1920-1965
Min indirekta historia!
Så skulle rubriken lika gärna kunna lyda.
I alla fall känns det så efter att ha plöjt igenom de 620 sidor jag nyss läst ut.
I Norstedts Sveriges historia volym 7 med tidsspannet 1920-1965*.
Baksidestexten lyder:
Lyckligt det land som ingen historia har – ingen historia om svåra inbördes tvister som leder till missväxt, svältnöd och folkförflyttningar. Lyckligt det land som sluppit så lindrigt undan 1900-talets stora, härjande krig och katastrofer. Lyckligt det land som varit Sverige mellan 1020 och 1965, ett land där demokrati, välfärd och välstånd rita kurvor som pekar framåt och uppåt. Men det just i dessa kurvor som den svenska historien finns, tam och beskedlig i jämförelse med länderna runt omkring i Norden och i Europa,men ändå värd att lära känna,just på grund av sin säregenhet. Vad skapade välstånd och välfärd? Politik eller tur? Skicklighet eller slump? Och bakom de vackra kurvorna uppåt – vilka och vad blev kvar, därnere på samhällsbottnen?
År 1920 var Sverige ännu i hög grad ett jordbruksland. Det var ett land befolkat av pigor och drängar, där hästarnas, korna och grisarnas antal vida översteg bilarnas – ett land där utedassen ännu stod på rad i den skånska leran, ett land där husen inte nådde högre än kungstornen på Kungsgatan i Stockholm.
Men här frodades också optimism, framstegsanda, industriella snillen, kompromissvilliga kapitalister och samarbetssökande politiker. De flesta delade tron på att vetenskap och rationalism var de medel som skulle skapa lycka åt största möjliga antal människor. Fort skulle det gå, och fort gick det. 1965 reste sig en modern välfärdsstat över det gamla bondesamhället. Sverige hade blivit ett extremt land som stimulerade omvärldens utopiska och dystopiska fantasier, där arbetarna hade fyra veckors semester, pensionärerna ATP och ungdomen obligatorisk sexualundervisning i skolan.
Jag var 12 år när den period som boken berättar om tar slut. Naturligtvis hade jag ingen björnkoll på vad som då var dagsaktuell politik, reformer, ekonomi och annat. Än mindre har jag egna minnen av hur det varit tidigare. Dock: man minns ju inte bara sina egna minnen utan också andras. Att som barn och senare som vuxen hört mamma och pappa berätta och lyssnat till deras samtal med jämnåriga samt hittat sådant de sparat gör tidsspannet 1920-1965 levande som mina föräldrars historia – eller om man så vill: min indirekta.
Nu har jag en bok kvar av bokverkets sammanlagt 8. När jag läser om den epoken – 1965-2012 – blir det ju verkligen min historia det blir frågan om. Och det skall bli intressant!
* Med rubriken som bara anger årtalen 1920-1965 sällar detta blogginlägg sig till en serie tidigare. I det senast – 1830-1920 – gav jag en länk till det näst senaste i vilket det fanns länkar till alla de tidigare i serien.
