flygande fiasko
Innan jag for till fjälls för att ansluta mig till madammens semesterfirande läste jag ut en bok jag ännu inte hunnit berätta om. Den var en snabbläst sak med inslag av reseskildring, spänningsroman, självbetraktelse och deckare: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Bokens baksidestext lyder.11 juli 1897. Ingenjör Andrées polarexpedition lyfter i en vätgasballong med riktning, på väg mot Nordpolen. Trettiotre år senare hittas resterna av deras sista läger på en öde glaciärö. I de tättskrivna dagböckerna kan man läsa om hur de, efter bara några dagars luftfärd, blivit tvungna att nödlanda på packisen och hur de i månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. När de stiger iland på Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.
I snart hundra år har polarforskare, journalister och läkare försökt lösa gåtan. Vad hände egentligen på ön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna innan, trots att de hade stora mängder proviant, varma kläder, lådvis med ammunition och tre fungerande gevär?
Bea Uusma, läkare och författare, bestämmer sig för att ta reda på svaret. Hon gräver i arkiv och i polartrakternas permafrusna jordlager. Hon reser till Nordpolen med isbrytare och över packisen med helikopter. Hon tillbakavisar vedertagna teorier och finner helt nya bevis. Historien om världens mest misslyckade expedition rymmer laboratorieprov, söndervittrade dagbokssidor och ett stulet revben i ett vadderat kuvert på ICA Dalagatan. Men det här är också en berättelse om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person, som hatar att frysa, besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.
Hur kan en sådan bok vara ens minimalt intressant i varma semestertider?
Vad ger det att öda tid på att läsa om och än mer reflektera kring hur några fantaster utan klokskap och erfarenhet beväpnade med ren inbillning – de trodde det var barmark och varmt vid polen – kastar sig iväg helt och fullt i tanken att deras drömmar avspeglade verkligheten?
Ett enkelt svar är naturligtvis att det är intressant rent historiskt som ett tidsdokument över hur man tänkte och valde för drygt 100 år sedan när man menade att bara man vill blir det som man vill – om man är vit, europé och man vill säga. Varje tid har naturligtvis sina dårfinkar som agerar tvärt emot allt sunt förnuft och beprövad erfarenhet och André-expeditionen är ett 1800-talsexempel på sådant.
Ett mer rörigt svar kan handla om liknelser och analogier. Det var ju så att när Örnen lyfte var man vårdslös och tog förhastade beslut man inte ställde till rätta. Ballongen med sin korg fick en törn vid starten och skadades. Detta möttes med åtgärden att kapa de linor som skulle fungera som den viktiga grundkontakt man behövde för att kunna ha styrsel på ekipaget. Följden av detta andra felbeslut blev att blåsan kom att stiga för högt, växa i sin upp-pumpenhet och glesas sönder. Den tappade lyftkraften och kom att så småningom slappa ihop alldeles – som bilden visar. Allt för att man valde fel och framhärdade i sina felval.Och visst finns här analogier både i enskildas liv, arbetsmiljöer, samhälle och kyrka.
Expeditionen. Min kärlekshistoria finns i två varianter. En textbok pocket och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial – den jag har.
έν Έφέσω 15 – ett klipp!
Det har gått en massa veckor sedan jag var på resa med ungdomar från Älvsbyn till Turkiet. I maj och juni skrev jag en massa på bloggen om den saken och alla hade rubriken έν Έφέσω och ett nummer. Att det skulle bli ett 15:e inlägg trodde jag nog inte men här är det – som synes.Dock handlar inlägget om en bok jag just läst ut. Den köptes vid Marias hus för det facila priset av 2 €uro, ungefär 20 spänn. När jag på nätet letade en bild av boken – den infogade – fann jag att den kunde köpas på diverse ställen. På Amazon.uk kan man köpa den begagnad för 22.00 pund + frakt. Från USA handlar det om över 400 slantar. Han som sålde boken till mig måste ha gjort en miss. Eller så var det min prästskjorta som gjorde att han prompt ville att jag skulle ha den. Vem vet.
The Holy Virgin´s house – the true story of its discovery är titeln på den engelska översättningen. Författaren P. Eugene Poulin skrev originalet på franska som en berättelse om hur han och en del andra i slutet av 1800-talet vägledda av en tysk nunnas uppenbarelser hittade platsen där Maria en gång bodde.
Boken är tidstypisk. Det är 1800-tal, man är katoliker, befinner sig i ett muslimskt område där befolkningen till stor del är grekisktalande ortodoxa kristna. Dåförtiden kunde man inte säga att man ”agerar under radarn” men det var precis vad de franska munkarna och några andra gjorde när de fann stället, köpte marken, grävde ut och så småningom med sina resultat utmanade den då gängse föreställningen att Maria dog och blev begraven i Jerusalem – där hon också har en grav. Fast någon grav har man inte hittat utanför Efesos, enbart huset. Allt som nunnan såg i sina visioner har således inte kommit i dagen. Än.
Men kanske är det inte så konstigt. Hos både katoliker och ortodoxer finns föreställningen att Herrens moder efter sin död upptogs med kropp och själ till himlen – och då finns det ju ingen grav att hitta. I slutet av augusti högtidlighålls Marias upptagande och när vi var på Samos strax efter det aktuella datumet förra året såg vi i många kyrkor både permanenta och tillfälliga bilder av den saken – alltså Maria på sin dödsbädd omgiven av apostlarna. Bilden av en sådan muralmålning tog jag själv .Boken finns inte på svenska bibliotek.
Den finns inte på Bokus och inte på Adlibris.
Men jag har den! För en billig penning. I sanning ett klipp.
ISBN 975-7305-28-6
eget nyläseri
Jag tror jag berättat det tidigare att jag inte läser lika mycket som förr. Alltså inte lika många böcker i olika ämnen. Varför det är så vet jag inte. Till en del tror jag det beror på hur mitt arbete är upplagt. Tidigare år när jag var skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten var arbetstiden om man säger ”mer sorterad” . Lejonparten vecka för vecka var förlagd till för- och eftermiddagar måndag till och med fredag. Visst förekom då och då undantag med tjänst både kvällar och helger men men ”kontorsmönstret” fanns där. På samma sätt fungerade åren jag pendlade till stiftskansliet i Luleå.Som församlingspräst är det nu annorlunda. Det handlar om samma tidsvolym totalt sett men regelbundet tas både kvällar och helger i anspråk och rågången mellan arbetstid och annan tid blir med det suddigare. Och det är ju på den andra tiden man får och tar sig tid att läsa böcker vilket gör att det blir mindre läst nu. Jag ”avbryts” oftare – typ.
Men jag har inte slutat läsa!
Och jag har inte slutat läsa ut böcker jag läser.
De tar bara längre tid.
På väg till Turkiet sista dagarna i maj köpte jag på Arlanda pocketboken Söndra och härska – uppdelningen av Afrika 1880-1914 av Henk Wesseling, expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Idag nådde jag slutet på de 400 sidorna.
Mycket intressant läsning! Särskilt sista delen om södra Afrika. Speciellt intressant också då det rör sig om delar av de flesta europeiska stormakternas göranden och låtanden strax innan det historieomvälvande Världskriget vars första del startade för 100 år sedan. Boken ger en inblick i den koloniala och socialdarwinistiska hållning som rådde och fortfarande är för handen mer än vad vi tror i både samhälle och kyrka.
Baksidestexten lyder:
Uppdelningen av Afrika är en av de mest genomgripande händelserna i modern historia. Så sent som 1880 var Afrika en okänd kontinent för européerna. Knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden från denna dramatiska tid.
Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Henk Wesseling är briljant i sina analyser av koloniseringen. Enligt honom är det mest chockerande med uppdelningen av Afrika inte att den genomfördes utan att den gjordes med sådant lättsinne.
Pocketböcker är billiga!
Köp och läs!
matad helg – film
Fredag kväll var vi på bio, madammen i mitt liv och jag. Bio betyder oftast resa till Luleå. Vill man se en speciell film på Forum-biografen i Älvsbyn gäller det att passa det datum och det klockslag filmen visas. Har man förhinder vid ett sådant celebrert tillfälle blir det att resa.Med bagaget specialinköpta kaffebönor, en beställd bok och en påse frusna lingon ämnade att bli sylt stack vi till stan. In till yngste sonen – förkyld – med varorna och sedan efter en stund in till centrum för krubb och film – Noah med Russel Crowe i huvudrollen.
Varför den filmen? Svar: När det görs storfilm som tydligt anknyter till ett Bibeltema är det som präst näst intill ett tjänstefel att inte se filmen – hurudan den än är.
Jag fann filmen intressant.
Det är inte mycket material filmmakarna har att gå på när man ska göra mer än två timmar av bara ungefär fem kapitel i Första Mosebok plus en liten snegling till det som berättats innan. En del koka-soppa-på-en-spik blir det men ändå är det intressant trots att man hemfaller åt ett par sentida Hollywoodschabloner. En sådan är när de kryptiska jättarna – som berättas om i början av Första Mosebokens sjätte kapitel och som man egentligen inte vet vad som åsyftas i texten – blir någon sorts sten-transformers. En annan är en utdragen stridsscen som blir bara så lik slaget på Pelennor i tredje Sagan-om-ringen-filmen.
Men jag fann som sagt ändå filmen intressant i sitt sätt att behandla vad man kallar en myt. En myt är just vad berättelsen om Noa är på religionsvetenskapliska. En myt betyder då inte som i dagligt tal lögn eller svammel eller betydelselöst påhitt utan värde utan tvärtom: en oerhört betydelsefyll berättelse – fiktiv eller verklig – som berättar hur det är när det är som det är. Mytens intresse ligger inte primärt i vad som faktiskt ägt rum, alltså hur det kom sig att det blev som det blivit, utan är just en story om hur det är.
I Bibelns berättelse om Noa, arken och floden visar författarna på hur Gud ser på sin skapelse och på människans ondska – samt ger en betydelse till regnbågen. Det är mytens innehåll. I filmen finns detta med i en för vår tid ekologiskt miljöanpassad form. För mig gjorde filmen brottningen mellan rättvisa och barmhärtighet väldigt tydlig – i sanning ett teologiskt och existentiellt ämnesblock av rang och centrum i många myter.
Research hade gjorts. Om de ovan nämnda jättarna har man till exempel valt namn och beteckningar från Första Henoksboken. Den är – läste jag i en bok – en apokryfisk judisk text som troligen skrevs runt år 110 före Kristus. Den har inte status som helig text vare sig inom judendom eller kristendom (utom i Etiopien) men i filmen är material därifrån med. Sådant tycker jag är kul.
Visst kan man reta sig på ändringar jämfört med Bibeltexten. Av Noas söner är det bara Sem som förses med kvinna att eventuellt fortplanta sig vidare genom. Händelserna kring detta förstärker dock filmens brottning och visar hur den å Guds vägnar fanatiske rättvisenitiske gubben Noak till syvende och sist måste kapitulera inför sin egen – och Guds – barmhärtighet.
En sevärd film – men ingen statyett-samlare. Sems fru alias trolleri-tjejen i Harry Potter var den sötaste av de få kvinnliga aktörerna och får därför bildpryda inlägget. Alternativet hade varit Sir Anthony Hopkins som Noas farfar Methusalem – han som i den mogna åldern av 969 år ändå inte fick dö i stilla ro utan blev dränkt. Valet var enkelt.
vv04 – arbetspendling
I ett par av de senaste inläggen har jag nämnt boken Lannavaara-missionen och Læstadianismen.som jag hittade i bokhyllan på Gammelgården här i Björkliden. Då de väloljade dragbanorna stannar redan 16.00 och utförsåkningen med detta kan ställas helt åt sidan har jag om kvällskulorna läst berättelsen om ett mycket speciellt missions-initiativ för ungefär 150 år sedan – missionsskolan i den lilla avkroksbyn Lannavara mitt mellan obygden och ingenstans. En prinsessa .av huset Bernadotte tog initiativet till förmån för evangelisation i den samiska nomadbefolkningen och alltsammans utvecklade sig till ett mycket intressant stycke lokal kyrkohistoria. Boken tecknar detta på ett grundligt och intressant sätt och ger på sina drygt 200 sidor i förbifarten god inblick i och kring den Læstadianska väckelsen under inemot 40 år.Till vad gagn har detta idag? Tre svar kan ges:
Ett: Majoritetssamhällets hållning till etniska och språkliga minoriteter.
Det är ganska förvånande hur de olika attityder som då fanns från det kulturbärande svenska storsamhället och brottningarna mellan åsikterna liknar situationen av idag. Då handlade det om urbefolkningen, idag mest kring olika invandrargrupper. I vissa avseenden verkar vi inte ha kommit någon vart.
Två: Majoritetskyrkans hållning till en religiös minoritet.
I förhållande till den Læstadianska väckelsen kan det idag låta precis som för mer än 100 år sedan. Och väckelsen själv kan idag låta då. Majoritetskyrkan – då statskyrka – var kluven i sin hållning. Högre upp i de kyrkliga maktpyramiderna och på avstånd misstrodde man väckelsen – eller ignorerade den – men lokalt och i regionen fanns präster som samverkade med predikanterna till folkets fromma. Väckelsen själv hade också två tendenser – samverkan med kyrkan eller övertygelsen om att de var de ”riktiga kristna”. På något vis är dagens läge bara en repris av gårdagens. Ingen lär sig nåt!
Tre: En oväntad person kan betyda mycket.
Lapska Missionens Vänner anställde en person utifrån – dalmasen August Lundberg – som med sitt lyssnande sätt, sitt stora tålamod och sin enorma arbetsnit blev oerhört betydelsefull. Han blev föreståndare för Missionsskolan men sedan den en bit in på 1900-talet lagts ned kom han att på heltid predika bland samer och nybyggare. Varje år arbetspendlade han inom hela området innanför den gula ramen på bilden. Här bör man minnas att det hela utspelade sig på häst-och-släde-åldern – på vintern ren-och-ackja-åldern – och att området näst intill i sin helhet låg bortanför skylten Här slutar allmän väg. I början av hans tid hade gruvorna nära den gamla kyrk- och marknadsplatsen Gellivaare ännu inte öppnats, Kiruna var inte uppfunnet, järnvägen låg i framtiden. Ändå färdades han vida omkring och samlade dem som bodde i små byar och samevisten till gudstjänst och själavård i Læstadiansk anda. I sanning en märklig man besjälad av en evangelisk tro och engagemang för sina medmänniskors eviga väl.
Särskilt den tredje av punkterna ger tillfälle till tankar under skidåkning en vårvintervecka i solen. I sanning en märklig man, efterföljansvärd på många sätt. Och utmanande i en tid då kyrkan medvetet drar ner och krymper sitt slit – förutom att hon förslappas i tilliten till Försoningen.
Boken kan fjärrlånas på bibliotek. ISBN 91-22-01347-4
i krimkrisens skugga
Regelbundna och/eller då och då återkommande läsare av denna min blogg märker att världs- och storpolitiska frågor inte får nämnvärt utrymme. Egentligen inte politiska frågor över huvud taget vare sig de utspelar sig på lokal, regional, nationell eller internationell nivå. Det finns en kategori för politik men den är inte ofta använd. 18 av förra årets 182 inlägg hamnade där*. Alla dessa 18 berörde situationen i Palestina-Israel med omnejd. Flera av dem var inget annat än översatta artiklar från den israeliska tidningen Haaretz**.Det betyder inte jag är ointresserad av politik. Långt därifrån. Jag följer ganska noga vad som timar och sker både här hemma och annorstans men jag skriver inte mycket om det. Det blir få inlägg i den kategorin. Inte ens detta inlägg hamnar där.
Imperier – Världsherraväldets logik från Romarriket till Förenta Staterna är titeln på en bok jag fick i julklapp av äldsta dottern, som liten kallad Snuppan. Fast jag fick den inte i julas utan en bra bit efter jul i samband med den allmänna paketdistributionen i samband med att den äldre av hennes småbröder – Hattifnatten – fyllde år i slutet av förra månaden. Med den gåvotajmingen visar tösen att hon väl axlat sin äldsta morbrors roll som klanens senpaketare.
Herfried Münkler heter författaren. Enligt baksidestexten är han professor i statsvetenskap vid Humboltuniversitet i Berlin. Det han skrivit är inte vad jag när jag fick de 300 sidorna i min hand först trodde – en intressant berättelse om olika imperiers uppgångar och fall. Baksides texten ger en aning om innehållet.
Herfried Münkler tecknar ett panorama över världshistoriens olika slags imperier: över sjöriken och landsbaserade imperier, handelsimperier och militära välden, imperier som bygger på territoriell kontroll och sådana som bygger på kontroll av flöden av människor, varor och kapital. Han diskuterar orsakerna till imperiers uppgång och fall, till deras olika grad av varaktighet och stabilitet och försöker destillera fram en »världsherraväldets logik». Mot denna bakgrund analyseras USA som imperiemakt och vad som krävs för att Europa ska kunna hävda sig som en självständig politisk kraft.
Kapitelrubrikerna visar också att det handlar om analyser av orsaker, verkningar, gemensamma och särskiljande drag och annat relevant.
1. Vad är ett imperium? Sid 11.
2. Imperium, imperialism och hegemoni: nödvändiga distinktioner. Sid 31.
3. Stäppimperier, sjöriken och globala ekonomier: en liten typologi över imperier. Sid 67.
4. Civilicering och gränsen mot barbarerna: imperiets kännetecken och uppgifter. Sid 107.
5. Imperiers undergång på grund av de svagas makt. Sid 139.
6. Imperiets överraskande återkomst under den postmoderna eran. Sid 177.
Sedan med start sid 211 nästan 100 sidor kartor, noter och litteraturförteckning.
Jag har ingen aning om hur forskardebatten går i dessa ämnen och inte heller var författaren står i den diskussionen eller politiskt – vilket jag tror spelar en viss roll. Jag fann bara boken intressant i sig. Och extra intressant i skuggan av händelserna i Ukraina och på Krim där – som jag ser det – två imperieambitioner möts: den ryska och den EUiska.
Köp boken! ISBN: 9789171732415 186 spänn på Bokus.
* Som jämförelse skrevs 20 inlägg i kategorin farfar funderar. En del av dessa anknöt till ytterligare 9 filminlägg på ANDRA BLOGGEN men då laddningsapparaturen på ett mystisk sett försvunnit och kameran därmed inte kan laddas upphörde filmandet efter sommaren. Den saken måste ju fixas inser jag nu! Ny kamera....?
** I tidsföljd handlar det om följande inlägg med antalet kommentarer angivet inom parentes: försvaga högern 19 jan (0); högern försvagad 25 jan (0); turkel-kommittén 8 feb (0); vad sker – sker nåt? 25 feb (0); ur annan vinkel 11 mar (0); den nya regeringen 16 mar (1); ditt drag nethanyahu 22 mar (0); ickehändelsehändelse 28 maj (6); rörig regering 18 jun (7); terrorvapen 23 jun (14); gravid med fred? 7 aug (2); konstig logik 10 aug (7); hämnd mot kopterna 19 aug (17); jag gör tvärtemot 24 sep (3); mosa’trampar 18 okt (3); smek & klös 31 okt (13); money talks? 27 nov (21); två artiklar – 30 dec (16).
fräsch vinkel
Käre och noble Bloggläsius!Innan jag kommer till sak vill jag inleda med en anekdot hämtad från den tid av livet då jag ingick som en tapper och välövad komponent i den svenska krigsmaktens led. Den tiden började med grundlump vid arméns ryggrad – Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden. Där och då gavs jag förutom en även civilt nyttig kompanisjukvårdarkompetens en mer isolerat militärt nyttig förmågan att i sträng kyla skidtolka sovande. Som GU-soldat var detta inte så farligt enär den långa tiden i kronans vadmal gjorde mig ganska van vi tockena ting.
Vid det första repmötet några år senare övades vi vidare intill den grad att vi i uniformer utklädda rationellt tänkande civilister helt frankt satte oss. Kompani Rudolf Johan gjorde myteri när det ställdes inför att en hel natt i minus 35 grader förflytta sig stående på Vita blixten till något nytt UFA i avsikt att öva motanfall i för att återerövra en hjortronmyr från den lede ryssen. Just vid det tillfället var jag dock inte på plats så jag slapp ta ställning till om också jag skulle myteria och sälla mig till de sjutton man som framhärdade till den grad att de transporterades bort, vaktades av värnpliktiga med skarpa vapen och så småningom ådömdes dagsböter i civil domstol.
En militär enhet av denna tänkande kaliber kan naturligtvis inte tillåtas bestå. Defatismens ”dålig anda” måste hanteras och man valde metoden att splittra ut manskapet till en massa andra kompanier inom totalförsvaret – något jag misstänker kan sprida andan och därför löper risken att vara en i grunden kontraproduktiv åtgärd. I vart fall innebar det att vid nästa repmöte fanns inte ett bekant ansikte liksom att både lokalisering och uppdrag helt annorlunda. Från tält i frusen skog och myr mellan Övre och Nedre Soppero längs vägen mellan Kiruna och Karesuando befanns vi nu ligga i fasta värn längs E4-an bortom Kalix härifrån sett. Målet var dock samma: Bromsa ryssen!.
Du Strömbergsson – den där Predikaren. Visst är det en dyster jävel?
Orden kom en kväll under det repmötet. Jag och han som sade dem var på väg från telefonhytterna tillbaka till förläggningsbaracken. Han som sade var en till 08-området utflyttad Norrbottning som senare under samtalet beskrev sig själv med orden: ”Jag vet Vägen men går den inte”, en självutsaga som röjde uppväxt i och god förtrogenhet med den laestadianska väckelsens förkunnelse- och själavårdskultur. Han visste och fattade trons innehåll men omfattade inte tron för egen del. Tar man det på latin vilket ingen gör hade han fides quae men inte fides qua – men Predikaren i Gamla testamentet hade han läst.
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
Så lyder vers 12 i 12:e kapitlet i den nämnda Bibelboken – i 1917 års översättning. Citat ligger bakom denna bloggs kategori Predikaren 12:12 under vilken jag sorterar in berättelser om och rekommendationer av böcker jag läst. En och annan bok kan hamna under Exe-geten bräker men flertalet hamnar under Predikaren 12:12.
Hamnade var ordet, sa Bill. Placerades där sa Bull. Orden står i förfluten tid!
Jag läste mycket mer förr då det vardagliga tjänande på folkhögskolan både krävde och medgav det. Arbete i församling har senaste året visat sig vara lika omfattande som på den förra tjänsten men är mer mångfacetterat och tankeupptagande. Därför har fokuseringen på att läsa speciella böcker inte varit lika lätt och det har blivit glesare mellan inlägg av den typen men nu kan jag äntligen säga: Jag har läst ut en bok!
Boken är Påvarna – två tusen år av makt och helighet av Göran Hägg. Han är inte teolog, inte ens historiker utan litteraturvetare, men han skriver flyhänt, informativt och tankeväckande i saken. Det är nyfikenhet som driver honom – och fascination, rentav nykter beundran. Hans jämförelser mellan den Katolska kyrkan och den fundamentalism och sekulära liberalism man kan hitta hos protestanter mynnar ofta ut i en fräsch vinkel av riktigt klarsynta slutsatser till fördel för Rom..
Bokens baksidestext lyder:
I februari 2013 förvånade Benedictus XVI världen med beskedet att han beslutat abdikera vid månadens slut. Sist en påve avsade sig titeln var år 1415.
Vad kan historien lära oss om den andliga superkraften Vatikanen, vår världs äldsta institution? Vad kan vi förvänta oss av framtidens påvar? Har Vatikanens inre krets insett att vår moderna och medieintensiva värld behöver mer kraft än åldriga påvar kan uppbåda?
Den här boken berättar historien om påvedömet, från kyrkans grundare Petrus fram till i dag. Hur har Vatikanen kunnat överleva alla samhällsomvandlingar, och inte minst alla kriser och skandaler inom kyrkan? Hur kommer det sig att kyrkans betydelse rentav ökat?
Göran Häggs Påvarna är ett nyfiket försök att förstå det livskraftiga och välorganiserade påvedömet - såväl dess andliga innehåll som dess världsliga organisation.
Läs den och bli bildad. Den finns i pocket!
112 teser
För snart 500 år sedan spikade en systemkritisk men kyrkolojal munk upp 95 teser på en kyrkport. Munkens – Luthers – avsikt var inte att splittra kyrkan. Han ville få till ett samtal om att återforma* den från en maktstruktur som ovanifrån och av nåder gav avlat – efterskänkte tid i skärselden – till att åter bli vad den var tänkt att vara, en kanal till alla människor för Guds befriande liv, förlåtelse, nåd och kärlek.Ärligt talat måste jag med en skammens rodnad upp in emot hårfästet erkänna att jag inte memorerat de 95 teserna. För mycket länge sedan läste jag dem i en av de volymer Lutherskrifter i urval som jag genom bulvan** införskaffat på ett antikvariat i Stockholm. Det minns jag att teserna inte handlade om kyrkoråterformering över hela linjen utan rörde sig om ett ganska speciellt ämne – avlaten och den senmedeltida botkommers som syftade till att dra in pengar till påven. Jag gavs också – vad jag minns – intrycket att den gode Martin i sina teser ibland upprepade sig och tog om saker en del. Ändå var teserna viktiga och avgörande i och med att de utmanade den rådande maktstrukturen i kyrkan.
I dokumentet Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring finns 112 teser. Eller stycken. Eller korta paragrafer. Likt de 95 handlar de inte om allt och det förekommer en del omtuggningar men de är för den skull inte mindre viktiga.
Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring är ett dokument som antogs av Kyrkornas Världsråd förra året och som utmanar rådande kyrkliga strukturer på ett intressant sätt i de begränsade fälten mission och evangelisation. Riktigt god läsning.. Och utmanande. Inte minst för dem som i valet till hösten till skillnad från mig avser att rösta på något politiskt parti som tror på och bekänner sig till tanken på att kapitalismens marknadskrafters är något att omhulda och satsa på. Dokumentet definierar sådant rätt och slätt som demoniska livsnedbrytande Mammon-inslag i vår värld – typ.
Men är inte Kyrkornas Världsråd en maktstruktur? torde någon fråga. Faktiskt inte. Världsrådet är inte en överkyrklig instans med makt. Makten finns i olika kyrkor och samfund. I Världsrådet samverkar kyrkor och samfund men rådet har ingen makt över sina medlemmar – förutom makten att med ord tala sanning och bland annat gissla avarter samt visa vägar vidare.
I pdf-format kan man ladda ner de drygt 50 sidorna här. Gör det. Läs och begrunda vad som sägs om Jesus, den Helige Ande, mission och evangelisation idag. Bra och tänkvärt. Och enormt fromt! Presentationstexten bjuder jag på:
Tillsammans för livet – det är den inbjudan som Kyrkornas världsråd genom det nya missionsdokumentet vill ge till kyrkor i hela världen. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd vill genom att översätta dokumentet till svenska erbjuda större möjligheter att använda det i ett svenskt sammanhang.
Missionsdokumentet inbjuder oss att samtala och reflektera över hur vi som kyrkor och kristna lever i mission. Hur vi i ord och handling berättar evangeliet, antingen det handlar om Jesus som befriaren eller om ansvaret för skapelsen.
Dokumentet konstaterar att mission inte främst handlar om att öka kyrkornas medlemstal utan om hur kyrkan på olika sätt förkroppsligar Guds frälsning i världen.
Majoriteten kristna lever idag i Asien, Afrika och Latinamerika. Mission är inte längre enbart något som sker från en kontinent till en annan, utan är en angelägenhet för alla kristna överallt. Missionens riktningar finns inom länder och kontinenter och mellan länder och kontinenter.
Det föränderliga landskap som kyrka och mission lever i kräver förnyat tänkande och nya sätt att arbeta. Mission tillhör kyrkans väsen och tar sig många uttryck. Vilka beror på de sammanhang det handlar om.
Jag läste dokumentet på tåget på väg till Luleå stifts internationella konferens där jag tänkte att detta år bara skulle så att säga flyta med. Så blev det inte. Vips befann jag mig i uppdraget att till engelska för ett par av de internationella gästerna tolka vad som sades på svenska under inledningsgudstjänsten i Tegs kyrka. Inte en sådan tolkning då den som skall tolkas håller käft när översättningen sker utan simultant genom headset och andra tekniska attiraljer. Svettigt! Did it make any sense? frågade jag efteråt. Yes! Svarade artigt representanten från Norwich stift i England och den Liberianske biskopen. Snacka om att jag var trött i skallen.
* Ordet återforma måste vara den ordagranna översättningen av reformera.
** Bulvanen var den i dessa yttersta tider bloggaren tobbe lindahl – länk långt ner till höger. Till detta kan sägas att för närvarande är denna Luther-litteratur packad i låda och i förvar på kallvindan. Bör rimligen tas fram och läsas inför reformationsjubileet om ett par tre år.
shadow of violence
Det var en riktigt tråkig bok! Pastor in the shadow of violence – Gustavo Gutiérrez as a public pastoral theologian in Peru in the 1980s and 1990s alltså. En doktosavhandling av Olle Kristenson. Han och jag var kurskamrater på teologen i Uppsala i början av 1970-talet vilket i och för sig är kul. Av folk man känner dedicerade böcker, doktorsavhandlingar och andra, ger en extra intellektuell tråkig touche åt bokhyllan.
Per definition är doktorsavhandlingar tråkiga. Det hör till genren och är inget att göra något åt. Torrt och systematiskt presenteras ett problem, analyseras texter eller annat material och dras slutsatser. Alltsammans är lika underhållande som att titta på när färg torkar.
Det var en ofantligt intressant bok!
Att ta del av vad den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez sa och skrev mitt i en tid av skarpa sociala, ekonomiska, politiska och militära konfrontationer under 80- och 90-talen kan på ett sätt verka avlägset. För gamla uvar som jag som minns den tiden faller dock många bitar på plats och stora minnesluckor stängs. Boken ger inblick i hur en pastoralt själavårdande och församlingsbyggande praktisk teologi formas av tre besläktade men samtidigt olika synsätt. Där finns ett radikalt politiskt och lite vänstrigt sätt att tänka och ett liberalt politiskt tankemönster med demokrati och mänskliga rättigheter i fokus. Tillsammans med god katolskt teologi – som i dessa stycken är allmänkristen – skapas en mycket intressant tankefläta.
Det är dessutom en nödvändig bok!
Samhällsproblemen här hemma i Svedala är i jämförelse med Latinaamerikas som sardin-hostningarna i relation till jordbävningar. I proportion är vår fattigdom, marginalisering, utanförskap och liknande av mycket lindrig grad. Dock finns allt sådant också hos oss och öch ökar i den nuvarande tiden då marknadsekonomins driver sitt ohämmade spel intensivt coachat av den sittande regeringen. Problemen och klyftorna växer och antalet människor som kommer på undantag och hamnar på efterkälken ökar. Fler och fler känner vanmakt och hopplöshet inför framtiden. Att då som kyrka lägga sig till med ett befrielseteologiskt synsätt är helt nödvändigt just för att kunna vara kyrka.
Befrielseteologi räknar inte med överklassen och inte heller med den medelklass som dominerar Svenska kyrkans både ledning och fotfolk. I stället är det en teologi av, hos, genom, med och för dem som är nederst, dem som inte har plats i välmåendets villa-vovve-volvo-tillvaro. Det handlar om en teologi av, hos, genom, med och för flyktingar, invandrare, outbildade, arbetslösa, hopplösa i betydelsen de som saknar hopp, funktionshindrade, ungdomar – name it. En teologi nedifrån.
Min egen tillvaro är just välmåendets villa-vovve-volvo – dock utan vovven. Därför inspireras jag och måste låta mig inspireras och påverkas av teologiskt tänkande från Latinamerika, Mellanöstern och Afrika – Asien har jag (ännu) inte läst.
Jag fick Pastor in the shadow of violence av författaren. Gratis. Du, noble Bloggläsius kan också få boken gratis, fritt och för intet. Klicka bara här kommer du till en presentation. Skrolla ner till FULLTEXT01 och klicka där så kommer alla 270 sidorna i en enda maffig pdf-fil att läsa och begrunda.
1721-1830?
För en tid sedan läste jag ut – nåja! – det femte bandet i verket Sveriges historia utgivet på Nordstedts förlag. Det är en riktig tegelsten på över 630 sidor som jag faktiskt fuskade lite med på slutet. Därav frågetecknet i rubriken samt ordet nåja! i första meningen. Från sidan 500 ungefär fuskade jag skamligt nog en del och avstod från att noga läsa igenom alla detaljer i vad som där berättades om konst, arkitektur, teater, musik och litteratur. Vet dock nu att och var det finns vetande i de sakerna att hämta om jag skulle vilja veta.Annars är ju historia alltid åtminstone småintressant, faktiskt ofta väldigt intressant.
Baksidestexten ger en god presentation av huvuddragen i band fem:
Sjuttonhundratalet var ett sekel fullt av försök, högtflygande planer, vittfamnande reformförslag, udda idéer och nya visioner. Frihet var seklets ideal och man provade nya vägar, i teorin såväl som i praktiken. Sverige utvecklade en avancerad folkrepresentation och toleransen ökade för olika uppfattningar i politiska och religiösa frågor. Livet i fredstid gav nya möjligheter.
Resandet blev på modet som aldrig förr, men Ostindiska kompaniets import av lyxvaror väckte en häftig debatt om moral och livsstil. Naturaliekabinett och kuriosasamlingar vittnade om att naturen stod i fokus för intresset som både nytta och nöje. Vetenskapen blomstrade med Linné i spetsen. Glas och porslin började tillverkas och småskalig industri startades runt om i landet. Konst och kultur premierades vid Gustav III:s hov. Cajsa Warg spred kokkonstens dofter och Bellman skildrade stadslivets charm och misär.
Samtalet blir sjuttonhundratalets existensform. Nya röster hörs på kaffehus och krogar, i politiska diskussioner, i pressen och den framväxande offentligheten. Men mycket skedde i skymundan, i brev och dagböcker eller i handskrivna pamfletter som undgick censuren. Källorna skildrar var-dagen, men också intresset för ockultism, alkemi och ordensväsende. Under seklets gång växte en ny tid fram i människors tankevärld.
I inlägget 1600-1721 av den 7 december förra året kan du, käre Bloggläsius, läsa om fjärde bandet samt i slutet hitta länkar till nummer tre, nummer två och nummer ett.
vv06 – nytt lutherbruk
Tro inte det beror på att jag vill slippa fjäll, friluftsliv och familjemedlemmar. Det är inte därför jag pustar ut. Lättnaden kommer av att mail-biljetten fungerade och tåget gick i tid 11.48. Oro har fyllt mitt sinne hela förmiddagen då jag alltid fruktar att det skall bli något sorts tekniskt mackel med alla moderniteter som nu finns. Förr i världen var jag trygg. Då köpte man en biljett av papp eller papper av en levande person som satt bakom en lucka. På tåget följdes detta upp av att en annan person stansade hål i sagda biljett. Så är det inte nu. Via datorn köper man sin resa och färdtillståndet hamnar via sms i telefonen – hoppas man – och på tåget inspekteras detta förstrött. I förväg är man inte säker på mer än att pengarna flugit ur kontot genom en betalning man bara knappat in.. Tacka vet jag kontantuppräkning! Då känns det att det svider.
Jag är alltså på resa hem från min vår-vinter-semester ett dygn innan de andra eftersom jag har arbetsuppgifter i morgon. I ca sex timmar kommer jag nu att fundera, skriva, läsa och gissningsvis också tuppa av en och annan gång. Direkt förberedelse av vad jag skall säga som Beredelseord i Mässan i morgon i Älvsby kyrka får dock anstå till i kväll eller i morgon bitti eller rentav i själva gudstjänsten. Troligen blir det det sistnämnda alternativet för att orden och det Bibliska budskapet skall bli optimal färskvara just där och då med de människor som är på plats.
Detta sista – att det Bibliska budskapet blir färskvara med de människor som är på plats – är att göra så kallad kontextuell teologi. Det är en viktig sak. Extremt viktigt blir att hela härligheten vare sig det är frågan om muntlig förkunnelse, böcker, artiklar eller annat då så att säga ”fäster i bägge ändarna”. Det skall vara Bibliskt och troget den kristna Kyrkans tro och samtidigt aktuellt och relevant i den tid som är. Här fuskas en hel del på lite olika sätt. Vissa – också jag – är så mån om att vara klassisk i både sak, ordval och åtbörder att begripligheten riskeras för dem som inte behärskar jargongen. Andra söker att så till den milda grad gå tidsandan och trendsätteriet till mötes att centrala Sanningar kommer bort.
Boken Our Shared Witness – A Voice for Justice and Reconciliation som jag läst under vistelsen i Björklidenär ett bra exempel på god kontextuell teologi. Författaren Munib A Younan är biskop i ELCJHL – Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Den är en av världens minsta Lutherska kyrkor men dess biskop är för närvarande ordförande i Lutherska Världsförbundet och bokens baksidestext presenterar honom med dessa ord:A bridge-builder. An ambassador of reconciliation. A prophetic voice, speaking truth to power. An advocate for justice, peace, and non-violence. A witness to the liberating Gospel of Jesus Christ. A servant for the suffering.
Om boken sägs sedan:
As you will read in this collection of sermons, speeches and writings, Bishop Younan’s theology is contextual – deeply rooted in his daily reality as a Palestinian Christian – while at the same time being universal – offering insights and principles that apply to other situations in vastly different parts of the world.
Given the tragic history of failed Israeli-Palestinian peace efforts, it would be easy to become pessimistic, discouraged, and even bitter. But Bishop Younan is full of hope, the hope that comes from a deep faith. This is the testimony of a man liberated by God´s grace, working for a just, peaceful, and reconciled world.
Boken är en antologi på drygt 200 sidor, inte en löptext. Det innebär att man då och då tycker Detta har jag läst förr! men det beror ju på att han sagt samma eller liknande sak i ett annat föredrag eller en annan artikel som finns i boken. För egen del fann jag särskilt ans resonemang kring Luthersk rättfärdiggörelselära intressant och utmanande. Ofta har den enbart förståtts som något som gäller individer och deras Gudsrelation. Younan tillämpar Rättfärdighetstanken och Försoningen, Ordet och Sakramenten också på samhälls- och konfliktsituationer. Det är ett för mig inte ett helt nytt men ändå intressant, annorlunda och utmanande Lutherbruk.
Köp boken! Och läs den!
boken gränslandet
Det var måndag kväll jag senast skrev något här på bloggen. Egentligen var det inte då ens frågan om ett eget skriveri utan bara en översättning av en utomländsk artikel om den svenska skolan. Författad text ur egen fatabur är det mer än en vecka sedan jag plitade fram. Kanske är det därför dags nu. Börjar liksom bli lite bloggnödig.När jag ser tillbaka i min kalender finner jag att sedan jag sist skrev har följande hänt förutom att hästpenicillinet jag drack uppenbarligen verkat till hälsans återställande och vädret varit kallt och soligt:
- Lördag 9 mars: Dopgudstjänst samt genomläsning av boken Gränslandet.
- Söndag 10 mars: Familjegudstjänst 16.00. Mysteriemässa 18.30.
- Måndag 11 mars: Resa till Luleå för Teologiskt fönster utifrån boken Gränslandet. Hembesök på kvällen.
- Tisdag 12 mars: Uppgiftsfri dag. Under det fritidliga nätsurfandet fann jag att en gammal ungdomsligekumpan – inte bloggkompisen tobbe lindahl – till min söndagsstatus-uppdatering om de kommande gudstjänsterna ställt följade kommentarfråga: Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken, eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner? Svarade omgående där på Fäjjan: Detta skall jag besvara långrandigt och mångordigt i ett kommande blogginlägg!! men gjorde inte det då. Skrev i stället under viss vånda en kommentar till ett inlägg och en Gränslandet-diskussion på bloggen sandahl trampar på.
- Onsdag 13 mars: Kollegium, planering, sorgehusbesök, mer planering, konfirmander. Konstaterade dessutom att min kommentar hos Sandahl hos och av honom skapat ännu en bloggpost som jag om kvällskvisten kommenterade.
- Torsdag 14 mars: Förberedelsearbete samt ungdomsgrupp på kvällen.
- Fredag 15 mars: Förberedelser på kort och lång sikt samt Begravningsgudstjänst 13.00 följt av läsning mm innan pianostämmaren lämnade kyrkan och jag kunde låsa och gå hem.
Luleåbiskopens lilla bok Gränslandet nämndes ett par gånger ovan. Jag vill ge den ytterligare några rader. På förlagets hemsida presenteras boken bland annat med dessa ord – observera mina understrykningar:
Med serien Ärkebiskopens fastebok erbjuder Verbum Förlag och ärkebiskop Anders Wejryd ett material för fördjupande samtal i fastetid.
Inför denna första bok i serien har ärkebiskopen bett Hans Stiglund, biskop i Luleå stift, att skriva. I Gränslandet tar biskop Hans oss med på en resa, från barndomens gränsland och uppväxten vid den finska gränsen, in i vuxenlivet och frågor som rör gränsdragningar på både teologiskt och relationellt plan.
Ärkebiskopens fastebok är en årligt återkommande möjlighet att bjuda in till olika typer av samtalsgrupper och studieverksamhet under fastan. Innehållet i boken är inte bundet till fastetidens söndagar utan gör det möjligt att använda boken under andra tiden på året också, t ex under allhelgonatid eller julfastan.
Sensus studieförbund har gjort samtalsfrågor till boken.
Hos en del jag på olika sätt kommit i kontakt med – fler än den ovan omnämnde Dag Sandahl – har boken väckt kritik. Man har framfört uppfattningen att boken är grund, icke-intellektuell och har brister i analys eller liknande. Det kan jag i och för sig hålla med om men begriper inte vad det är att vara upprörd över. Tycker kritiken en liten smula jätteorättvis. Bokens avsikt är tydligt utsagd i det jag strök under och för varje läskunnig är det tydligt att den inte ger sig ut för att vara en stringent teologisk analys skriven för att pressa hjärngymnastiken hos yrkesteologer. Det är lika smart att vara misslynt över att den inte är sådan som att att vara arg på telefonkatalogen för att den inte har uppgifter om folks taxerade inkomst, något man ju måste ha en annan bok för att få veta. Gränslandet är just och enbart en grupp livsberättelse-episoder skrivna för att stimulera enskild eftertanke och samtal i grupper. Givetvis skall den då bedömas som en sådan. I det stycket fungerar den!
Till detta tycker jag boken är intressant rent personligen. Jag har känt Hans Stiglund sedan gymnasietidens KGF-läger som gav ungdomar från Luleå och Haparanda och andra orter tillfälle att mötas och tillsammans växa och formas i tro. I Stiglunds livs- och utvecklingsstory känner jag igen mig själv då jag ju faktiskt genomgått en ganska parallell utveckling i många men inte alla uppfattningar och attityder – men det är liksom en bisak.
Så käre Bloggläsius: Skaffa och läs boken Gränslandet. Och fundera över dina egna tidigare och nuvarande gränser. Det blir du inte dummare av.
inte sanningen tack!
För att inga tvivel skall råda:
Jag är hemma nu! Inte på jobbet!
Fritidsbloggar alltså på egen tid.
Förra veckoslutet gjorde vi en snabbresa södderövver. Till Shwärje som det uttrycks i Sara Lidmans böcker. Egentligen han var det strax efter jag skrivit förrförra inlägget ny gåta och länk som det bar iväg till Luleå för flygresa till Arlanda. Vi var inget stort sällskap. Bara madammen och jag . Vi skulle på bröllop någonstans på vischan utanför Enköping. Yngsta guddottern handlade det om. Samt en gosse alternativt unge man hon hittat. Gudfadern – alltså jag – var ombedd att viga*.
Flyg till Arlanda, alltså. Hyrbil. En liten rackare. Obetydligt större än en ryggsäck. Övernattning på hotell nära flyget för att så om lördagsmittpådagen snoka sig fram till Torstuna kyrka. Vigsel samtidigt som TV sände JVM-finalen i hockey. Något blev alltså offrat för att se till att de unga tu blev rejält gifta.
Sedan kalas efter alla konstens regler innan hyrsäcken rattades tillbaka till hotellet vid Arlanda, suss och hemresa mitt på söndagen.
Vad har detta med rubriken att göra?
Jo – det skall jag tala om. Nu. Här. Nu.
I julklapp fick jag böcker och en av dem var med som flyg- och hotellitteratur. Riktigt intressant sak om en nästan bortglömd terroristmördad svensk. Inte Palme för han är inte glömd. Inte heller Raoul Wallenberg eller Dag Hammarskjöld – men med dem finns likheter. Den nästan bortglömde liknar Wallenberg i det att han var engagerad i att få ut förintelsens offer ur nazi-Tyskland. Han liknar Hammarsköld i det att han innehade officiellt FN-uppdrag när han mördades.Boken heter Mordet på Folke Bernadotte och författaren Göran Burén.
Baksidestexten lyder:
Mordet på greve Folke Bernadotte i Israel den 17 september 1948 utlöste en häftig reaktion i hela världen.
När Bernadotte mördades hade han just som FN- medlare lagt sista handen vid en plan för lösning av konflikten i Palestina. Det stod snart klart att mördarna tillhörde den högerextrema Sternligan. Israels regering tog starkt avstånd från attentatet och i historieskrivningen har den fritagits från allt ansvar. Göran Burén visar med hjälp av tidigare hemligstämplade dokument att den offficiella versionen kan ifrågasättas.
Burén ställer också frågan varför Folke Bernadotte, till skillnad från Raoul Wallenberg, aldrig fått den uppskattning för sin insats som han förtjänar.
Det var bra! Läs den. Alla 270 sidorna.
Boken är saklig och materialet rikt. Tonen är också personlig och engagerad. Ibland blir det lite upprepningar och det det märks att Burén verkligen gillar Bernadotte och hans arbete med de Vita bussarna i slutet av andra världskriget, hans personliga karaktärsdrag och hans medlingsmission i Mellanöstern. Författaren jämför med Raoul Wallenberg (som han också gillar) och visar på att i det läge som då var ville man egentligen inte veta eller visa sanningen om mordet på Bernadotte. Det var som om man innerst inne ropade: inte sanningen, tack! I Israel gjorde ingen seriös utredning av Sternligeterroristernas roll** och i Sverige gjorde regeringen Erlander allt den kunde för att saken inte skulle bli en störande affär med den nybildade staten som dåförtiden erhöll total sympati från alla svenska politiska läger, främst från partierna till vänster.
Med nytt material och många år senare lägger dock Burén intressanta bitar till pusslet.
Det kan också vara värt att nämna att kungafamiljen aldrig rest till Israel...
* Andra kandidater fanns. Brudens fader är präst. Brudens faders tvillingbror alias bloggaren tobbe lindahl är präst – han har bloggat om samma bröllop här. Brudens faders lillasysters man är också präst. Dessutom fanns det bland brudparets mer jämnåriga kompisfigurer också prästvigt folk. Men det var jag som var tillfrågad – mallig!
** Med tiden kom terroristligemedlemen Yitzhak Shamir bli Israels premiärminister. Om Sternligans grundare terroristen och nazi-kollaboratören Avraham Stern som dödades av britterna 1942 kan man läsa bland annat här. Kan vara värt att notera är att terroristen senare av Israel hyllats med ett frimärke och att en stad uppkallats efter honom.
ny höjd - urkund
Den nionde i denna månad skrev jag ett inlägg om att jag nått ny höjd. Här kommer ett till. Inlägg alltså. Om en ny höjdpunkt i mitt liv. Inte magi denna gång utan något annat.Jag har blivit en urkund! Att vara urkund är min nya höjd.
Med detta menar jag inte det faktum att jag sedan urminnes tider sommaren 1978 regelbundet gjort mina inköp i den lokala kooperativabutiken. Visserligen är det på så sätt men det kvalificerar inte för statusen urkund. Inte heller har jag i dagarna till mig eller till någon annan inköpt klocka eller annan tidmätare och så blivit urkund. Nejdå! Nu handlar det om något helt annat.
På sidan 242 i boken Älvsbybygdens historia – kyrkan 200 år är jag citerad som källmaterial. Noga bestämt är det dessutom från denna min blogg citatet är taget. Och det är ett långt citat. Tjugoen rader blev det i boken. Det citerade är taget ur inlägget manifestera Jesus III av den andra juni 2006, ett inlägg som var ett i en serie som tippade över till att handla lite om ekumenik. I förbigående och som bakgrund till en annan huvudtanke gav jag en beskrivning som Uno Westerlund valt att ha som historisk urkund i sin bok.
Jo, det är Uno Westerlund som skrivit boken som Älvsby församling valt att ta fram inför kyrkans 200-års-jubileum kommande år. Som pdf-fil för påseende fick jag tidigare i år ta del av materialet som nu sedan första söndagen i Advent finns inbundet och klart och också i den formen i min ägo. Älvsbybygdens historia – kyrkan 200 år är inte Westerlunds första bok. I inlägget periferi i mitten berättade jag om hans stora mastodontverk om Sveriges historia sedd från Älvsby-byn Manjärvs horisont. I den nu aktuella boken har han återanvänt en del material och tillsammans med än mer special-kyrkligt stoff blir det en intressant berättelse om socknens, samhällets och kommunens utveckling för vilken just kyrkbygget för 200 år sedan blev en avgörande och utlösande faktor.
Och i detta special-kyrkliga stoff finns jag och min blogg – som urkund.
Om boken kan man läsa mer här.
Till detta kan sägas att dagens stadsresa för inhandlande av de sista julpaketen ställdes in. Minus 33 grader innebär att parollen skallar: Inga onödiga bilresor! Promenad på samhället gav ändå (nästan) lika många paket och betydligt mindre trängsel.
I morgon plockas dock bilen fram ur garaget för en nödig stadsresa.
Tyra och Adrian skall paketeras och klappas.
1600-1721
Drottning Kristina ansåg att hennes Sverige var fyrkantigt och inte avlångt. Sverige växte på 1600-talet ut till ett Östersjövälde och en betydande maktfaktor på den europeiska arenan. Samtidigt fanns det svenska ambitioner att få fotfäste på andra kontinenter. Hur var det möjligt att en statsbildning i periferin blev en europeisk stormakt och varför fick stormaktstiden ett så abrupt slut? Svaren ges i denna volym av Sveriges historia som även ägnar stor uppmärksamhet åt vardagen hemma i Sverige. Hur levde vanliga bönder och borgare, män och kvinnor i skuggan av de ständiga krig som fördes under en tid som i klimathistorien kallas lilla istiden. Under 1600-talet blev utmarken en viktig resurs för bönderna, när kronans krav på resurser ständigt ökade. Staten blev starkare och förvaltningen byggdes ut så att den blev den mest effektiva i hela Europa och attraktiv nog för grannstaterna att kopiera.
Ett intressant drag i Sveriges 1600-tal är öppenheten. Personer med kontakter, kunskap och kapital flyttade in och uppkomlingen kunde kröna sin framgång med ett adelskap. Religionen var ständigt närvarande och kyrkan hade en stark position i ett Sverige där den rena läran stod i centrum. Mot slutet av seklet blev kungen enväldig men det betydde inte att han fick all makt. Styrande och styrda var även i fortsättningen inbegripna i en dialog som fångat forskarnas intresse.
Detta var baksidestexten till den bok som bilden visar – fjärde volymen i Norsteds Sveriges histora. Den har legat ett tag och bara långsamt tuggats igenom. Fick den i julklapp för snart ett år sedan men i alla fall lästs igenom innan det blir dags för nästa julklappsskörd.
Historia är intressant! Inte all historia givetvis. Men mycket. Och det jag inte trodde var intressant blev det vid närmare särskådande – faktiskt. Och man blir ju inte dummare...
gammal tro!
Böcker är ett trevligt sällskap. Eller i alla fall sällskap. De är som sällskap i övrigt. Ibland valt och efterlängtat, ibland bara nödvändigt, stundom rent ovälkommet*. För några dagar sedan avslutade jag sällskapandet med en bok som jag ägt nästan ända sedan den var färsk men inte läst förrän nu. I alla fall inte ordentligt. Pluggläst med penna och linjal.
Till veckan kommer jag att resa till gränsen. Gränsen mot republiken Finland. Haparanda församling bedriver ett så kallat Gränsenprojekt bestående av en massa goda tankar. I röret – men långt fram – finns planer att precis på gränsen starta ett centrum för kontakter mellan länder, folk, språk, religioner osv. Jobba med dialoger alltså. I de kurser och konferenser man siktar på önskar men samverkan med folkhögskolan, alltså Älvsby folkhögskola som är min arbetsplats. På sikt. Troligen på ganska lång sikt. Men ändå.
En första kurs eller konferens eller möte eller vad man nu kallar det går av stapeln i slutet av veckan som kommer. Med tanken att när man går i dialog med andra bör man vara väl rotad i sitt eget kommer de två kursdagarna att beröra det som är centrum och gemensamt för alla kristna. De som skall vara på kursen är arbetslaget i Haparanda församling – om jag fattat det rätt. Cirka 20 stycken.
Vad är då det centrum och det gemensamma inför till exempel mellankristna samtal och dialoger? Vad har lutheraner, andra protestanter, ortodoxer och katoliker för gemensam plattform? Vad kan uttrycka en kristen hållning i interreligiösa kontakter med muslimer och buddister? Vad finns som jag själv som kristen kan låta min egen tanke och erfarenhet förhålla sig till när jag som det numera heter söker tolka livet? I svaret på de frågorna finns kursdagarnas innehåll.
Inför kursen har jag läst en gammal bok. Fast inte så gammal. Ungefär 20 år. Med den vidlyftiga titeln: Bekänna en och samma tro – en ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceo-konstantionopolitanska trosbekännelsen.
Boken är ett studiedokument från Faith and Order som är en del av Kyrkornas Världsråd. Mycket lärorik och informativ om den trosbekännelse alla kristna kyrkor delar även om den i praktiken inte använda lika mycket överallt. Drygt 150 sidor ganska tungsmält text – men mycket bra. Klara verba om Gud, att Jesus inte hade en vanlig mänsklig biologisk pappa, undren, uppståndelsen, sakramenten osv. Old time religion så det visslar om det. Och samkristet. Eller ekumeniskt som det heter på finspråk. Och bara 20 år gammal. Läsvärd!!
Boken är dock utgången på förlaget. ISBN 91-526-1950-8 ger ingen träff vare sig på Bokus eller AdLibris. Visst utbud av begagnade ex finns – det är bara att Googla. Klickar man på länken böcker om allt långt nere till höger kan man skriva in ISBN-numret där och fjärrlåna den via sitt lokala bibliotek. Gör det!
Kursen om Nicenska trosbekännelsen blir alltså torsdag-fredag. På onsdag skall jag leda en annan speciell kurs på skolan. Den handlar om att fira gudstjänst med andra (invandrade) kristna. Mer än 40 deltagare är anmälda – länk här. Tisdag gissar jag fylls till en del av kontakter med en luthersk präst från Liberia som skall gästa skolan i cirka en månad och på måndag kommer efter ett par lektioner 5-6 timmar att ägnas åt ett planeringsmöte i Piteå om ett stort ungdomsläger till sommaren. TEJP heter det och är en samverkan med SALT som är EFS:s undomsorganisation. Googla! Så nog har jag ett omväxlande jobb.
Vilken kategori till höger är lämplig för detta inlägg?
Skulle kunna vara Folkhögskola eftersom jag läst boken inför uppgiften att leda en två dagars folkhögskolekurs och nämnt ett och annat annat kopplat till skolan. Det skulle också kunna vara Församling då det finns en koppling till kyrklig verksamhet. Studier vore lämpligt utifrån hur jag läst boken på bilden. Farfar funderar är väl också adekvat eftersom jag är farfar men samtidigt är det ju inte riktigt farfars-funderingar det är frågan om. Det får bli Predikaren 12:12 – det handlar ju i alla fall om en bok!
* De ovälkomna sällskapen i min tillvaro är till exempel uppringande telefonsällskap som vill sälja saker till mig – kriminalromaner, försäkringsavtal, kalsonger. De efterlängtade är de som sover nu – barnbarnen Tyra och Adrian på besök hos farmor och farfar. Alla andra är strödda mellan dessa poler.
jäst efter bakning
Jag har just läst ut en bok som jag skall ge en ny chans. Jag skall läsa den en gång till ännu mer noga för att se om mina intryck stämmer. Kanske har jag misstolkat vad den säger – eller rättare sagt vad författaren säger.Författaren är Cristina Grenholm och hon är inte vem som helst. Teologie doktor och direktor i Svenska kyrkan, kallas ibland av andra för chefsteolog placerad centralt (eller långt bort) på Kyrkokansliet i Uppsala. I det avsnitt i boken där hon riktar tack åt olika håll talar hon om sina medarbetare vid Sekretariatet för teologi och ekumenik vilket i mina öron låter nästan som en motsvarighet till Katolska kyrkans Troskongregation eller nåt liknande.
Boken är en liten nätt sak om ca 120 små sidor i formatet är 145x180 mm – typ pamflett alltså – med titeln levande teologi. Jag och övriga lärare på Grundkursen har fått den som någon form av bakgrundsmaterial att läsa inför en kurs- och temadag biskopen inbjuder till med henne som medverkande och bland annat våra elever som deltagare.
Jag har alltså läst den lite snabbeligen under bussresor, pauser och strax innan jag skall sova. Jag har blivit lite brydd av läsningen. Den är pratsamt och personligt lättläst. Har jag fattat den rätt är somt i den bra och ganska självklart medan en del är genomskinligt, egendomligt ensidigt och påfallande inkonsekvent. Något är rentav falskt – faktiskt. Trots att mitt första intryck inte är speciellt positivt skall jag läsa om boken mer fokuserat för att se om jag fattat rätt. Hygglig som jag är ska jag ge den chansen – fast det kanske är för en bok som det är för en människa: man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.
Det var när jag läst ungefär tre fjärdedelar som detta blogginläggs titel flöt upp i min hjärna – jäst efter bakning. Kvarstår min nuvarande känsla efter andra läsningen skall jag bli mer mångordig.
sanning & sammanhang
Den 25 juli skrev jag här på bloggen ett stycke som fick rubriken treskeppsbasilika och berättade då om en klurig kompis som lånat mig en bok som jag ganska omgående köpte ett eget ex av. Constants in context – a theology of mission for today av Stephen B Bevans och Roger P Schroederom är nu genomläst i sin helhet. Redan efter en knapp fjärdedel av de 400 sidorna gav jag den i det nämnda blogginlägget bedömningen förskräckligt intressant. Jag gav då också följande beskrivning:De två författarna – katoliker i USA – nämner i inledningen några ämnesområden som alltid och överallt funnits och finns med i den kristna kyrkan. Dessa konstanter eller sanningar är om man använder de engelske orden: Christology (hur man ser på Jesus), Ecclesiology (kyrkosyn), Eschatology (människans och tillvarons slut), Salvation (frälsningen), Anthropology (människosyn) och Culture (den samtida och lokala kulturen).
Med rötter redan i fornkyrkan visar det sig att dessa konstanter eller sanningar beskrivits på varierande sätt i olika kontexter och sammanhang och att man kan skönja tre varierande tendenser eller betoningstyngdpunkter genom hela historien och i olika geografier.
Vad gäller tendenserna i teologi och synsätt så behandlas och definieras i del ett.
Författarna talar där om något de kallar Typ A och härleder den till fornkyrkan i det Rom-kulturella Kartago och Nordafrika med teologer som Tertullianus och Augustinius. Dessa har genom århundraden fått sina efterföljare i främst den västra delen av kristenheten med latin som kyrkospråk, alltså den Romerskt-katolska kyrkan och sedan den ur den kyrkan avknoppade protestantismen.
En Typ B är lite annorlunda och har det hellenistiska Alexandria som bas bland annat med teologen Origines. Den nyansen får sin fortsättning – om jag fattat saken rätt – från början främst inom de ortodoxa kyrkorna men kommer kvantitativt att sjunka tillbaka då flera av dessa från och med 6-700-talet hamnar inom och under Islam rent politiskt.
En Typ C har Antiokia i Syrien med en mer semitisk kultur som bas och kom att spridas östvart ända till Kina innan den också kom att hamna som minoritetskyrkor inom eller bortom den muslimska världen. Irenaeus anges som en C-teolog.
Detta var en sammanfattning av inledningsdelen så som jag begrep saken. Givetvis rör det sig inte om radikalt skilda och motstridiga spår. Det handlar snarare om en fläta med tre trådar som på olika sätt och med olika betoningar satts samman på lite olika sätt i olika sammanhang och tider. Under 200 sidor tecknas i del två den missionshistoriaen under åtta tidsepoker och för olika geografiska sammanhang. Epokindelningen är åren 100-301, 313-907, 1000-1453, 1492-1773, 1792-1914 och 1919-1991 och geografiskt greppas hela världen. Särskilt nytt för mig var skildringen av mission i Asien innan europeerna fann sjövägen dit runt Afrika. Mycket intressant.
I sin tredje del söker de två författarna på ca 100 sidor presentera en missionsteologi för vår tid och olika sammanhang som den kristna kyrkan har att vara Guds mission i. Just detta sista är viktigt. Kyrkan bedriver inte mission. Hon är Guds mission där hon befinner sig vare sig det är i Älvsbyn eller Tanzania. I de sammanhangen skall hon visa på Jesus som Guds son, värna skapelsen och frigöra hela människan ur synd, skuld, förtryck, fattigdom etc. Den sista delen tarvar omläsning. Den gedigna genomgången av dokument från Andra Vatikankonciliet och annat katolskt, Kyrkornas Världsråd arbete och dokument, Laussanne-rörelsens möten och skriverier samt olika pentekostala telogers reflexion är inte till 100% lätt att fatta och komma ihåg på en gång. Men intressant, viktig och inspirerande.
Jag uppmanar alla yrkesteologer i min läsekrets och alla andra intresserade av den kristna Kyrkans uppdrag i världen att skaffa boken och läsa den. 194 spänn här. Skulle verkligen vilja att vi kunde bli några som över en och annan pilsner – eller tea om så önskas – resonerar om vad den innehåller.
Är man snål kan man på nätet läsa boken här.
treskeppsbasilika
För en massa inlägg sedan skrev jag följande om en kompis:*Kompisen är vänlig och mycket inspirerande konstruktiv och alltid stimulerade att ha att göra med. Hen är samtidigt listigt manipulativ och inte så lite illmarig. Fast konstruktivt. Jag tror att jag framledes kommer att behöva beröra en sak som hen gjort för en tid sedan.
(…)
Tänk så bra detta nytrendiga hen egentligen är – när det gäller att hålla sina kompisars ömma tår spända på halster i garderoberna.
Kompisen ifråga är inte granne eller bekant från det civila livet eller det förflutna. Inte heller en släkting. Det rör sig inte om en arbetskamrat jag dagligen möter men det är frågan om en person som jag då och då har anledning att ha kontakt å yrkets vägnar. I dessa sammanhang är hen är så pillifnariskt finurlig. Och jag menar det positivt. Mycket positivt.
Såhär är det – jämt: Vi – kompisen och jag och kanske några till från folkhögskolan eller annanstansifrån – möts för att dryfta en eller två samarbetsärenden. Då gör vi det. Naturligtvis. En eller två grejer. Men i samma veva passar vederbörande på att introducera 3-5 andra saker som på ganska obestämd framtid också enligt hen kan vara värda att fundera kring och kanske gå med eller ta tag i. På sikt alltså. Kanske. Som diskreta tips från en med framtidsnäsa visar det sig vara tjusiga passningar av vettiga bollar – typ.
Och vidare: Han – jo, hen är en han – fixar också vad jag aldrig har tillräckligt med tålamod till. Jag har varit med några gånger då jag märkt att han lugnt och metodiskt i säg ett 2-timmarssamtal fått igång ett tämligen trögdiskuterat gäng till att prata teologi och framtidsarbete och att de i det snacket nått slutsatser man efteråt var förvånad över och inspirerad av. Jag hade ju på mitt burleska sätt bara sagt: Det fattar ni väl era trögisar att det är på dethär sättet och att man måste agera så. Basta! Hur långt hade jag kommit med det? Precis till en vägg. Men kompisen baxar lugnt och metodiskt folk (och mig) dit där han vill vi ska hamna. Lite som Sokrates som enligt vad som sägs aldrig sa hur det var utan genom samtal och listiga frågor fick folk att fatta och komma på saker själva.
Denna slughet** slog också till sist vi träffades. Efter ett samtal kring kurser och inspirationsdagar kring integration och mångkulturalitet tog han fast mig just när vi skulle fara. Diskret småleende stack han åt mig en bok med orden: I denhär boken har jag kört fast nu under ett par års tid. Kan inte du titta lite i den. Du brukar ju gilla sånt.
Jag fattade illmarigheten. Vad vill han nu sätta mig på för ett spår? var min tysta fråga. På vad sätt kommer det han nu tycker jag skall läsa få en tillämpning inom de närmaste tre åren?
Jag tog hem boken, läste 15 sidor och trampade kraftigt på bromsen. Näpp!! Denna skall inte läsas!! Inte i lånad form där jag inte kan kladda ner sidorna med understrykningar och marginalanteckningar. Måste ägas!
Så nu finns två ex i bostaden. Dels kompisens exemplar av Constants in context – a theology of mission for today av Stephen B Bevans och Roger P Schroederom, dels mitt eget införskaffat via adlibris – som jag läser i men ännu inte hunnit genom.
Förskräckligt intressant redan efter en knapp fjärdedel av de 400 sidorna!
De två författarna – katoliker i USA – nämner i inledningen några ämnesområden som alltid och överallt funnits och finns med i den kristna kyrkan. Dessa konstanter eller sanningar är om man använder de engelske orden: Christology (hur man ser på Jesus), Ecclesiology (kyrkosyn), Eschatology (människans och tillvarons slut), Salvation (frälsningen), Anthropology (människosyn) och Culture (den samtida och lokala kulturen).
Med rötter redan i fornkyrkan visar det sig att dessa konstanter eller sanningar beskrivits på varierande sätt i olika kontexter och sammanhang och att man kan skönja tre varierande tendenser eller betoningttyngdpunkter genom hela historien och i olika geografier. På något vis får jag när jag läser en bilden av kyrklig teologi som en treskeppig basilika, alltså en stor sal med öppna sidorum bredvid ett huvudskepp. Olika synvinklar men ändå ett stort rum. Järvsö kyrka som vi besökte tidigare i sommar är en sådan byggnad. Bilden därifrån hittade jag på nätet och lät den pryda detta inlägg.
Givetvis kommer jag att återkomma om denna bok när jag läst den färdigt. Ville bara rekommendera den här samt tacka min kompis som styrt in min näsa bland sidorna. Han skall få tillbaka sin bok i nästa vecka.
På nätet kan man läsa boken här.
* Det var i inlägget hålla stilen? av den 30ionde i förra månaden. I slutet av inlägget sektvarning? berördes också saken ungefär en vecka senare.
**Att säga att någon är slug är i de lokala dialekterna inte nödvändigtvis något negativt. Ordet kan också beroende på tonfall och avsikt vara lika positivt som till exempel glosorna kreativ, diplomatisk, lösningsfokuserad, framsynt och pedagogisk.
jag är en man...
Den information rubriken ger kan synas beteckna något självklart. Jag är en man är en adekvat beskrivning av mig själv och värt att ta i beaktande*.
Det är mer än så.
Jag är en vit nordeuropeisk medelålders kristen man tillhörande medelklassen född på 1950-talet. Sådan är jag och det har format och formar mig till vad jag är, gett mig attityder, förförståelser osv. Den kultur och den tid som danat mig är till exempel nationalstatens anda där vita nationer på ett självklart sätt inte bara dominerade och dominerar sig själva utan världen i stort. Europeiska imperier har avvecklats under början av min livstid men också i en nutida efterkolonial anda finns kolonialismen på något sätt kvar. Euro-amerikanska media formaterar den mentala hårddisk jag har i huvudet och präglar min vardag och ger mig det mind-set jag har och som jag värderar utifrån. Väst och Nord är min kultur och tillhandahåller de glasögon som ger brytning och färg åt sammanhangen.
Att jag – och de flesta som läser min blogg – är något så när på ovan skissat sätt är oundvikligt. Det är inte ens klandervärt. Klandervärt blir det först när man är och gör sig omedveten om detta sakernas tillstånd. Tror vi att vårt synsätt är den enda möjliga och därmed den absolut rätta synvinkeln på saker och ting är vi enfaldiga. Faktiskt.
Att ta del av hur andra utifrån andra utgångspunkter och erfarenheter tycker och tänker är en nyttig utmaning jag anser man skall utsätta sig för. Det har jag nyss gjort. Av madammen i mitt liv fick jag på min födelsedag boken Bush i Babylon av pakistaniern Tariq Ali. Boken handlar om det nuvarande koloniala imperiets – USAs – ockupation av och attityd till Irak. Boken har sju år på nacken så en del har hänt sedan den skrevs men den ger en rejält annorlunda syn på situationen i området i fråga. Så annorlunda att jag faktiskt får ganska svårt att förstå – vilket ju är en god insikt i sig.
På Bokus hemsida beskrivs boken med dessa ord:
Invasionen och ockupationen av Irak utgör en vändpunkt i modern historia, hävdar Tariq Ali i denna på en gång faktafyllda och provokativa bok Kriget innebär att en tvåhundraårig vålds- och erövringspolitik från den rika världens sida riktad mot de fattiga länderna i syd återuppväcks. Dramat i Irak kommer sannolikt att forma världspolitiken under det tjugoförsta århundradet Bush i Babylon är också historien om landet Irak. Det är ett land skapat av kolonialismen men vars folk samtidigt, under hela sin historia, ursinnigt bekämpat alla främmande makter som försökt dominera det. Ingen som känner denna bakgrund kan ha blivit överraskad över det våldsamma motstånd som mött ockupationstrupperna. Historien om Irak är också en tragisk historia om drömmar om demokrati och rättvisa som slagit fel och i stället lämnat plats för maktspel och tyranni och nu till slut för kolonialväldets återkomst. Bush i Babylon är på en gång ett passionerat samhällspolitiskt inlägg och en lärd och briljant kulturhistorisk skildring av ett land och en kultur. »Tariq Ali har öst all sin polemiska schvung och sin litterära talang i denna bok om Iraks moderna historia...« Le Monde Diplomatique
Rekommenderas!!
* Karlson-på-taket-beskrivningen Jag är en snygg lagom tjock man i mina bästa år stämmer dock inte riktigt. Jag är nog mer för än lagom tjock och vad snygghet och bästa-år anbelangar kan sakerna definitivt diskuteras. Dessutom har jag ingen propeller på ryggen.
