äta kakan och…
Tut! Tut! Tut! Blå-ljus! Blå-ljus! Blå-ljus! Varning! Varning! Varning! Detta är inget kul inlägg. Skriver det början så att alla med intresse för bara ytlig underhållning vet vad de kommer att läsa. För givetvis läser de vidare. Annars har de ju förgäves klickat sig hit. Och klickande som klickar vill väl ingen i min läsarklick ägna klocktid åt.
Nåväl. Till saken Stig!!
Du kan inte äta kakan och ha den kvar! var förnumstiga påståenden jag mötte i min barndom.
Man kan inte samtidigt vissla och äta kex! är en smulsprutande variant på samma tema.
Det går inte att både skita och hålla igen! vulgariserade en prästkollega en gång och menade samma sak.
Sistlidna tid har jag fått anledning att fundera över det här med präster, vad det är att vara präst, vad som gör en till präst, om man präst är något man är eller om det är något man jobbar med osv. Jag har inte funderat över saken på så sätt att så att säga undrar hur jag anser det är. Tvärtom så är jag mer bergfast övertygad om mitt synsätt än någonsin utan det jag menar är att ämnet i alla sina spretigheter har tryckt på från flera olika håll: Svenska kyrkans grundkurs vid folkhögskolan som är inne i slutfasen är ett sådant. Sandstromjonssons blogg kopplad till kustkyrkan i Jävre är ett annat. Helle Kleins avskedsord på sin blogg i Aftonbladet blir ett tredje. Och Dag Sandahls blogg. Och säkert mer också.
Och bland alla nya röster, allt tyckande och allt funderande råmar jag som en urtidsdinosaurie:
Präst är man vigd att vara!
Gift är man gift att vara!
Äktenskapet är en inte alltför tokig parallell - faktiskt.
Och liksom det är äkta makars plikt att älska varandra genom att stå vid varandras sida i vått och torrt, leva tillsammans och ta ansvar så är det prästens plikt att prästa - alltså vara tjänare i församlingen. Detta handlade en av de vigningsfrågor jag 1978 utsattes för av biskopen inför en samlade menigheten och Guds altare i Luleå Domkyrka. Biskopen frågade ålderdomligt formulerat: Viljen I bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst?* Givetvis var ett Ja! enda rimliga svaret. Det var ju en vigning - typ!
Så ser Svenska kyrkan på saken. Eftersom hon i prästvigningsgudstjänsten formulerar sig som hör. Hon tror ju som hon ber och ber som hon tror. Och till detta: vad jag än tror!!
Hur blir det då om man inte prästar - alltså i fungerar i de uppgifter uppdraget har?
Jag jobbar ju på folkhögskola. Är det att bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst?
Funderingarna kring detta löfte kom för egen del när jag efter 12 år i församling blev anställd på stiftkansliet och alltså inte relaterade till församling, gudstjänst, förkunnelse. Lite lindrigare känns det väl nu men jag kan fortfarande fundera över saken. Bevisar jag församlingen trogen och beredvillig tjänst?
Helle Klein har nyligen vigds till präst och med den - som många uppfattar det - fjädern i hatten slutar hon att bara efter några månader för att Aftonblada. Inget fel i det jobbet i princip**. Men vad skulle hon med prästämbetet till? tänker jag. Och hur förfogar nu kyrkan över den kyrkan vigt? Eller äger hon ämbetet som någon sorts outplånlig karaktär att bära med sig i alla lägen.
Sanstromjonsons blogg andades för en tid sedan samma saker. Typ att präst är man som ett eget privat förhållande till Gud. Eller något liknande. Läs själva - men ni får leta ett tag ty inläggen i frågan har några veckor på nacken.
Dag Sandahls sätt att beskriva prästämbetet och uppdraget gillar jag. Med en dåres frenesi försvarar han fältarbetet, gudstjänstförsamlingsbyggande osv till förmån för massmediala religiösa toppmöten i alla möjliga frågor.
Och svenska kyrkans grundkurs - en källa till funderingar i detta ämne - slutar om 1½ vecka.
* Saken efterfrågas inte direkt i den idag aktuella ordningen för Prästvigning. I stället är tanken inbakad i definitionen av en präst: en präst skall predika Guds Ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord.
* Alltså jobbet som journalist och redaktör, till och med chefs-dito. Det är väl själva kvällspressen jag har invändningar kring.
Som tidigare klasskamrat med fru Klein kan jag väl sammanfatta med: Jag är inte förvånad. Vet inte vad hon menar - att hon ska jobba några år vidare som journalist och sen försöka ställa upp i biskopsval (det skulle inte förvåna så mycket heller)? Att det är för dåligt betalt som präst (jodå, politisk chefredaktör på aftonposten tjänar man några gånger mer som)? Att hon just nu bara inte har hittat någon komministertjänst? Eller att det faktiskt är lite som Sandahlen ser på saken.
Sen kan man ju fråga sig: Måste man som präst arbeta hela livet just som präst? Alltså som i anställd som präst. Att man kan vara skolpräst eller stiftsadjunkt eller doktorera en period accepterar väl de flesta. Man kan ju fortfarande (om än i lite mer begränsad grad) stå i tjänst i sin församling. Frivilligt, som det heter. Kanske predika och fira mässa ett par gånger per termin. Servera kyrkkaffe, för den delen. Men kan man kanske, om det är det man behöver för att faktiskt också senare kunna fortsätta som anställd präst, jobba som... tja, snickare? Undersköterska? Eller något helt annat, en begränsad period? Och likväl samtidigt frivilligt stå i församlingens tjänst, även med sin vigning?
Vad händer, Stig, när den kyrka du lovat att troget tjäna, steg för steg, går från den bekännelse den en gång hade? Det är en intressant fundering som jag själv grubblar över titt som tätt.
Så här ser jag själv på mitt kall: Jag är kallad av Gud till att bli präst. Det är i första (och sista) hand Gud jag tjänar, men kallelsen är bekräftad av kyrkan. Det är där jag har min anställning, min tjänst. Den betalar min lön och förväntar sig därför att jag utför det uppdrag som den formulerar. Min lojalitet, om vi ska prata om sånt, är alltså tvådelad. MEN när dessa två går stick i stäv är det ingen tvekan om var min första lojalitet ligger. Det är också där det största problemet ligger.
Om jag själv ska besvara min inledande fråga så ser kyrkan annorlunda ut idag än för sexton år sen när jag avgav mina prästlöften. Skillnaden är sannolikt ännu större i din situation. Men var går gränsen?
Jag skäms ibland över kyrkan, men när jag tänker på Jesus, att det är Honom jag tjänar, då blir jag stolt. Det är ingen tvekan om att det är detta fokus vi måste ha för att åter bli en verklig kyrka.
Jag tycker både "Pär" och "SvBG" pekar på vissa bra saker.
Pärs betoning av församlingsinriktning är till exempel viktig - även om man inte har heltidsanställning i en församling. Det viktiga för mig är att prästeriet inte blir prästens privata projekt utan att det är knutet till kroppen - som är församlingen.
SvBG beskrivning av förändringens vindar under 16 år är sann. Jag har varit präst i 30 år och kan bara bekräfta det hela. Hade jag årsskiftet 77-78 ssvarat som en del biskopskandidater gör nuförtiden när det gäller Marias oskuld, uppståndelsen etc hade nog "den röde biskopen" Stig Hellsten tackat mig för visat intresse men meddelat att vigning till präst knappast kommer ifråga. Så nog har något hänt.
Och samtidigt inte. Det som är BESLUTAT vara Svenska kyrkans lära är på det stora hela oförändrat. Senast man formulerade sin bekännelseprofil var när man inför separationen kyrkastat antog Kyrkoordningen ur vilken jag citerade. Och den är klassisk i de stycken den berör.
Jag kan tycka representanter för kyrkan är pinsamma. Ibland också jag själv. Men vart skulle jag gå? Vad är alternativen? Evangelikal känsloreliositet med luddig sakramentssyn är för mig orimligt. Katolskt eller ortodoxt? NämenOj!
Sålänge Guds Ord rent och klart får förkunnas i Svenska kyrkan - förbud mot detta finns inte - och så länge Brödet bryts för att förkunna Herrens död tills dess han kommer blir jag i den kyrka jag är. Om jag får. Annat vore fanflykt.
Okej, ett litet tillägg är på sin plats, eftersom jag faktiskt har kollat med Helle själv. Hon har inte slutat som präst - men hon har efter att ha avslutat sin adjunktstid nu i januari ingen prästtjänst. Detta beror tydligen på en kombination av lång uppsägningstid på nuvarande tjänst, bristen på lediga tjänster i Stockholm m.m. (Det lär visst vara ca 30-40 arbetslösa präster i hufvudstaden, och då kan man ju börja undra om inte biskopen borde få rätt att börja utplacera folk i landet...)
Däremot tvivlar jag på att jag och Helle har riktigt samma syn på ämbetet. Men det är en helt annan fråga.
