stigstrombergsson

 

Puh! Nu är jag på tåget. Skönt!

Boken Our Shared Witness – A Voice for Justice and Reconciliation som jag läst under vistelsen i Björklidenär ett bra exempel på god kontextuell teologi. Författaren Munib A Younan är biskop i ELCJHL – Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Den är en av världens minsta Lutherska kyrkor men dess biskop är för närvarande ordförande i Lutherska Världsförbundet och bokens baksidestext presenterar honom med dessa ord:

Köp boken! Och läs den!

Det var måndag kväll jag senast skrev något här på bloggen. Egentligen var det inte då ens frågan om ett eget skriveri utan bara en översättning av en utomländsk artikel om den svenska skolan. Författad text ur egen fatabur är det mer än en vecka sedan jag plitade fram. Kanske är det därför dags nu. Börjar liksom bli lite bloggnödig.

• Lördag 9 mars: Dopgudstjänst samt genomläsning av boken Gränslandet.
• Söndag 10 mars: Familjegudstjänst 16.00. Mysteriemässa 18.30.
• Måndag 11 mars: Resa till Luleå för Teologiskt fönster utifrån boken Gränslandet. Hembesök på kvällen.
• Tisdag 12 mars: Uppgiftsfri dag. Under det fritidliga nätsurfandet fann jag att en gammal ungdomsligekumpan – inte bloggkompisen tobbe lindahl – till min söndagsstatus-uppdatering om de kommande gudstjänsterna ställt följade kommentarfråga: Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken, eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner? Svarade omgående där på Fäjjan: Detta skall jag besvara långrandigt och mångordigt i ett kommande blogginlägg!! men gjorde inte det då. Skrev i stället under viss vånda en kommentar till ett inlägg och en Gränslandet-diskussion på bloggen sandahl trampar på.
• Onsdag 13 mars: Kollegium, planering, sorgehusbesök, mer planering, konfirmander. Konstaterade dessutom att min kommentar hos Sandahl hos och av honom skapat ännu en bloggpost som jag om kvällskvisten kommenterade.
• Torsdag 14 mars: Förberedelsearbete samt ungdomsgrupp på kvällen.
• Fredag 15 mars: Förberedelser på kort och lång sikt samt Begravningsgudstjänst 13.00 följt av läsning mm innan pianostämmaren lämnade kyrkan och jag kunde låsa och gå hem.

Böcker är ett trevligt sällskap. Eller i alla fall sällskap. De är som sällskap i övrigt. Ibland valt och efterlängtat, ibland bara nödvändigt, stundom rent ovälkommet*. För några dagar sedan avslutade jag sällskapandet med en bok som jag ägt nästan ända sedan den var färsk men inte läst förrän nu. I alla fall inte ordentligt. Pluggläst med penna och linjal.

Till veckan kommer jag att resa till gränsen. Gränsen mot republiken Finland. Haparanda församling bedriver ett så kallat Gränsenprojekt bestående av en massa goda tankar. I röret – men långt fram – finns planer att precis på gränsen starta ett centrum för kontakter mellan länder, folk, språk, religioner osv. Jobba med dialoger alltså. I de kurser och konferenser man siktar på önskar men samverkan med folkhögskolan, alltså Älvsby folkhögskola som är min arbetsplats. På sikt. Troligen på ganska lång sikt. Men ändå.

En första kurs eller konferens eller möte eller vad man nu kallar det går av stapeln i slutet av veckan som kommer. Med tanken att när man går i dialog med andra bör man vara väl rotad i sitt eget kommer de två kursdagarna att beröra det som är centrum och gemensamt för alla kristna. De som skall vara på kursen är arbetslaget i Haparanda församling – om jag fattat det rätt. Cirka 20 stycken.

Vad är då det centrum och det gemensamma inför till exempel mellankristna samtal och dialoger? Vad har lutheraner, andra protestanter, ortodoxer och katoliker för gemensam plattform? Vad kan uttrycka en kristen hållning i interreligiösa kontakter med muslimer och buddister? Vad finns som jag själv som kristen kan låta min egen tanke och erfarenhet förhålla sig till när jag som det numera heter söker tolka livet? I svaret på de frågorna finns kursdagarnas innehåll.

Inför kursen har jag läst en gammal bok. Fast inte så gammal. Ungefär 20 år. Med den vidlyftiga titeln: Bekänna en och samma tro – en ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceo-konstantionopolitanska trosbekännelsen.

Boken är ett studiedokument från Faith and Order som är en del av Kyrkornas Världsråd. Mycket lärorik och informativ om den trosbekännelse alla kristna kyrkor delar även om den i praktiken inte använda lika mycket överallt. Drygt 150 sidor ganska tungsmält text – men mycket bra. Klara verba om Gud, att Jesus inte hade en vanlig mänsklig biologisk pappa, undren, uppståndelsen, sakramenten osv. Old time religion så det visslar om det. Och samkristet. Eller ekumeniskt som det heter på finspråk. Och bara 20 år gammal. Läsvärd!!

Boken är dock utgången på förlaget. ISBN 91-526-1950-8 ger ingen träff vare sig på Bokus eller AdLibris. Visst utbud av begagnade ex finns – det är bara att Googla. Klickar man på länken böcker om allt långt nere till höger kan man skriva in ISBN-numret där och fjärrlåna den via sitt lokala bibliotek. Gör det!

Kursen om Nicenska trosbekännelsen blir alltså torsdag-fredag. På onsdag skall jag leda en annan speciell kurs på skolan. Den handlar om att fira gudstjänst med andra (invandrade) kristna. Mer än 40 deltagare är anmälda – länk här. Tisdag gissar jag fylls till en del av kontakter med en luthersk präst från Liberia som skall gästa skolan i cirka en månad och på måndag kommer efter ett par lektioner 5-6 timmar att ägnas åt ett planeringsmöte i Piteå om ett stort ungdomsläger till sommaren. TEJP heter det och är en samverkan med SALT som är EFS:s undomsorganisation. Googla! Så nog har jag ett omväxlande jobb.

Vilken kategori till höger är lämplig för detta inlägg?

Skulle kunna vara Folkhögskola eftersom jag läst boken inför uppgiften att leda en två dagars folkhögskolekurs och nämnt ett och annat annat kopplat till skolan. Det skulle också kunna vara Församling då det finns en koppling till kyrklig verksamhet. Studier vore lämpligt utifrån hur jag läst boken på bilden. Farfar funderar är väl också adekvat eftersom jag är farfar men samtidigt är det ju inte riktigt farfars-funderingar det är frågan om. Det får bli Predikaren 12:12 – det handlar ju i alla fall om en bok!

*  De ovälkomna sällskapen i min tillvaro är till exempel uppringande telefonsällskap som vill sälja saker till mig – kriminalromaner, försäkringsavtal, kalsonger. De efterlängtade är de som sover nu – barnbarnen Tyra och Adrian på besök hos farmor och farfar. Alla andra är strödda mellan dessa poler.

Jag har just läst ut en bok som jag skall ge en ny chans. Jag skall läsa den en gång till ännu mer noga för att se om mina intryck stämmer. Kanske har jag misstolkat vad den säger – eller rättare sagt vad författaren säger.

Författaren är Cristina Grenholm och hon är inte vem som helst. Teologie doktor och direktor i Svenska kyrkan, kallas ibland av andra för chefsteolog placerad centralt (eller långt bort) på Kyrkokansliet i Uppsala. I det avsnitt i boken där hon riktar tack åt olika håll talar hon om sina medarbetare vid Sekretariatet för teologi och ekumenik vilket i mina öron låter nästan som en motsvarighet till Katolska kyrkans Troskongregation eller nåt liknande.

Boken är en liten nätt sak om ca 120 små sidor i formatet är 145x180 mm – typ pamflett alltså – med titeln levande teologi. Jag och övriga lärare på Grundkursen har fått den som någon form av bakgrundsmaterial att läsa inför en kurs- och temadag biskopen inbjuder till med henne som medverkande och bland annat våra elever som deltagare.

Jag har alltså läst den lite snabbeligen under bussresor, pauser och strax innan jag skall sova. Jag har blivit lite brydd av läsningen. Den är pratsamt och personligt lättläst. Har jag fattat den rätt är somt i den bra och ganska självklart medan en del är genomskinligt, egendomligt ensidigt och påfallande inkonsekvent. Något är rentav falskt – faktiskt. Trots att mitt första intryck inte är speciellt positivt skall jag läsa om boken mer fokuserat för att se om jag fattat rätt. Hygglig som jag är ska jag ge den chansen – fast det kanske är för en bok som det är för en människa: man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Det var när jag läst ungefär tre fjärdedelar som detta blogginläggs titel flöt upp i min hjärna – jäst efter bakning. Kvarstår min nuvarande känsla efter andra läsningen skall jag bli mer mångordig.

Den information rubriken ger kan synas beteckna något självklart. Jag är en man är en adekvat beskrivning av mig själv och värt att ta i beaktande*.

Det är mer än så.

Jag är en vit nordeuropeisk medelålders kristen man tillhörande medelklassen född på 1950-talet. Sådan är jag och det har format och formar mig till vad jag är, gett mig attityder, förförståelser osv. Den kultur och den tid som danat mig är till exempel nationalstatens anda där vita nationer på ett självklart sätt inte bara dominerade och dominerar sig själva utan världen i stort. Europeiska imperier har avvecklats under början av min livstid men också i en nutida efterkolonial anda finns kolonialismen på något sätt kvar. Euro-amerikanska media formaterar den mentala hårddisk jag har i huvudet och präglar min vardag och ger mig det mind-set jag har och som jag värderar utifrån. Väst och Nord är min kultur och tillhandahåller de glasögon som ger brytning och färg åt sammanhangen.

Att jag – och de flesta som läser min blogg – är något så när på ovan skissat sätt är oundvikligt. Det är inte ens klandervärt. Klandervärt blir det först när man är och gör sig omedveten om detta sakernas tillstånd. Tror vi att vårt synsätt är den enda möjliga och därmed den absolut rätta synvinkeln på saker och ting är vi enfaldiga. Faktiskt.

Att ta del av hur andra utifrån andra utgångspunkter och erfarenheter tycker och tänker är en nyttig utmaning jag anser man skall utsätta sig för. Det har jag nyss gjort. Av madammen i mitt liv fick jag på min födelsedag boken Bush i Babylon av pakistaniern Tariq Ali. Boken handlar om det nuvarande koloniala imperiets – USAs – ockupation av och attityd till Irak. Boken har sju år på nacken så en del har hänt sedan den skrevs men den ger en rejält annorlunda syn på situationen i området i fråga. Så annorlunda att jag faktiskt får ganska svårt att förstå – vilket ju är en god insikt i sig.

På Bokus hemsida beskrivs boken med dessa ord:

Invasionen och ockupationen av Irak utgör en vändpunkt i modern historia, hävdar Tariq Ali i denna på en gång faktafyllda och provokativa bok Kriget innebär att en tvåhundraårig vålds- och erövringspolitik från den rika världens sida riktad mot de fattiga länderna i syd återuppväcks. Dramat i Irak kommer sannolikt att forma världspolitiken under det tjugoförsta århundradet Bush i Babylon är också historien om landet Irak. Det är ett land skapat av kolonialismen men vars folk samtidigt, under hela sin historia, ursinnigt bekämpat alla främmande makter som försökt dominera det. Ingen som känner denna bakgrund kan ha blivit överraskad över det våldsamma motstånd som mött ockupationstrupperna. Historien om Irak är också en tragisk historia om drömmar om demokrati och rättvisa som slagit fel och i stället lämnat plats för maktspel och tyranni och nu till slut för kolonialväldets återkomst. Bush i Babylon är på en gång ett passionerat samhällspolitiskt inlägg och en lärd och briljant kulturhistorisk skildring av ett land och en kultur. »Tariq Ali har öst all sin polemiska schvung och sin litterära talang i denna bok om Iraks moderna historia...« Le Monde Diplomatique

Rekommenderas!!

 *  Karlson-på-taket-beskrivningen Jag är en snygg lagom tjock man i mina bästa år stämmer dock inte riktigt. Jag är nog mer för än lagom tjock och vad snygghet och bästa-år anbelangar kan sakerna definitivt diskuteras. Dessutom har jag ingen propeller på ryggen.

Jag har läst ut en bok och en intressant sådan. Rekommenderar den till läsning och eftertanke. Boken är Det rena landet skriven av Maja Hagerman och handlar om (van)föreställningarnas makt över människors sinnen.

Genom en massa fakta på ca 400 sidor ger den en massa tankar på hur den tid men befinner sig i påverkar hur man uppfattar, förstår och berättar om tider som flytt. Alltså om att historia inte enbart handlar om vad som hänt – alltså fakta om då – utan också visar på historikerns samtid – fakta om nu.

Många folk och nationer har vad man skulle kunna kalla ursprungsberättelser som fastän de egentligen är fasligt ogrundade lång senare i historien påverkar, formar och styr någon sorts identitet och agerande. Under krigen på Balkan för en del år sedan slog man till exempel i Serbien rejäla mynt av ett gammalt slag på något som kallades Trastfältet och gjorde det till grund för sina försök att dominera sina grannar från det tidigare Jugoslavien. På liknande vis har till exempel Tyskland (haft) sin och Sverige sin nationalistiska soppa kokad på oerhört lite spik. I tankar kring sådant blir boken oerhört intressant. Jag saxar ur förlagets presentationtext:

För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.
Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.

I Kyrkans Tidning av den 24 maj fanns ett uppslag med rubriken Kunskapen om-kristen tro tunnas ut. I stort format fanns där även den bild jag stulit en del av till att bepryda detta inlägg. Artikeln på uppslaget hittar man här. Läs den.

Sedan jag och en arbetskamrat läst artikeln beställdes den bok som innehåller undersökningen artikeln handlar om. I förrgår kom boken och nu är den läst. Visserligen snabbt och flyktigt men ändå läst. 190 sidor. Liten och nätt alltså och med sin statistik och resonemang intressant. Nationellt, regionalt och lokalt.

Den fiktiva församlingen Bottneå är i verkligheten Hortlax församling 7 mil nedströms den älv jag ser från mitt köksfönster de delar av året björkarna inte har löv. Rena närområdet alltså. En del av den så kallat fromma Pitebygden i det jämfört med stora delar av övriga Sverige något frommare Luleå stift. Horlax alias Bottneå finns alltså bland klassens ljus om man skall döma av den kyrkostatistik som Svenska kyrkan årligen upprättar. Man har minst låga siffror – typ.

1978 var första sommaren jag var präst och hade tämligen motvilligt sänts till Älvsbyn som var drabbat av vakanser på sin prästsida. Trots detta lånades jag ut till ett kontraktsarrangemang – Sommarkyrka – och i den vevan kom jag att samspråka en del med en mer garvad kollega verksam i en av kustförsamlingarna. Han beskrev området med följande ord: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Och han betonade sken. Lite omtumlande att höra.

Att han hade rätt kom jag att erfara över åren och kunde därför på mitt sätt driva på samma spik ungefär femton år senare när jag var stiftsadjunkt och höll ett föredrag i en av Pite-församlingarna. Föredraget handlade om evangelisation – tror jag – och i sammanhanget fann jag anledning att jämföra den så kallat fromma Pitebygden med den mer ogudaktiga Luleå älvdal. Jag hade studerat statistiken och sa ungefär: När kyrkklockorna i Luleå kallar till gudstjänst om söndagarna är luleborna så ofantligt ogudaktiga att 98 av 100 väljer att inte möta upp. I den ”fromma” Pitebygden är det bara 96 som stannar hemma.

Och utvecklingen – kanske hellre avvecklingen – har genom åren kilat vidare så att det kan finnas anledning att ha farhågor om att kyrkan i sig håller på att kila vidare. Det är i de tankefarhågorna som boken Den sorglöst försumliga kyrkan – belyst norrifrån är en bra men besk medicin – lokalt, regionalt och nationellt.

På förlagets hemsida finns en text jag saxat ur här.
Där kan boken beställas.
Gör så!

(…) Den bild av Bottneå som framkommer jämförs sedan med en liknande bild av Luleå stift i vilket Bottneå ingår, och av Svenska kyrkan som helhet. Det är inte en bild som i alla avseenden är angenäm för Svenska kyrkan. Utan att stå på riktigt säker vetenskaplig grund påstår de två religionsvetarna att bilden av hela Sverige nog inte skiljer sig särskilt mycket från bilden av Bottneå. Ur kyrklig synvinkel är bilden av Bottneå möjligen mer positiv än av kyrkan som helhet. Inte nog med det! De två religionsvetarna påstår att det kyrkliga lågvattenmärket bör ses som ett resultat av kyrkliga försummelser. (…)
Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om kyrkan som sådan. Därav kommer ointresset av att delta i kyrkans verksamhet, det vill säga det som resultaten i Bottneå visar.

Vilken kategori passar för detta inlägg?
Inte Farfar funderar! Definitivt inte. Alldeles för oviktigt innehåll!
Kanske Församling utifrån att det gäller nåt kyrkligt? Eller Predikaren 12:12 eftersom det handlar om en läst bok? Bägge kan passa. Det får bli bok-kategorin.

I julklapp fick jag en bunt böcker som om allt varit ungefär som vanligt hade till ungefär hälften varit lästa nu. Inte så all varje bok skulle varit halvläst. Bort det! Så är det inte. Flera av böckerna skulle varit lästa men andra inte alls. Så brukar det vara. Jag har en oläst romansvit från typ julen 2008. Läser ju så sällan skönlitteratur. Faktaböcker har jag dock en tendens att tugga i mig innan Trettonhelgen.

Så inte denna säsong. Bokläsning kom som av sig under hösten på grund av väldigt mycket arbete. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att en riktig magborstare till bok ligger som proppen Orvar och hindrar mig att grabba tag i nästa volym. För så är jag! Vill gärna trycka i mig en bok färdigt innan jag börjar pilla i andra. Numera. Förr kunde jag ogenerat ha 10 ½lästa alster liggandes och drällandes men den omognaden har jag lämnat. En – eller två, kanske tre – i sänder är min melodi.

Första julklappsboken är dock nu tuggad. Massa bilder. Hela boken är 400 sidor seriestrippar. Bronto Berglin: samlade serier av Jan & Maria Berglin 1999–2008 är vad det handlar om. Svart vardagshumor i skilda ämnen och teman. Läs gärna om författaren här.

Då och då rör sig vistandet inom kyrkligheterna. Ett par sådana exempel bjuder jag på:

Under rubriken Hänryckningar utspelar sig 2002 följande dialog mellan ett par prästmän – här kallade P1 och P2. Först en inledande text:
Det är ingen riktig fjong i Pingsten längre. Till och med kyrkan kan tänka sig att släppa Annandagen.
P1: Det kommer ju ändå inte en käft!
P2: Nä, å förr när man var ung pastorsasjunkt orkade man vara hänryckt i tre dagar… Nu fräser det till som en påse Samarin i ett glas vatten.

Då Sverige stod inför att halva 2001 vara ordförandeland i EU menar Berglin i en strip bland annat att det blir satsningar på bl a kultur, design och jämställdhet. och två ritade figurer – föreslåaren F och beslutaren B – säger:
F: Det är ett sado-ekumeniskt kulturattentat. Två transsexuella skinnhuven gör det med några fräscha muslimska killar i en baconinvirad betongstol av Jonas Bohlin. Å över står K G Hammar å välsignar dom!
B: Hm… Har du pratat med ärkebiskopen?
F: Nix… Men han brukar ju ställa upp…

Den om skjutsande av barn till idrottsaktiviteter ids jag inte leta upp. Köp boken!

Hur berättar man en stads historia? En stad som är huvudstad för två folk och helgedom för tre religioner? En stad som kejsardömen stridit om och som idag är centrum för en världskonflikt?
Så börjar presentationstexten man hittar på bokklubben Clios hemsida om man söker upp boken Jerusalem – biografin skriven av en brittisk historiker. Den boken har jag nu läst. Innan jag ger mina reflexioner, låter jag dig, ädle Bloggläsius, ta del av resten av presentationstexten som svar på de inledande frågorna:

Den skicklige historikern och författaren Simon Sebag Montefiore löser det hela genom att låta den ständigt föränderliga staden skildras genom personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i den. I en kronologiskt upplagd berättelse väcks varje epok till liv i möten med profeter och helgon, erövrare och politiker, poeter och skojare. Många hör till historiens förgrundsgestalter, som Salomo, Saladin, Napoleon och Churchill, men Montefiore lyfter även fram mer oväntade namn. Här möter vi bland annat Konstantin den stores moder, som sägs ha funnit platsen där Jesus begrovs; Fredrik II som kröntes till kejsare i Heliga gravens kyrka, men även turister som drabbades av »Jerusalemsyndromet« – en form av psykisk ohälsa, som angrep resenärer efter att ha besökt de heliga platserna.

Jag har alltså plöjt igenom brödtexten på 700 sidor. Notapparaten som täcker de sista drygt 100 sidorna har jag dock inte särskådat. Och jag säger: Det är en intressant bok väl värd att läsa!! Rekommenderas. Översiktlig och berättande med en charmig mix av stora linjer och små händelser som gör beskrivningen biografi helt korrekt.

Utan att ta bort detta omdöme vill jag ändå peka på ett par saker man bör ha i minne när man läser den. Och en irriterande sak som tyvärr i viss mån skämmer anrättningen.

Vem skriver för vilka?
Den tanken bör man ha i minnet. Det gäller denna bok likt vilken annan bok som helst. Svar på sådana frågor innebär inte alls att det skrivna måste diskvalificeras. Man behöver bara ha det i åtanke.
I detta fall är det en britt som skriver för britter. Detta gör att brittiska åtgärder och personer relaterande till Jerusalem ges större plats än till exempel italienska. Ganska naturligt men det är värt att ha denna "missvisning" i åtanke*. Jämfört med det engelska blir annat underbeskrivet.
Författaren skriver bitvis om sin egen släkt – Montefiore. En i den släkten var den förste brittiske jude som adlades och andra har varit framgångsrika i ekonomi, vetenskap och annat samt agerat och spelat roll i och kring Jerusalem ungefär de sista 150 åren. Författarens egen närhet till detta ger boken en nyans, skapar en speciell intresseinriktning och leder nog till speciella sympatier. För den skull blir inte boken icke trovärdig. Långt därifrån! Men man bör ha det i åtanke. Det som sägs är ett urval och det finns mycket i Jerusalems historia som då inte blir sagt, människor som inte nämns och värderingar som andra ser annorlunda på. Vem skriver för vilka? bör man alltså ha i bakhuvudet – här som alltid.´

Översättningen är dålig!! Indeed skulle britterna tillägga.
När det berättas om den process där skilda skrifter från olika epoker förenas till det vi kallar Bibelns Gamla testamente eller när ett antal Suror förenas till Koranen är det engelska ordet compile helt rätt att använda. Försvenskningen kompilera kan väl förekomma som språkliga olycksfall i akademiska uppsatser men när det ordet i en populärhistorik bok används i stället för samla eller sammanställa eller hopfoga – varierat beroende på sammanhanget – tyder det på översättarslarv, ett exempel på onödiga anglikanismer som retar en språknörd som jag.
Vidare verkar det som om översättaren väl förstått orden författaren använder men inte alltid saken han säger. Det pratas till exempel om evangelister lite här och var i bokens andra hälft. När sammanhanget visar att den sak det gäller är omvändelseförkunnande missionärer blir evangelister rätt ord men när översättaren använder exakt samma glosa också när saken och sammanhanget innebär evangeliska eller evangelikala tyder det på att hon inte fattat saken, bara orden. Som språk- och översättningsnörd tycker jag sådant i onödan skämmer.

Trots allt är det en intressant och läsvärd bok.

I något av mina tidigare inlägg från fjällturen nämnde jag om en bok jag läste ut när vi var prydligt installerade i stuga 63. Det är verklige en intressant bok! Fast inte alla gånger lätt att följa tankegången i.

Jag gillar sådana böcker. Tankegympa är en kampsport som inte kan övervärderas. Israeliska och/eller judiska intellektuella som vrider och vänder på saker och ting blir i de sammanhangen riktigt bra. Inom judendomen finns ju tankegympans tradition. Ett exempel på detta är världens mest välkände judiske lärare – Jesus. I stället för att med enbart snärtiga propagandaslagord ur en maktposition slå fast några enkla sanningar vrider och vänder han på saker, ger oväntade infallsvinklar och bakvända slutsatser – jämfört med många i hans tid. Det är inte för inte det grekiska ord som vi oftast översätter med liknelse också kan betyda gåta. Allt detta sade Jesus till folket i gåtor, och han talade enbart i gåtor till dem skulle kunna vara en alternativ översättning av Matteus evangelium kapitel 13 vers 34 – typ.
En annan, Paulus, är kanske världens näst mest kände judiske tänkare. Han är ju också en tankevändare och synpunktsvridare av rang, något som var och en som ger sig i kast med hans brev snabbt märker.

Dessa två var inte i detta avseende unika ens i sin samtid. De står som värdiga representanter för en typisk judisk tankehållning som haft sin fortsättning både inom kristendom och judendom – kanske genom 2000 år mest inom den senare. Judendomen har nämligen i förhållande till sin storlek rikeligen och ständeligen försörjt västerlandet med filosofer, vetenskapsmän och mentala giganter, religiösa och sekulära. Lite enkelt kan man säga att de judiska kulturerna – det är rätt att tala i flertal – står för skalle till skillnad från att skälla med demagogiska sloganupprepningar, något som alltför ofta präglat den euroamerikanska kulturkretsen, framför allt de sista 150 åren.

Avraham Burg är i sin bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan en värdig representant för denna skallens tankevärld*. På ett klargörande, ibland oväntat, sätt behandlar han och föreslår alternativ till den nuvarande hållningen hos den israeliska regeringen, folkmajoriteten och politiken. Han menar kort sagt att det som nu råder är ett dåligt alternativ till vad judiskt tänkande och skrifttolkning skulle kunna vara. Jo, han tolkar skrift! Resonemanget anknyter ofta till det vi kallar Gamla testamentet men också till fortsatt judiskt tänkande i till exempel Talmud.

Lite orolig är han i förordet inför tanken i vad mån hans resonemang egentligen blir begripligt hos icke-israeler. Han har i viss mån rätt i sin förmodan då han då och då hänvisar till israeliska författare och debattörer som kanske mest är kända inom landet. Ändå är boken begriplig och klar och ett mycket intressant inlägg i debatten om situationen i Mellanösten av idag. Och visar på en väg frigjord från den gamla förintelsen för att förhindra eventuellt kommande.

Vem är Avraham Burg? Faktiskt inte vilken tyckare som helst. Hans pappa var minister i den israeliska regeringen på 1960-talet så han hade politiken och tänkandet i hemmet. Själv har han varit talman i Knesset – Israels parlament. Värd att läsa och lyssna till.

Om boken kan man läsa mer här.

När skrev jag detta – jag som är på konfirmandläger?
Svar: När konfirmanderna arbetade självständigt med sitt repetitionsblad. Och efteråt.