försnorat åxå!!
I mitt grundförkylda tillstånd har nu punkten nåtts där jag måste erkänna: Jag har inget liv!! Alltså bloggar jag!!
Men om vad? blir denna söndagsmittpådagenfråga.
Man kan väl alltid titta i tidningen! Tänkandes så och klickande genom cyberrymden beger jag mig på läsarsökning.
Svenska Dagbladets debattavdelning Brännpunkt innehåller ofta resonemang av hög kvalisort. Alf Svensson, vars parti dock aldrig fått min röst, uttrycker i artikeln Dumhetens apostlar griper in oerhört kloka meningar. Läs den! Och ni som är kyrkliga av mina läsare: Ducka inte! Tona inte ner Kyrkans stora berättelser bara för att skolan råkar komma i närheten. Ateister som inte tål sammantaget två timmars religiös påverkan per år måste ha en ofantligt grund otro. På dem bara!!
Vi är osänkbara. Och nu sjunker vi inte så fort! Så kunde en god nyhet ha låtit på Titanic strax efter närkontakten med isberget. Visst! Vi sjunker. Men långsammare nu.
Handlar detta om gods nyheter eller dåliga? Egentligen? Artikeln Medlemstappet det lägsta på sex år i Kyrkans Tidning ger anledning till frågan - tycker jag. Det ger mig känslan av vad som uttrycks i Jer 6:14, Jer 8:11, Hes 13:10, Mik 3:5 - gamla översättningen. Artikelarna Allt fler barn och unga hittar till kyrkan och De kravlösa verksamheterna lockar får mig att tänka i samma banor.
Sådärja! Nu har läsarna något att grubbla över.
Så har Stigs allvarliga ord träffat mitt i prick. Även biskop Hans pratade egentligen om detta. Han sa ungefär att barn- och ungdomsarbetet är det allra svåraste och viktigaste. Han sa sig tala av egen erfarenhet. Om det inte hade funnits trovärdiga ungdomsledare när han var ung... Vi bör fundera hur, vem och varför, när vi tillsätter ledare för detta viktigaste arbete inom kyrkan. Du kyrkligt anställda som nu känner pressen. Be till den himmelska fadern. Han ger hjälp, stöd och råd. Du bärs av våra böner. Gå in i ditt arbete med liv och lust, låt inga rädslor eller tvivel hindra dig. Så ut Ordet i tid och otid. Gud allena ger skörden.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
