matad helg – film

Fredag kväll var vi på bio, madammen i mitt liv och jag. Bio betyder oftast resa till Luleå. Vill man se en speciell film på Forum-biografen i Älvsbyn gäller det att passa det datum och det klockslag filmen visas. Har man förhinder vid ett sådant celebrert tillfälle blir det att resa.
 
Med bagaget specialinköpta kaffebönor, en beställd bok och en påse frusna lingon ämnade att bli sylt stack vi till stan. In till yngste sonen – förkyld – med varorna och sedan efter en stund in till centrum för krubb och film – Noah med Russel Crowe i huvudrollen.
Varför den filmen? Svar: När det görs storfilm som tydligt anknyter till ett Bibeltema är det som präst näst intill ett tjänstefel att inte se filmen – hurudan den än är.
 
Jag fann filmen intressant.
 
Det är inte mycket material filmmakarna har att gå på när man ska göra mer än två timmar av bara ungefär fem kapitel i Första Mosebok plus en liten snegling till det som berättats innan. En del koka-soppa-på-en-spik blir det men ändå är det intressant trots att man hemfaller åt ett par sentida Hollywoodschabloner. En sådan är när de kryptiska jättarna – som berättas om i början av Första Mosebokens sjätte kapitel och som man egentligen inte vet vad som åsyftas i texten – blir någon sorts sten-transformers. En annan är en utdragen stridsscen som blir bara så lik slaget på Pelennor i tredje Sagan-om-ringen-filmen.
 
Men jag fann som sagt ändå filmen intressant i sitt sätt att behandla vad man kallar en myt. En myt är just vad berättelsen om Noa är på religionsvetenskapliska. En myt betyder då inte som i dagligt tal lögn eller svammel eller betydelselöst påhitt utan värde utan tvärtom: en oerhört betydelsefyll berättelse – fiktiv eller verklig – som berättar hur det är när det är som det är. Mytens intresse ligger inte primärt i vad som faktiskt ägt rum, alltså hur det kom sig att det blev som det blivit, utan är just en story om hur det är.
 
I Bibelns berättelse om Noa, arken och floden visar författarna på hur Gud ser på sin skapelse och på människans ondska – samt ger en betydelse till regnbågen. Det är mytens innehåll. I filmen finns detta med i en för vår tid ekologiskt miljöanpassad form. För mig gjorde filmen brottningen mellan rättvisa och barmhärtighet väldigt tydlig – i sanning ett teologiskt och existentiellt ämnesblock av rang och centrum i många myter.
 
Research hade gjorts. Om de ovan nämnda jättarna har man till exempel valt namn och beteckningar från Första Henoksboken. Den är – läste jag i en bok – en apokryfisk judisk text som troligen skrevs runt år 110 före Kristus. Den har inte status som helig text vare sig inom judendom eller kristendom (utom i Etiopien) men i filmen är material därifrån med. Sådant tycker jag är kul.
 
Visst kan man reta sig på ändringar jämfört med Bibeltexten. Av Noas söner är det bara Sem som förses med kvinna att eventuellt fortplanta sig vidare genom. Händelserna kring detta förstärker dock filmens brottning och visar hur den å Guds vägnar fanatiske rättvisenitiske gubben Noak till syvende och sist måste kapitulera inför sin egen – och Guds – barmhärtighet.
 
En sevärd film – men ingen statyett-samlare. Sems fru alias trolleri-tjejen i Harry Potter var den sötaste av de få kvinnliga aktörerna och får därför bildpryda inlägget. Alternativet hade varit Sir Anthony Hopkins som Noas farfar Methusalem – han som i den mogna åldern av 969 år ändå inte fick dö i stilla ro utan blev dränkt. Valet var enkelt.

Kommentarer
Postat av: Dessa mina minsta bröder

Intressant att du var till viss del positiv till filmen. En vän i min församling var och besåg den, var oerhört besviken på den.

2014-05-04 @ 21:03:22
URL: http://dessaminaminstabroder.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0