bottneå finns alltså bland klassens ljus om man skall döma av den kyrkostatistik som Svenska kyrkan årligen upprättar. Man har minst låga siffror – typ.

1978 var första sommaren jag var präst och hade tämligen motvilligt sänts till Älvsbyn som var drabbat av vakanser på sin prästsida. Trots detta lånades jag ut till ett kontraktsarrangemang – Sommarkyrka – och i den vevan kom jag att samspråka en del med en mer garvad kollega verksam i en av kustförsamlingarna. Han beskrev området med följande ord: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Och han betonade sken. Lite omtumlande att höra.

Att han hade rätt kom jag att erfara över åren och kunde därför på mitt sätt driva på samma spik ungefär femton år senare när jag var stiftsadjunkt och höll ett föredrag i en av Pite-församlingarna. Föredraget handlade om evangelisation – tror jag – och i sammanhanget fann jag anledning att jämföra den så kallat fromma Pitebygden med den mer ogudaktiga Luleå älvdal. Jag hade studerat statistiken och sa ungefär: När kyrkklockorna i Luleå kallar till gudstjänst om söndagarna är luleborna så ofantligt ogudaktiga att 98 av 100 väljer att inte möta upp. I den ”fromma” Pitebygden är det bara 96 som stannar hemma.

Och utvecklingen – kanske hellre avvecklingen – har genom åren kilat vidare så att det kan finnas anledning att ha farhågor om att kyrkan i sig håller på att kila vidare. Det är i de tankefarhågorna som boken Den sorglöst försumliga kyrkan – belyst norrifrån är en bra men besk medicin – lokalt, regionalt och nationellt.

På förlagets hemsida finns en text jag saxat ur här.
Där kan boken beställas.
Gör så!

(…) Den bild av Bottneå som framkommer jämförs sedan med en liknande bild av Luleå stift i vilket Bottneå ingår, och av Svenska kyrkan som helhet. Det är inte en bild som i alla avseenden är angenäm för Svenska kyrkan. Utan att stå på riktigt säker vetenskaplig grund påstår de två religionsvetarna att bilden av hela Sverige nog inte skiljer sig särskilt mycket från bilden av Bottneå. Ur kyrklig synvinkel är bilden av Bottneå möjligen mer positiv än av kyrkan som helhet. Inte nog med det! De två religionsvetarna påstår att det kyrkliga lågvattenmärket bör ses som ett resultat av kyrkliga försummelser. (…)
Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om kyrkan som sådan. Därav kommer ointresset av att delta i kyrkans verksamhet, det vill säga det som resultaten i Bottneå visar.

Vilken kategori passar för detta inlägg?
Inte Farfar funderar! Definitivt inte. Alldeles för oviktigt innehåll!
Kanske Församling utifrån att det gäller nåt kyrkligt? Eller Predikaren 12:12 eftersom det handlar om en läst bok? Bägge kan passa. Det får bli bok-kategorin.