dopparedan I
Dopparedan skall förstås som i räkneramsan dan före dan före dan före dopparedan och inte som förvånat utrop med anledning av julmat tidigt på efter-middagen - alltså: doppa-redan! Hos oss är det mer frågan om doppasedan när det gäller ätandet. För doppa görs. Naturligtvis! Julmiddagens höjdpunkt.
Julaftonen klockan 11.00 är ett fast inslag i vår jul. Också i år innebar det Julbön i Älvsby kyrka. Skulle den Phuketturistande sonen varit hemma och hans lillebror inte varit febrigt förkyld hade familjen ockuperat en hel rad. Tillsammans med drygt 160 andra. Inte på samma rad alltså men i kyrkan. Och då i hög utsträckning barn- och barnbarnsfamiljer. Julens Familjegudstjänst med andra ord.
Kyrkoherden var riktigt i gasen och lekte med dockor på ett förtjänstfullt sätt. En församlingsbo har sytt mjuka barnpillervänliga figurer till en ny julkrubba och för hela projektet endast velat ha ersättning för materialkostnaden. Hantverkstiden debiterades inte. Dessa figurer - Josef, Maria, får, ängel och ni vet allt - tog prästkollegan som utgångspunkt och hjälpmedel när han enkelt, tydligt och entusiastiskt för barn och vuxna berättade julberättelsen.
Ojdå! Där flög Jesus! utbrast han när han lyfte Mariafiguren och den lilla Jesusfiguren lossnade ur hennes famn och for i en vid båge och landade nästan bakom stallet. Snabbt letade han fram barnet som placerades där det skulle vara - i krubban.
Alltsammans varvat med julpsalmer och ett par tonåriga duettsånger. Fint.
Resten av dopparedagen förlöpte i godan ro. Eftersom det bara var den egna familjen - lite naggad i kanten - och ingen tomte väntades fanns inga tider att passa mer än 15.00. Varför Kalle Ankas Jul är så kultförklarad fattar jag egentligen inte. Tuppade av mitt i.
Doppasedan blev det och efter disk och inslagning vidtog ½sent på kvällen julklapperiet som numera är något återhållsamt vad gäller antalet paket. Den yngste blir myndig nästa år vilket gör att sjuttioelva paket innehållande olika grader av småkrafs numera blivit ett radikalt färre antal insnörade saker av mer genomtänkt slag. Själv fick jag ett par skidor med därtill hörande skor och fästen för dylika. Mina gamla skidor är just gamla och vad jag förstått är det med skidor som med korv. Produkten åldras och det finns ett bäst-före-datum. Även om skidor håller sig längre än korv.
Runt midnatt besågs Högmässan från Peterskyrkan i Rom. För det var just en Högmässa det var - faktiskt. Med rökelse, skrudar, påve och allt möjligt annat bjuds man på betydligt mer ögongodis än vid de gudstjänster man vanligen firar. Därtill på ett bra sätt kommenterat och översatt.
Sonens förkylning har nu satt sig i pappas - alltså min - hals vilket innebar att Julottan hoppades över. Slutet besågs dock ur TV-soffan tillsammans med barnens ljuva moder. Just nu - strax före 10 - råder vad som alltid präglat just Juldagen: lugnet efter stormen.
Bilden? Familjens "gran" med krubban i förgrunden.
Kyrkoherden var riktigt i gasen?
vara i gasen : vara uppåt, vara upprymd, vara berusad
Förhoppningsvis något av de två första bedydelserna eller antyder bloggaren något annat? ;)
Idag är det första dagen efter doppat redan. Dags för en skidtur med de nya skidorna?
Hör inte direkt hit men, vad anser bloggarn om detta?
http://www.expressen.se/ledare/1.1413611/befria-kyrkan#comments
Bloggaren antyder INTE att herden skulle vara gasad av på arbetet olämpliga glögg-ångor eller liknande. "Uppåt" och "upprymd" är den rätta förståelsen.
Skidorna kan inte begagnas än. Skall prepareras, ställas in och donas med - enligt giverskan. Är dessutom förkyld.
Expressenlänken påtalar något viktigt och har i någon mån min sympati. Tycker bara att "UT med partierna!" verkar så lite konstruktivt. "IN med nåt!" är bättre sätt att lösa problemen...
Sedan verkar inte de som kommenterat i Expressen ha fattat att alla samfund - inte bara Svenska kyrkan - kan få samhällets hjälp med insamlandet av sina avgifter. Och att det passiva "vi-föddes-in-i-kyrkan-medlemskapet" är något av ett övergångsfenomen till dess "medlemskap-genom-dop" fungerat så länge att majoriteten kyrkotillhöriga blivit det den vägen - ofta på föräldrarnas initiativ.