flygande fiasko

Innan jag for till fjälls för att ansluta mig till madammens semesterfirande läste jag ut en bok jag ännu inte hunnit berätta om. Den var en snabbläst sak med inslag av reseskildring, spänningsroman, självbetraktelse och deckare: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Bokens baksidestext lyder.
 
11 juli 1897. Ingenjör Andrées polarexpedition lyfter i en vätgasballong med riktning, på väg mot Nordpolen. Trettiotre år senare hittas resterna av deras sista läger på en öde glaciärö. I de tättskrivna dagböckerna kan man läsa om hur de, efter bara några dagars luftfärd, blivit tvungna att nödlanda på packisen och hur de i månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. När de stiger iland på Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.
I snart hundra år har polarforskare, journalister och läkare försökt lösa gåtan. Vad hände egentligen på ön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna innan, trots att de hade stora mängder proviant, varma kläder, lådvis med ammunition och tre fungerande gevär?
 
Bea Uusma, läkare och författare, bestämmer sig för att ta reda på svaret. Hon gräver i arkiv och i polartrakternas permafrusna jordlager. Hon reser till Nordpolen med isbrytare och över packisen med helikopter. Hon tillbakavisar vedertagna teorier och finner helt nya bevis. Historien om världens mest misslyckade expedition rymmer laboratorieprov, söndervittrade dagbokssidor och ett stulet revben i ett vadderat kuvert på ICA Dalagatan. Men det här är också en berättelse om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person, som hatar att frysa, besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.
 
Hur kan en sådan bok vara ens minimalt intressant i varma semestertider?
Vad ger det att öda tid på att läsa om och än mer reflektera kring hur några fantaster utan klokskap och erfarenhet beväpnade med ren inbillning – de trodde det var barmark och varmt vid polen – kastar sig iväg helt och fullt i tanken att deras drömmar avspeglade verkligheten?
 
Ett enkelt svar är naturligtvis att det är intressant rent historiskt som ett tidsdokument över hur man tänkte och valde för drygt 100 år sedan när man menade att bara man vill blir det som man vill – om man är vit, europé och man vill säga. Varje tid har naturligtvis sina dårfinkar som agerar tvärt emot allt sunt förnuft och beprövad erfarenhet och André-expeditionen är ett 1800-talsexempel på sådant.
 
Ett mer rörigt svar kan handla om liknelser och analogier. Det var ju så att när Örnen lyfte var man vårdslös och tog förhastade beslut man inte ställde till rätta. Ballongen med sin korg fick en törn vid starten och skadades. Detta möttes med åtgärden att kapa de linor som skulle fungera som den viktiga grundkontakt man behövde för att kunna ha styrsel på ekipaget. Följden av detta andra felbeslut blev att blåsan kom att stiga för högt, växa i sin upp-pumpenhet och glesas sönder. Den tappade lyftkraften och kom att så småningom slappa ihop alldeles – som bilden visar. Allt för att man valde fel och framhärdade i sina felval.
Och visst finns här analogier både i enskildas liv, arbetsmiljöer, samhälle och kyrka.
 
Expeditionen. Min kärlekshistoria finns i två varianter. En textbok pocket och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial – den jag har.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0