stigstrombergsson

Käre och noble Bloggläsius!

 

Innan jag kommer till sak vill jag inleda med en anekdot hämtad från den tid av livet då jag ingick som en tapper och välövad komponent i den svenska krigsmaktens led. Den tiden började med grundlump vid arméns ryggrad – Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden. Där och då gavs jag förutom en även civilt nyttig kompanisjukvårdarkompetens en mer isolerat militärt nyttig förmågan att i sträng kyla skidtolka sovande. Som GU-soldat var detta inte så farligt enär den långa tiden i kronans vadmal gjorde mig ganska van vi tockena ting.

 

Vid det första repmötet några år senare övades vi vidare intill den grad att vi i uniformer utklädda rationellt tänkande civilister helt frankt satte oss. Kompani Rudolf Johan gjorde myteri när det ställdes inför att en hel natt i minus 35 grader förflytta sig stående på Vita blixten till något nytt UFA i avsikt att öva motanfall i för att återerövra en hjortronmyr från den lede ryssen. Just vid det tillfället var jag dock inte på plats så jag slapp ta ställning till om också jag skulle myteria och sälla mig till de sjutton man som framhärdade till den grad att de transporterades bort, vaktades av värnpliktiga med skarpa vapen och så småningom ådömdes dagsböter i civil domstol. 

 

En militär enhet av denna tänkande kaliber kan naturligtvis inte tillåtas bestå. Defatismens ”dålig anda” måste hanteras och man valde metoden att splittra ut manskapet till en massa andra kompanier inom totalförsvaret – något jag misstänker kan sprida andan och därför löper risken att vara en i grunden kontraproduktiv åtgärd. I vart fall innebar det att vid nästa repmöte fanns inte ett bekant ansikte liksom att både lokalisering och uppdrag helt annorlunda. Från tält i frusen skog och myr mellan Övre och Nedre Soppero längs vägen mellan Kiruna och Karesuando befanns vi nu ligga i fasta värn längs E4-an bortom Kalix härifrån sett. Målet var dock samma: Bromsa ryssen!.

 

 

Orden kom en kväll under det repmötet. Jag och han som sade dem var på väg från telefonhytterna tillbaka till förläggningsbaracken. Han som sade var en till 08-området utflyttad Norrbottning som senare under samtalet beskrev sig själv med orden: ”Jag vet Vägen men går den inte”, en självutsaga som röjde uppväxt i och god förtrogenhet med den laestadianska väckelsens förkunnelse- och själavårdskultur. Han visste och fattade trons innehåll men omfattade inte tron för egen del. Tar man det på latin vilket ingen gör hade han fides quae men inte fides qua – men Predikaren i Gamla testamentet hade han läst.

 

 

Så lyder vers 12 i 12:e kapitlet i den nämnda Bibelboken – i 1917 års översättning. Citat ligger bakom denna bloggs kategori Predikaren 12:12 under vilken jag sorterar in berättelser om och rekommendationer av böcker jag läst. En och annan bok kan hamna under Exe-geten bräker men flertalet hamnar under Predikaren 12:12.

 

Hamnade var ordet, sa Bill. Placerades där sa Bull. Orden står i förfluten tid!

Jag läste mycket mer förr då det vardagliga tjänande på folkhögskolan både krävde och medgav det. Arbete i församling har senaste året visat sig vara lika omfattande som på den förra tjänsten men är mer mångfacetterat och tankeupptagande. Därför har fokuseringen på att läsa speciella böcker inte varit lika lätt och det har blivit glesare mellan inlägg av den typen men nu kan jag äntligen säga: Jag har läst ut en bok!

 

Boken är Påvarna – två tusen år av makt och helighet av Göran Hägg. Han är inte teolog, inte ens historiker utan litteraturvetare, men han skriver flyhänt, informativt och tankeväckande i saken. Det är nyfikenhet som driver honom – och fascination, rentav nykter beundran. Hans jämförelser mellan den Katolska kyrkan och den fundamentalism och sekulära liberalism man kan hitta hos protestanter mynnar ofta ut i en fräsch vinkel av riktigt klarsynta slutsatser till fördel för Rom..

 

Bokens baksidestext lyder:

 

 

Läs den och bli bildad. Den finns i pocket!