isen smälter
Varning! Detta är ett långt inlägg!
För ett ganska långt tag sedan – tror det var i höjd med Al Gores film om global uppvärmning – tog jag del av ett TV-program som berättade om isavsmältningen på Grönland som nu är fullt synlig med blotta ögat. Glaciärfronterna drar sig på grund av ett varmare klimat tillbaka år för år och samma fenomen kan iakttas både i Himalaya och i svenska Sarek. Allt detta är ett problem men enligt programmet inte det stora problemet som i stället är att sot och annat mänskligt påfund gör att Grönlands iskalott smälter på toppen. Smältvattnet rinner då inte på och av glaciären utan ner i den och luckrar upp den mycket mer än vad som lätt kan märkas. Framtidsförloppet av detta samtidsfenomen kan då bli att ismassorna plötsligt börjar snabbkollapsa – porösa som de blivit.
Läsaren ombedes nu hålla denna omärkbara upplösningstendens med plötslig kollaps i tanken alldenstund jag brukar den som en bild för det jag nu övergår att till i skrift fundera över – en skrivning som inte ett ögonblick gör anspråk på att vara fullständig utan snarare skall ses som några nedslag i en serie händelser.
För några år sedan skapade dåvarande ärkebiskopen KGHammar rubriker och debatter genom att åtminstone till synes välja att inte vilja formulera sin tro på Kristus i sådana termer som varit brukliga i den kristna Kyrkan. Det gällde sådana saker som om Jesus gjorde konkreta under, var född av en jungfru eller dog och uppstod för att försona Gud och befria människan till ett liv i förlåtelse*. Massmedialt intresse väcktes givetvis då det är huvva mer intressant med en präst eller biskop som inte tror som Kyrkan trott och tror än en hop vanliga tråkmånsar som utan att darra på manschetten väljer att hålla fast vid hävdvunna och beprövade beskrivningar av kristen tro. Litet smälte väl här den teologiska glaciären lite i kanten men inte farligt mycket. Dock kan man fundera över den uppluckrande effekten.
För ett år sedan publicerade Jonas Gardell sin upphaussade bok om Jesus**. Den har många poänger men också det teologiska kardinalfelet att han avvisar tanken på att människans beskaffenhet skulle vara sådan att hon skulle behöva någon som genom ett offer försonade henne med Gud. Eller att Gud skulle vara av den kalibern att ett försoningsoffer (som Gud själv genomför) skulle behövas. Då Gardell för media och allmänheten var en inte helt okänd figur fick hans idéer stor publicitet. Det faktum att hans Jesus-syn inte var vare sig den kristna Kyrkans eller den Svenska kyrkans Jesus-syn hindrade inte att han lanserades stenhårt också i många (liberal)teologiska sammanhang samt röner en icke liten beundran från en del centralt kyrkligt håll***. Med detta kan noteras en märkbar teologisk avsmältning i kanten men jag funderar om inte den porösande effekten av att okritiskt anamma Gardells Jesussyn är ett större problem.
För ett halvt år sedan beslöt sig Svenska kyrkans högsta beslutande organ att, då staten så önskade, dumpa vad som fram till i januari i fjol var kyrkans formulerade äktenskapssyn – alltså att äktenskapet kristet sett är en historia skapad av Gud för kvinna och man. Denna leverans till staten var en tydlig tillbakadragning av den Bibelteologiska glaciärtungan. Gissningsvis är den alternativa syn på Bibel och bekännelse som tillämpades av både lekmän och en hel del teologer – halva biskopskollegiet till exempel – tecken på att smältvatten kraftigt luckrat och luckrar upp isen.
Dessa tre ting var stora massmediala historier.
En nyutkommen doktorsavhandling i ett teologiskt ämne är givetvis ingen stor sak för vare sig Aftonbladet eller TV men i kyrkan kan den väcka uppmärksamhet om ämnet är det rätta och doktoranden i ett eller annat avseende är speciell. Anna-Karin Hammar är speciell – stiftsadjunkt i Uppsala (tror jag) och lillasyster till sin storebror KG. Att hon i sin avhandling, förutom att kartlägga och undersöka något, aktivt söker avskaffa den så kallade arvssynden är också speciellt. I alla fall tillräckligt för att hon skall ges stor sympatiserande artikeluppmärksamhet i kyrklig press. Och jag funderar om inte vi nu ser teologiavsmältning och dogmatikuppluckring ta fart på allvar – riktigt allvar. Eller åtminstone på allvar börjar se vad som sker. Om vi vill se...
Jag har alltså läst igenom avhandlingen Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament – dopteologi i mötet mellan tradition och situation**** och funnit den… märklig! Minst sagt.
Jag erkänner ivrigt att jag inte är så akademiskt tränad att jag kan bedöma kvaliteten i hennes arbete ur forskningsperspektiv. Dock har jag genom åren läst ett antal (kanske ca 35) avhandlingar i olika teologiska eller historiska ämnen och utifrån sådant tycker jag hennes arbete väger oerhört lätt. I ett cirkelresonemang utgår hon från sin egen vilja att komma fram till att dopet inte innebär någon skillnad mellan den som är döpt och den som inte är det, inte innebär att något blir förlåtet, att det inte skall få finnas en så kallad diktomi (betyder spänning eller delning) mellan Gud och värld, mellan ont och gott, manligt och kvinnligt, skapelse och frälsning. Med de förtankarna i bagaget analyserar hon så liturgier för dopgudstjänster, böcker skrivna om ganska separata dopordningar från 300-talet i icke teologiskt preciserade kyrkor i Syrien, ett gäng filosofer, någon psykoanalytiker, egna upplevelser vid dopgudstjänster och en hel del annat. Parat med eget tänkande och åtminstone enligt min mening märkliga slutledningar av fakta hon ytligt redovisar kommer hon tämligen krystat och näst intill desperat fram till att det hon tänkte från början är teologiskt möjligt, rentav nödvändigt. Intrycket – och hennes avhandling är inte unik i det avseendet – är att hennes resultat var inbakade i utgångs-frågeställningarna och som hon ropade i skogen fick hon svar.
Som avhandling tycker jag alltså inte den är bra. Som teologi är den ännu värre. Hennes mål är att för Svenska kyrkan skapa ett trovärdig (=fungerande) sätt att formulera dopmening i ett sekulariserat samhälle – en viktig ansats! Mot detta mål går hon dock utan att förhålla sig trovärdig (=genuin, sann) till huvudspåren i Bibeln och kyrkans formulerade tro. Det gör teologin dålig, subjektivistisk och krystad – faktiskt.
I relation till hennes teologiserande förhåller jag mig alltså ganska kall – för att bromsa avsmältningen.
Till veckan startar Gardells TV-serie om Gud och kristen tro. Förhandsinformation mellan OS-inslagen ger vid handen att det är samma tankar som i boken som kommer att lyftas fram.
Så isen smälter på Grönland…
* Naturligtvis började inte den förveckling jag avser beskriva med KGHammar. Han är en i raden av alternativformulerande teologer sedan 200 år tillbaka – minst. Dock valde jag att börja min beskrivning av den teologiska uppluckringen med honom.
** I en serie blogginlägg gav jag i våras min syn på Gardells bok. En sammanfattning av de skriverierna – rensade från fjällsemesterinslag – finns i en vilande men läsbar skolprästsblogg och har där rubriken Om Jesus – av Jonas Gardell.
*** Detta fenomen påtalas på ett intressant sätt här.
**** Avhandlingen i pdf-format kan hämtas här.
Den smältande isens argument skulle väl också kunna kallas det sluttande planets argument. Typ: Ger jag lillfingret tar han hela handen. Det är ju svårt att uppmåla detta argument som giltigt såsom en prognos. Typ: "Tillåter vi aktiv dödshjälp kommer vi snart att ha en ättestupa." Argumentet är inte helt giltigt, eftersom det antyder att det första ledet skulle kunna godtas om det inte fanns en risk att det skulle leda till det senare. Detta oavsett om det första ledet är rätt i sig eller inte. Antingen är led ett rätt eller inte, oavsett vad led två (som KAN ha ett kausalt samband, men inte måste ha det) är. Allt detta nu helt oavsett sakfrågan i mitt exempel.
Nåja, en helt annan sak blir det ju om man i backspegeln tycker sig upptäcka ett sluttande plan. Vi har händelse 1, 2, 3 och 4, kan rita upp en linje och ana vad händelse 5 kan vara. Frågan är dock om man kan behandla något så komplext som det du tagit upp ovan på detta närmast matematiska sätt?
Så långt min argumentationsanalys. I princip kan jag tycka mig se liknande tendenser. Frågan är bara om det är islossning eller tillfrysning? Alltså leder det till större eller mindre låsningar teologiskt? Mångfald eller likriktning? Jag anar en hel del likriktningar runt mälardalen och annorstädes, vilket ju då på sätt och vis tyder på tillfrysning.
För övrigt håller jag utifrån en väldigt snabb skumning med om din analys av Hammars avhandling som "dålig forskning". Ska läsa lite noggrannare, men nog tycker jag att handledare och examinator varit lite väl släpphänta.
Och nota bene: I torsdags var en insändare införd i Kyrkans tidning om att den enda litteratur för fördjupning kring kristen tro som det länkas till från svenskakyrkan.se är Gardells två böcker.
Undrar om det går att beskriva ett liknande förlopp men med positiva förtecken för kyrkan. Jag kanske borde testa det, eller om du, Stig, hinner före...
Det finns definitivt positiva utvecklingar också. Skilsmässan från staten är en av de första som ploppar in i mitt huvud. Förnyad ekumenik nerifrån gräsrötterna. Inlandsisen växer här och där!
Det säger något om vår tid när islossning börjar ses som något negativt (vem trodde det för 50 år sedan?) Kanske kommer det förr än vi anar en tid då man i kyrkans liv börjar se det omoderna som något positivt och reform i ordets rätta bemärkelse: åter-skapa. Får jag påminna om Luthers strävanden att få katolska kyrkan att återupptäcka urkyrkans skatter, inte att ändra för att anpassa sig till tidsandan som många tycks vilja som menar sig följa hans exempel idag. dessa försök är dock raka motsatsen. Luther använde rekonstruktionshermeneutik medan dagens liberala teologer som menar att vi måste fortsätta "reformera" i Luthers sk anda använder sig av integrationshermeneutik.
