fasligt intellektuell
Så har jag korta stunder känt mig den sista tiden. Sådär onödigt klurig i huvudet – typ. Och det är ett bedrägeri. Jag är ju inte intellektuell! Eller kulturell! Läser bara böcker och funderar. Samt skriver utan ambitionen att driva en kulturell blogg.
Att svenskar i genomsnitt är annars än många andra folk har jag länge haft på känn. Värderingsstudier och en massa annat statistiskt jox visar detta. Vi är i mycket hög grad individuella även när vi lever i familj. Vi har stor tilltro till stat och andra myndigheter som jämfört med andra länder i ringa utsträckning är korrumperade. Familj spelar mindre roll än för till exempel tyskar och amerikaner och vi är tillsammans med de andra nordiska länderna ett sekulariserat gudlöst hörn av världen. Vi är, kort och gott, rejält avvikande och inte alls som folk är mest. Varför har det blivit så? Och hur kommer det att bli?
I boken Är svensken människa? – Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige ger sig författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh in i den situationen och bokens baksidestext berättar hur de tacklar saken:
Den sanna kärleken är den som sätter den andre fri, menade Carl Jonas Love Almqvist i sin klassiska 1800-talsroman ”Det går an”. Enligt historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren är detta också den paradoxala kärnan i det svenska sociala kontraktet: ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra individen från mellanmänskligt beroende.
Med hjälp av filosofer som Kant, Rousseau och Tocqueville analyserar de den universella spänningen mellan sociala dygder och individuella frihetsbegär. Genom närläsningar av klassiska svenska författare som Erik Gustaf Geijer, August Strindberg och Astrid Lindgren problematiserar de berättelsen om välfärdsstaten som en skapelse av 1930-talets socialingenjörer. De placerar också vad de kallar den svenska "statsindividualismen" i en internationell kontext, framför allt genom jämförelser med Tyskland och USA.
”Är svensken människa?” gavs ut första gången 2006 och blev snabbt en modern klassiker. Detta är en reviderad och utökad upplaga med ett helt nyskrivet kapitel om religionens betydelse för modern svensk politisk kultur. Marika Lagercrantz har också skrivit ett nytt förord.
Det är klart man känner sig jätteintellektuell när man läser om vilken roll filosofer och en massa författare kan tänkas spela när det gäller hur vi ganska naturlig tänker, känner och prioriterar. Och man känner sig kulturellt smart just för att man inte riktigt begriper resonemangen – som dock har poänger. Jag har för egen del inte så stor tilltro till tanken att enstaka författare och än mindre akademiska filosofer påverkar tillvaron för människorna i vadmal. Masskulturella ting som Katekes, Folkskola och sedan Radio och TV tror jag betyder mer. Ändå är inte minst intressant den historiska exposén över hur beslut om särbeskattning, förbud att aga barn, föräldraförsäkring, fri skolgång osv både bottnar i och vidarebygger någon sorts avvikelse mot världen i övrigt. Om vi då är fördömliga eller föredömliga må framtiden visa.
ISBN 978-91-1-306881-7 handlar om 450 sidor text, 30 sidor litteraturförteckning och 45 sidor fötternötter och register. Således en riktig tegelsten. Och läsvärd.
