stigstrombergsson

Jag har just läst en bok. Den finns nog som tryckt bok att köpa men den version jag läste var en pdf-fil du, noble Bloggläsius, hittar om du klickar här. Då hamnar på din skärm ca 100 sidor nästan-A4-text som det bara är att skriva ut. För att läsa med tankekörteln påslagen. Det är nämligen inte alldeles enkel text.

From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017. Lutherska Värlsdförbundet tillsammans med The Pontifical Council for Promoting Christian Unity* står bakom alstret. Det är en frukt av en mångårig och seriös ekumenisk tanke- och arbetsprocess med målet att katoliker och lutheraner gemensamt om ett par år skall kunna högtidlighålla att Martin Luther för 500 år sedan på slottskyrkoporten i Wittenberg spikade upp sina 95 teser om avlaten – det som startade det vi kallar reformationen.

Spontant kan nu folk tänka:

Va!! Katoliker och Lutheraner ”firar” tillsammans??

Är det möjligt? Vettigt? Vill man det? Känns det rätt?

Och så kan man svara olika. Och resonera olika.

Och det har att göra med min rubrik: event & process.

Med event menar jag en enskild eller enstaka händelse. Tar jag exempel ur de prästuppgifter jag har är begravnings- och dopgudstjänster event, enstaka händelser.

Med process menar jag mer det synsätt man har i en Bibelstudiegrupp eller omgång konfirmander då man över tid steg för steg rör sig igenom en medvetet uppställd disposition och tankegång.**

Många gånger blir så kallad ekumenik bara event. Olika kyrkor och församlingar på en ort kan år ut och år in ha någon traditionell ”Ekumenisk helg” eller en ”Vi-besöker-varandra-vecka” – men det leder ingenstans. Det blir marsch på stället. Vattentrampning. De som tror förenas ju bara till eventet för att sedan låta sig finnas kvar i årets 360-dagarshållning: Vi är för sig själva i vår egen gudstjänstgemenskap och ger i praktiken katten i de andra! fast man inte säger det så plumpt.

Den ekumenik som finns i From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017 är av mycket bättre slag. Den står för en process

• som tar fasta på det gemensamma – och det är mycket.
• som i ljuset av en ny tid försöker förstå vad man (ofta medvetet) inte förstått av den andra partens hållningar
• som söker se enighet bakom skilda sätt att formulera sig
• som inte väjer där olikheter faktiskt finns och vill arbeta med dessa olikheter
• som har alla kristnas enhet som mål

 Jag tycker att alla präster (och andra intresserade) skall ladda ner pdf-filen och läsa. Ta den engelska texten – lite hjärngympa dödar inte. Fast en svensk översättning är på G.

*  Översättning?

**  Kyrkligt sett kan man naturligtvis se Dop och Begravningar som led eller punkter i var sin process. Så sett hanterar Begravningen livet som gåva från Gud, det faktum att det oundviklig tar slut och att det har en evig fortsättning – med eller utan Gud. Dopet finns ännu tydligare i en process där en från Gud bortkommen människa förenas med Jesus, Gud som människa. Det kopplar samman det Jesus gjort och den Jesus är med den som döps och skall leda till växt och utveckling i medveten kristen tro, bön, gudstjänst, kärlek och Jesuslikhet. Sådant process-tänkande – om uttrycket tillåts – är helt riktigt att ha i kyrkan.

Men jag påstår: För brukarna, sorgehusen och dopklanerna, är processen inte tydlig. Sakerna blir event, enstaka händelser. Också för dukarna, vi som regelbundet agerar i eventen, hamnar processen under under vår egen tankeyta och vi ser i praktiken lätt och ofta Dop och Begravningar endast som event – i värsta fall av drop-in-typ.

Den 25:april 2006 skrev jag ett blogginlägg som det kan vara aktuellt att påminna om såhär i Valborgs- och Förstamajtider. Om elden. Och en del annat. Läs här.

Igår Valborgsmässoafton kurade vi hemma i fastigheten. Det blåste liksom för kallt och två ½gamla människors lust att ge sig iväg bara för att värma korv på öppen eld ville liksom inte infinna sig på allvar. Vi blev hemma och begluttade en film som vi fann i TV-leverantörens filmotek.

När filmen var slut såg vi att blötsnön vräkte ned utomhus och i morse fann vi att världen var vit igen. Visserligen regnade det vita bort innan lunchtid då det till och med blev uppehåll men vädret medförde att jag avstod från att ge mig ner på byn för att se på när en massa motorcyklister på sin Majrunda gjorde uppehåll på Storgatan. För kallt!

I stället deklarerade jag. Och i eftermiddag har jag däcklarerat till sommarhjul på bilen.

Nu tillbaka till filmen!

Vi såg Exodus: Gods and Kings i nästan 2½ timme.

Ganska åckej rulle faktiskt. En typisk hållyvåddisering i gigantformat av en stor episk berättelse och därtill en biblisk sådan. Om Moses och uttåget ur Egypten.

När jag hade sett filmen om Noa för ett år sedan skrev jag här lite generellt om själva schangern – stavas egentligen genren. Det då skrivna gäller även för filmen igår som innehöll en del justeringar jämfört med originalmanus i Andra Mosebok men som helheten är ändå någotsånär bra. Givetvis är alltsammans överromantiserat vad gäller kärlek och tockena ting men det får man nog bara ta. Det är ju Hållyvådd. Men det tar ju int illt ini öga av att vila blicken på Sippora som Moses raggade upp alternativt raggades upp av i öknen – klicka på bilden blir toppsnäckan större.

Många konsumerar väldigt mycket film. Särskilt ungdomar. Den som ser Exodus: Gods and Kings blir inte dummare. Förhoppningsvis rentav mer intresserad.

Tänkvärt och associationsskapande är hur Gud framställs när Moses pratar med honom. För det är en han. Men, noble Bloggläsius, hur Gud är en han skvallrar jag inte. Du får allt vackert se filmen själv!

Får man skriva så?

Alltså med fulord?

Använda fulordet jävel?*

Men jag måste ju!

Den bok jag just läst handlar om en smart jävel.

Och om en inte lika smart.

Det är den lilla boken Från helvetets brevskola som jag läst om och vet inte för vilken gång i ordningen jag gjort det. C.S.Lewis är författaren. Var och en som tagit del av annat han skrivit – Narnia-böckerna till exempel – vet att han inte var en person som bara använde skallen som stativ för mössan. På världsmänniskornas dialekt skulle han nog kunna benämnas En listig fan.

Med rubriken en smart jävel menar jag Onkel Tumskruv, bokens huvudgestalt. Men då djävlar är andevarelser typ änglar fast tvärtom som vanligtvis saknar gestalt skulle nog huvudogestalt vara en bättre beteckning. Hur som helst: Tumskruv en gammal pampdjävul lågt nedsatt i helvetes administrativa byråkrati med stor erfarenhet av fanstyg av olika slag. Hans nevö lille Malört är en mindre rackare som just utexaminerats från Frestarhögskolan. Han har nu fått sitt första uppdrag. Han skall hålla en människa borta från Fienden – alltså från Gud. Tumskruv skriver brev med råd och tips hur Malört skall gå till väga.

Boken är bara SÅ bra.

Jag läser om den vart tredje-femte år så mitt ex – pocketboken på bilden – som är från 1977 är i sönderfallande skick. Vilken tryckning i ordningen det är av första upplagan från 1944 vet jag inte. Såg bara på bokus och adlibris att det nu försäljs en andra upplaga som förefaller lite mer omfattande. I vart fall har den fler sidor och är inbunden. Min paperback har bara 119 sidor.

Jag säger: Läs! Köp och läs!

Och notera hur en smart jävel trixar med ditt liv – och andras.

*  Ordet smart kan ju rimligen inte uppfattas som ett fulord. På det stora hela taget alltså. Men säker är jag inte. I livet och kivet har jag kring andra men också för egen del sett och erfarit att det finns inskränkta maktbyråkratiska, arbetsplatssociala, politiska och dessutom kyrkliga sammanhang som hanterar den som är smart eller dennes smarta tankar och idéer som något läbbigt som katten drar in. Som om smart vore fulordet – typ.

Jag har läst ut ytterligare en rejäl bok jag fick i julklapp. Den riktiga titeln är: Den nya staden – utvandringen till Amerika 2. Skall man ha siffrorna helt rätt så heter den ju inte Den nya staden 2 utan Den nya staden – utvandringen till Amerika 2. Rubriken är alltså fel men då jag gjorde fel redan i blogginlägget den nya världen 1 som handlade om Den nya världen – utvandringen till Amerika 1 gör jag det nu också. För kontinuitetens skull. Dessutom är det inte något allvarligt fel.

Det är alltså andra bandet i en trilogi – trean har inte kommit än – som jag tagit mig genom. Liksom i första delen bygger Lennart Pehrsons text inte så mycket på egen grundforskning utan mer på vad andra skrivit mer detaljerat om. De stora djuplodningarna är därför frånvarande till förmån för en översikt med fokus på staden Chicago – roten till namnet var den lokala indianglosan chegagou som var namnet på en slags vildlök som växte i sumpområdet runt flodmynningen i fråga*

På 1830-talet kom den förste svensken dit berättar Lennart Pehrson. Då var det ingen stad värd namnet. Ett nybyggarsamhälle med ett par tusen innevånare bara. När staden brann i oktober 1871 blev en tredjedel av 300000 innevånar3 hemlösa. Enligt Wikipedia bodde vid sekelskiftet ungefär 1,7 miljoner på platsen och när min pappas äldsta bror kom dit 1930 var innevånarantalet nästan 3,4 miljoner. Det är främst tidsspannet från branden till 1930 boken behandlar när den berättar att nästan hela den tillväxten nästan hela tiden var européer av olika snitt som migrerade och urbaniserades till vad som en tid troddes skulle gå om New York i tillväxt, industrialisering osv.

Att läsa om svenskarna där – både de många anonyma och de speciella som blev förmögna self made men och en och annan kvinna är intressant. Dessutom tangerar det ju in egen historia. Som barn brevväxlade jag med farbror Sven och har två numera åldriga kusiner med ättlingar over there.

Här kan man läsa mer om boken.

*  Jag älskar sådant värdelöst vetande.

En och en halv vecka har gått sedan jag sist skrev på min blogg. Alldeles för lång tid – typ. Men det beror på att jag inte riktigt känt att jag haft något att skriva om. Speciellt alltså. Sådär entydigt. Fast det egentligen funnits en hel del att dryfta.

Att Luleå hockey åkte ut i kvarten hade varit en sak. Dock utan nyhetsvärde. Bara trist. Nu står hoppet till Skellefteå som ångar på bra i semifinalserien. Sådan är jag. Håller på Luleå i alla matcher. Och Skellefteå i alla matcher utom mot Luleå. Det finns folk som anser den hållningen högförrädisk – men den är min.

Det israeliska valet hade varit något annat att kommentera. Och att vad det verkar högerregeringen efter en del rent nationalpopulistiska och hart när rasistiska uttalanden i valkampens 11:e timme skapade en möjlighet att sitta kvar med stöd av en del ännu mer högriga partier. Efter valet har en del halvpudlar gjorts men då regeringsbildningen ännu inte är klar gitter jag inte skriva om den. Kommer vad det lider.*

Å arbetet händer, tänks och debatteras många intressanta både principiella och praktiska framtidsfrågor kring inriktning, gudstjänst och mycket annat. Men det är ju där och – än så länge – inte något för skriverier här. Dock tryter tålamodet....

Och så har jag läst ut ytterligare en bok ur julklappshögen – knappt 600 sidor om Trettioåriga kriget. Baksidestexten lyder:

För de flesta svenskar är trettioåriga kriget förknippat med Gustav II Adolfs död vid Lützen 1632 och de ”fornstora dar” då landet blev en stormakt.

I andra europeiska länder framställs kriget på ett helt annat sätt. Tyskar, danskar, holländare, österrikare, schweizare, tjecker, italienare, portugiser, kroater och ungrare har sin bild av detta krig som utvecklades till en global konflikt och i praktiken var ett första världskrig.

Dick Harrisons Ett stort lidande har kommit över oss är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp på denna 1600-taletsväldiga historiska tragedi. Än befinner vi oss på marknivå tillsammans med knektar, nunnor och hantverkare, än får vi i ett fågelperspektiv iaktta de olik krigsskeendena, slagen och truppförflyttningarna.

Dick Harrison målar upp ett väldigt panorama, på samma gång skrämmande och fascinerande. Han visar hur olika regionala konflikter länkas in i varandra, hur kriget drivs vidare av sin egen logik, hur det, när krigskassorna sinar, får föda sig självt genom kontributioner och brutal plundring av civilbefolkningen.

Ett stort lidande har kommit över oss är en lysande berättelse som alla historieintresserade personer kommer att ryckas med av.

En intressant bok!

*  Men en viss nervositet infann sig i arbetsplatsens fikarum då tanken från en del att jag började bli i långhårigaste laget bemöttes med påståendet: Jag kommer inte att klippa mig förrän Israel seriöst går in för att arbeta för den två-stats-lösning det självt tillsammans med sina motparter och hela världen bekänt sig till.

Min indirekta historia!

Så skulle rubriken  lika gärna kunna lyda.

I alla fall känns det så efter att ha plöjt igenom de 620 sidor jag nyss läst ut.

I Norstedts Sveriges historia volym 7 med tidsspannet 1920-1965*.

Baksidestexten lyder:

Lyckligt det land som ingen historia har – ingen historia om svåra inbördes tvister som leder till missväxt, svältnöd och folkförflyttningar. Lyckligt det land som sluppit så lindrigt undan 1900-talets stora, härjande krig och katastrofer. Lyckligt det land som varit Sverige mellan 1020 och 1965, ett land där demokrati, välfärd och välstånd rita kurvor som pekar framåt och uppåt. Men det just i dessa kurvor som den svenska historien finns, tam och beskedlig i jämförelse med länderna runt omkring i Norden och i Europa,men ändå värd att lära känna,just på grund av sin säregenhet. Vad skapade välstånd och välfärd? Politik eller tur? Skicklighet eller slump? Och bakom de vackra kurvorna uppåt – vilka och vad blev kvar, därnere  på samhällsbottnen?

År 1920 var Sverige ännu i hög grad ett jordbruksland. Det var ett land befolkat av pigor och drängar, där hästarnas, korna och grisarnas antal vida översteg bilarnas – ett land där utedassen ännu stod på rad i den skånska leran, ett land där husen inte nådde högre än kungstornen på Kungsgatan i Stockholm.

Men här frodades också optimism, framstegsanda, industriella snillen, kompromissvilliga kapitalister och samarbetssökande politiker. De flesta delade tron på att vetenskap och rationalism var de medel som skulle skapa lycka åt största möjliga antal människor. Fort skulle det gå, och fort gick det. 1965 reste sig en modern välfärdsstat över det gamla bondesamhället. Sverige hade blivit ett extremt land som stimulerade omvärldens utopiska och dystopiska fantasier, där arbetarna hade fyra veckors semester, pensionärerna ATP och ungdomen obligatorisk sexualundervisning i skolan.

Jag var 12 år när den period som boken berättar om tar slut. Naturligtvis hade jag ingen björnkoll på vad som då var dagsaktuell politik, reformer, ekonomi och annat. Än mindre har jag egna minnen av hur det varit tidigare. Dock: man minns ju inte bara sina egna minnen utan också andras. Att som barn och senare som vuxen hört mamma och pappa berätta och lyssnat till deras samtal med jämnåriga samt hittat sådant de sparat gör tidsspannet 1920-1965 levande som mina föräldrars historia – eller om man så vill: min indirekta.

Nu har jag en bok kvar av bokverkets sammanlagt 8. När jag läser om den epoken – 1965-2012 – blir det ju verkligen min historia det blir frågan om. Och det skall bli intressant!

*  Med rubriken som bara anger årtalen 1920-1965 sällar detta blogginlägg sig till en serie tidigare. I det senast – 1830-1920 – gav jag en länk till det näst senaste i vilket det fanns länkar till alla de tidigare i serien.

Inom det så kallat ”kristna fältet” finns en genre böcker och småskrifter som jag inte går igång på alls. De varken triggar eller fascinerar mig. Men jag blir inte heller det minsta upprörd i negativ mening. Jag säger inte att allt är dåligt – fast en del är onekligen det – utan enbart att jag för det mesta själv bara är helt kallsinnig. Men jag vet att andra gillar genren helskarp och det må väl vara OK för deras del*.

Vad tänker jag då på för sorts böcker?

Svar: Typen personliga berättelser om hur man haft det i barn- och ungdomsår och därefter och hur man sedan – inte sällan i samband med en kris – kommit ut ur eller vidare fram från det gamla inkrökta man var i och så småningom funnit en ny hållning som med hela eller delar av det gamla bagaget i behåll ändå nu känns bättre och gör en gladare.

Men det är väl bra? kanske nu någon tänker.

Sånt kan väl vara intressant?

Tror du inte Stig att det kan vara lärorikt?

Ja, det kan så vara. Men smaken är som baken – bred. Ge mig en torr teologisk reflexion eller en samhällsorienterad debattbok eller en bibelvetenskaplig uppsats eller nåt liknande – då går jag igång! De flesta tycker sådana saker är nördiga långt ovanför toleransens överkant men jag tar hellre tio sådana än en självberättelseskrift av dussinkaraktär.

Fast nu har jag läst en sådan bok – i alla fall. Naturligtvis var den intressant på sitt vis. Om man är dryga ½seklet gammal. Speciellt om man bor i Piteå älvdal.

Den lästa boken är Den smala vägen – en personlig berättelse om uppväxten i en väckelsebygd skriven av Ewa Rosendahl. Den smala vägen är smal. Bara 50 sidor. Och personlig om hennes egen erfarenhet av att på 1960-70-talen växa upp i ett sammanhang mycket tydlig präglad av den så kallade 50-tals-väckelsen med dess viktiga avgörelser, svartvita gränsdragningar mellan dem som tillhörde EFS och därmed var ”riktiga kristna” och sådana som inte var det och mycket annat som kan utmärka profilerade grupper. Och naturligtvis – om hur hon fann det hela för trångt och kom sig ut ur bubblan.

I regionen jag bebor har jag mött flera som delar hennes erfarenheter av ”baksidor” i väckelse- och frikyrkosammanhang. Brända på allt har en del lämnat allt. Jag har också mött folk som nästan krampaktigt förnekar ”baksidorna” då en omorientering bara skulle göra alltför ont. Och det är inte bara EFS. Det Ewa Rosendahl berättar om känner jag igen även från sammanhang i Svenska kyrkan men gör tillägget att tendenserna där inte var lika starka. Som ung och aktivt svenskkyrklig blev jag ju snarare av väckelse- och frikyrkofolk ibland hållen för att just inte vara en sådan där ”riktig kristen”. Ibland ansågs vi kyrkliga vara nästan lika hedniska som en katoliker. 

Och det är klart att fler tankar väcks och börjar mala om uppväxtkulturer i kretsar där man ansåg sig vara ”riktiga kristna”. Leder det till – detta är en provtanke – att man omedvetet håller beslut ”riktiga kristna” tar för riktiga beslut inte för att de besluten och vägvalen i sig var riktiga utan för att det var ”de riktiga” som fattade besluten? Och är det en omedveten riktighetskultur som leder till att folk möjligen ursäktar sig när det inte blev riktigt så riktigt som det borde blivit men avhåller sig från att på allvar be om ursäkt över det som blev fel? Just det fenomenet har mött både i olika kristna sammanhang och i politiska.

Den smala vägen blev därför en påminnelse som kan vara värd att läsa även om själva kategorin litteratur i mitt tycke är ganska platt och att just denna bok dessutom i sig inte är ett vidare bra exempel i genren.

*Fenomenet finns också i bloggvärlden.

Efter jul skall man leka med sina julklappar!

Fattas bara annat!

Så har jag gjort!

Flitigt!

Men julen är en marig högtid vad gäller klapperiet. Jag har ju ungefär vad jag behöver och vill jag ha något skaffar jag det själv. Typiskt för 60-plusare. Litet intill minimalt utrymme för hustru och vuxna barn och andra att hitta presenter.

Böcker blir lösningen.

Uttalat önskade böcker, näst intill ”beställda”.

Ett par av dem jag fick har nu jag lekt ut.

Skönlitteratur läser jag oerhört lite och brukar inte heller skriva om här på bloggen under kategorin Predikaren 12:12. Samhälls-, debatt- och facklitteratur är vad jag mest tuggar i mig och spottar kommentarer kring.

Vad är då en så kallat ”historisk roman”? Historia? Skönlitteratur?

Wolf Hall av Hilary Mantel – var på Skavlan i fredags – var en sådan julklapp. 650 sidor om Thomas Cromwell i Henrik VIII:s England. Intressant. Den har jag lekt med men skriver inte om.

Sveriges historia 1830-1920 har jag just färdigklämt. Det är volym 6 av 8 i Norstedts stora verk. Tidigare hade jag köpt och läst band 1-5 och i julas hade madammen och barnen synkroniserat sina klockor vilket försett mig med volymerna 6. 7 och 8*.

På baksidan kan man läsa:

Tiden från 1830 till 1920 präglades av framstegstro. Samhället skulle förbättras genom politiska och ekonomiska landvinningar. Men vandringen mot demokrati blev inte rak och enkel. Motsättningarna och intressekonflikterna var tidvis starka, eftersom många tävlade om att sätta agendan för framtiden. Utgången i kampen var aldrig given på förhand.

Konflikterna var många. En kamp stod mellan kungamakt och folkmakt. Dessutom måste motsättningarna i fattigfrågan lösas, liksom kampen mellan arbetare och arbetsgivare i det framväxande industrisamhället. Andra stötestenar under perioden var bildningsfrågan, statskyrkans plats i samhället och den framväxande feminismen. Alla dessa konflikter lyftes fram och dryftades öppet i ett Sverige som i allt högre grad kom att präglas av massmedia och nya kommunikationsmöjligheter.

Boken beskriver också hur Sverige blev en småstat, omgiven av starkare makter. Motsättningar mellan Ryssland, Storbritannien och så småningom även Tyskland gjorde det viktigt för svenska politiker att manövrera sig fram till en realistisk position i Östersjöområdet. Utrikespolitiken var mer omstridd än vad eftervärlden ofta velat tro. En viktig del av konflikten gällde unionen Sverige-Norge (1814-1905).

Jättenoga har jag inte läst riktigt alla de 650 sidorna.

Den första delen om det långsamma letandet efter kompromisser på politiska konflikter som på sikt ledde till framväxten av en kompromisskultur för inre konsolidering var jag ganska noga med. Likaså avsnittet om de ekonomiska framstegen och fördelningskonflikterna, befolkningens förändringar vad gäller storlek, tillväxt och förvärvsarbete i spåren av industrialisering och urbanisering. I tredje biten om det kulturella formandet av Sverige med vetenskap och konst finns en del korta avsnitt jag nästintill hoppade över.

Alltsammans i alla fall väldigt lärorikt!

*  Vill man läsa om de tidigare banden kan man börja här om volym 5. I den bloggposten finns också länkar till vad jag skrivit om band 1-4.

Vid den tiden – berättar evangelisten Lukas – utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

Så börjar det vi kallar Julevangeliet i andra kapitlet i den första boken Nya testamentes meste författare skrev. Det är enda gången kejsar Augustus nämns i Bibeln. Betydligt oftare nämns han i Augustus – en biografi som jag plöjde igenom färdigt igår. Drygt 460 sidor plus ytterligare 100 med fötternötter, tabeller, ordförklaringar och annat jox.

En intressant och lärorik skildring!

Handlar om tiden strax innan Jesus kom och den första kristna Kyrkan formades. Inte så mycket information om hur det var i Gallileen och Judeen som Julevangeliet talar om. Sådant måste man läsa om på annat håll. Men intressanta inblickar i ansatser till och början på förhållanden som de första kristna kom att ha omkring sig, leva under, utmanas av och med risk för egna liv utmana – kejsarkult, rättsväsende, religiositet mm.

Läsvärd!

Bokens baksidestext lyder:

”Jag har övertagit en stad av råtegel och efterlämnar en stad av marmor.”

Citatet, som ofta får sammanfatta Augustus livsgärning, döljer en storslagen historia om Roms förste kejsare. När Augustus dog14 e.Kr. var det romerska riket större och mäktigare än någonsin. Men när Julius Caesar, Augustus adoptivfar och föregångare, höggs ihjäl i senaten över fyra decennier tidigare hade bilden varit en annan. Romerska republikens sista dagar var räknade, och den övermodige tonåringen hade svurit att hämnas sin fars mördare. När Brutus, Cassius, Sextus Pompejus och Marcus Antonius var besegrade och inbördeskriget var över var Augustus inte bara en erkänd statsman som vunnit sina soldaters lojalitet. Han hade även lyckats skapa ett kejsardöme som skulle bestå i över tusen år.

Den bästsäljande historikern Adrian Goldsworthy skildrar med stor kunskap och inlevelse Augustus dramatiska liv.

Ännu mer om boken kan man läsa här.

I en massa år har jag varit medlem i bokklubben Clio. Den är specialinriktad på ämnet historia i vid mening och många är de populärvetenskapligt skrivna böcker jag köpt genom åren. Än fler har jag fått – och betalt – enär jag då och då glömt avbeställa den bok som genom medlemskapet erbjuds. Den sortens ”extratilldelning” är ju det beska äpple man får bita i när man är med i en bokklubb.

Allt som köpts har inte blivit läst – i vart fall inte direkt. En bok som när den kom för knappa 10 år sedan blev liggande, troligen av anledningen att jag inte avbokat* den, har i alla fall nu efter mångt och mycket blivit läst. År 2004 gavs den ut på förlaget Ordfront och har titeln Det ohyggliga arvet – Sverige och främlingen genom tiderna skriven av Christian Catomeris, journalist och producent på Sveriges Television.

Baksidestexten lyder:

Vad är det som får svenska regenter att bedriva slavhandel i Afrika, kyrkliga makter att utfärda dödsstraff mot samiska schamaner eller moderna myndigheter att utföra tvångssterilisering av ”tattare”?

Det ohyggliga arvet handlar om synsätt som genom århundradena präglat svenskars möten med etniska minoriteter och andra kategorier ”främlingar”. Boken kartlägger djupt förankrade stereotyper om afrikaner, finnar, judar, ”orientaler”, samer, ”tattare” och ”zigenare”.

Stereotyperna dyker upp på de mest oväntade håll: möter vi överallt: bland vetenskapsmän som Carl von Linné, illustratörer som Albert Engström, författare som August Strindberg eller Kerstin Thorvall, i äldre lagar och myndighetsskrifter, i den tidiga svenska filmhistorien, och i läroböcker lång in på 1950-talet. Idag syns de tydligt i reklamens och sportens värld. De attityder som framträder är förvånansvärt likartade från en tid till en annan: främlingen beskrivs som farlig, underlägsen och någon gång som lockande.

Catomeris bok är ett pionjärverk om ett arv som man ända fram till nu talat tyst om. Ändå utgör det nyckeln till förståelsen av den diskriminering och de konflikter mellan etniska svenskar och minoriteter som förekommer i dagens Sverige.

Tänkvärt innehåll i dessa tider av tilltagande främlingsmotstånd, växande antitiggeriopinion och allt fler människor på flykt från krig och/eller fattigdom.

*  OBServera ordvitsen!

Märk väl, vill jag redan nu säga, att de flesta laestadianer och andra kristna är rättrogna och hederliga människor. Det är inte dessa jag vill tala om, utan de andra som bidrar till det tvivelaktiga rykte laestadianismen fått,speciellt inom vissa områden.

Jag har forskat, övertolkat och förvrängt en del av innehållet i denna bok. Allt jag beskriver har hänt, men inte med samma människor och vid samma tidpunkt. Det här är en roman, inte en forskningsrapport. Skulle någon känna igen sig i någon person i boken så är det en tillfällighet och får då stå för den personens åsikt.

Så skriver författaren Lawe Söderholm i förordet till romanen Sprid ljus över ondskan som utgavs den 5 juni i år. Jag fann boken på lokala bokhandelshopsdisken bland andra titlar skrivna av lokala författare, alltså folk som bor på orten eller i närområdet. Ren lokalpatriotism gör då boken intressant. Jag vet ju vem han är!*

Ämnet är ju också intressant. Jag är inte själv laestadian men är andra det – jag känner flera. Flera Älvsbybor kommer att läsa den lokale författaren. Det vore därför näst intill tjänstefel att som präst här och i hela Norrbotten inte läsa romanen. Och det är en roman! Med romanförfattarens frihet. Men baserad på sanna händelser som det ibland heter. Författaren ljuger sant – typ.

Jag gissar att Lawe Söderholm inte aspirerar på Nobelpriset i litteratur men det är vi ju å andra sidan inte många som gör – och ännu färre som får. Språket är enkelt, boken är lättläst.

Baksidestexten presenterar boken på detta sätt:

”Predikanten” kallas han och kvinnorna säger att han har en röst som silke. I de laestadianska församlingarna i norra Finland och Norrbotten har han snart erövrat en position som gör det svårt att gå till botten med övergreppen han anklagas för. Församlingsledarna förespråkar förlåtelse och sopar sanningen under mattan. Att gå mot strömmen kostar utfrysning och förakt.

Det sekteristiska klimatet drabbar tre kvinnor i den här romanen. Närmast kommer vi Malin, som efter år av våldtäkter och förnedring träder fram och berättar. Men då är det kanske redan nästan för sent …

Sprid ljus över ondskan är inspirerad av verkliga händelser, men är skriven med romanens frihet i förhållande till fakta.

Läs den!

*  Jag lärde känna Lawe Söderholm en del då han och hans fru för ett antal år sedan gav ut boken Kyrkor på Nordkalotten.  Jag var då skolpräst vid Älvsby folkhögskola efter att tidigare varit Stiftsadjunkt med bland annat en del församlingars arbete med Vägkyrka på mitt bord. Då han hade en mängd goda tankar om besöksnäring, turistvägar och liknande kontaktade han stiftet, skolan och mig för eventuellt samarbete med kurser och kulturprojekt kring hur olika Gudshus kan vara intressanta och attraktiva också i sådana sammanhang.

Jag har just läst ut den – eller dem. Jag har både ett inbundet ex och en paperback av Mandela – en biografi skriven av den brittiske journalisten och författaren Anthony Sampson. Jag började läsa den inbundna versionen men sedan jag fått mig ett par nya glasögon flyttade jag mig från sidan 157 till pocketupplagan. Den tog också mindre plats i packningen när jag for till fjälls.

• om den insats ANC och Mandela gjorde i opposition och motstånd mot en till tänderna beväpnad makt som inte ville ge medborgerliga rättigheter åt alla som bodde i det land man kontrollerade,
• om hur regimen och dess sympatisörer – till exempel Maggan Thatcher i England – terroristklassade Mandela och andra som folkförankrade ville förändra tillvaron,
• om hur samma maktsystem samtidigt som man själv utövade våld och begränsningar krävde att ANC och andra skulle ta avstånd från alla former av väpnade aktioner,
• om hur de Klerk och andra på grund av tryck utifrån vad det led behövde ta skeden i vacker hand och förhandla med dem man absolut inte tänkt sig att ha något att göra med,
• om hur fred och försoning kunde skapas trots att man på respektive sidor önskat varandras totala utplåning och hur en mans vilja – men han var inte ensam – spelade en stor roll i detta,
• om.....