karl x gustav
Jag gillar honom. Karl X Gustav alltså.
Innan vi for till Samos höll jag på att läsa en biografi över honom men hann inte igenom den innan vi stack. Bara nästan. Lite var kvar. Så lite att den blivit läst redan första dagen – typ. Eller möjligen andra. Därför lämnade jag Björn Askers Karl X Gustav hemma med 50 av de ca 300 sidorna olästa – med nötter och litteraturlista har boken 335 sidor – och gjorde så i avsikten att läsa ut den senare. Nu är det gjort och pocketen kan paketeras om man så säger.
En del av baksidestexten lyder:
Ingen svensk kung har härskat över ett så stort välde som Karl X Gustav gjorde. Med freden i Roskilde 1658, efter det dramatiska tåget över Bält, blev Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän en del av Sverige en gång för alla. Men det var inte givet att Karl Gustav skulle bli kung när han föddes 1622. Uppväxten präglades av föräldrarnas kamp för att ge honom en plats i tronföljden – helst helst genom ett äktenskap med kusinen Kristina.
Så – varför gillar jag honom? En demagogisk diktatorisk krigarbuss och buse?
Svar:: Jag identifierar mig med honom!
Vafalls! Hur då? kanske någon frågar sig.
Innan jag punktar upp mitt svar torde det vara på sin plats med en liten varning då jag nu beträder i ganska hög grad småsarkastiska och självironiska tassemarker. Humorfritt folk må inte tolka mig som inte ens gillar monarkin på så sätt att jag skulle anse ett utsvävande fylleliv, militarism och diktatur som något föredömligt och eftersträvansvärt. Bort det! Det jag skriver behöver därför inte i upprörd och allvarsam ton stötas och blötas på Facebook, andra bloggar eller – Gud förbjude! – i lokalpress.
Med det sagt – detta är mina punkter:
-
Han var länge i handling en inte alltför våldsamt erkänd men ändå ganska effektiv stödperson åt den och dem som hade högsta makten – både politiskt men framför med militär handlingskraft.
-
Han ville hela tiden utvidga, expandera och komma vidare i det han hade ansvar för.
-
Han tänkte utanför ramarna, spelade inte säjf hela tiden. Han satsade för att nå framgång, drev på i stället för att bara bedriva, vågade ta risker och ge sig ut på isen.
-
Han älskade och uppskattade sin fru.
-
Han blev med åren ganska fet.
Alla behöver inte gilla honom – eller mig – men är man historieintresserad är Björn Askers bok intressant. Mer uppgifter om ISBN 9789185297091 finns här – och säkert på andra ställen.
Man kan ju konstatera att han hamnat lite i skuggan av XI och XII. Varför kan man ju undra.
Boken konstaterar samma sak. Och diskuterar det.
Ett svar vad gäller en av "rivalerna" torde vara att 18- och 1900-talens nationalistiska strömningar behövde en idol som bekämpade ryssen - dock inte framgångsrikt. Samtidigt i skandinavismens era behövde man inte hjältar som främst piskat skiten ur dansken och tagit halva det landet.
Vilket är ett bra exempel på hur situationen i och kring tolkaren av en tidigare tid påverkar tolkarens urval av och tolkningar av det som hände.
Och på samma sätt är det i teologin...
Ytterst intressant analys. Jag minns själv från skolundervisningen att man aldrig satte samma hjältegloria på den som spöat dansken som på den som spöat ryssen.
Att sedan rätt tillämpa detta på det teologiska och kyrkliga kräver nog åtskilliga koppar kaffe!
Det behövs inget kaffe alls! - även om det aldrig skadar.
Saken är ju ganska naturlig - eller? Alltså att jag som vacker vit europeisk lagom tjock man i mina bästa år i ett fritt och öppet och ekonomiskt relativt tryggt samhälle uppfattar Bibeltexter på ett annat sätt än inlåsta kvinnor av underklass tillhörande en ras eller folkgrupp som lever i fattigdom och förtyck. Hur Uppenbarelseboken tolkas och förstås är ett bra exempel. Förföljda kristna som med Johannes delar lidandet för Lammets skull finner inspiration och livsmod i de egendomliga texterna. Trygg medelklass i härskarläge struntar antingen i boken eller hemfaller till allsköns godtyckliga spekulationer om när, var och hur man skall tyda tecken och invänta Herren Jesus.
De olika villkoren ger vad som på finspråk kallas olika "hermeneutiska utgångspunkter" som styr eller åtminstone påverkar vad man ser oberoende av om det är historia, politik eller Bibeltexter man betraktar. Man behöver vara medveten om sådant som är en faktor i att teologin blir som det heter kontextuell - något som är oundvikligt.
andra exempel på att det är så ges i den förträffliga romanen Stengrunden skriven av biskop Bo Giertz. I tre episoder visar han hur medel- och överklassens germanska universitetsteologi är en helt annan än den Bibeltröst och dito vägledning människorna i vadmal hämtar ur den Heliga Skrift. Alltså kontextuella teologier...
Denna lätt undervisande snutt skriver jag inte primärt till dig, Tobbe. Du känner ju till sånt här. Men kanske kan den vara till glädje och nytta för tankearbetet hos de tassemarkernas stackare som på våra bloggar tvingas åse våra klurigheter.
Så sant! Hela Bibeln Kalixborna håller nog inte med. Men jag kan tänka mig att du har rätt samma geologiska förhållanden som råder i Älvsbyn råder ju i Kalix. En skogssjö på sandmark omgiven av tallhedar i närheten av stora älvar som rinner upp i fjällen och snart nått havet på sin långa resa.
Kalix vattentäkt: Bjumisträsk ligger omgiven av tallhedar och rullstensåsar som låter vattnet långsamt silas till perfekt pH-neutral kvalitet och fin smak. Det bjuds på restauranger och pizzerior under den stolta etiketten "Kalixvatten".
Om man jämför med det fjällnära vattnet i Kiruna kommun förstår man hur mycket långsamt silande genom sandmarker gör för dricksvattnet. Under surstötarna på våren köar kirunaborna till kallkällor för att få drickbart vatten.
Detta kan lära oss något om tålamod och vikten av att ge viktiga saker tillräcklig tid läses helt annorlunda om man ser det tydliga underifrånläget, medan kyrkan som lierat sig med makten och vill vara salongsfähig inte alls verkar förstå denna Bibelns underifrånperspektiv.
Vi kvinnor läser så klart helt annorlunda än de maktfullkomliga männen. Därför tror jag det är så viktigt att vi inte läser Bibeln ensamma utan tillsammans och utan hänsyn till världsliga hierarkier. Jag älskar Stengrunden men där finns ändå en viss von Oben-attityd som visar att det kanske är omöjligt för en man av medelklass att fullt se världen ur andras ögon, precis som jag inte kan förstå världen ur den vite medelklassmannens självklart maktfullkomliga perspektiv. Vi behöver varandra.Som Petrus påminner: framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. 2 Petr. 1:20
Du har så rätt, vi ser verkligen på Bibeln från olika perspektiv. Kvinna från white trash läser annorlunda än man från stabil medelklass även i Sverige. Jag ser Bibeln som skriven i ett ständigt underifrånperspektiv. Ex.vis uppenbarlesleboken är så typisk där, den är som Morden i Midsomer, det är alltid en girig rik person som är skurken. Jag älskar Stengrunden men även den har en viss von Oben attityd. Jag vet ju att inte alla vadmalstroende läsare är lika fina som i boken eftersom jag levt med dem och är en av dem. När jag lsäer Bibeln och speciellt NT läser jag hur jEus river ner världsliga hierarkier även mellan man och kvinna. Månag män ser inte alls det emancipatoriska budskapet utan bara det konserverande. Av detta lär jag mig att vi behöver varandra för att förstå Bibeln mer fullständigt. Som Petrus lär oss i sitt andra brev: 1:20 Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
(Även detta bibelord kan tolkas från olika håll: RKK tycker vi måste lita på kyrkans tolkning, en Lutheran ser det mer som att vi måste söka Gud i ensamhet i bön för att förstå, en pingstvän tycker man i ensamhet med den Helige Andes ledning kan förstå dolda sanningar som sedan inte får diskuteras, en laestadian vågar inte läsa själv utan predikantens och postillans förklaring räcker. Jag ser det som att vi måste ha varandra för att se helheten i Bibeln. Ju fler och ju mer oliak vi är desto rikare blir vår förståelse.
Det var altså jag och inte en anonym som kommenterade, har annan dator än vanligt och den spelar mig spratt.
