stigstrombergsson

Det var någon gång efter kl sju igår kväll som jag härstädes skrev:

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än ”madammen”. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin ”Predikaren 12:12”.

Och redan nu om söndagsmorgonen kommer det utlovade!

Det var i boken Riket på världens tak – en kort historik över inkariket skriven av Patricia Temoche Cortez som jag hittade glosan Primärhustru. I inkasammanhanget handlade det om den ingifta prinsessa som stod inkan – det är kejsaren – allra närmast, hon som var hans ständiga följeslagare, rådgivare och medregent. Hon med en markant roll som sekundärfruarna, konkubinerna och andra fruntimmer i inkans närhet inte kunde nå.

Trots högflygande tankar kan jag naturligtvis inte jämföra mig med härskaren i ett högt-över-havet-imperium för över 500år sedan. Så knäpp är jag inte. Och alldeles säker är att jag inte har ett harem av maktpolitiskt betingade fruar. Men sedan 1978 finns primärhustrun i mitt liv – tre år tidigare om man räknar med förlovnings- och tjejtiden. Således ingen primör men definitiv primär.

Tillbaka till boken. En liten sak, inte en tegelsten av mitt vanliga slag. Bara 170 sidor. Men översiktligt informativ. Intressant.

Jag köpte den genom bokklubben Clio från vilkens hemsida jag knyckt denna rejäla information:

Lika säkert som att migrationsvågorna kommer och går genom historien är att riken uppstår och försvinner. Vad blir kvar? Spår, fragment, skrönor, myter och historier. Varför ska vi bemöda oss om att med utgångspunkt i spröda lämningar skapa en bild av hur man för länge sedan och långt bort från vår del av världen levde, tänkte och dog? Det finns nu många goda argument till stöd för en sådan ansträngning.

Historiker, arkeologer, filologer och andra humanister arbetar långsiktigt för att öka våra kunskaper om världens många förflutenheter. Men för att tillgängliggöra skeden och kulturer som ligger långt tillbaka i världens historia, krävs det också berättare som med bibehållen respekt för vad forskningen kommit fram till kan skapa engagerande framställningar.

Sett från den europeiska horisonten finner vi på avsevärt avstånd i rummet men inte så avlägset i tiden inkariket, den största statsbildningen i västra Sydamerika. Det är historien om detta bergiga rike från slutet av 1200-talet och fram till den spanska erövringen 1534 som Patricia Temoche Cortez berättar i sin komprimerade men ändå mycket innehållsrika historik Riket på världens tak.

Inkariket uppkom genom klimatförändringar och migration. De första inkaättlingarnas ankomst till vad som skulle bli rikets centralort, Cuzco (i dagens Peru), har forskarna förklarat med klimatsvängningar i Anderna och en tilltagande kamp om naturtillgångarna, vilket ledde till omfattande folkvandringar. Bröderna Manco Cápac och Ayar Auca sägs ha anlänt till Cuzco, den förre bosatte sig i stadens nya soltempel och den senare i utkanten av staden. Allt enligt etableringsmyten som också har tolkats som en ursprungsförklaring till det andinska skicket med två eller ibland flera styrande hövdingar.

De spanska krönikörerna på 1500- och 1600-talen hade fullt sjå med att förstå och beskriva det släktdynastiska system de mötte. Temoche Cortez har valt att inte fördjupa sig i de olösta källkritiska frågorna. Med stöd i de spanska källorna har hon skapat en kronologisk berättelse om inkarikets uppkomst, utveckling och fall. Det är segrarnas historia vi får – en berättelse om hur Cuzcostyrkorna till sist alltid triumferar och hur riket växer; när det var som störst omfattade det områden i dagens Colombia, Ecuador, Bolivia, Chile och Argentina.

Hur forskningen än vill se på saken slås man gång på gång av parallellerna till ett imperium som det antika Rom. Särskilt iögonfallande är den avancerade infrastrukturen som håller samman inkarikets stora landområden. Andra viktiga faktorer var arbetspliktsystemet, rekryteringen av arbetare och ersättning i form av varor. Men det kanske mest avgörande skillnaden i förhållande till ett imperium som det romerska, och det som försvårat historieskrivningen, är att den andinska kulturen under detta skede var skriftlöst. Avsaknaden av skriftliga källor får inkariket att för alltid delvis döljas av mytens dimmoln och dess historia att styras av de spanska krönikörernas politiska och organisatoriska förförståelse.