stigstrombergsson

Jag har läst en bok!

Jag anbefaller ivrigt, angeläget, enträget, pockande och strängt att alla läser den! I alla fall alla som på ett eller annat sätt tillhör den svenska medelklassen och funderar på varför vi är som vi är. Och i synnerhet om du tillhör just den kategorin och samtidigt arbetar eller på annat sätt är engagerad i kyrka eller frikyrka. Eller bara är intresserad av tro, religion och livsåskådning.

Boken är Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen skriven av religionshistorikern och professorn David Thurfjell. Den är på 260 sidor (+40 med litteratur, noter och register) och mycket tänkvärd. På sitt vis en svensk nutidsidéhistoria men begränsad till attityder kring religion, inte politik, ekonomi och sådant.

När jag berättar om böcker här i kategorin Predikaren 12:12 brukar jag återge baksidestexten. Det gör jag inte nu. I stället kommer hela presentationen så som den finns på här där man kan beställa den.

Vi firar kristna högtider, gifter oss i kyrkan och när livet blir tufft ber vi men vi kallar oss inte för kristna. När vi däremot ser andra fira Ramadan och be ser vi dem som muslimer. Det är andra som är religiösa. Inte vi. Det som är kulturellt kristet ser vi inte, medan kulturella uttryck för andra religioner ses som religiositet, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola i Stockholm. Det är en mycket dubbel inställning som hindrar oss från att se likheten mellan oss själva och andra. Det gudlösa folket granskar sekulära svenskars attityder till religion och spårar varifrån de kommer. Ingen forskare har tidigare tagit en sådan idéhistorisk ansats.

Sverige ses som ett av de mest sekulariserade länderna. Frågar man svenskarna om de tror att det finns en gud svarar bara 23 procent ja. Det är extremt lågt jämfört med andra länder. Snittet i Europa är på 52 procent. I Mellanöstern svarar så gott som alla ja. Tittar man däremot på svenskarnas beteenden blir bilden genast en annan. 80 procent betalar avgift till olika religiösa samfund, och majoriteten firar kristna högtider som påsk och jul. Det är också vanligt, även bland svenskar som inte kallar sig kristna, att manifestera livets stora händelser, som bröllop och begravning, i kyrkan.

Begreppet kristen har fått en snäv betydelse, säger David Thurfjell. Det är frikyrkornas definition, där bara den som tror stenhårt på Jesus är kristen, som har blivit allenarådande. Så är det inte i andra länder. I forskningsprojektet som ligger bakom den nya boken har David Thurfjell intervjuat ett hundratal svenskar om deras attityder till religion. En majoritet har en öppenhet inför andlighet och tro, men de kallar inte sig själva kristna. Att vara kristen känns pinsamt och främmande. Istället letar man efter andra ord att sätta på detta. Andlighet är ett sånt ord. Många gillar också buddhism, men det är oftast en tillrättalagd och delvis fantiserad form av buddhism som man tycker om, förklarar David.

Varför har då svensken ett så motsägelsefullt förhållande till religion? Svaren hittar David Thurfjell i historien. Han delar in den svenska religionshistorien i tre huvudspår: den svenska kristendomens historia, den religionskritiska rörelsen och den västerländska esoterismen. I det sistnämnda ryms exempelvis New Age. ”Alla föreställningar som jag har stött på i mina intervjuer härrör från något av dessa tre spår. Vi är mycket mer frukten av vår historia än vi vill kännas vid” säger han.

David är själv en sekulariserad svensk och han känner igen sig i sina intervjupersoner. Tidigare har han främst studerat shiitisk islamism och pentekostal kristendom bland romer. ”När man studerar andra finns det en risk att man sätter sig på höga hästar. Jag tyckte att det var dags att vända blicken mot mig själv och att religionshistoriskt studera min egen grupps idéer på religionsområdet”.

Köp den! Den är inte dyr!