stigstrombergsson

Under rubriken är jag för smal? skrev jag i maj 2008 en notis om boken Sveriges Österland - från forntiden till Gustav Vasa av Kari Tarkiainen. Den boken var den första i en serie om fyra om det svenska i Finlands historia. För att vara noga återger jag här baksidestexten i sin helhet:

Sveriges Österland handlar om Finlands förhistoria, medeltid och 1500-tal. Svenskarna och det framväxande svenska riket etablerade sig öster om Bottniska viken och de områden som först kallades ”Österland” blev ”Finland” och småningom en integrerad del av ett nordiskt kungadöme. Boken behandlar de centrala frågorna i Finlands historia, med ett särskilt intresse för förhållandet mellan finskt och svenskt, språk, ekonomi och bebyggelse, kyrklig organisering, förvaltningshistoria och kulturformer både på landsbygden och i städerna.

Klassiska tvistefrågor som svenskarnas ankomst till Finland, de första korstågen och ortnamnens vittnesbörd om språk- och bebyggelsehistoria behandlas ingående. Arvet från den äldsta svenska tiden framträder här i en mångsidig belysning, utgående från det aktuella forskningsläget.

Bland de böcker jag haft på gång att parallelläsa den senaste tiden har volym 2 i serien Finlands svenska historia funnits. Författaren och historikern Nils Erik Villstrand är pappa till en lunta på drygt 400 sidor betitlad Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812.
Verkligen en spännande fortsättning – om man gilla mycket fakta och att få sina invanda föreställningar rubbade. Den boken har också en baksidestext som på ett bra sätt sammanfattar innehållet:

Riksdelen handlar om Finlands svenska historia, från Erik den XIV:s trontillträde och Sveriges entré som Östersjömakt 1560 till 1812 mellan kejsar Alexander och kronprins Karl Johan, när Finland inte längre var en del av det svenska riket. I boken behandlas centrala frågor i Finlands historia under denna tid: samhällseliten och dess gradvisa försvenskning, allmogens liv och språkförhållanden, mötet mellan en svensk överhet och finskspråkiga undersåtar samt kyrkans förmedlande roll. I ett särskilt kapitel diskuteras Finlands i det svenska riket på 1700-talet, då riksdelen till följd av de upprepade krigen mot Ryssland ofta stod i centrum för den svenska politiska elitens uppmärksamhet. Rysslands växande militära styrka och synen på Finland som ett hotat gränsområde skapade en mental beredskap för kriget 1808-09 och regimskiftet i Finland. I ett avslutande kapitel diskuteras krigshändelserna, de ryska pacificeringsåtgärderna och fredsslutet 1809 samt hur man Finland såg på bytet från en svensk till en rysk överhet och i Sverige hanterade en svidande förlust av den östra riksdelen.

Varför läser jag om sådana här saker?
Vad spelar ny historia om gamla tider för roll? Egentligen?
Mitt svar blir: Det roar mig! Och oroar mig!

Inte oroar så att jag blir rädd för ryssen eller önskar erövra Finland åter eller nåt sånt. Men det oroar tankarna på ett kul sätt kring hur gammal tid när den beskrivits i en senare uppfattas i enlighet med den senare tidens mer eller mindre dolda agendor. Och till detta hur den än senare tiden – alltså nutiden – med mer material till sitt förfogande och andra mer eller mindre uttalade förutsättningar och agendor tolkar den gamla tiden på ett nytt sätt.
Intressant faktiskt! Fast kanske lite smalt.