I ett par av de senaste inläggen har jag nämnt boken
Lannavaara-missionen och Læstadianismen.som jag hittade i bokhyllan på
Gammelgården här i Björkliden. Då de väloljade dragbanorna stannar redan 16.00 och utförsåkningen med detta kan ställas helt åt sidan har jag om kvällskulorna läst berättelsen om ett mycket speciellt missions-initiativ för ungefär 150 år sedan – missionsskolan i den lilla avkroksbyn Lannavara mitt mellan obygden och ingenstans. En prinsessa .av huset Bernadotte tog initiativet till förmån för evangelisation i den samiska nomadbefolkningen och alltsammans utvecklade sig till ett mycket intressant stycke lokal kyrkohistoria. Boken tecknar detta på ett grundligt och intressant sätt och ger på sina drygt 200 sidor i förbifarten god inblick i och kring den Læstadianska väckelsen under inemot 40 år.
Till vad gagn har detta idag? Tre svar kan ges:
Ett: Majoritetssamhällets hållning till etniska och språkliga minoriteter.
Det är ganska förvånande hur de olika attityder som då fanns från det kulturbärande svenska storsamhället och brottningarna mellan åsikterna liknar situationen av idag. Då handlade det om urbefolkningen, idag mest kring olika invandrargrupper. I vissa avseenden verkar vi inte ha kommit någon vart.
Två: Majoritetskyrkans hållning till en religiös minoritet.
I förhållande till den Læstadianska väckelsen kan det idag låta precis som för mer än 100 år sedan. Och väckelsen själv kan idag låta då. Majoritetskyrkan – då statskyrka – var kluven i sin hållning. Högre upp i de kyrkliga maktpyramiderna och på avstånd misstrodde man väckelsen – eller ignorerade den – men lokalt och i regionen fanns präster som samverkade med predikanterna till folkets fromma. Väckelsen själv hade också två tendenser – samverkan med kyrkan eller övertygelsen om att de var de ”riktiga kristna”. På något vis är dagens läge bara en repris av gårdagens. Ingen lär sig nåt!
Tre: En oväntad person kan betyda mycket.
Lapska Missionens Vänner anställde en person utifrån – dalmasen August Lundberg – som med sitt lyssnande sätt, sitt stora tålamod och sin enorma arbetsnit blev oerhört betydelsefull. Han blev föreståndare för Missionsskolan men sedan den en bit in på 1900-talet lagts ned kom han att på heltid predika bland samer och nybyggare. Varje år arbetspendlade han inom hela området innanför den gula ramen på bilden. Här bör man minnas att det hela utspelade sig på häst-och-släde-åldern – på vintern ren-och-ackja-åldern – och att området näst intill i sin helhet låg bortanför skylten Här slutar allmän väg. I början av hans tid hade gruvorna nära den gamla kyrk- och marknadsplatsen Gellivaare ännu inte öppnats, Kiruna var inte uppfunnet, järnvägen låg i framtiden. Ändå färdades han vida omkring och samlade dem som bodde i små byar och samevisten till gudstjänst och själavård i Læstadiansk anda. I sanning en märklig man besjälad av en evangelisk tro och engagemang för sina medmänniskors eviga väl.
Särskilt den tredje av punkterna ger tillfälle till tankar under skidåkning en vårvintervecka i solen. I sanning en märklig man, efterföljansvärd på många sätt. Och utmanande i en tid då kyrkan medvetet drar ner och krymper sitt slit – förutom att hon förslappas i tilliten till Försoningen.
Boken kan fjärrlånas på bibliotek. ISBN 91-22-01347-4