stigstrombergsson

Jag hade ingen aning om att det fanns en gata som heter Vilakazi Street. Men nu har jag det. En liten aning. Efter att ha läst 310 sidor Sydafrikas historia skriven av Andreas Karlsson (ISBN 978-91-7545-328-6). Det unika med gatan är en liten pittoresk detalj i en mycket informativ bok som utöver att ha lärt mig en massa fakta fått mig att fundera vidare en del.

En fundering – alltså min, inte bokens – är att om man inte har en i förväg tydlig sund etisk-moralisk hållning kan beslut man för dagen tycker är vettiga för att skydda sin situation framledes medföra absurda ytterligheter som man då i konsekvensens namn måste anse värda att värna – hur etiskt-moraliskt förvridet det än blir.

Apartheid är en sådan sak. Den kom liksom krypande mer och mer under historiens gång. Inför upplevda, oftast inbillade, hot från ”vildar”, ”hedningar”, kommunister och allt möjligt annat förskansade sig den vita befolkningen i omgärdade privilegierade mentala vagnborgar. Och höll annat ute. Mellan världskrigen och efter det andra formades på den vägen till sist det apartheidsystem som hela världen fördömde – utom Margret Thatcher, Ronald Reagan och några få till. Och som föll.

En annan av funderingarna är att olika beslut man i vår tid fattar i det israeliska parlamentet och i olika flyktingavvisande europeiska länder är kusligt parallella till vägvalen som ledde till apartheid. Viktigt är att betänka att om man inte lär av historien tvingas man se den upprepa sig.

Den läsvärda bokens baksidestext lyder:

Sydafrikas historia – från mänsklighetens födelse till landet efter apartheid

Få länder är så tätt sammanflätade med sin egen historia som Sydafrika. Varför blev Sydafrika platsen för en av 1900-talets allra grymmaste förtryckarregimer? Och varifrån kom styrkan att resa sig och gå vidare som ett enat och i allt väsentligt fredligt land? Svaren ligger djupt inbäddade i landets brokiga förflutna, i möten mellan kulturer och i enskilda personers vägval. Just därför är det hären fullständigt nödvändig bok för alla som vill förstå sig på landet längst ned på den afrikanska kontinenten.

Andreas Karlsson guidar genom en lång resa i historien. Från människans födelse, via de sydafrikanska folkens tidiga historia, européernas ankomst, striderna mellan boer, britter och zulu, de bägge världskrigen, apartheids uppkomst och fall. Hur der det moderna Sydafrika ut idag och vilka utmaningar finns inför framtiden? Detta är en historia väl värd att lära känna.

Sydafrikas historia är det förstamoderna standardverket på svenska över landets historia.

Vilakazi Street?

Ligger i Soweto, Sydafrikas största kåkstad utanför Johannesburg. Det är den enda gata i världen där två personer som fått Nobels fredspris bott. Nelson Mandela bodde där ett tag. Senare, efter att Mandela bosatt sig på annat håll, flyttade den unge prästen Desmond Tutu in i området. Då kände de inte varandra.

I bloggandet 100 år och 1 dag skrivet den 31 juli nämnde jag att jag tittat förbi hos min moster och hittat en del böcker. Boken om högertrafikomläggningen fann jag själv i en låda men en annan jag tog hade hon lagt med i den hög hon hade funderingar över om jag ändå inte skulle vara intresserad av. Flera titlar i den högen hade jag redan men en plockade jag på mig – och har nu läst.

Om författaren Leif Grane berättar Wikipedia ungefär detta:

Han föddes den 11 januari 1928, dog den 22 mars 2000 och var en dansk teolog, professor i kyrko- och dogmhistoria vid Köpenhamns universitet (1964-1998) och internationellt erkänd Luther- och reformationsforskare. Han är särskilt känd för sin kommentar till Augsburgska bekännelsen. Hans böcker är översatta till engelska, svenska, italienska, finska och tyska.

Just hans kommentar till Augsburgska bekännelsen har jag en gång både ägt, läst och tenterat – kurslitteratur i Uppsala den tid det begav sig. Det var en bra bok jag någon gång lånat ut och sedan inte längre ser röken av. Tyvärr minns jag inte vem som lånade den.*

Min mosters trave innehöll en Grane-bok från 1994: Vision och verklighet – en bok om Martin Luther.** De 300 lärorika sidorna är nu lästa. När jag tittat på förlagets Artos hemsida ser jag att den nu finns i en andra upplaga möjlig att förvärva för folk utan boksamlande mostrar. Toppen! Rekommenderar köp!

Det som är intressant – tycker jag – är att reformatorns tankar inte samlats stenhårt tematiskt. Det är väldigt vanligt att man gör så och det ger ju en infallsvinkel så god som någon men kommer att blanda tidigt och sent, polemik mot den och polemik mot någon annan. Leif Grane berättar mer i tidsföljd vilket skiljer på den unge och den åldrande Luther, liksom gräl med påven och gräl med frikyrkligheten – om man får använda det ordet anakronistiskt.

Baksidestexten lyder:

Luther tillhör historien. En framställning av hans liv och gärning bör alltså vara historisk. Med detta som utgångspunkt ger Leif Grane i den här boken en skildring av en man och en epok som har haft avgörande betydelse för vår kultur och som på många områden ännu påverkar nutidens tänkesätt. Med författarens respekt för historien och hans förvissning om att tillhöra en annan tid blir boken samtidigt ett vittnesbörd om vari det lutherska arvet består, och på vilket sätt det fortfarande för ett samtal med oss. När boken utkom i Danmark skrev Vilmos Vajta: »En mästerlig framställning av Luthers teologi, – som i sin fullständighet, åtminstone på skandinaviskt område, inte finner sitt motstycke.«

Rekommenderas såhär 499 år efter de 95 teserna!

*  Detta händer ju då och då med böcker. En bok jag riktigt saknar är en jättegammal sak – tryckt tidigt 1800-tal – som jag någon gång lånat ut men minns inte heller till vem. Denne förefaller även ha glömt mig. Über den Umgang mit Menschen från 1788 heter på svenska Konsten att umgås med menniskor och är skriven av en Adolf Friherre Knigge (†1796). Han ger tidstypiska goda råd vad gäller att tackla halsstarriga personer, hersklystna sådana, svärmödrar, tyska postiljoner och alla möjliga andra. Mycket underhållande – och saknad.

**  Danska titeln är Evangeliet for folket: Drøm og virkelighed i Martin Luthers liv (1983).

Rubriken är naturligt medvetet som den är för att inte avslöja exakt vilket innehåll denna bloggpost kommer att få. Dubbeltydigheten är avsiktlig. Men det skall sägas: Det jag skriver har att höra med reformatorn Martin Luther, inte medborgarrättskämpen Dr Martin Luther King eller den brittiska deckarserien Luther med alla hans problem.

Det är inte många som ältar Martin Luther idag. I alla fall inte positivt. Den stackars avhoppade munken får klä skott för allt möjligt – tråkighet, pliktkänsla, auktoritetstro, antisemitism, kyrkosplittring och mycket annat. Men jag uppfattar det som att de som ältar sådant sällan finns i de sammanhang av idag som är mest kopplade till de motståndare han hade på sin tid. Det är inte katoliker och känsloberoende frikyrkliga som skjuter in sig på Luther. I stället är det inte ovanligt att det just är i den lutherska Svenska kyrkan som kritiken – på många punkter i och för sig befogad – finns. Men i Svenska kyrkan kan man ju inte såga honom helt – även om en del nog skulle vilja. Därför gör en del tvärtom och prisar honom som förändrare och tar honom till intäkt för att göra hart när vilka förändringar som helst – om man någon gång är Lutherältande.

Men – det skall också sägas: Det finns några som Lutherältar positivt. Några få. I mycket konservativa kyrkonära väckelserörelser kan en Postilla läsas högt. Ibland. På ett kopierande sätt. Som om saker där och då bara kan flyttas till här och nu.

Nästa år blir det Lutherjubileum, 500 år efter det att han grävde i verktygslådan och hamrade upp sina 95 teser mot avlaten för diskussion. Det var ju det han gjorde. Han spikade sitt alster på det sätt man spikade och fortfarande spikar teser och tankar vid ett universitet. I den meningen betyder att något är spikat inte att det är fastslaget utan mer föreslaget. Det kan vara värt att veta när nu Luther skall ältas.

I sommar var jag upp på vinden. Två gånger. En gång för att leta efter ett takläckage jag tidigareberättat om*. Och en gång innan för att gräva fram gamla böcker. Det gjorde jag i tanken att om det är Lutherår nästa år kan det vara idé att läsa honom själv, inte bara om honom.

Ned för stegen följde en trave med. Ungefär en ½ hyllmeter Luther inhandlad på antikvariat för en massa år sedan. Och 20 cm Rosenius som är en god lutheran. Just de volymerna är arvegods med mina barnbarns farfarsfarmorsfars namn på titelbladet.

Nu har jag läst ut – och om – Luthers Stora Galaterbrevskommentar utgiven 1954 på Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Jag har den häftade utgåvan på 500 sidor. I nyskick för mer än ett halvsekel sedan betingade den priset 17 kronor men själv köpte jag den för 16 kronor – skrivet på baksidan – någon gång när jag gick gymnasiet. Att det var då förstår jag av att jag på framsidan skrivit mitt namn och telefonnumret 0920/19651 – alltså mitt föräldrahems. Men det står ett telefonnummer till: 018/461786. Det var numret till telefonautomaten i den studentkorridor på Sernanders väg 15 i Uppsala där jag vistades studieåren efter jag gjort lumpen.

När jag läste den första gången minns jag inte. Det kan vara i Luleå men jag gissar på Uppsala-tiden. Och så en omläsning som nyinflyttad till Älvsbyn. Den finns det bildbevis på. Madammen i mitt liv fotograferade mig i badkaret med boken ovan vattenytan. Men den bilden får du inte, noble Bloggläsius, njuta av.

Nu har jag i alla fall läst om den, noterat alla gamla understrykningar och kommer fram till att boken är ett evinnerligt Lutherältande. Sida upp och sida ner, gång på gång, utifrån vilken vers i Galaterbrevet som helst, ältar Luther sitt huvudärende: Rättfärdiggörelsen genom tron. Det blir nästan tjatigt.

Men det är också ganska naturligt att det blir ältande. Stora Galaterbrevskommentaren är ju inte ett skrivet verk utan ett muntligt. Det är åhörare till en serie föreläsningar som sammanställt sina stenografiska anteckningar. Och då det är en serie muntligheter är det naturligt att man återkommer till samma tema, att man repeterar osv. Han skrev alltså inte själv utan sammanställningen av anteckningarna fick han del av senare och kommenterade på detta sätt i sitt förord:

Jag vill knappt själv tro, att jag vid den offentliga utläggningen av den helige Pauli brev till galaterna varit så ordrik, som denna bok nu visar. Och likväl märker jag, att det alltsammans är mina tankar som bröderna med sådan omsorg tecknat ned i denna skrift. Följaktligen nödgas jag tillstå, att allt eller kanske t. o. m. mera yttrats av mig i den nämnda offentliga föreläsningsserien. Ty i mitt hjärta härskar denna enda artikel, tron på Kristus, från vilken, genom vilken och till vilken alla mina teologiska tankar dag och natt flyta och strömma tillbaka. Likväl finner jag, att jag av höjden, bredden och djupet i denna vishet fattat endast en svag och torftig begynnelse, endast några brottstycken.

Därför blyges jag också över att dessa mina fattiga och matta utläggningar av den store aposteln, Guds utkorade redskap, nu utgivas. Men att icke taga hänsyn till denna blygsel, att vara fräck utan att rodna, därtill tvingar mig den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse, som i Guds församling alltid rasat och alltjämt rasar mot den enda fasta klippan, som vi kalla lärostycket om rättfärdiggörelsen, läran om huru vi icke genom oss själva och utan tvivel icke heller genom våra gärningar, som äro mindre än vi själva, utan genom en annans hjälp, genom Guds enfödde Son, Jesus Kristus, äro återlösta från synden, döden och djävulen och ha fått det eviga livets gåva.

Gärnings- och beteendekristendomen av idag ser inte likadan ut som för 500 år sedan. Nu tar den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse att Jesus inte är den avgörande punkten för nåd, försoning och förlåtelse sig andra uttryck.

Också idag låter man Jesus vara en bud- och regelgivare som uppmanar oss att vara goda i stället för den avgörande medlaren mellan Guds krav och dom å ena sidan och vår ovilja och oförmåga att vara som Gud vill å den andra.

Luthers Stora Galaterbrevskommentar är, även om den är ett bedårande barn av sin tid, är en bra medicin att kurera sig med igen.

*  Vi väntar på offert från plåtfirma. Hotfullt!

Det verkar som rubriker med 100 återkommer i mitt bloggande såhär i sensommartid. 100 år och en dag hette det för ett tiotal inlägg sedan. Inte 100 sekunder är tredje om man räknar bakåt från detta som också har 100 i rubriken.

Vore jag muslim eller arab skulle jag inte lita på Väst!

Det var min tanke när jag läst boken Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016*. Den skriven av Ingemar Karlsson och de 230 informativa sidorna börjar med napoleontiden och handlar sedan om

• hur britterna lovade araberna självständighet om de under Första Världskriget gjorde uppror mot det med Tyskland allierade Osmanska riket och hur de svek de sina löften,
• det franska dubbelspelet i det som blev Syrien och Libanon,
• oljan i det som blev Irak som ju påverkat händelserna akut ända in i vår tid med USA som ny aktör
• arabisk nationalism,
• saudiernas eget spel,
• hur västländer gav land till europeiska judar,
• Palestina
• Syrien upp till idag
• ännu mera

Baksidestexten lyder:

År 1916 satte sig britter och fransmän i hemliga förhandlingar. De drog ett streck på kartan över osmanska rikets arabiska delar. Områdena norr om strecket förklarades vara franska intressesfärer och de i söder brittiska. Det här ledde till att regionen fick nya gränser efter första världskriget, utan  hänsyn till den 4000 år gamla civilisationens historia, kultur och religion.

Vilka långtgående konsekvenser fick detta enkla pennstreck? Och hur påverkar det människor idag, hundra år senare? I Roten tilldet onda förklarar och resonerar mellanösternkännaren och författaren Ingemar Karlsson kring historien bakom dagens krisdrabbade område.

Alla som vill veta och alla som vill ha – eller redan har – åsikter om situationen där nere bör läsa boken. Dummare blir man inte!

*  Bokens ISBN-nummer är 978-91-7545-338-4. På förlagets hemsida kan man läsa mer om den och om författaren – här.

Först en baksidestext:

I dag är det område som en gång kallades Mesopotamien världens mest krigshärjade och kaotiska. Men det har också stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar fortfarande utgör en del av vår vardag. Här uppfann sumererna skrivkonsten, statsförvaltningen och skön-litteraturen, här uppfann babylonierna astronomin, juridiken och storstäderna – men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av assyrier, perser och andra.

Arvet och arvtagarna är en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till alla deras lärdas om satt sig över dynastier och krig, språk och religion, och på så sätt skapat en fem tusen år lång lärdomshistorisk tradition – en längsta som världen skådat, som gick under först i och med mongolinvasionerna på 1200-talet.

Jag fick en bunt böcker i fredags. Fick är en sanning med besk modifikation. Köpte för beskattade slantar är en bättre beskrivning av mitt förhållande till bokklubben Clio. För summa 1744 spänn blev det fyra volymer för egen räkning, tre värda 600 beställda av äldsta dottern och en som ”jobbet” skall betala mig 239 kronor för. En välfylld låda!

En av böckerna är genombläddrad och en läst. Den bläddrade kommer jag (kanske) att åter-komma till. Den lästa är Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdoms-historia av Taina Kantola och Lennart Warring (ISBN 978-91-27-14395-1).

På ca 200 sidor leds man till egna tankar, frågor och slutsatser – dessa till exempel:

Redan de gamla grekerna på sin tid inte var annat än kunskapstjuvar och billiga efterhärmare. Pythagoras med sin triangel med kvadratisk hypotenusa eller hur det nu heter var inte alls innovativ. Han plagierade och stal patent! Den beska sanningen – mitt tema finns kvar – är att det var i det område som nu är Irak som folk först drabbades av förvetenskapliga och filosofiska snilleblixtar.

Men var mellanflodingarna så smarta – egentligen? 12 månader på ett år kan jag begripa utifrån månens uppförande. Men varför 360 grader på ett varv? Och 60 sekunder på en minut i stället för 100 lite kortare? Som då skulle bli ännu kortare då en timme rimligen fått 100 minuter? Men förlängas av att dygnet skulle ha 10 eller 20 timmar? Och allt tjafs med dussin och gross och sånt – varför ha 6 eller 60 som bas för matematiken? 10-talssystemet är ju bättre – typ. Men inte ens de gamla grekerna byggde om sakerna utan lät det mesopotamiska systemen drabba mänskligheten.

Och en sak till. Är Gilgamesh en historisk person? Att eposet med hans namn spelar roll kan inte motsägas – men hur resonerar man kring frågan om han är historisk?

De kunniga vetenskapliga författarna tänker att då det finns några exemplar kilskriftstexter med tre varianter av storyn från tre epoker – sumerer, gammelbabylonier och ny-dito om jag minns rätt – tyder det på historicitet, alltså att Gilgamesh funnits och spelat roll. Det resonemanget är OK för mig. Men jag gör tankebryggan till berättelserna i Bibeln. Vad gäller den kan personer som Abraham, Moses, till och med Jesus själv av okunnigt och kunnigt folk – inte Kantola och Warring – avfärdas som påhittade sagofigurer. Är inte det konstigt? Egentligen?

Läs boken!

Jag har läst om en bok. Alltså inte läst om en bok så som man läser om en bok i en recension eller liknande om handlar om en bok. Jag har läst om en bok i den meningen jag har läst boken en gång till. När förra gången var minns jag inte. Jag har hur som helst inte hittat något skriveri om boken ifråga här på bloggen. Antingen var det så länge sedan att jag inte ens bloggade eller så var det i alla fall innan jag mer konsekvent under kategorin Predikaren 12:12 började berätta om vad jag läst.

Det var resan till Norge tidigare denna sommar som fick mig att låna skriften av den yngre av sönerna. Naturen, terrängen, geografin samt den bok om Litza-fronten jag tidigare nämnt drev mig rakt in mellan pärmarna till de 300 sidorna i Den nionde april- Nazitysklands invasion av Norge 1940. Boken är skriven av Michael Tamelander och Niklas Zetterling och har ISBN-nummer 91-85057-28-2. Baksidestexten lyder:

Den nionde april skildrar tyskarnas invasion i Norge, som ledde till att Skandinavien drogs in i andra världskriget. Här rullas de dramatiska händelserna upp, från det politiska spelet före invasionen fram till den allierade evakueringen av Narvik två månader senare.

Senare forskning har visat att fälttåget grundade sig på felaktiga föreställningar om motståndarna och deras strategiska planering, såväl från Tysklands som från västmakternas sida. Detta kan vara förklaringen till det kaos som kännetecknade invasionens första dygn. Författarna belyser de många misstag som begicks på bägge sidor och hur några få personers initiativ räddade tyskarna från det som kunde ha blivit deras första svidande nederlag. Boken behandlar även de allierades tafatta försök att återta initiativet i centrala Norge.

Författarna lämnar betydande utrymme åt diskussioner kring alternativa händelseutvecklingar, särskilt kring möjligheterna att förhindra invasionen och ockupationen. Den nionde april är illustrerad med 35 kartor som visar operationen steg för steg.

Nu har jag sett (ytterligare) en del ställen där händelserna som hände hände och det ger en liten vinkel till kring en tidigare läst bok. Svårfajtad terräng handlar det i alla fall om. Och unga mäns fysiskt imponerande prestationer trots och på grund av en del äldre kontorsmäns valhänthet och förvirring – som så ofta.

Kanske är rubriken ovan vanvördig. Det låter ju som om det skall handla om en turistvandring i fjällen hemsökt av lite extra regn och skoskav. Och det är helt fel – naturligtvis.

När vi, jag och madammen i mitt liv,för någon vecka sedan var i Norge köpte jag en bok – också det naturligtvis. I en mataffär dessutom. Jag såg den i ett ställ och blev nyfiken, nordkalottare som jag är. Att jag ävenledes är smått road av att läsa om militär strategi och taktik bidrog givetvis.

Boken jag köpte var Miraklet ved Litza – Hitlers første nederlag på Østfronten av Alf R. Jacobsen. De drygt 250 sidorna norsk text är nu lästa och som brukligt är rapporterar jag här på bloggen under kategorin Predikaren 12:12.

Jag hade aldrig hört talas om Litza-älven men bilder via Google gav inblick i miljön. Verkar onekligen mysigt att vandra och rekreera med den ganska trevliga utmaning det kan vara att ta sig fram i väglös fjäll- tundramiljö.

Dock var det annars för dem som var där sommaren 1941. Ett gäng skulle ta sig fram till Murmansk och det atdra gänget skulle se till att det inte blev av. Att fajtas med allt vad utrustning och underhåll kräver är hart när omöjligt – vilket visade sig. Man behöver vara många för att nå ett avgörande. Och är man många blir försörjningen omfattande.Och än mer folk måste användas till att få fram saker till linjen – och det gör att man de facto inte blir så många. Så det blir inget.

En intressant bok med denna baksidestext:

Festbanketten var allerede planlagt. Gjennom et brutalt overraskelsesangrep skulle 60 000 tyske soldater erobre den viktige havnebyen Murmansk og sikre Nordfronten – Hitlers skjebneområde. Ryktene om en invasjon hadde svirret lenge, men Stalin ignorerte advarslene fra Churchill og nektet til det siste med å mobilisere.

Natt til 29 juni 1941 rykket general Eduard Dietls seiersvante bergjegere over den russiske grensen. Men Hitlers spydspiss skulle snart møte uventetmotstand på den uframkommelige tundraen. I all hast var russernes 52. infanteridivisjon sendt til Litzadalen, tyskernes siste hindring på veien mot Murmansk. I ukesvis raste kampene på Østfrontens nordligste frontavsnitt.

I ett spenningsmettet og kunnskapsrikt drama basert på hittil ukjente kilder skildrer Alf R. Jacobsen slaget som ble det blodigste på Østfronten sommeren 1941. han avdekker krigsledernes dilemmaer, tett flettet sammen med vitnesbyrd fra frontlinjen.

Med etterord av general (R) Sverre Diesen.

Inte minst etterordet var mycket lärorikt, till och med till en del tillämpbart på allmänna resonemang kring planering, mål, fokusering, genomförande och ledning.

För över en månad sedan läste jag på den israeliska tidningen Haaretz hemsida om en bok. Det var en lång refererande recension som fick mig att beställa alstret. Vill man läsa artikeln hittar man den här. Min ”översättning” kommer strax.

Det var alltså en israelisk tidning som fick mig att köpa en bok på engelska skriven av en sekulär dansk journalist och nu läst delvis i Sverige och delvis i Norge om de kristnas situation i Mellanöstern. Det, noble Bloggläsius, är gränsöverskridande verksamhet.

Boken The Last Super – The Plight of Christians in Arab Lands av Klaus Wivel är bra! 250 berättande sidor. Tankeväckande. Jag ger inget eget referat av ISBN 978-1-939931-344 utan lutar mig på artikeln i Haaretz.

VARFÖR BRYR SIG VÄST INTE OM MELLANÖSTERNS KRISTNA?

Den frågan är ämnet för den danska journalisten Klaus Wivels nyanserade och övertygande nya bok om kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

Som en konflikt ofta jämfört med ett korståg har Irakkriget varit förödande för de kristna i Mellanöstern. I hela regionen, inte bara i Irak, har våld, instabilitet och islamism uppstått i dess spår, drivit kristna från sina hem och samhällen för att söka skydd utomlands. Om den nuvarande trenden fortsätter, säger experterna, kan de kommande decennierna vittna om kristendomens död i de länder där den föddes.

Med tanke på västerländska medias ständiga bevakning av Mellanöstern, är det överraskande att den svåra situationen för regionens kristna minoritet – en miljon av dem har flytt Irak ensam sedan Saddams fall – får så lite uppmärksamhet. Särskilt för europeiska och amerikanska liberaler verkar det som om att fokusera på lidande kristna just som kristna på något sätt skulle vara motbjudande eller partisk. Många tar avstånd från ideologiskt konservativa och religiösa grupper som när de talar för Mellanöstern kristna, om kyrkor som förstörs och mord av församlingsmedlemmar, gör det för som medel för att främja dessa gruppers egna agendor. Än mer fundamentalt: många liberaler ansluter sig till tanken – född ur en önskan att rätta till historiska orättvisor och dagens utbredda rasism och islamofobi – att muslimerna blev koloniserade, orientaliserade och demoniserade av väst och därmed är Mellanösterns enda offer.

I sin nya bok “The Last Supper: The Plight of Christians in Arab Lands,” gräver den danska journalisten Klaus Wivel i dessa svåra frågor. Wivel, som har årtiondens erfarenhet av att bevaka regionen för den danska tidningen Weekendavisen, har skrivit en djupt redovisade, nyanserad och övertygande redogörelse om de kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

“The Last Supper” hänvisar till kristendomen långa och gamla historia i Mellanöstern men är mer inriktad på de tumultartade årtionden efter andra världskriget och i synnerhet de kristna liv och kamp av idag.

Sorgliga, även ohyggliga berättelser

I bästa journalistiska stil bygger Wivel sin framställning på vad kristna och muslimer – han har träffat många som står upp för de kristnas rätt – berättar om sina egna liv. Dessa är, i det stora hela, sorgliga, rentav ohyggliga, berättelser om systematisk förföljelse, pogromer och regeringar som är för dysfunktionella eller ideologiskt ovilliga i att skydda sina egna kristna medborgare.

Men “The Last Supper” är ingen gråtmild martyrberättelse. Wivel tar upp kristnas erfarenheter och kontrasterande perspektiv från olika samfund i olika länder, även när sådant avviker från gängse föreställningar eller visar på de intervjuades egna fördomar och kortsynthet. Som exempel: vid besök i en förstörd synagoga i Alqosh i Irak, ett bevis för landets en gång blomstrande judiska samhälle, diskuterar Wivel öppet de kristnas egen antisemitism.

Envishet i att avslöja faror och komplexitet av att vara kristen i regionen idag samt motståndet mot tillrättalagda berättelser och att söka påverka, gör “The Last Supper” till en av de bästa nya böckerna om Mellanöstern. Sedd genom den kristna erfarenhetens och historiens lins får kriget i Irak, den arabiska våren, uppkomsten av den islamiska staten och även konflikten mellan Israel och Palestina nya nyanser.

Wivel börjar sin berättelse i Betlehem. Det är svårt att föreställa sig en mer kristen plats. Jesus föddes där och den massiva Födelsekyrkan markerar platsen. Men även där, liksom på andra håll i Israel, på Västbanken och i Gaza, har den kristna befolkningen minskat snabbt. Enligt den brittiska folkräkningen 1922 var 10 procent av befolkningen i Mandatet Palestina kristen. Idag är den siffran endast 2 procent, i flesta fall en följd av utvandring till Latinamerika, Europa och andra områden. Från och med kriget 1948, som säkrade Israels självständighet och gjorde hundratusentals palestinier till flyktingar, har kristna fortsatte att fly den pågående konflikten och söka sig bättre möjligheter utomlands.

Den israeliska ockupationen har sin del i skulden för denna kristna utvandring. Bethlehem belägrades under den andra intifadan och den israeliska armén dödade kristna såväl som muslimer. Wivel citerar Mitri Raheb, en internationellt erkänd luthersk pastor som bor i staden: "Israelerna är efter oss för att vi är palestinier, inte för att vi är kristna",

Framväxten av en mindre tolerant islam

Men detta bekanta historia döljer en mer komplicerad verklighet. Wivels samtal med andra palestinska kristna visar att den anti-kristna diskrimineringen och våldet som förvärrats under de senaste årtiondena i och med uppkomsten av mindre toleranta former av islam, är lika mycket en del av problemet. Hans intervjuade beskriver stängning av Nablus "sista vinbutik efter att ha beskjutits av arga muslimer; en mobattack i Taybeh – en kristen by med ett berömt bryggeri – som hämnd för en påstådd relation mellan en muslimsk kvinna och en kristen man; en Salafistgrupps kidnappningar och tvångsomvändelser av kristna i Gaza. Den palestinska myndigheten är inte bara otillräckligt i att främja religiös jämställdhet, få slut på trakasserier och i att skydda kristna palestinier – tjänstemän har också olagligt beslagit kristnas mark för egen del, Hamas regering i Gaza tillåter, fast man inte öppet uppmuntrar förföljelse av de få kristna som är kvar där, mycket värre hat och våld.

Vad gör “The Last Supper” unik och så övertygande är att den andra berättelsen inte bara ersätter den första. De kristnas lidande används inte för att rättfärdiga det israeliska styret; det blir inte ett argument för hur mycket värre saker skulle vara för de kristna om palestinierna lämnades att styra sig själva. Eftersom Wivel inte har en ideologisk yxa att slipa lyckas han inte bara med att visa hur de kristna ofta känner sig fångade i en apokalyptisk strid mellan muslimer och judar, utan också hur andra faktorer spelar in för den kristna erfarenheten. En västerländskt utbildad, moderna kvinna i Ramallah, en pensionär i Nablus, en pånyttfödd tyngdlyftare och en traditionell grekisk-ortodox affärskvinna ser alla situationen ur olika perspektiv. Klass, kön, samfund och individuella faktorer spelar lika stor roll som den övergripande etiketten "kristen".

“The Last Supper” har samma nyanserade berättande i kapitlen om Egypten, Libanon och Irak. Fast den pågående krisen där påverkar varje lands kristna annorlunda, pekar “The Last Supper” på flera gemensamma teman.

Främst bland dessa är den förödande inverkan som intoleranta islamiska ideologier, inspirerade av Wahhabi rörelsen Saudiarabien haft för kristna i hela regionen. Till exempel: Många av Egyptens lärare arbetade i Saudiarabien på 1970-talet och kom tillbaka med Wahhabi-ideologi i bagaget. Samma lärare har sedan 1990-talet fyllt utbildningssystemet, som staten överlämnat i islamisternas händer. Resultatet är en generation egyptier som undervisats att kristna (och judar) är sämre än muslimer, att staten bör grundas på islamisk lag och att trots att landet var kristet långt innan Islam, har kristna ingen historia i Egypten.

“The Last Supper” drar sig inte för att visa hur Mellanösterns kyrkoledare också bär ansvar för den nuvarande situationen. Maikel Nabil Sanad, en egyptisk bloggare och aktivist som var en ledande figur i revolutionen 2011, berättar för Wivel hur koptiska ledare ensidig slöt upp bakom den nationalistiska presidenten Gamal Abdel Nasser när judar, armenier, greker och andra kastades ut ur Egypten på 1950-talet samt starkt motsatte sig Anwar Sadats fredsavtal med Israel. "Kopter såg aldrig sig själva som nästa grupp i raden", säger Sanad. "Vad som hände med judarna sker nu med de kristna, bara långsammare, då de är så många."

Libanonkrigets trauma

Till detta visar Wivel hur interreligiösa spänningar i ett land rikoschetterar i samhällen på annat håll. Detta är tydligast när det gäller Libanon, som har den största och mest stabila kristna befolkningen i regionen, delvis tack vae sin konstitution som garanterar kristen representation i regeringen. Ändå lämnar libanesiska kristna landet för ett bättre liv utomlands. Landet har plågats av ständiga kriser under de senaste åren, bland annat kriget 2006 med Israel, en flod av flyktingar och regeringens oförmåga att tillhandahålla grundläggande tjänster, som ledde till protestkampanjen förra året."Du stinker!"

Skuggan av Libanons 15-åriga inbördeskrig som såg sekteristiska miliser och utländska makter inklusive Israel nästan förstöra landet, vilar över alla. Många av dem Wivel talat med uttryckte rädsla för att det sekteristiska inbördeskriget i grannlandet Syrien och som där decimerat den kristna gemenskapen och där Hizbollah och andra libanesiska grupperna tar  aktiv del kan tända konflikten igen.

Så varför verkar inte västvärlden bry sig om Mellanösterns kristna? Wivel ställer frågan till dem han möter och, inte överraskande, ger hans intervjuade olika och ibland kontrasterande svar. Vissa anklagar européer och amerikaner för vad en av dem kallar "rasistiskt sänkta förväntningar". Det är att i länder i Mellanöstern bortförklara övergrepp och diskriminering mot mänskliga rättigheter som skulle vara oacceptabelt hemma. Andra säger att västerländska liberaler är rädda för att underblåsa islamofobin hemma genom att fokusera på muslimers "religiöst motiverade attacker mot kristna”. Ytterligare andra skyller på västerländsk sekularism och särskilt upplysningstidens arv av fientlighet mot den kristna tron.

Vad alla dessa teorier har gemensamt är att det europeiska och amerikanska föraktet för Mellanösterns kristnas svåra situation har mycket att göra med hur västerlänningar ser på sina egna samhällen, med utrikespolitik och realpolitik. Wivel pekar på en tillbakagång för liberala idéer om universella mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Sådant är nu föremål för debatt i stället för samförstånd både i det intellektuella samtalet och i praktisk politik.

Mer än bara bra journalistik är “The Last Supper” ett inlägg i den debatten och ger ett kraftfullt argument för liberalism. Wivel skriver att förföljelsen av Mellanösterns kristna är en fråga om mänskliga rättigheter – människor har rätt att utöva sin religion fritt, att byta religion och gifta sig med vem de vill, oavsett om muslimer, judar, kristna eller andra är förföljarna eller förföljda. På dessa grunder bör västvärldens regeringar förespråka kristnas rättigheter i Mellanöstern, och medborgarna i dessa regeringar bör vara oroliga för de kristnas öde innan det är för sent.

Lasse Berg heter en författare jag tidigare läst böcker av som jag berättat om här. Först ut var Gryning över Kalahari – hur människan blev människa. Den fick sitt blogginlägg med titeln en sån bra bok! Sedan kom Skymning i Kalahari – hur människan bytte tillvaro med sitt blogginläggs modifierade titel inte riktigt lika bra bok.

Nu har jag läst den tredje och avslutande boken i serien: Ut ur Kalahari – Drömmen om det goda livet. Vilken överskrift detta blogginlägg fått syns högst upp. Till det kan ett par saker sägas:

1. Det är madammens bok. Den var en julklapp till oss bägge för 1½ år sedan men på just den bokklappen stod hennes namn som mottagare, mitt som givare.
2. Den är inte lika bra som de två tidigare – i vart fall inte enligt min mening. Men jag var ju ”tvungen” att läsa den som en avrundning på trilogin. Allt annat är ju fusk – typ.

Baksidestexten lyder:

Hundratusen svenskar har köpt, lånat, läst Lasse Bergs båda tidigare hyllade och prisbelönta böcker om människans utveckling, hur vi lämnade Afrika och uppfyllde jorden.

I UT UR KALAHARI, som avslutar serien, väver han nu på sitt sedvanliga medryckande sätt samman de senaste rönen från evolutionsforskningen om vår inre natur och vår hantering av detta arv.

Han upptäcker en bättre värld men också en sällan skildrad förändring av våra drömmar om det goda livet. Vi är mitt i ett äventyrligt experiment: jämt uppkopplade men samtidigt ensammare än någonsin. Saknaden efter samlargruppens självklara tillhörighet försöker vi fylla med den tillfredsställelse och respekt, de lyckohormoner som prylar och märken skall ge. Konsumism som tröstnapp och religion.

Klarar vår art denna nya tid?

Men på sina färder genom Asien och Afrika, där Lasse Berg också bott och arbetat nästan oavbrutet sedan 60-talet,plågas han av en annan fråga: Varför har det gått så bra för Asien och så dåligt för Afrika sedan kolonialismen packade ihop? Beror det på slaveriet? Etniska konflikter? Korruption? Befolkningsexplosionen? Koloniala gränsdragningar?

Långsamt växer en helt annan bild fram.

Fast bara ½-bra är boken – ISBN 978-91-7037-776-1 – en läsvärd bok.

”En högaktuell bok... Kommer att skapa livlig debatt med tanke på vad IS och andra uppviglare gör i religionens namn idag.”

Så skriver Financial Times om den bok jag just läst ut. Jag började på den innan jag reste med ungdomarna till Samos men lämnade den hemma. Fick ändå bagageövervikt på hemresan. Nu är i alla fall de 540 sidorna färdiglästa – de drygt 100 sidorna med noter, litteratur och register har jag inte tuggat i mig.

Vad har jag läst? Jo:

Med Gud på vår sida – Religion och våld genom historien av Karen Armstrong. (ISBN 978-91-27-14456-9).

Jag har läst tidigare böcker av Karen Armstrong. Tycker fortfarande att den om Jerusalem är bäst. Det betyder inte att denna var dålig – långt därifrån. Den var intressant. Och tankeväckande. Och nödvändig. Bör läsas av var och en som, religiös eller inte, tänker sig ha åsikter om religionernas roller i det mänskliga våldets historia. Och icke-religionernas roller. Om man nu är sådan att man törs riskera att tankar man redan har genom mer fakta ställs på huvudet, vill säga. Mentala konserver som inte vill med ny information utmana sina inte sällan ogrundade uppfattningar bör naturligtvis avstå och förbli de schablonfyllda slagordstomtar som ofta uttalar sig om både ditt och datt.

Kanske skulle boken kunnat vara lite mer strukturerad och mindre pratig. Den skulle nog också mått bra av en översättare som förstått hur det engelska ordet evangelical översätts till svenskt språkbruk. Evangelikal och evangelisk är ju på svenska inte riktigt samma sak och med ordet evangelister blir det på några ställen akut avigt. Men sådant är skönhetsfläckar.

En bok måste sluta någonstans. Tyvärr stannar skildringen innan inbördeskriget i Syrien med Assad, IS, amerikansk respektive rysk intervention och allt som nu är så på tapeten. Men bakgrunderna till de nu dagsaktuella terrordåden får man i boken – vars baksidestext lyder:

Karen Armstrong, en av vår tids mest kända religionshistoriker, sveper över hela den mänskliga historien i sökandet efter svaret på en brännande fråga: är religion orsaken till vår bloddränkta värld?

Hennes svar blir ett övertygande nej. Från tidiga högkulturer som Sumer, Indien och Kina, via den epok då judendomen, kristendomen och islam tar form, till de sekulära nationernas födelse, religionens återkomst och världsomspännande jihad, ser Armstrong i stället politiska härdar överallt, men som ständigt använt religionen som extrabränsle. Det finns inte en enda allomfattande definition av religion, ännu mindre någon vålds-gen som minsta gemensamma nämnare för världens religioner. Det räcker med att se på de fasor som de sekulära länderna frambragt i senare tid – revolutionära blodbad världskrig, atombomber och folkmord – för att se att religion knappast är en förutsättning för våld.

Modigt, lärt och utmanande tecknar Karen Armstrong ett porträtt av mänskligheten som kommer att få varje läsare att se på våldets förödande orsaker och verkningar på ett nytt sätt.

I blogginlägget eget nyläseri av den 30juni 2014 berättade jag om en bok jag just läst ut. Det gällde pocketboken Söndra och härska – uppdelningen av Afrika 1880-1914 av Henk Wesseling. Jag hade köpt boken på Arlanda på väg till Turkiet sista dagarna i maj.

I år for vi, som den flitige och flitiga läsaren av denna oansenliga blogg mycket väl vet, inte till Turkiet för församlingens årliga efter-konfirmations-läger med besök i Efesos, Marias hus och dagstur till Samos. Vi vände på kuttingen och for till Samos och därifrån göra dagstripp till pilgimsmålen på turkiska sidan.

Dock: Vi passerade Arlanda. Där jag köpte den efterföljande pocketboken Imperiernas tid – erövringen av världen 1815-1919 av sagda författare. Nu är de 360 sidorna utlästa och jag har getts en förnyad dos kunskap om den koloniala attityd som då härskade och inte i ringa utsträckning fortfarande råder bland vita européer – långt mer än vad vi tror också i ett icke-kolonialt land som Sverige. Jag ger boken samma omdöme jag gav den tidigare: Mycket intressant läsning!

Baksidestexten på ISBN 978-91-7545-254-8 lyder:

Europa var världens absoluta maktcentrum under 1800-talet. I slutet av seklet hade de flesta av de europeiska staterna erövrat områden i andra världsdelar. Henk Wesseling beskriver i Imperiernas tid hur den europeiska kolonialismen växte fram, hur den höll världen i ett järngrepp för att sedan falla söner under det våldsamma 1900-talet.

Kampen om kolonierna påverkar fortfarande världspolitiken, och om vi inte förstår imperialismen och kolonialismen kan vi inte heller förstå varför världen ser ut som den gör idag.

Imperiernas tid är den första boken som tar ett helhetsgrepp om kolonialismens dramatiska tidevarv. Författaren Henk Wesseling är professor emeritus i modern historia vid universitetet i Leiden, Holland. Hans böcker finns utgivna världen över.

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (…)

Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken. (…)

Dystopisk litteratur är ibland svår att skilja från postapokalyptisk science fiction, eftersom båda (oftast) utspelar sig i en skräckvision av framtiden. Vad som skiljer dem åt är att i dystopiska berättelser är man på ett eller annat sätt förtryckt av systemet – det finns fortfarande ett samhälle där som kan förtrycka sina medborgare.(...)

Den texten – och mer – hittar man i Wikipedia om man googlar man på ordet dystopi. Där sägs också att George Orwells bok 1984 var ett sent 1940-tals-exempel på saken samt att filmer som V för Vendetta och The Hunger Games drar åt samma håll.

Jag har just läst en dystopi – boken En annan gryning av debutförfattarinnan Camilla Sten, Ordfront förlag 2016. Baksidestexten på denna ISBN 978-91-7037-859-1 lyder:

Vintern sänker sig över Sverige. I Stockholm drabbar demonstrerande ungdomar samman med polisen. Några av den kommer inte att överleva natten. Men Isa tillhör inte dem. Hon kan spelreglerna. Är man klass B så håller man käften.

På dagarna håller Isa huvudet nere men om nätterna gör hon och hennes vänner uppror i det tysta. Genom att hacka partibloggar, sätta upp affischer och sprida flygblad försöker de göra sina röster hörda. Men polisen är dem hack i häl, och när en anonym bloggare säger sig ha information som skulle kunna störta regeringen måste de bestämma en gång för alla hur mycket de egentligen är villiga att offra.

Hur mycket det är värt att inte behöva hålla käften.

”En annan gryning” är en skakande aktuell roman som utspelar sig i ett framtida men inte särskilt avlägset Sverige där ett främlingsfientligt parti fått regeringsmakten. Det är en bok om rädsla och rasism – och om dem som riskerar allt för att stå emot.

Den var faktiskt lite läskig att läsa boken om år 2046, tolv år efter det att ett nationalistiskt främlingsfientligt parti kommit till makten i landet.

Den var lite läskig att läsa samtidigt som SD växer, lite läskig att läsa när de flesta av de sedan gammalt etablerade politiska partierna just nu genomför restriktioner mot asylsökande, lite läskig att läsa parallellt med nyheter om ekonomiska sanktioner mot den som fått besked att de inte får stanna, lite läskig att läsa när man hör partiledare och ministrar med vibrato i rösten söker frammana att välfärdsstaten hotas.

Den var också lite lite läskig att läsa samtidigt som makedonsk polis skjuter tårgas mot barn på andra sidan taggtråden och när skanderande massor sympativrålar för skrikhalsen Trump – vilkens framfart inte helt saknar likhet en annan dåförtiden av etablissemangen nonchalerad skrikhals strax söder om Östersjön.

En dystopi är lite läskig att läsa – men nyttig.

Gör det!

Jag vaknade för ett par timmar sedan. I min ålder vaknar man då.

Som gentleman behöver man justera vätskebalansen.

I samma stund gick solen upp till en ny februarisöndag. Som bilden tagen genom vardagsrumsfönstret visar. Jag gick inte ut på balkongen. Smällkyla ute medförde att bilden togs inifrån rummet och därför har med sig lite av taket.

Nu 1½ timme senare är fusklapparna till den förkunnelse jag har fått i uppdrag att ”leverera” också renskrivna. Men jag behöver inte åka än. Till Vidsel. Så jag hinner blogga. Om en bok jag läste ut igår.

Laurus – en ohistorisk roman av Jevgenij Vodolazkin var en av de julklappsböcker jag och madammen gav oss för ett par månader sedan. ISBN 9789187891250. Det är den jag nu läst. Lite på sidan om mitt vanliga läseri – faktiskt. Jag brukar ju inte läsa romaner. I alla fall väldigt sällan. Och ohistoriska sådana är ännu mer sällsynta. Genrerna fantasy och deckare kan gå an liksom historiska romaner men en utsagd ohistorisk roman är i min hylla en ganska främmande fågel.

Slutet av baksidestexten lyder: Jevgenij Vodolazkins flerfaldigt prisbelönta roman är inspirerad av medeltida fabler och helgonlegender. Med sin detaljrikedom och sitt fantastiska persongalleri har Laurus hyllats av både läsare och kritiker.

I det ligger väl ohistoriciteten. I medeltida fabler och helgonlegender. Om en man som lever, söker och finner det gudomliga ljuset. En fascinerande bok – på sitt sätt. Som på baksidan presenteras sålunda:

I den yttersta tiden, år 1440, föds ett gossebarn i en liten by i norra Ryssland. Pesten härjar och lille Arsenij uppfostras av sin farfar, som lär honom allt om läkeväxter och tingens hemliga samband. Ändå kan Arsenij inte rädda sin älskade när hon dör i barnsäng utan sista smörjelsen. Kroppen kastas i begravningsgropen utanför byn och Arsenij ger sig ut i världen för att göra gott i hennes namn. Vandringen för honom till Pskov, Venedig och Jerusalem. När han på ålderns höst återvänder till hembyn är han känd under namnet Laurus – den helige dåren, eremiten och hela Rysslands Läkare. Men har han räddat sin älskades själ?

Nu frukost! Sedan till Vidsels EFS för ekumenisk gudstjänst.

Jag gillar när en sak vänds så att jag får syn på den ur en annan synvinkel än tidigare. Jag tycker om att av böcker lockas till att tänka utanför lådan.

Så har jag har – nämner detta som ett exempel – en bok som beskriver antikens konflikter mellan greker och perser på ett till synes helt bakvänt sätt. Där representerar inte perserna österländsk diktatoriskt barbari och grekerna frihet, demokrati och kreativt tänkande med kulmen i Martahon och Thermopyle. I stället tecknas bilden av en urgammal välorganiserad civilisation som irriterad på ettriga nålstick från små och giriga terrorist-ledda grannar söker pacificera dem med en och annan straffexpedition. Sedan det lyckats och grekerna nätt och jämt kommit undan med andan i halsen kan man skita i saken, låta dem vara och rikta uppmärksamheten mot något viktigare – typ*. 

Boken Barbarerna: romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv av Terry Jones och Alan Ereira är ett liknande aktstycke som nu tyvärr är slut på förlaget. Där vänds saken verkligen avig. Vi är ju vana att se Rom som ett kulturell bildat sammanhang omgivna av barbarer som när de inte i blåmålat skick var rytande i strid ägnade tiden åt att käka rått kött och ha blod i sina flätade skägg. Det är väl egentligen bara i Asterix som det är lite annorlunda med sitt sympatiska lite kluriga ”barbarsamhälle” omringat av förvånansvärt korkade legionärer.

Det äldsta dottern som äger Barbarerna har som ovana att kasta skyddsomslagen vilket gör att jag inte exakt kan återge baksidestexten. Sådana texter brukar dock vara snarlika presentationer på diverse webbsidor – typ denna om de 280 sidor du, noble Bloggläsius, hittar i ISBN 978-91-85703-28-9:

I Monty Python-filmen Life of Brian som regisserades av Terry Jones ställs frågan om vad romarna egentligen har gjort för oss. Svaret som ges i boken Barbarerna av Terry Jones och Alan Ereira är: inte mycket.

Det har skrivits många böcker om Romarriket ur romarnas perspektiv. Desto färre ur ickeromarnas, de så kallade barbarernas, perspektiv. Men Barbarerna är just en sådan bok.

Den bild som här framträder kommer att förvåna många. Roms unika drag var inte som vi lärt oss dess konst, vetenskap och filosofi. Inte heller var det laglydighet, humanitär omsorg eller sofistikerad politisk kultur. På alla dessa områden var Rom i själva verket ofta underlägset de folk det erövrade. Rom baserade sin makt på ett enda försteg: den stående armén.

Vi har i själva verket mycket mer att tacka barbarerna för än männen i toga, menar författarna. Och bara det faktum att vi ännu tänker på kelter, goter, hunner och så vidare som barbarer betyder att vi i närmare tvåtusen år har svalt den romerska propagandan med hull och hår. Vi låter fortfarande romarna definiera vår värld och vår historiesyn.

Men de senaste trettio åren har vår syn på historien börjat förändras. Arkeologiska fynd har kastat nytt ljus över antika texter som bevarats, vilket lett till nya tolkningar av det förgångna. Det är denna omfattande nya forskning som Terry Jones och Alan Ereira presenterar på ett både kunnigt och underhållande sätt i sin bok. 

*  Det blogginlägget heter bakvänd terroristbenämning. Hittas här.

Så har jag korta stunder känt mig den sista tiden. Sådär onödigt klurig i huvudet – typ. Och det är ett bedrägeri. Jag är ju inte intellektuell! Eller kulturell! Läser bara böcker och funderar. Samt skriver utan ambitionen att driva en kulturell blogg.

Att svenskar i genomsnitt är annars än många andra folk har jag länge haft på känn. Värderingsstudier och en massa annat statistiskt jox visar detta. Vi är i mycket hög grad individuella även när vi lever i familj. Vi har stor tilltro till stat och andra myndigheter som jämfört med andra länder i ringa utsträckning är korrumperade. Familj spelar mindre roll än för till exempel tyskar och amerikaner och vi är tillsammans med de andra nordiska länderna ett sekulariserat gudlöst hörn av världen. Vi är, kort och gott, rejält avvikande och inte alls som folk är mest. Varför har det blivit så?  Och hur kommer det att bli?

I boken Är svensken människa? – Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige ger sig författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh in i den situationen och bokens baksidestext berättar hur de tacklar saken:

Den sanna kärleken är den som sätter den andre fri, menade Carl Jonas Love Almqvist i sin klassiska 1800-talsroman ”Det går an”. Enligt historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren är detta också den paradoxala kärnan i det svenska sociala kontraktet: ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra individen från mellanmänskligt beroende.

Med hjälp av filosofer som Kant, Rousseau och Tocqueville analyserar de den universella spänningen mellan sociala dygder och individuella frihetsbegär. Genom närläsningar av klassiska svenska författare som Erik Gustaf Geijer, August Strindberg och Astrid Lindgren problematiserar de berättelsen om välfärdsstaten som en skapelse av 1930-talets socialingenjörer. De placerar också vad de kallar den svenska "statsindividualismen" i en internationell kontext, framför allt genom jämförelser med Tyskland och USA.

”Är svensken människa?” gavs ut första gången 2006 och blev snabbt en modern klassiker. Detta är en reviderad och utökad upplaga med ett helt nyskrivet kapitel om religionens betydelse för modern svensk politisk kultur. Marika Lagercrantz har också skrivit ett nytt förord.

Det är klart man känner sig jätteintellektuell när man läser om vilken roll filosofer och en massa författare kan tänkas spela när det gäller hur vi ganska naturlig tänker, känner och prioriterar. Och man känner sig kulturellt smart just för att man inte riktigt begriper resonemangen – som dock har poänger. Jag har för egen del inte så stor tilltro till tanken att enstaka författare och än mindre akademiska filosofer påverkar tillvaron för människorna i vadmal. Masskulturella ting som Katekes, Folkskola och sedan Radio och TV tror jag betyder mer. Ändå är inte minst intressant den historiska exposén över hur beslut om särbeskattning, förbud att aga barn, föräldraförsäkring, fri skolgång osv både bottnar i och vidarebygger någon sorts avvikelse mot världen i övrigt. Om vi då är fördömliga eller föredömliga må framtiden visa.

ISBN 978-91-1-306881-7 handlar om 450 sidor text, 30 sidor litteraturförteckning och 45 sidor fötternötter och register. Således en riktig tegelsten. Och läsvärd.

Vuxna ger och får andra julklappar än barn. Särskilt av och åt varandra. Nästan enbart nyttoprylar. Och böcker. Självvalda och överraskande. En nätt trave. Och nu har jag läst två. Helt olika men ändå samhöriga.

Men först en tillbakablick.

När jag och madammen i mitt liv for till Samos i höstas köpte jag på Kallax* en bok skriven av Jan Guillou. Romanen Att inte vilja se är fjärde delen i hans romansvit Det stora århundradet. Till dags dato har fem delar kommit. Faktum är att i höstas blev det debatt kring den femte delen. Bråket gällde i vad mån han plagierat eller åtminstone spekulativt frossat i sådant som berättats i en annan bok.

Jan Guillou kommer aldrig att få Nobels litteraturpris. Jag tror inte han aspirerar på det heller. Så någon ”stor litteratur” är det inte frågan om. Men han berättar intressant. Eller snarare ljuger bra. För det är ju vad man gör i det som kallas historiska romaner – knutet till verkligheten ljuger man friskt. Och då kan lögnerna faktiskt ändå förmedla sanningar – om tiden, stäm-ningarna, konflikterna.

Väl hemma från Samos gick jag till bokhandeln för att köpa de tidigare delarna. Jag ville ju läsa dem i ordning. Dessutom fanns del fem då bara i inbunden form vilket och jag ville vänta på en billigare utgåva. Nog skriver han bra men inte så bra att jag vill investera massor med slantar.

Pocketböckerna beställdes och kom. Jag läste delarna 1-3 under hösten och ställde in mig på att vänta på 5:an. Men fick den i julklapp. Inbunden. Och har nu läst den.

I julklapp fick jag också Jan Bergmans bok Sekreterarklubben – C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. Den har jag nu också läst. Alla 380 sidorna. Och det var ju den bokens förhållande till Guillous Blå stjärnan debatten gällde i höstas.

Sekreterarklubben är inte en roman.

Den är En dokumentär spionberättelse. Och det är ju något helt annat. Persongalleriet är autentiskt utom i några avidentifierade fall. Arkiv – i den mån de finns kvar – är genomtuggade. Intervjuer med folk som ännu lever är gjorda. Det är alltså inte en roman. Men inte heller en strikt faktaredovisning. Den är en dokumentär – och mycket intressant.

Baksidestexten till ISBN 978-91-7579-093-0 lyder:

Detta är historien om ”Nordens Casablanca” – Stockholm under andra världskriget – och den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten: C-byrån.

Det är historien om ”svalorna”, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ”eskortflickor”. De stod lägst i rang i underrättelsearbetet, tog ofta de största riskerna, offrade sina kroppar och sin framtid, och ibland även sina liv. Utan ”svalorna” hade man inte kunnat knäcka den tyska koden eller kunnat få tillgång till information som i många fall var direkt avgörande för Sverige under kriget.

Men detta är också maktens historia, de högsta officerarnas, polisernas, politikernas, intrigmakarnas … Och här får läsaren veta hur det hela började för Säpo, Must, FRA, BND, CIA och ”Stay Behind”.

Detta är även en djupt personlig historia, eftersom en av kvinnorna i Sekreterarklubben var författarens mor.

Läs Bergmans Sekreterarklubben – för att informera dig.

Läs för all del gärna också Guillou – som förströelse.

*  Kallax är flygplatsen utanför Stifts- och Residensstaden Luleå.

Jag har läst en bok!

Jag anbefaller ivrigt, angeläget, enträget, pockande och strängt att alla läser den! I alla fall alla som på ett eller annat sätt tillhör den svenska medelklassen och funderar på varför vi är som vi är. Och i synnerhet om du tillhör just den kategorin och samtidigt arbetar eller på annat sätt är engagerad i kyrka eller frikyrka. Eller bara är intresserad av tro, religion och livsåskådning.

Boken är Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen skriven av religionshistorikern och professorn David Thurfjell. Den är på 260 sidor (+40 med litteratur, noter och register) och mycket tänkvärd. På sitt vis en svensk nutidsidéhistoria men begränsad till attityder kring religion, inte politik, ekonomi och sådant.

När jag berättar om böcker här i kategorin Predikaren 12:12 brukar jag återge baksidestexten. Det gör jag inte nu. I stället kommer hela presentationen så som den finns på här där man kan beställa den.

Vi firar kristna högtider, gifter oss i kyrkan och när livet blir tufft ber vi men vi kallar oss inte för kristna. När vi däremot ser andra fira Ramadan och be ser vi dem som muslimer. Det är andra som är religiösa. Inte vi. Det som är kulturellt kristet ser vi inte, medan kulturella uttryck för andra religioner ses som religiositet, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola i Stockholm. Det är en mycket dubbel inställning som hindrar oss från att se likheten mellan oss själva och andra. Det gudlösa folket granskar sekulära svenskars attityder till religion och spårar varifrån de kommer. Ingen forskare har tidigare tagit en sådan idéhistorisk ansats.

Sverige ses som ett av de mest sekulariserade länderna. Frågar man svenskarna om de tror att det finns en gud svarar bara 23 procent ja. Det är extremt lågt jämfört med andra länder. Snittet i Europa är på 52 procent. I Mellanöstern svarar så gott som alla ja. Tittar man däremot på svenskarnas beteenden blir bilden genast en annan. 80 procent betalar avgift till olika religiösa samfund, och majoriteten firar kristna högtider som påsk och jul. Det är också vanligt, även bland svenskar som inte kallar sig kristna, att manifestera livets stora händelser, som bröllop och begravning, i kyrkan.

Begreppet kristen har fått en snäv betydelse, säger David Thurfjell. Det är frikyrkornas definition, där bara den som tror stenhårt på Jesus är kristen, som har blivit allenarådande. Så är det inte i andra länder. I forskningsprojektet som ligger bakom den nya boken har David Thurfjell intervjuat ett hundratal svenskar om deras attityder till religion. En majoritet har en öppenhet inför andlighet och tro, men de kallar inte sig själva kristna. Att vara kristen känns pinsamt och främmande. Istället letar man efter andra ord att sätta på detta. Andlighet är ett sånt ord. Många gillar också buddhism, men det är oftast en tillrättalagd och delvis fantiserad form av buddhism som man tycker om, förklarar David.

Varför har då svensken ett så motsägelsefullt förhållande till religion? Svaren hittar David Thurfjell i historien. Han delar in den svenska religionshistorien i tre huvudspår: den svenska kristendomens historia, den religionskritiska rörelsen och den västerländska esoterismen. I det sistnämnda ryms exempelvis New Age. ”Alla föreställningar som jag har stött på i mina intervjuer härrör från något av dessa tre spår. Vi är mycket mer frukten av vår historia än vi vill kännas vid” säger han.

David är själv en sekulariserad svensk och han känner igen sig i sina intervjupersoner. Tidigare har han främst studerat shiitisk islamism och pentekostal kristendom bland romer. ”När man studerar andra finns det en risk att man sätter sig på höga hästar. Jag tyckte att det var dags att vända blicken mot mig själv och att religionshistoriskt studera min egen grupps idéer på religionsområdet”.

Köp den! Den är inte dyr!

I mitt senaste inlägg citerades ur Bibelboken Predikaren. Ett annat ställe i den boken har gett namn till en hel kategori inlägg här på min blogg – till exempel detta. Men först en annan sak.

Terrordåden i Paris fyller mig med samma sorg och vemod som alla andra. Ingen skall inbilla sig att det inte är så. Terrorn har kommit närmare och drabbar människor vi känner oss mer befryndade med än andra och därför berörs vi känslomässigt mer. Terror i Paris är värre än terror i Beirut. Bomber i London är värre än explosioner i Bagdad. Kanske är det naturligt att vi reagerar så personligt och i media. I alla fall är det vanligt.

Här vill jag då – utan att förringa Paris – mana till en del eftertanke. Människor har inte olika värde. Därför behöver vi vara uppmärksamma så vi inte agerar som om de hade det. Att känslan är starkare kan vara en sak men skallen måste räkna rätt.

Det är inte bara nu detta händer. Det är och har varit vanligt att nyhetsförmedling, historieskrivning och annat faktiskt behandlar folk väldigt olika med företräde för européer och amerikaner med vitt skinn. Boken De bortglömda – Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika skriven av journalisten Folke Schimanski (ISBN 9789173435925) klär på 300 sidor grundligt av denna rangordning och drar fram en samling mycket pinsamma sanningar. Jag har just läst den och rekommenderar den till var och en som vill ha en dos motgift mot sin egen smygrasism och vår kulturs nykoloniala hållning.

Baksidestexten lyder:

Det finns otaliga böcker och filmer om invasionen i Normandie, slaget vid Stalingrad och koncentrationslägren – det som hände i vår del av världen. Men andra världskriget rasade också i norra och östra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien och många ögrupper i Stilla havet – med miljontals offer och stor förstörelse som följd. Bombningarna av den filippinska huvudstaden Manila skördade fler civila dödsoffer än de av Warszawa, och i Kina dog betydligt fler människor än i Japan, Italien och Tyskland tillsammans. I kolonialmakternas arméer kämpade somaliska soldater på Italiens sida, nigerianska på Storbritanniens sida, indiska på både brittisk och tysk sida och burmeser på Japans sida.

I De bortglömda får vi möta krigets osynliggjorda offer. De förtryckta och koloniserade var storkonfliktens verkliga förlorare, räknat i stupade soldater, civila krigsoffer och följdverkningar som massvält och ökad fattigdom. Bokens skrämmande, upplysande och tankeväckande skildring kommer att förändra vårt sätt att se på andra världskrigets historia.

Läs den!

Min direkta historia!

Förra inlägget i denna ”serie” började med orden Min indirekta historia! Det skrev jag i mars – här. Då gällde det sjunde volymen Norstedts Sveriges historia som omfattade åren 1920-1965. Jag hade fått den i julklapp ett parmånader innan. Jag fick samtidigt också ytterligare ca 500 sidor som så sakteliga äntligen tuggats igenom. Även volym 8 kan nu ställas i hyllan.

Jag var tolv år 1965, det årtal som startar sista bandet. Det betyder att jag minns händelser som berättas om i volym 8. Det ger i sig en märklig känsla typ:

Om jag själv aktivt minns forntida skeenden forskare och förlag kallar historia – hur gammal och urtida är då jag?

Samtidigt är det intressant att läsa berättelser som ur någon sorts fågelperspektiv betraktar vad jag själv var med om på marken, ta del av berättelser som summerar stora drag och drar upp svepande linjer kring de stolprubriker som anges på bokens framsida:

Rekordåren. Ett socialdemokratiskt århundrade. Vänstervind och högervåg. Miljö och kärnkraft. Kriserna. Det mångkulturella Sverige. Världens mest jämställda land. Den nya individualismen. Neutralitetspolitikens fall. Maktskifte och systemskifte. Från Kanal 1 till Internet.

Och baksidestexten:

Framgångssaga eller land i kris? Ett vittrande folkhem eller en ny, ljusnande framtid? Berättelserna om Sverige går isär. D en avslutande delen av Sveriges historia behandlar perioden från 1965 fram till i våra dagar. Under denna tid förändrades det svenska samhället i grunden, i nära samspel med förändringar i omvärlden.

Vid ingången till 1970-talet var den ”starka staten” inte bara ett begrepp. Statliga regleringar och monopol gällde allt från taxibilar och telefoner till finansmarknaden och välfärdsapparaten. Politikernas reformiver var fortsatt hög: på kort tid infördes bland annat föräldraförsäkring, enhetstaxa för läkarbesök och dagisplats för alla. Svensken tittade på någon av de två tv-kanalerna, gick i en enhetlig kommunal grundskola och åt falukorv med potatismos.

Den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet utgjorde en vattendelare i nutidshistorien. Med individualiseringen, globaliseringen och mångkulturalismen ändrades människors sätt att leva, arbeta och dö i Sverige. Det har också förändrat bilden av Sverige – välfärdslandet. Från att ha varit ett av världens mest jämlika länder ökar ojämlikheten idag i det svenska samhället.

Den sista delen av ”Sveriges historia” sätter ingen slutpunkt, utan menar att nutidshistorien präglas av de olika berättelser om Sverige som styrt utvecklingen de sista femtio åren.

Kanske någon undrar: Varför tog volym 8 så lång tid?.

Jag har ju läst annat också! Mellan varven!

Jag gillar honom. Karl X Gustav alltså.

Innan vi for till Samos höll jag på att läsa en biografi över honom men hann inte igenom den innan vi stack. Bara nästan. Lite var kvar. Så lite att den blivit läst redan första dagen – typ. Eller möjligen andra. Därför lämnade jag Björn Askers Karl X Gustav hemma med 50 av de ca 300 sidorna olästa – med nötter och litteraturlista har boken 335 sidor – och gjorde så i avsikten att läsa ut den senare. Nu är det gjort och pocketen kan paketeras om man så säger.

En del av baksidestexten lyder:

Ingen svensk kung har härskat över ett så stort välde som Karl X Gustav gjorde. Med freden i Roskilde 1658, efter det dramatiska tåget över Bält, blev Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän en del av Sverige en gång för alla. Men det var inte givet att Karl Gustav skulle bli kung när han föddes 1622. Uppväxten präglades av föräldrarnas kamp för att ge honom en plats i tronföljden – helst helst genom ett äktenskap med kusinen Kristina.

Så – varför gillar jag honom? En demagogisk diktatorisk krigarbuss och buse?

Svar:: Jag identifierar mig med honom!

Vafalls! Hur då? kanske någon frågar sig.

Innan jag punktar upp mitt svar torde det vara på sin plats med en liten varning då jag nu beträder i ganska hög grad småsarkastiska och självironiska tassemarker. Humorfritt folk må inte tolka mig som inte ens gillar monarkin på så sätt att jag skulle anse ett utsvävande fylleliv, militarism och diktatur som något föredömligt och eftersträvansvärt. Bort det! Det jag skriver behöver därför inte i upprörd och allvarsam ton stötas och blötas på Facebook, andra bloggar eller – Gud förbjude! – i lokalpress.

Med det sagt – detta är mina punkter:

• Han var länge i handling en inte alltför våldsamt erkänd men ändå ganska effektiv stödperson åt den och dem som hade högsta makten – både politiskt men framför med militär handlingskraft.
• Han ville hela tiden utvidga, expandera och komma vidare i det han hade ansvar för.
• Han tänkte utanför ramarna, spelade inte säjf hela tiden. Han satsade för att nå framgång, drev på i stället för att bara bedriva, vågade ta risker och ge sig ut på isen.
• Han älskade och uppskattade sin fru.
• Han blev med åren ganska fet.

Alla behöver inte gilla honom – eller mig – men är man historieintresserad är Björn Askers bok intressant. Mer uppgifter om ISBN 9789185297091 finns här – och säkert på andra ställen.