stigstrombergsson

Enligt tidningen Dagen har Vänsterpartiets ledare har tagit bladet från munnen och kallat dagens sekulära stat Israel för en apartheidstat - och därmed en skurkregim. Han manar EU till att se över sina handelsförbindelser med Israel och välkomnar både USA:s och EU:s - genom Carl Bildt - skärpta tonläge vad gäller vräkningar, tvångsförflyttningar och fortsatt byggande av illegala bosättningar på palestinsk mark. Jag tycker det är bra att blad tas från munnar och att den militant nationalistiska regeringen i Israel sätts under press på liknande sätt som man satt det demokratiskt valda Hamasstyret i Gaza under press - i det fallet med fulla sanktioner och bojkott.

När Ohly kallar Israel för en apartheidstat vill han till att bruka det som ett skällsord som framkallar rättmätiga rysningar. Apartheidstat blir en skurkbeteckning vilket naturligtvis är rimligt. Att apartheidstat skulle innebära en strimma hopp, ett gryningsljus vid horisonten, är dock inte en så väldigt vanlig tanke. Vänsterledaren har den inte men den kan återfinnas i nedanstående av mig översatta text av fredspristagaren ärkebiskop Desmond Tutu. Texten är hans förord till den tidigare av mig nämnda boken A Palestinian Christian Cry for Reconciliation av Naim Stifan Ateek.

Vad är det jag ser och hör i det Heliga landet? En del människor kan inte röra sig fritt från en plats till en annan. En mur skiljer dem från deras familjer och deras inkomstmöjligheter. De kan inte hemma sköta sina trädgårdar och förmår inte ta sig till skolan. De blir avsiktligt förnedrade vid vägspärrar och onödigt belägrade av godtyckligt uppsatta byråkratiska röda markeringar. Jag sörjer över den åverkan som dagligen görs på människornas själar och kroppar. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om det förtryckets ok som i Sydafrika en gång var vår börda.

Jag ser och hör att urgamla olivträd dras upp med rötterna. Hjordar skiljs från sitt bete och sina herdar. En del får sina hem jämnade med marken samtidigt som det för andra illegalt byggs bostäder på mark de inte äger. Jag sörjer över landet som lider av sådant våld, vars skönhet förstörs, som förlorar sin trivsel och sin avkastning förröd. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om de bittra åren av med skada och förödelse i mitt eget land.

Jag ser och hör unga människor som tror att det är heroiskt och gudfruktigt att döda andra genom att döda sig själva. De fäster bomber på sina kroppar för att så uppnå frihet. De vet inte att frihet nådd genom brutalitet går förlorad. Jag sörjer över att de kastar bort både sina egna liv och de liv de tar, den personliga och gemensamma osäkerhet de orsakar och den lust till hämnd bortom all sans och måtta som följer på deras brott. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om den explosiva ilska som infekterade också Sydafrika.

En del människor blir upprörda över jämförelser mellan den Israelisk-Palestinska konflikten och det som hände i Sydafrika. Visst finns det skillnader mellan de två situationerna, men en jämförelse måste inte i alla stycken vara exakt för att klart visa vad som händer. Jämförelsen blir snarare, för oss som genomlevde apartheidtidens omänskliga fasor, inte bara passande utan också nödvändig. Den är nödvändig för att vi skall kunna bevara hoppet om att situationen kan förändras.

Utifrån mina erfarenheter i Sydafrika har jag ett fast och dåraktigt hopp för Israel och de Palestinska områdena. Vi sydafrikaner hade nämligen inga skäl att hoppas att det onda system och det kretslopp av våld som underminerade vårt land någonsin skulle förändras. Det fanns inget speciellt eller annorlunda hos oss som kunde göra att vi förtjänade att få se den stora sak vi bett och arbetat och lidit för så länge.

De flesta sydafrikaner trodde inte heller att de i sin livstid skulle få uppleva befrielsen. De trodde inte ens att deras barnbarn skulle få göra det. De trodde inte att en sådan dag existerade annat än i deras fantasi. Men vi har sett den! Och vi lever nu i den dag vi längtade efter.

Den dagen är ingen molnfri dag. Den gudomliga ark som kommer till ett verkligt rättvist och helat samhälle har ännu inte sträckt sig över mitt lands himmel som en fredens regnbåge. Det är inte färdig, motsvarar inte alltid förväntningarna, är inte perfekt - men nytt. Något verkligt nytt, som en dröm från Gud, har kommit för att ersätta den gamla berättelsen om förtryck och ömsesidigt hat.

Jag har sett det och jag har hört det och jag är skyldig att vittna: Kunde det ske i Sydafrika kan det ske i Israel och Palestina. Det finns inte många skäl till optimism men det finns all anledning till hopp.

Naim Ateek ger en röst åt detta hopp genom att verka för en teologi och ett handlingsprogram för att utan våld nå rättvisa och fred. Han undersöker det förflutna som fyllts av orättvisa och smärta, men ser också med hopp en framtid som kan förverkliga Guds dröm för det Heliga landet. Vi behöver röster som hans som kallar oss till att söka försoning och att leva i rättvisa och fred.