stigstrombergsson

Just nu är det Nyårsafton.

Och jag funderar på någon form av slutinlägg för året 2008.

Slutord ger man ofta väldig uppmärksamhet. Jämfört med startord. Så har jag till exempel ett skrivet exemplar av varje griftetal jag hållit i samband med begravningar. Flera av dem påminner nog delvis om varandra men det som i någon mån fungerar som slutord knutet till en avliden person skrevs i ett unikt exemplar för varje tillfälle. När det gällt doptal och vigseltal har jag inte gjort så. Där finns stolpsystem och bara i undantagsfall existerar helskrivna versioner.

För att samla material till ett slutord ögnade jag igenom bloggen sedan januari. Inget fanns att direkt återknyta till, vidareutveckla eller bara påminna om. Skummandet visade dessutom på en märklig blandning skriverier kring både ditt och datt - fjällvandring, Berlinresa, kyrkligt, böcker, familjära ting.

Storpolitik saknas dock. Inte är det mycket om Finanskrisen eller Israels överreaktion mot Gaza. Dessa saker är givetvis mycket intressanta men jag har inte bloggat kring det - annat än undantagsvis.

Lokalpolitik saknas också. Med ett par tre undantag. Också intressant men...

Vad det blir nästa år kan man inte veta. Gissningsvis fortsätter jag att skriva inlägg. Och kommentera på ett urval andra bloggar. Bara för att det är kul - för mig alltså.

Den som läser detta önskas härmed ett gott 2009 - i Jesu namn!

Det finns många märkligheter i livet och tillvaron. Märkligheter som från och till märks märkbart i min skalle. Som sannolikt är en märklighet i sig. Folk brukar anmärka det. Den märklighet som vokalväxlingar i hebreiska språket är tänker jag inte plåga läsaren med. Märkliga Bibeltolkningar som ser utropandet av staten Israel som uppfyllelsen av (tidigare uppfyllda) profetior i Gamla testamentet är annat läsaren också skonas från. Men en märklighet vill jag dela och kanske få läsares tankar kring.

I julklapp av min dotter fick jag Clint Eastwood Collection. Det rör sig om en box med sex DVD-filmer med Clintan i huvudrollen. Snuvad på min hälsa har jag nu sett tre: Sierra Torrida, Mannen med oxpiskan och Joe Kidd. Intrigerna i filmerna är snarlika: Tyst yankeehjälte fixar tack vare lågmäld manlig klurighet tillvaron för betryckta mexare eller åstadkommer åtminstone rättvisa. Bly flyger, dynamit exploderar, vackra kvinnor blir pussade och vid ett par tillfällen biter två bovar 4 meter från varandra i sanden tack vare ett skott från hjältens sexskjutare. Detta sista är inget märkligt. Det visar hur märkvärdigt amerikanska vapen funkar. Dräper den man siktar på och andra bredvid - helt obemärk.

Nej! Märkligheten kommer av själva scenariot. Miljön det hela utspelar sig i.
Clintan rör sig i snustorr halvökenterräng med stora kaktusar och risiga buskar så långt ögat ser fram till bergen i bakgrunden. Där rider han - ensam - i ökensolen fullt påpälsad i långrock. Efter ett tag i denna obygd kommer han fram till staden. Ni vet vildavästernstaden. Med stort V. Som består av en gata, ett hyrstall, ett sheriffkontor, ett par affärer, en eller två - i så fall kon-kurrerande - salooner, ett horhus, ett hotell och en kyrka en liten bit utanför. I en av filmerna fanns dessutom en domstolsbyggnad och en järnvägsstation med tillhörande magasin och torn för ångloksångpannevattenpåfyllning. Begravningsentreprenör med tillhörande snickeriverkstad märktes ävenledes i en av filmerna. Fick en hel del att göra.

Nu kan man lägga märke till två märkligheter. Och formulera dem som frågekomplex:

Var bor folket?? Alltså de som skall supa i saloonen, gå i kyrkan och handla i affärerna??

Och var finns kvinnorna?? Alltså damer förutom de yrkesverksamma i nämnd inrättning??
Och barnen?? Fick man inga barn?? Förutom den lilla vildavästernlymmeln som i en del filmer brukar springa ärenden åt hjälten samt hålla hans häst??

Det är märkliga frågor att fundera över...

Men det stora mysteriet - det mest märkliga - tycker jag ändå är:

Hur fick man virke till de plankor stadens olika inrättningar är byggda av?? Det finns ju inte ett träd på milavis avstånd! Inget som duger till sågtimmer i vart fall. Så hur fick vildavästernfolket virke till sina ensligt liggande affärs- och nöjeskvarter?*

Det är något verkligt märkligt att fundera över...

När febern nu släppt.

Prästkollegans julbetraktelse - den med det i förra inlägget nämnda flygande Jesusbarnet - gav anledning till en tankeutflykt kanske värd att dela. I sammanhanget Marias och Josefs relation förklarades att trolovning betydde att de inte ännu var gifta - men skulle. Och därför följde Maria Josef till Betlehem.

Då smet min hjärna iväg på egna utflykter* kring början av Lukasevangeliet.  

Var Josef genom äktenskap Marias Herre och man är deras sammanresande både naturligt och självklart. Var han (ännu) inte det hörde väl flickebarnet enligt dåtida och därstädes varande skick och bruk "till sin faders hus". Och borde ha rest med Joakim och Anna till den ort där det hushållet skulle skattskrivas. Men så sker ej! Hon reser ju inte med den familj hon tillhör utan med honom hon vad det lider skall komma att tillhöra. Något som egentligen är märkligt.

Och jag tänkte vidare: Hon kan vara utslängd hemifrån!
Graviditeten, som hon inte kunde förklara bättre än att dilla om en ängel, kändes så skämmig att jäntan kördes på porten. Först till de fromma släktingarna Elisabet och Sakarias för kombinationen lära sig folkvett och vara nyttig som piga åt äldre gravid tant. Och väl hemma igen definitivt utkörd ur en familj som det var ordning med, som värnade god sed, hade stil och verkade för stabilitet, sunda värderingar och högre värden**.

Och i Betlehem fanns inget rum för dem. Och första tanken är givetvis att skattereseriet fyllt alla sängar - något kyrkoherden nämnde. Men det kan också varit så att värdshusägaren la märke till att den höggravida flickan inte bar de gifta kvinnans dåtida kännetecken. Han vill inte att hans anläggning ska hamna i det vanrykte som skulle kunna uppkomma om han härbärgerar en av allt att döma lösaktig flicka i icke reglerat manligt sällskap.
Så han utestänger dem! För anständighetens skull. Från anständiga människors värd. Från dem som värnar god sed, har stil och verkar för stabilitet, sunda värderingar och högre värden.

Beskedet vad som hänt ges först till Betlehemsområdets herdar. Att vara herde var att ha ett lågstatusyrke. Det är inte en pastoral idyll vi ofta romantiserar fram. Utan snarare ett påhugg för samhällets dråppaots. Särskilt nattskiftet.
Ängeln ger beskedet till uteliggare! - Kommunfullmäktige i Davids stad Betlehem kontaktas inte. Inte heller köpmannaföreningen. Eller områdets synagogsföreståndare och skriftlärda på kontraktskonvent . Eller andra som också värnar god sed, har stil och verkar för stabilitet, sunda värderingar och högre värden.

Utslängd - utstängd - utlagd.

Är det så Gud ger sig som gåva? Till utslängda, utestängda och uteliggande.

Då och nu? Konkret. Och i överförda meningar...

Bilden? Denhär gången Maria från folkhögskolans krubba.

.

Dopparedan skall förstås som i räkneramsan dan före dan före dan före dopparedan och inte som förvånat utrop med anledning av julmat tidigt på efter-middagen - alltså: doppa-redan! Hos oss är det mer frågan om doppasedan när det gäller ätandet. För doppa görs. Naturligtvis! Julmiddagens höjdpunkt.

Julaftonen klockan 11.00 är ett fast inslag i vår jul. Också i år innebar det Julbön i Älvsby kyrka. Skulle den Phuketturistande sonen varit hemma och hans lillebror inte varit febrigt förkyld hade familjen ockuperat en hel rad. Tillsammans med drygt 160 andra. Inte på samma rad alltså men i kyrkan. Och då i hög utsträckning barn- och barnbarnsfamiljer. Julens Familjegudstjänst med andra ord.

Kyrkoherden var riktigt i gasen och lekte med dockor på ett förtjänstfullt sätt. En församlingsbo har sytt mjuka barnpillervänliga figurer till en ny julkrubba och för hela projektet endast velat ha ersättning för materialkostnaden. Hantverkstiden debiterades inte. Dessa figurer - Josef, Maria, får, ängel och ni vet allt - tog prästkollegan som utgångspunkt och hjälpmedel när han enkelt, tydligt och entusiastiskt för barn och vuxna berättade julberättelsen.

Ojdå! Där flög Jesus! utbrast han när han lyfte Mariafiguren och den lilla Jesusfiguren lossnade ur hennes famn och for i en vid båge och landade nästan bakom stallet. Snabbt letade han fram barnet som placerades där det skulle vara - i krubban.

Alltsammans varvat med julpsalmer och ett par tonåriga duettsånger. Fint.

Resten av dopparedagen förlöpte i godan ro. Eftersom det bara var den egna familjen - lite naggad i kanten - och ingen tomte väntades fanns inga tider att passa mer än 15.00. Varför Kalle Ankas Jul är så kultförklarad fattar jag egentligen inte. Tuppade av mitt i.

Doppasedan blev det och efter disk och inslagning vidtog ½sent på kvällen julklapperiet som numera är något återhållsamt vad gäller antalet paket. Den yngste blir myndig nästa år vilket gör att sjuttioelva paket innehållande olika grader av småkrafs numera blivit ett radikalt färre antal insnörade saker av mer genomtänkt slag. Själv fick jag ett par skidor med därtill hörande skor och fästen för dylika. Mina gamla skidor är just gamla och vad jag förstått är det med skidor som med korv. Produkten åldras och det finns ett bäst-före-datum. Även om skidor håller sig längre än korv.

Runt midnatt besågs Högmässan från Peterskyrkan i Rom. För det var just en Högmässa det var - faktiskt. Med rökelse, skrudar, påve och allt möjligt annat bjuds man på betydligt mer ögongodis än vid de gudstjänster man vanligen firar. Därtill på ett bra sätt kommenterat och översatt.

Sonens förkylning har nu satt sig i pappas - alltså min - hals vilket innebar att Julottan hoppades över. Slutet besågs dock ur TV-soffan tillsammans med barnens ljuva moder. Just nu - strax före 10 - råder vad som alltid präglat just Juldagen: lugnet efter stormen.

Nu nalkas juldagen!
Om knappa timmen sker dygnsskiftet och efter ett par hektiska dygn kan nu tangentbordet fattas. När publiceringen av detta kan ske kan i skrivande stund inte nämnas eftersom omyndig arvinge ockuperar nätuppkopplingen.

Julförberedelserna gick i tidspressens tecken.
För jättemånga veckor sedan beställde familjen - alltså den fastighetsägande delen av densamma - en del prylar för utbyte av lilla toans tvättställ* och brusfåtölj. För några veckor sedan hämtades prylarna hem till huset men det hela förblev därvid. Ingen gång uppfylldes de krav jag ställer för att påbörja renoveringsarbeten med tillhörande vatten- och avloppskoppling. Kraven är:

1. Minst 1½ dag skall kunna vikas för projektet. För den händige som vet hur man gör och bara fixar kan detta synas mycket men då jag är rejält ohänt** behöver jag räkna ut hur varje enskilt moment skall utföras, innan jag utför det. Och sådant tar tid.
2. Affärer som säljer kopplingar, borrar, skruvar och annat som kan behövas skall vara öppna så att jag kan kompletteringshandla samt få råd om det strular.

Utifrån främst krav 2 kan veckosluten uteslutas. Arbete omöjliggör arrangemang enligt krav 1. Julveckan med därtill hörande lov blir därför perfekt - förutom att det är julveckan förståss.

Sagt och pysslat. Måndag och halva tisdagen ägnades åt projektet som givetvis blir onödigt omfattande eftersom nya prylar inte ser ut som de gamla. Som exempel på detta kan nämnas att vid montering av toastol.finns sex punkter att ta hänsyn till. Som första och oföränderliga punkt är hålet i golvet för toastolens skitutsläppningsfunktion. Placeringen av detta är inte förhandlingsbart. Bara att placera den nya i enlighet med golvhålet. De fyra hålen för skruvar fästandes stolen i klinkergolvet överensstämmer givetvis inte med motsvarande fyra skruvhål borrade för gamla fåtöljen. Borra nya hål alltså! I klinkergolv. Med golvvärme. Bedjandes att borren inte skall sabba värmesystemet. Till detta misstämmer givetvis kopplingspunkten för vattenintaget - punkt 6 - ungefär på två centimetrar vilket skapar nytt och kreativt rörkrök-ningsbehov.

Till detta är tvättstället - det nya alltså -av typen "vilande på en skåpkonstruktion". Detta ställer nya krav på träslöjd, borrande av stora hål, rördragning, koppling, tätning och så vidare.

Den 23/12 runt 15.00 var jag klar att bege mig ut i vimlet för att köpa julpresenter till högt skattade nära och kära. Sedan junkmat***, julstädning, gran****, pynt osv.

Bilden Stig! Förklara bilden!!

Jajajaja. Haven tålamod! Jag vet att läsaren brinner av otålighet.

Slipsar är för en fri man vad strypkopplet är för en hund och vad halsbojan för en slav. Otäckt alltså. Värt att i det längsta undvikas. Men ibland går det inte. Julafton utan prästerligt uppdrag är ett sådant tillfälle.

Knyta slipsar har jag aldrig kunnat. Min far stod för den detaljen och det gällde att vara noga så att man inte drog ut knutarna. Nu har min far varit död i mer än tre år och julslipsarna - jag har två - var bägge i behov av omknytning. Dottern googlade på faderns - alltså min - begäran ordet slipsknut. Hon präntade ut en slipsknytningsinstruktion som vid femte försöket gav det bilden föreställer: Min första slipsknut. Natten mot julafton 2008.

**  Det dialektala ohänt betyder inte att man är aktivt klantig. Ordet anger ett mellanläge som säger att man inte är händig - inget mer.

***  Se inlägget julstök III för information om julhelgens utseende för mig och de mina.

Jag vet inte om det var lämpligt. I vart fall hade jag aldrig innan skolgudstjänsten på folkhögskolan fredagen den 19/12 använt ett våffeljärn som liturgisk utensilie. Men då gjorde jag det. Länst till vänster - sett från församlingen - var det placerat. I framkant. Och till höger om det, mitt på altarets framkant en fyrljuständ adventsstake. Och i högra hörnet Maria, Josef och Jesusbarnet ur skolans julkrubba. De sistnämnda avfotograferade och inkopierade på blad alla gudstjänstdeltagare hade.

Och i gudstjänsten blev det ungefär vad som nu följer, efter klockringningen.

Vi börjar där vi slutade förra skolgudstjänsten. Fredag före första söndagen i Advent slutade alltsammans med att kören sjöng Go tell it on the mountain...that Jesus Christ is born. Nu sk kören sjunga samma sång. Därför att Someone told it on the mountains, someone told it överallt. Att Jesus blev född. Det vi snart skall fira. Sedan sjunger kören en sång till. Och så alla vi tillsammans psalm 116.

Sång + sång + psalm.

Det är snart jul. Inte än.

Skyltar, annonser handlar om att vi är på väg till julen. Därför är det fyra ljus tända här. Lite tidigt. Lite i förskott. Trots att det inte är Jul än. Men vi tar den lite i förskott. Med de centrala figurer som står här och som ni har på bladen - som jag återkommer till.

.

Där - eller här - står ett våffeljärn. Varför?

Våffeldagen - har någon hört talas om den? Jo, den finns! Det är bara att kolla i almanackan.
I år var den en tisdag - tredje dag påsk noga räknat. Nästa år är den en onsdag.

När infaller den? I februari nån gång! ljöd ett svar ur församlingen.

Njaa - svarade jag. Mars snarare. Jag har kollat i almanackan. Den 25/3.

Ringer någon klocka? Samband mellan 25/3 och 25/12?

Ja! 9 månader! Graviditetstid. Orden kom från folket.

Våffeldagen är "kyrkans skyltsöndag". Heter egentligen Jungfru Marie Bebådelsedag. Och handlar om hur Maria fick besked om att hon skulle få ett barn. Vars födsel vi firar 9 månader senare.
Jungfru Maria kallades gammalt tillbaka Vår Fru. Säg det fort och sluddrigt några gånger så blir det Vår-fru-dagen, våffrudagen, våffrludagen, våffledagen, våffeldagen.

Efter 9 månader var graviditeten fullgången. Och berättelsen om vad som då hände lyssnar vi till nu. God sed bjuder att vi gör det stående. Sedan sjunger kören en sång om vad Maria kan ha tänkt [Himlen i min famn].

Nu texten: Luk 2:1-20.

Nu är vi Här. Vid figurerna på altaret. De figurer ni har på bilden.

Här handlar det om världens mest avbildade baby.
Himlen i Marias famn. Som vi avbildar varje år.

Babybilder hittar man nästan varenda dag i Piteå-Tidningen.
På samma sida som dödsannonserna - lite märkligt egentligen.
Och denhär årstiden är babybilderna speciellt märkliga. I morse - men jag snabb-ögnade tidningen så jag kan ha sett fel - var en av barnen klädd som pepparkaksgubbe. Och babybilderna brukar just i december ofta innehålla både tomtar och Luciaglitter. Det blir någon slags dubbelexponering*.

Titta på bilden av Jesus.
Det är något som inte stämmer.
Barn ligger inte på det sättet.

Handlar det inte om en dubbelexponering.
Så Jesusbabybilden bär drag av ett krucifix?
Att snidaren lagt in döden i bilden av födelsen?

Det är ju faktiskt därför vi firar jul. För att det här barnet kom att dö. Och uppstå från de döda.
Det var vad som gjorde barnets födelse värd att komma ihåg, fira, återvända till.

Jul blir alltså mycket mer än stämning. Mycket mer än ljus i vintermörker eller värme och mys i decemberkyla. Julen blir allvar, hör ihop med de Bibelmeningar som man brukar säga sammanfattar vad Bibel och kristen tro innerst handlar om (Joh 3:16).

Det är vad det handlar om: Evigt liv. Och ljus. För var och en som tror.

Mer övertygande än såhär kan jag inte vara. Jag kan bara säga det. Berätta det.

Och så blir grejen din! Och du avgör vad du gör av det hela. Hur du ställer dig.

När Jesus föddes blev Guds räddningsplan för världen aktiverad - räddningstimman för världen slår som kören kommer att sjunga om. På flera språk.

Så sjöng kören Stilla natt med verser på olika språk. Vi bad ungefär Julottans förbön och Vår Fader. Jag fick ge Välsignelsen och skolgudstjänsten avslutades med psalm 122:1-2.

Idiot-trött är vad jag blir efter dessa gudstjänster. De kräver väldig fokusering. Tittar jag i en fusklapp tappar jag var tredje person. Och den stora majoriteten av dem som är där kommer inte att fira fler gudstjänster kring jul än denna. Men de firar denna. Därför att de vill. Och de sjunger. Och ber med. I vart fall många.

Det är stort.

• Skall den svenska skolan förmedla samarbete och trygghet eller kunskap?
• Skall kyrkan betona befrielsen genom Jesus eller att värna skapelsen?
• Skall vi bedriva mission eller bistånd?
• Skall vi ha frihet för individen eller social grundtrygghet?
• Är Jesus Guds son eller Marias pojke, Gud eller människa?
• Skall vi betona predikan eller nattvard?

Märker läsaren det monotona enfaldiga ellrandet?
Och hur inskränkt det blir. Och i de teologiska ämnesdelarna rent kätterskt.
När det dräller av eller!

Och vad vill jag med detta?

Just det: Jag vill Och!

Jag förordar Och! och en ochande inställning! Inget ellrande!

Byt ut orden  i ovan nämnda spörsmål får du se hur bra det blir.

Till sist: Skall vi ha en vid julgran eller en smal? En grengles eller en kvisttät?

Frågan kommer strax att börja dryftas eftersom vi snart skall ge oss till skogs för att avverka årets julträd. Och vi kommer att ställas inför ett nytt exempel på ellrandets oförmåga att beskriva den tillvaro vi lever i. Man kan inte välja mellan vida eller smala träd, glesa eller täta. Varenda gran vi hittar kommer också detta år att visa sig vara vid och smal, gles och tät - bara på olika ställen.

Och jag kommer ånyo att uppleva behovet av den dubbeljulgransfot jag tidigare designat och funderat över i tidigare inlägg.

I Dagen - nätupplagan - artiklas det om hur den inom frikyrklighetens baptistiska kvistar pågår något av en synförändring vad gäller frågan om vuxendopets alias troendedopets nödvändighet för församlingstillhörighet, teologi och så vidare. Intressant läsning faktiskt. Bloggkollegan Pär bloggar i ärendet genom ett alldeles utmärkt inlägg.

Och jag bläddrar i mitt arkiv...

Alltså det arkiv som består av lektionstavelbilder medelst telefon fotograferade å arbetsplatsen. För det är så jag gör. När jag vill komma ihåg vad lektionerna kom att beröra. Jag fotograferar av tavlan när lektionen är slut. För den blev sällan som planen var. Och då är det ju vad som blev som är det som förblev. Inte planerna.

Detta inläggs bild är från lektionen om Den kyrkliga högervänsterskalan. Skall absolut inte förväxlas eller sammanblandas med den politiska högervänsterskalan utan är något helt annat.

Ortodoxa och orientaliska kyrkor placerar jag med svart text längst den svarta linjen längst till höger. De är oftast ålderdomliga i liturgi och teologi. Odlar aktivt sin obrutna kontinuitet med fornkyrkan. Till storlek runt en fjärdedel av världskristenheten.

Den Romersk-Katolska kyrkan - halva kristenheten - placeras till vänster om första gruppen. Också bevarande vad gäller teologi och liturgi. Siffran 1064 anger året för den formella brytningen med de ortodoxa.

500 år senare var det dags för nästa avknoppning åt vänster för den sista fjärdedelen av kristenheten, dominerande i vårt land. Reformationen skapade en hoper protestantiska samfund efter grovt taget två linjer: Reformatoriska eller evangeliska kyrkor inspirerade av Luther, reformerta eller evangelikala samfund med tankerötter hos Zwingli och Calvin. Ju längre vänsterut desto yngre och desto mindre bevarande vad gäller liturgi, dogmatik, teologi.

De röda orden är utifrån elevernas frågor och samtalet i gruppen.

OBS-ervera den röda pilen ovanför den svarta linjen!

Med den markerades den glidning högerut man ser om man följer utvecklingen i de olika framför allt protestantiska samfunden. Glidningen högerut kan observeras när det gäller gudstjänst och liturgi, symbolanvändning och på flera andra sätt. Nu också vad gäller baptistiska samfunds reflexion kring dopet - deras käpphäst.

Rubriken är inofficiellt namnet på en avdelning i hemmets bokhylla. Sektionen ifråga innehåller kluriga forskningsresultat på högre nivå författade av folk i bekantskapskretsen eller släkten. Att det stå ett eller mellan bekantskapskretsen och släkten - fast nu blev det och - beror på att jag inte känner hela min släkt. Men kluriga kan de vara i alla fall. Sedan finns givetvis fler höglärda böcker men de är införskaffade främst utifrån sin klurighet och inte för att det finns en relation till kluraren.

Vad är då det kluristiska innehållet i hyllan?

• Differentiability of Bessel potentials, Differentiability of functions in Besov spaces och Differentiability of Bessel potentials and Besov functions är tre häften som tillsammans utgör hustruns kusins doktorsavhandling i matematik. Obegriplig för en multiplikations-tabellshanterare som jag själv - samt resten av släkten på hennes sida.
• Studies in the analytic and spectral theory of automorfic forms är också en matematikavhandling. Kluraren till denna är ett kusinbarn till mig - alltså en släkting men tyvärr utanför den direkta bekantskapskretsen. Googlar man på mitt efternamn står han för en icke ringa del av de träffar man får. En annan storträffare är ett annat kusinbarn som dömer fotboll. Boken helt obegriplig.
• Parietal cell regeneration in rat gastrik mucosal wounds är en avhandling i medicin, skriven av en ungdomskamrat. Tror den har att göra med hur magsår framkallade hos laboratoriemöss fungerar - men är inte säker.  Fattar åssit! Alltså inget.
• Studies on interferon producing human blood leukocytes är en annan medicinbok av en annan ungdomskamrat, numera professor. Begriper dedikationen till hustrun och äldsta dottern.
• Författeren till Mark and mission lärde jag känna när han som teologie studerande sommarpraktiserade I Älvsby församling. Teolog alltså vilket gör boken begripbar förutom de partier där han hemfaller åt att skriva koptisk text - alltså antikens egyptiska med grekiskbesläktat alfabet. Boken dock på annan hyllplats i sällskap med andra teologiska vidunderligheter.
• Att bli förälder är en näst intill begriplig bok skriven av en grupp i vilken ingick en kusin till mig. Om det är en avhandling vet jag inte, snarare en annan slags forskningsrapport på lic-nivå ungefär - tror jag.
• Direct seeding af alder on famland handlar om gråal och är min svågers licenciatsavhandling. Jag begriper att det har att göra med hur någon slags sly växer men stort inte mer*.

Det är till detta bokgäng som avhandlingen nämnd i inlägget klipsk kompis nu sällat sig.

Varför skriver jag detta? Fåfänga! mina vänner. Ren fåfänga!

I morse under frukostinmundigandet lyssnade jag och ni kan gissa vem på P1-programmet Spanarna. Alltid intressant och ofta ganska kul. Stundom också pang på rödbetan.

I morse sades dock något riktigt dumt - ungefär: Idag-är-det-Lucia-och-det-är-skönt-att-kunna-tända-ljus-i-det-djupa-mörker-som-vi-har-denhär-årstiden. Vi tittade ut genom fönstret och fattade ingenting. Eller rättare sagt allting. Vi förstod att det rörde sig om ytterligare ett exempel på den inskränkta Mälardalshorisont som så ofta utmärker svenska etermedia - det bedövande hopkok som radio och TV tillsammans utgör.

Ute var det minsann inte mörkt. Snön vräkte ned än en gång och gjort så sedan igår förmiddag. Dessutom ganska tung snö. Och småblöt. Klibbandes på träd, buskar och alla möjliga andra arrangemang utemiljön innehåller. Så det var alldeles vitt så vitt vi kunde se. Och överallt. Så bilder togs ungefär vid lunchtid från balkongen.

Skottning har sedan skett två eller tre gången denna dag. Och två gånger i går kväll. Snödjupet han blivit ca ½metern. Där det inte har drivit eller vi medelst skyffel drivat* förståss. Fast nu framåt kvällskulan har det dock slutat snöa.

Jag trivs med snö. Den hör vintern till. och det får gärna bli mycket. Men lagoma mängder varje gång. Att lagomkänslan delas av andra märkte jag när jag för några år sedan  i Luleå Domkyrka bläddrade lite förstrött i en bok där kyrkobesökare skrivit tankar och böner. Följande bön fann jag:

Om en knapp vecka kommer en god vän att disputera. Dispusitera skulle jag sagt om jag skrivit på NickeLilltrolliska - en dialekt som kan belyssnas å följande länk.

Disputationen - nu är jag seriös - kommer att gå av stapeln i Umeå. Ehuru inbjudna kommer jag och madammen inte att vara där för att bevista hennes iklädande av doktorshatt. Dels är det i närmaste laget inför Jul, dels har skolan fredagen den nittonde terminsavslutning med gudstjänst och grundkursmuck.

Avhandlingen har vi fått. Och givetvis har jag läst den. De avsnitt jag begriper alltså. Avsnittet Aknowledgements där författaren tackar allt och alla - handledare, sponsorer, familj inklusive ett litet barnbarn - för stöd och inspiration går att begripa. I avdelningen Summary in Swedish - Svensk sammanfattning blir begriplighetsproblemet reducerat till att det är själva saken som är svår att förstå. När den saken i avhandlingens huvuddel behandlas på fackterminologiengelska uppkommer en dubbel obegriplighetssituation som jag inte ens tar sats för att övervinna. Alltså när det gäller avhandlingar i medicin. Teologiavhandlingar på utrikiska dialekter händer det dock att jag söker forcera med blandad begriplighet som resultat*.

Striving for purity är i alla fall avhandlingens rubrik. Innehållet rör sig kring vårdpersonals och patienters känsla av och upplevelse av "orenhet" i samband med (vård av) sår som luktar och rinner. Dylika psykologisk-mentala faktorer är intressanta och troligen viktiga för vård och vårdforskning - fast jag inte kan bedöma graden av det. Dock gjorde jag, när jag läste den svenska sammanfattningen, en för egen del intressant tankeassociation till resonemang om "orenhet" och olika renlighetsbestämmelser och dito terapier i Bibeln. Här skulle jag vilja att författarinnan - kanske i samverkan med sin hulde teologiske make - skrev en artikel, utarbetade ett föredrag eller något liknande**.

Grattis! säger jag till henne som till veckan kommer att vara en dispu-tant - inte bara den dispyt-tant jag genom åren haft en massa goda samtal med.

**  Googlar man på titeln Striving for purity träffar man avhandlingen men också en del Bibel- och kyrkorelaterade hemsidor. Givetvis handlar det om enbart en likaformulering men också ämnestangering kan vara intressant - ungefär som den ämnestangering krishantering - Jobs bok Hanna Jonselius visar i sitt blogginlägg Job-koden... Jag gillar den typen av tankebryggor.

I går kväll avlöpte skolan elev- och personaljulfest under dramatiska former. Traditionellt och som brukligt skulle ett julbord fyllt av smaskigheter avätas, lite musik avnjutas, möbel-linjeläraren avyttra det årliga kåseriet och naturkunskapsläraren avrapportera årets fram-förandevariant av dikten Tomten av Viktor Rydberg. Detta är programmet hart när varje år och avsteg från detta tillåtes inte. Kvaliteten av alltsammans är dessutom avsevärd.

Detta år kom programmet dock att avsiktligt utökas. Elever hade tagit initiativ till att elever i olika grupper genom sånger, dikter eller annat skulle avslöja sina lärare som de dessutom avtagit sitt ordinarie utseende och utstyrt med för maskeradändamålet aviserade kläder.

Sådant är läskigt! Man vet aldrig vart det far! Klassen A1 frågade om de fick styra ut mig i klänning. Jag krånglade mig ur saxen genom att hänvisa till att jag mestadels undervisar på Svenska kyrkans grundkurs och att fler allmänlärare fanns att tillgå. Grundkursarna frågade och jag parerade med att nämna att jag tillfrågats av A1orna och att de kunde kasta sig över någon annan av de lärare de möter.

Sedan jag på så sätt skaffat mig lebensraum var det dags att söka efter en slutlig lösning på maskeradekiperingsproblemet på egen hand. Eller på två man hand. En av skidtränarkollegorna är bara något längre än jag själv - den andre betydligt längre - och tillfrågades om ett samordnings-förfarande. Arrangemanget väckte mer flatskratt än stående ovationer och resultatet av rollbytet kan betittas på vidstående bild. Med heder och värdighet bar tränaren den prästerliga utstyrseln. Den lånade kroppsstrumpan fungerade väl på skolprästen - alltså mig - eftersom den genom sin elasticitet tolererade att min axelbredd sitter cirka ½metern nedanför den nivå dräkten var van.

Detta är inget kul inlägg. Skriver det början så att alla med intresse för bara ytlig underhållning vet vad de kommer att läsa. För givetvis läser de vidare. Annars har de ju förgäves klickat sig hit. Och klickande som klickar vill väl ingen i min läsarklick ägna klocktid åt.

Nåväl. Till saken Stig!!

Du kan inte äta kakan och ha den kvar! var förnumstiga påståenden jag mötte i min barndom.

Man kan inte samtidigt vissla och äta kex! är en smulsprutande variant på samma tema.

Det går inte att både skita och hålla igen! vulgariserade en prästkollega en gång och menade samma sak.

Sistlidna tid har jag fått anledning att fundera över det här med präster, vad det är att vara präst, vad som gör en till präst, om man präst är något man är eller om det är något man jobbar med osv. Jag har inte funderat över saken på så sätt att så att säga undrar hur jag anser det är. Tvärtom så är jag mer bergfast övertygad om mitt synsätt än någonsin utan det jag menar är att ämnet i alla sina spretigheter har tryckt på från flera olika håll: Svenska kyrkans grundkurs vid folkhögskolan som är inne i slutfasen är ett sådant. Sandstromjonssons blogg kopplad till kustkyrkan i Jävre är ett annat. Helle Kleins avskedsord på sin blogg i Aftonbladet blir ett tredje. Och Dag Sandahls blogg. Och säkert mer också.

Och bland alla nya röster, allt tyckande och allt funderande råmar jag som en urtidsdinosaurie:

Präst är man vigd att vara!

Gift är man gift att vara!

Äktenskapet är en inte alltför tokig parallell - faktiskt.

Och liksom det är äkta makars plikt att älska varandra genom att stå vid varandras sida i vått och torrt, leva tillsammans och ta ansvar så är det prästens plikt att prästa - alltså vara tjänare i församlingen. Detta handlade en av de vigningsfrågor jag 1978 utsattes för av biskopen inför en samlade menigheten och Guds altare i Luleå Domkyrka. Biskopen frågade ålderdomligt formulerat: Viljen I bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst?* Givetvis var ett Ja! enda rimliga svaret. Det var ju en vigning - typ!

Så ser Svenska kyrkan på saken. Eftersom hon i prästvigningsgudstjänsten formulerar sig som hör. Hon tror ju som hon ber och ber som hon tror. Och till detta: vad jag än tror!!

Hur blir det då om man inte prästar - alltså i fungerar i de uppgifter uppdraget har?

Jag jobbar ju på folkhögskola. Är det att bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst?

Funderingarna kring detta löfte kom för egen del när jag efter 12 år i församling blev anställd på stiftkansliet och alltså inte relaterade till församling, gudstjänst, förkunnelse. Lite lindrigare känns det väl nu men jag kan fortfarande fundera över saken. Bevisar jag församlingen trogen och beredvillig tjänst?

Helle Klein har nyligen vigds till präst och med den - som många uppfattar det - fjädern i hatten slutar hon att bara efter några månader för att Aftonblada. Inget fel i det jobbet i princip**. Men vad skulle hon med prästämbetet till? tänker jag. Och hur förfogar nu kyrkan över den kyrkan vigt? Eller äger hon ämbetet som någon sorts outplånlig karaktär att bära med sig i alla lägen.

Sanstromjonsons blogg andades för en tid sedan samma saker. Typ att präst är man som ett eget privat förhållande till Gud. Eller något liknande. Läs själva - men ni får leta ett tag ty inläggen i frågan har några veckor på nacken.

Dag Sandahls sätt att beskriva prästämbetet och uppdraget gillar jag. Med en dåres frenesi försvarar han fältarbetet, gudstjänstförsamlingsbyggande osv till förmån för massmediala religiösa toppmöten i alla möjliga frågor.

Och svenska kyrkans grundkurs - en källa till funderingar i detta ämne - slutar om 1½ vecka.

Du har blivit så seriös på bloggen! sade en som då och då läser.

Långa utläggningar man knappt orkar läsa. Skriv nåt kul! fortsatte han.

Och jag gissar att han har rätt. Sista tiden har de flesta inlägg varit långa. Och handlat om diverse kyrkliga fenomen. Och allvarligt argumenterande till karaktären. Ganska o-kul alltså.

Nu är det ju så att jag är inte kul. Kul-mage har jag men kul är jag inte. Så att i styv kul-ing blåsa ut mig kul-skaper går inte. Är kanske i en slags kul-vert vad gäller sådant när jag sitter i min bloggar-kul-a. Taffliga försök leder bara till kul-aps - typ.

Dessutom går det inte att vara kul på kommando. Piteprofilen Ronny Eriksson - som är kul! - berättade en gång i ett pratprogram på TV att han också led av kul-krav från omgivningen. På en tillställning av typen hustruns arbetsplatsfest hade han kommit att sitta nära en man som efter låt oss säga några pilsner och ett antal snapsar började tjata på honom att han skulle säga nåt kul. Han - Ronny alltså - var inte så hågad att tillmötesgå promillenissen som dock tjatade vidare:

Du är ju komiker! Säg nåt kul!

För att komma runt det hela frågade Ronny: Vad jobbar du med då?.

Den marinerade gav svaret: Som snickare!

Ronny: Hamra då för f-n!!

Det tyckte jag var kul!

Min kul-önskare var spik nykter!

Märkligheter händer på bloggar. I vart fall på denna.

Höglärda kluriga resonemang om ditt och datt genererar goda dagar ett par enstaka kommentarer. Ibland ingen. Meningslöst surr om att det inte finns någonting av ingenting ger en radda kommentarer. Det relativt nyknappade inlägget det är inget LOST... är ett exempel på detta. Fem kommentatorer/kommentatöser* ägnar energi åt den dubbla intigheten som en förlusten av något som heter LOST innebär. En kommentatös** kommenterar dock över huvud taget inte inlägget utan passar på att efterfråga funderingar kring något helt annat. Det är dennas fråga*** som föranleder detta inlägg.

Vad det gäller är alltså en diskussion kring den kemiska föreningen C2H5OH i det vin som brukas i mässan. För en tid sedan var det en del artiklar i pressen om detta och länk till den debatten finns på Madonnas - frågeställerskans - blogg.

Vad tycker då jag? För det var vad frågan gällde.

Jag tycker att .... Nu tar jag paus i skrivandet för att lubba till kyrkan. Återkommer efter mässan.

Nu är jag tillbaka och skriver vidare****.

Jag tycker att solidaritet med dem som på grund av tidigare missbruk kraftigt rädes alkohol är värd stor respekt. Liksom all solidaritet med drabbade personer är värd stor respekt.

Jag tycker att den rädsla personer som tidigare missbrukat känner är värd större respekt. Liksom alla drabbade personer är värda större respekt.

Jag tycker att det Jesus gjorde är värd störst respekt. Liksom allt vad Gud/Jesus gjort och sagt är värt störst respekt*****.

Den uppmärksamme läsaren noterade här den slagordsmässiga komparationen stor - större - störst******. Nu är det givetvis mer än ett slagord. Den är en ganska viktig princip, i vart fall enligt min mening. Jag tänker sålunda:
Jesus kan rimligen inte varit omedveten om att vin kan leda till beroende och att drinkaren för att hålla sig fri från beroendet bör avstå alkohol. Att Jesus kan antas ha reda på det beror då inte bara på den allinsikt som hans gudomliga natur kan sägas ha gett honom. Den beror också på hans rent mänskliga erfarenhet av någon i Bibeln inte omnämnd fyllgubbe i Nasaret och folks resonemang kring denne. Sambandet mellan alkohol och alkoholism och därtill följande problem av överförfriskning och tillhörande skamligt uppförande är ju ingen modern insikt utan lika gammal som fylleriet självt. Gubben Noak är ett bra exempel

Trots denna sin insikt om alkoholens fördärvlighet gör Jesus 600 liter vin till ett bröllop där de redan pimplat i sig det som fanns. Och bra grejer var det enligt kännare på platsen. I vart fall rapporterar Jesus-berättaren Johannes så.

Trots denna sin insikt om alkoholens fördärvlighet väljer Jesus vin när han instiftar den måltid där han åt människorna ger den kropp och det blod han gav för människorna. Och det måste varit vin med alkohol han använde eftersom den druvsaft man kunnat bevara till våren sedan höstens druvskörd måste vara konserverad med samtidens konserveringsmetod - jäsning som skapar alkohol.

Gjorde han fel?
Var Jesus omdömeslös?
Var han inte nog solidarisk med drabbade människor?

Svarar man Ja på de frågorna******* är det väl helt OK att byta ut vin mot något annat. Svarar man Nej blir man bunden vid vad Jesus gjort och får i samspel med drabbade personer finna lösningar som får det att fungera för dem. Men en generell ändring för alla har jag alltid motsatt mig. Och motsätter mig.

Å andra sidan: "Gästspelar" jag som celebrant där man använder av-alkoholiserat vin - för det kan vara en möjlighet i Svenska kyrkan - krånglar jag inte. Jag är ju gäst. Men där jag kan påverka, där jag inte är gäst, vill jag det skall vara jäst - alltså vin.

Till sist: Olika lärda böcker jag läser innehåller oanade mängder fötternötter. Ibland kan mindre än halva sidan vara brödtext och tydligen är jag präglat av sådant. Jag gissar att jag med detta inlägg satt nytt personligt rekord i fotnoteri. En grej i sig att not-era, tycker jag.

**  Att det handlar om en kommentatös framgår tydligt av signaturen samt presentationen å egna bloggen.

***  Torbjörn Lindahl har å sin blogg inläggat en näst intill fobisk inställning till ordet fråga. Vill med denna fotnöt mota Olof i grind och understryka att det nu är fråga om en fråga - med frågekrumelur - ? - och allt.

****  Pausen kan tyckas läsaren lite egendomlig men blir begriplig om man ser till skrivandets realtid. Framknapprandet av inlägget sker också denna gång medelst bruk av ordbehandlings-programmet Word och utan nätuppkoppling. Publiceringstiden blir som ofta senare under dagen eller åtminstone sedan det skrivna är skrivet och stavningskontrollerat.

*****  Och för fullständighetens skull: Jag tycker - hur respektvärd nykterism än är - att sedan barnsben alltid nyktra nykteristers motvilja mot alkohol i mässan är värd ingen respekt.

******  På grammatiska:  positiv - komparativ - superlativ.

Varifrån kommer bilden att ... åsikter finns inom Svenska kyrkan idag där det inte är helt teologiskt korrekt att säga att Jesus är enda vägen till Gud, att prata om synd, försoning och domen mm.? i förra inlägget nämnde jag hur den kan komma från företrädare för henne själv, ofta då också genom media.

Men: Den sprids ibland också aktivt av andra kristna! Vilket förstärker mitt vankelmodiga tankevankande. Och genererar ett inlägg till.

Hur skall kyrkan klara krisen att inte ha troende präster? var en fråga jag fick för några år sedan. Frågan kan stå som ett exempel. Den som ställde frågan var en hedervärd person på alla sätt och vis men till sin hedervärdighet bar personen också egenskapen duktigt okunnig! Rent vedervärdigt okunnig. Om kyrkan alltså. Visste till exempel inte att de texter som finns i Psalmboken och som lästes i gudstjänsten är texter ur Bibeln. Trodde alltså att kyrkan inte som hos riktiga kristna hade Bibeln utan - som det uttrycktes - läste ur en annan bok. Hade noll koll på Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Visste inget men hade ändå en tydlig bild som gav frågan: Hur skall kyrkan klara krisen att inte ha troende präster?

Det har varit i säck innan det kom i påse är ett talesätt man ibland brukar använda. Med det menar man att det har personen hört, inte kommit på själv. Och talesättet har givetvis sin tillämpning i ovan nämnda fall. Som här får stå som ett typ-fall. Som gör mig vankelmodig. Typ.

Det jag åsyftar är den intressanta företeelsen att i andra kristna sammanhang som inte vill vara Svenska kyrkan så förekommer i förkunnelse, undervisning och på andra sätt utfall mot eller raljerande med Svenska kyrkan, hennes tro, hennes gudstjänst, händelser knutna till henne osv. Jag har hört det själv vid ett antal tillfällen. Jag har hört det omtalas vid ännu fler. Och jag har mött många påsar vars innehåll tidigare varit i säck. Med stolthet kan jag då säga att det motsatta inte förekommer. Bara en gång i mitt ihärdigt kyrkliga liv har jag i en kyrka hört ett utfall mot en annan kyrka eller ett annat samfund. Det var för mer än 30 år sedan då jag i en kyrka i Västerbotten hörde en gammal präst predika mot den Katolska kyrkan - för en garanterat katolikfri församling. En gång. Ett tillfälle. Inte annars.

I olika andra kristna sammanhang kan vankas beskrivningar av vank i Svenska kyrkan. och mina tankar vankar: Varför? Man tillhör ju inte sammanhanget. Har valt att vara fria eller åtminstone självständiga. Så varför prata skit om andra? När det dessutom är skit man pratar!?

Bilden att ... åsikter finns inom Svenska kyrkan idag där det inte är helt teologiskt korrekt att säga att Jesus är enda vägen till Gud, att prata om synd, försoning och domen mm har en motbild för den som vill veta.
Motbilden är att Svenska kyrkan har en tydlig tro, bekännelse och lära! I hennes regelverk, stadgar, kallad Kyrkoordningen, står: Svenska kyrkans tro, gestaltad i gudstjänst och liv, är grundad i Bibeln, omvittnad och förklarad i hennes Bekännelseskrifter samt uttryckt i övriga av kyrkan antagna böcker (dessa är Evangeliebok, Handbok, Psalmbok och Bönbok). Citatet är ur minnet. Och enligt detta som gäller är det helt teologiskt korrekt att säga att Jesus är enda vägen till Gud, att prata om synd, försoning och domen mm. Det är inte bara korrekt. Det är nödvändigt. Och det görs!

Så vankade mina tankar - senare samma lördagseftermiddag i december.

Älvsby folkhögskola har Svenska kyrkan som huvudman. I olika samman-hang får denna skola möjlighet att samverka med personer och organisationer kring kortare eller längre kurser, kulturarrangemang och annat. Härförleden kom en dialog - god sådan - med en framväxande samverkanspartner - också en god sådan - att frammana tankar som landat i detta inläggs finurliga rubrik och bildsättning*.

Till att börja med är det jag som vankar - går långsamt med tunga steg. Och detta utifrån en beskrivning människor ibland ger av Svenska kyrkan och som speciellt aktualiserats i dagarna. Bilden är ungefär: ... åsikter finns inom Svenska kyrkan idag där det inte är helt teologiskt korrekt att säga att Jesus är enda vägen till Gud, att prata om synd, försoning och domen mm.

Varifrån kommer den bilden? tänker jag. Hur kommer det sig att man tänker så?

Det är bilden kyrkan själv lanserar! måste vara ett svar. Annat vore ju att ljuga.
Eller kanske rättare sagt:

Det är den bild som lanseras i media. Och av en del inom kyrkan. Dem som media lanserar.

Med detta menar jag inte att media ljuger. Bort det! Möjligen menar jag att den bild man får blir skev eftersom det faktiskt är genom media och nästan enbart genom media bilden av kyrkan skapas. Och då är det ju mer intressant att uppmärksamma det avvikande. För det är ju vad media gör. Och det är viktigt att veta. En hund som nafsat efter en brevbärare är ingen nyhet men faktum är att lokala världsbladet** för några år sedan hade en notis om en brevbärare som bitit en hund - i Australien. Alltså något avvikande. Sett så blir präster och biskopar som tror på både jungfrufödelsen och Jesu uppståndelse tråk-normala och därför inte ens notisvärda. Enstaka som inte tror så är värda att notera - för media.

Så det första ledet i tankevanken blir: Media ger inte alltid rätt bild. Det bör man veta när man tar del av media. Och när man är föremål för medias uppmärksamhet!

I förstone måste det "normala" ta ytterligare initiativ för att synas. Hålla högre profil. Vara tydligare. Och då detta knappast är intressant medialt behöver man "lansera sig" på annat sätt. Större offentlighet. Mer information. Också om det man tror folk självklart vet. Så dra på om Jesus! Tro inte att folk är less på honom! Få är!

Och sedan: De som vet att de är "avvikande" kanske skulle i självinsikt backa lite. För att människor inte skall få en bild av deras egna egon utan i stället en rättvis bild av den kyrka som ger kontantersättning och andra förmåner också till den som ser sig som och ses som "avvikare".

Och kanske skulle också kyrkoledning jobba hårdare på "rättning i ledet" också kring centrala kristna trossatser. Både lära och liv. Och inte bara eftersträva renlärighet kring dagsaktuella ärenden. Och i övrigt önska tystnad. Det är en nåd att stilla bedja om.

Så vankar mina tankar - en lördagseftermiddag i december.

          Vank (subst): Brist i kroppslig eller andligt avseende.

          Vanka (verb): Gå långsamt med tunga steg - från tyskans wanken, vackla.

          Vankas: tillhandahållas.

          Vankelmod: orosskapande obeslutsamhet tillfällig eller som karaktärsdrag.

          Wankelmotor - efter tysk ingenjör som hette Wankel (därav bilden).