stigstrombergsson

Vuxna ger och får andra julklappar än barn. Särskilt av och åt varandra. Nästan enbart nyttoprylar. Och böcker. Självvalda och överraskande. En nätt trave. Och nu har jag läst två. Helt olika men ändå samhöriga.

Men först en tillbakablick.

När jag och madammen i mitt liv for till Samos i höstas köpte jag på Kallax* en bok skriven av Jan Guillou. Romanen Att inte vilja se är fjärde delen i hans romansvit Det stora århundradet. Till dags dato har fem delar kommit. Faktum är att i höstas blev det debatt kring den femte delen. Bråket gällde i vad mån han plagierat eller åtminstone spekulativt frossat i sådant som berättats i en annan bok.

Jan Guillou kommer aldrig att få Nobels litteraturpris. Jag tror inte han aspirerar på det heller. Så någon ”stor litteratur” är det inte frågan om. Men han berättar intressant. Eller snarare ljuger bra. För det är ju vad man gör i det som kallas historiska romaner – knutet till verkligheten ljuger man friskt. Och då kan lögnerna faktiskt ändå förmedla sanningar – om tiden, stäm-ningarna, konflikterna.

Väl hemma från Samos gick jag till bokhandeln för att köpa de tidigare delarna. Jag ville ju läsa dem i ordning. Dessutom fanns del fem då bara i inbunden form vilket och jag ville vänta på en billigare utgåva. Nog skriver han bra men inte så bra att jag vill investera massor med slantar.

Pocketböckerna beställdes och kom. Jag läste delarna 1-3 under hösten och ställde in mig på att vänta på 5:an. Men fick den i julklapp. Inbunden. Och har nu läst den.

I julklapp fick jag också Jan Bergmans bok Sekreterarklubben – C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. Den har jag nu också läst. Alla 380 sidorna. Och det var ju den bokens förhållande till Guillous Blå stjärnan debatten gällde i höstas.

Sekreterarklubben är inte en roman.

Den är En dokumentär spionberättelse. Och det är ju något helt annat. Persongalleriet är autentiskt utom i några avidentifierade fall. Arkiv – i den mån de finns kvar – är genomtuggade. Intervjuer med folk som ännu lever är gjorda. Det är alltså inte en roman. Men inte heller en strikt faktaredovisning. Den är en dokumentär – och mycket intressant.

Baksidestexten till ISBN 978-91-7579-093-0 lyder:

Detta är historien om ”Nordens Casablanca” – Stockholm under andra världskriget – och den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten: C-byrån.

Det är historien om ”svalorna”, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ”eskortflickor”. De stod lägst i rang i underrättelsearbetet, tog ofta de största riskerna, offrade sina kroppar och sin framtid, och ibland även sina liv. Utan ”svalorna” hade man inte kunnat knäcka den tyska koden eller kunnat få tillgång till information som i många fall var direkt avgörande för Sverige under kriget.

Men detta är också maktens historia, de högsta officerarnas, polisernas, politikernas, intrigmakarnas … Och här får läsaren veta hur det hela började för Säpo, Must, FRA, BND, CIA och ”Stay Behind”.

Detta är även en djupt personlig historia, eftersom en av kvinnorna i Sekreterarklubben var författarens mor.

Läs Bergmans Sekreterarklubben – för att informera dig.

Läs för all del gärna också Guillou – som förströelse.

*  Kallax är flygplatsen utanför Stifts- och Residensstaden Luleå.