stigstrombergsson

Detta är en (kanske) klargörande uppföljning av blogginlägget ny gåta och länk av den 4 januari i år, alltså frågan om orden Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör skall anses ingå i det ursprungliga Lukasevangeliet eller inte. Det jag nu bidrar med är inte något jag skriver just nu utan i stället en återanvänd men ändå egenförfattad text men nu i sammanfattad, kommenterad och lätt redigerad form.

Den 27 november 2006 lade jag för magisterseminariet i Uppsala fram min uppsats Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas. Det var en mer än 60 sidor lång historia där jag efter en Inledning med erkännanden och tack samt en redogörelse för Källmaterial och avgränsningar, metod och upplägg ger en del inledande noteringar till Passionshistorien. I de finns tankar om hur den kan ha låtit från början, om att Markus var den som i skrift formade berättelsen och då lite om honom och var, när och varför han skrev. Jag redovisar summariskt den fortsatta utvecklingen och nämner att Matteus i stort följde men också kompletterade Markus, att Lukas bearbetade (och kompletterade) Markustexten så att berättelsen faktiskt blev märkbart annorlunda och att Johannes sist skrev utifrån en helt egen linje.

Hur Lukas förändrar Markus beskriver jag sedan ganska detaljerat och kommer då in på så kallat Lukanskt särstoff, alltså sådant som är unikt för just Lukas berättelse. I det särstoffet finns Bönen för bödlarna i Luk 23:34a – bokstaven a betyder första halvan av versen. Kommen så långt skrev jag ordagrant detta:

Lukas särstoff: Bönen för bödlarna – Luk 23:34a

Textkritik, kontext, struktur

Om särstoffet med kvinnorna på vägen till avrättningsplatsen var oproblematiskt ut textkritisk synpunkt är situationen kring Luk 23:34a och det lilla inskottet ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” betydligt mer sammansatt. Frågan är om denna replik av Jesus med introduktion över huvud taget skall anses ingå i den ursprungliga text som Lukasevangeliets författare skrev – den så kallade autografen. 

Utifrån så kallad yttre kritik – alltså en jämförelse av textvarianter med hänsyn taget till de handskrifter där varianten finns, deras ålder och kvalitet etc – kan man inte avgöra frågan. Berättelsen är tidigt väl belagd både med och utan vers 23:34. 

Vad gäller den inre kritiken – flödet i berättelsen, avvägningar kring vilka sannolika vägar texten kan ha ändrats osv – når forskarna inte heller enighet. Lukas kan ha fogat in orden i den Markusberättelse han övertar (och påtagligt bearbetar) men någon som tidigt kopierat texten har valt att utelämna dem utifrån tanken Jerusalems förstöring visar att Gud inte förlät den stad som dödade Jesus. Orden kan också ha saknats i autografen – alltså originalet – men tidigt lagts till av en skrivare som velat visa att Jesus, lika konsekvent som genom sitt liv, i sitt lidande botar, restaurerar, visar omsorg och förlåter. I det följande väljer jag att se 23:34a som något som ursprungligt ingick i Lukasevangeliet.

När detta sagts petade jag in en fotnot med följande för universitetsuppsatser nödiga men annars bara nördiga preciseringar, här lätt omformulerade:

Efter att ha redovisat samma fakta vad gäller villkoren för yttre kritiken och ställt upp ungefär samma argument vad gäller den inre kritiken kommer olika exegeter ändå till olika slutsatser:

Joseph Fitzmyer, författare till det omfångsrika verket ”The gospel according to Luke vol 1-2”, menar på sid 1503 att 23:34a bryter berättelseflödet. Han utelämnar därför versen.

Bruce Metzger gör på sid 180 i ”A textual commentary on the greek New Testament” samma bedömning men tar med 23:34a inom dubbla klamrar, något som indikerar att texten är vedertagen, dock inte ursprunglig.

Raymond E Brown, författare till mastodontverket ”The death of the Messiah vol 1-2”, låter ett långt resonemang på sid 975-981 mynna ut i att han behåller orden som ursprungliga.

Robert Tannehill som skrivit “The narrative unity of Luke-Acts , a literary interpretation. Volume one: The Gospel according to Luke” och ”…Volume two: The Acts of the Apostles” menar i en fotnot på  sid 272 att argumenten för ursprunglighet är starka och behåller orden.

Charles Talbert menar i en fotnot på sidan 106 i ”Reading Luke-Acts in its Mediterranean milieu” att repliken är ursprunglig och ingår i ett berättelsemönster där Lukas låter varje del av passionshistorien innehåller ord utsagda av Jesus. Tar man bort 23:34a bryts mönstret.

Efter följer i min uppsats resonemang kring annat i texten – bönens roll och ordval, lite om Kristologi och ett avsnitt om vilka det egentligen är som Jesus ber för. Som slutkläm på avsnittet – inte uppsatsen – ger jag en tanke baserad på vad David Dungan skriver på sid 44-58 i ”A history of the synoptic problem”. 

Under det andra århundradet tilltar motsättningen mellan kristna och judar av flera olika anledningar. Till minnet av det judiska kriget år 66-70/73 fogades då erfarenheten av ytterligare judiska uppror – denna gång utanför Palestina – och kristna med icke-judisk bakgrund tog avstånd från detta. Teologiskt kom Kyrkan och Synagoga att ömsesidigt ta avstånd från varandra och på kristet håll sågs Jerusalems förstöring år 70 som att Gud straffat den stad och det folk som dödade Jesus. I detta skede och utifrån dessa senare tankar bör strykningen av Jesus bön för bödlarna ha skett av någon som tidigt kopierat texten. Sett på det viset skulle 23:34a kunnat utgöra ett mycket tidigt exempel på hur man utifrån en senare tids uppfattning befordrat skrift till ”historiens skräpkammare”. 

Jag fann den tanken rimlig och tillsammans med alla de andra vetenskapligheter jag ovan anfört samt – fast det är som en annan bra sak – rent fromma argument talar för att bönen för bödlarna fanns i den ursprungliga texten. Att dessutom innan jag gick vidare i uppsatsen kunna ge en liten känga åt dåvarande ärkebiskopen K G Hammar som en tid innan gjort en del sensationella Bibelteologiska uttalanden om skräpkammare och dylikt kändes inte helt fel.

Med detta vetenskapsresonemang kan väl även denna andra gåta anses ha fått om inte en lösning men i vart fall en belysning.

Åtminstone en av dem som läser min blogg efterfrågar det rätta svaret på det problem jag ställde upp i inlägget mindre livskraft för en tid sedan. Alltså vilken variant av presentationstexten till mitt seminarium på lägret Livskraft som jag författat och vilken som fanns i lägerfoldern. Ser man till kommentarerna till det inlägget så var det faktiskt några som delade med sig av tankar och kom med förslag. På den gåtan finns det ett exakt svar.

I inlägget ny gåta och länk presenterade jag ett betydligt mer seriöst så kallat textkritiskt problem plockat ur Bibelförfattaren Lukas Jesusberättelse. Där blev kommentarivern inte lika stor. Kanske upplevdes den gåtan med rätta både svårare och gällande något mer seriöst. Dessutom har den inget självklart svar – faktiskt.

Med lärarpirrande tangentbordsfingrar skall jag nu först plåga dig som läser med några allmänna saker kring vilka textvarianter som kan ligga till grunden för andra och hur de som forskar i Bibeln (och i alla möjliga andra gamla texter) brukar resonera.

En längre textvariant anses oftast yngre än en kortare.

Inte allid men ofta. Man tänker att en person som kopierar texten – detta skedde vad gäller Bibeltexter för hand – vill fylla ut luckor eller vagheter och därför plitar in en och annan rad i stället för att med strykningar skapa hål i resonemanget. Så gjorde till exempel någon i Apostlagärningarna kapitel 8 vilket jag noga berättat om i ett inlägg skrivet i maj 2008. Du kan läsa i detalj om det här. Ett exempel på en liknande historia finns i den text ur Första Johannes brev som var aktuell som episteltext igår – 1 Joh 5:6-12.

Följer man detta resonemang skulle den kortare seminarietexten vara min och den som satte samman foldern då valt att fylla ut med konkreta exempel på vad det skulle handla om.

En rent språkligt mer korrekt text brukar anses vara en yngre variant.

Det är mer ju troligt att den som kopierar kanske (men inte alltid) rättar stav- och grammatikfel han ser, inte skapar sådana. Detta skulle också tala för att den kortare varianten är min med det stavfel en av dem som kommenterade påvisade men drog en motsatt om än för mig smickrande slutsats av.

Ibland kan det dock hända att en Bibelkopierare kunde tycka att en text var kantig, provokativ, tillspetsad eller rent av orimlig och valde att slipa till den något. Kanske göra den snällare – typ. Eller mer vag. Av någon anledning. Något tydligt Bibelexempel på detta kommer jag inte på rak arm ihåg nu – för så vida inte det där Jesusordet om att Fadern skulle förlåta bödlarna är ett sådant – men exempel finns. På ett mer generellt plan blev dock den lusten tydlig när man för cirka 100 år sedan översatte Bibeln till den översättning vi kallar 1917. Då valde man att plana av grovt tal och annat för att ge texterna en kultiverad kyrklig högtidlig ton så att inte mamsellerna i borgarklassens diskreta salonger vid högläsning av skriften skulle råka haja till och köra broderinålen genom tummen. I detta stycke är den nya översättningen mer trogen grundtexternas ton och klang.

Tillämpas denna tanke blir den längre texten min och den som gjorde foldern valde att korta texten av utrymmesskäl eller för att slipa av listan på kanske för känsliga själar provokativa diskussionsämnen.

Och så var det.

Den längre texten med sina exempel är mitt original.

Den kortare – om än med stavfel – är en senare läsart.

Det var svaret på den lilla gåtan. Den andra om Jesusordet om bödlarna utreder jag inte här. I alla fall inte nu. Kategorin för denna bloggpost blir Exe-geten bräker fast jag ängat uppmärksamheten åt text jag skrivit sjäv. Innerst inne och ytterst ute har jag ju berättat hur Bibelforskare arbetar.

I vetenskapliga sammanhang betyder nya böcker och nya forskningsrön ofta att man fått nya data att ta ställning till och försöka förstå. I ämnesområden som fysik och medicin är det så. Inte sällan också till exempel i historia, i vart fall modern sådan där nya rön kan komma ur ny tillgång till exempelvis nyöppnade arkiv.

Vad gäller Bibelvetenskap är det inte riktigt så att nya böcker nödvändigtvis måste betyda att något nytt framkommit. Det är sällan exegetterna får nytt material att sätta tänderna i. De sista påtagliga materialtillskotten kom i slutet av 1940-talet. I Egypten gjordes då fynd av gamla papyros på ett ställe som heter Naq Hammadi och de gav inblick i den idévärld som omgav den första kristna kyrkan. I Qumran vid Döda havet hittades också en massa skriftrullar som ger förståelse för situationen i Palestina ungefär på Jesus tid. Översättningen och tolkningen av detta material har tagit tid men ett faktum är ändå att det sista halvseklet har inga stora mängder nya data tillkommit. Inte sällan beror därför den stora nyproduktionen av avhandlingar, kommentarer och monografier på att det finns nya män och kvinnor som för att kunna publicera sig upplever att de måste skriva något nytt kring de gamla texterna, inte egentligen på att det finns nytt att beforska. Att säga detta innebär ingen anklagelse, bara en beskrivning av läget.

En viktig konsekvens av detta är att det inte är säkert att det senaste är bäst. Så är det nog i medicin men inte vad gäller Bibelvetenskap, exegetik. Kvaliteten består i något annat. Oftast.

För låt oss säga 100 år sedan var de flesta universitetsforskare kring Bibeln verksamma i protestantiska miljöer där de genom den forskning de menade sig bedriva ökade vetandet och frigjorde vetandet från kyrkliga dogmatiska tvångströjor. Det var det atmosfär i vilken de verkade som någon sorts självupplevda ljusets apostlar i en mörk småskuren dogmatisk tid. Läser man om dessa banbrytare är det inte svårt att lägga märke till att deras forskning färgades på ett ibland nästan pubertalt sätt av upproret mot kyrkliga auktoriteter och en ganska naiv tro på att framsteg och utveckling bara leder till positiva resultat.

På katolskt område var det inte lika fritt. Påvekyrkan höll sina bästa Bibelhjärnor i strama tyglar men när proppen väl gick ur runt 1970 tog Bibelforskningen några rejäla kliv. Situationen kan liknas vid den att yngre syskon inte behöver gå samma match mot strama föräldrar som den som är äldst i barnahögen. En del murar är rivna, en del strider stridda och en del staket nedtrampade. Så tror jag det blev för katolikerna efter Andra Vaticankonciliet i slutet av 60-talet.

En sådan anmärkningsvärd katolsk forskare var Raymond E Brown. Han gav 1970 ut sin stora kommentar till Johannes evangelium i två band. Jag läste det grundliga materialet under studierna i Uppsala. Sedan har jag tagit del av andra böcker som helt frankt konstaterat att vad gäller Bibelforskning, dess metod och dess infallsvinklar kan man tala om ett före och ett efter Browm. Så gediget är hans arbete!

1977 kom av samme författare The Birth of the Messiah – a commentary on the infancy narratives in the gospels of Matthew and Luke. Det handlar om ungefär 600 sidor om fyra Bibelkapitel. Jag tog hem boken via fjärrlån på biblioteket någon gång i mitten av 80-talet och minns hur jag låg och läste innan jag somnade. Jag minns min slutsats: Denhär boken hinner jag inte igenom innan lånetiden går ut. Men bra är den. Skall köpas någon gång. Och läsas sakta och eftertänksamt.

1980-talet innebar att studiekammaren i bostaden invaderades av barn – ett, två, tre och på 90-talet nummer fyra. Läsa Brown var som inte lönt under den tiden av livet. Studier av det slaget fick till stor del anstå vilket inte gör så mycket. Det är ju samma Bibeltexter som nya forskare söker ge nya tankar kring och det en lite tidigare forskare sagt kan mycket väl stå sig – om arbetet är gediget. Och Brown är som sagt gedigen.

Emellan, innan The Birth of the Messiah, kom jag att läsa hans The death of the Messiah i två tjocka band samt en bok som jag tror hette Mary in the New Testament. Dock kom jag för ett par år sedan i Norwich i en butik för teologisk secondhandlitteratur för 16½ pund att ramla över Browns Birth of the Messiah. Det jag fann var då inte det som utgavs 1977 utan en new uppdated edition utgiven ca 15 år senare med ytterligare 150 sidor gedigen text där Brown diskuterar och bemöter reaktioner på boken i dess första form.

Nu, vid fjärde angreppet på den luntan, har jag läst den. Äntligen. Jag har också läst hans åsikt om andra forskare som i vissa fall verkar ha hittat på nåt nytt kring de gamla texterna just bara för att ha hittat på nåt nytt. Brown står rycken och hans slutsats att Matteus och Lukas som skrev om Jesus födelse faktiskt var övertygade om att Herrens moder inte varit i lag med någon man som orsaken till sin graviditet. De – evangelisterna alltså – levde i den tron och gav uttryck åt den tron när de på olika sätt och oberoende av varandra försökte berätta om den uppståndne Jesus tillkomst. Det är nämligen så man skall se berättelserna – som beskrivningar av den man vet är Guds son som uppstått från de döda. Julens berättelser och händelser hör alltså ihop med och är till och med sprungna ur påskens stora händelse.

...avlad av Den Helige Ande, född av jungfrun Maria... 

Så står det i Trosbekännelsen. Bibelvetenskap av högsta kvalitet ändrar inte detta utan bekräftar det snarare. Exe-get-ik är uppbyggligt!!!

Alla som känner mig vet att jag på fler sätt än ett och av fler människor än en kan beskrivas som lätt nördig – alltså totalt insnöad på något de flesta tycker verkar fullständigt och komplett alltigenom knasvinklat. Naturligtvis är dessa uppfattningar näst intill helt ogrundade men jag får ändå stå ut med anklagelser och påhopp. Jag kan i och för sig acceptera tanken på en kraftig insnöighet men att det skulle röra sig om knasvinkligheter förnekar jag bestämt.

Ibland är det att jag bloggar som en del tycker är nördigt. Intet kan vara mer felaktigt. Det är moderna och öppna, rentav trendiga, människor som bloggar.
Stundom menar man att det är Mellanöstern som skapar drivorna i mitt sinne. Lika fel! Skeendet där är av största vikt i de internationella relationerna länder och folk emellan.

Den punkt i min tillvaro som starkast (men kanske inte oftast) klär skott för omgivningens oförstående intolerans är mitt intresse för Bibelvetenskap, något som faktiskt också getts speciellt utrymme här på bloggen i kategorin Exe-geten bräker. Kanske är det lite nördigt – men bara lite – att vara betagen i hur en grekisk preposition kan översättas eller hur en Bibel-författare nyttjar sin samtids retoriska framställningskonst när han skriver sitt budskap. Kanske lite nördigt – men bara lite.

I denna lilla nördighet känns för närvarande smärtor med anledning av den Exegetiska dagen denna höst. Temat är Receptionshistoria i den tidiga kyrkan och programmet mer i detalj hittar man om man klickar sig fram här.

Innehållet är bara så intressant men för det dagliga livet givetvis helt onödigt. Jag är i alla fall högeligen frestad att borda tåget kvällen innan för att sovandes låta mig transporteras söderöver och delta dagen ifråga för att sedan med returbiljetten som tillstånd tåga norrut natten därpå. Fallit för frestelsen hade jag nog gjort om alltsammans som brukligt är ägt rum i Uppsala. Men så är det inte i år. Evenemanget genomförs i Lund i dendär provinsen som Sverige befriade från Danmark genom att Karl X Gustav med sin armé i januari 1658 tågade på isen från Jylland över Bälten mot Köpenhamn och fick fram freden i Roskilde den 26 februari samma år. Lund är bara så smärtsamt och olecklitt långt södderövver för en som i alla fall är lite nördig.

Nästa höst kommer dock alla den Exegetiska dagens föredrag i tryckt form: Svensk exegetisk årsbok. Det bli plåster på såret och acetylsalicylsyra för nördens smärta.

På bloggen minstabröder jag länkar till härinvid händer det att jag skriver en och annan kommentar i de ”debatter” som där förs. Jag sätter ordet debatter inom klösmärken – ”…” – då jag nog anser att kommentarer där inte sällan bär iväg till osakligheter och personligt käbbel jag inte tycker är speciellt upplyftande. En del som agerar där skriver också låååånga kommenterar där de driver egna ämnen utan direkt koppling till de inlägg under vilka kommentarerna sätts. 

I en kommentar i ”debatten” kring Kristen sionism – Religiös teologi eller politisk ideologi? av den 17:e denna månad skrev jag bland annat orden: …enligt min mening liberalteologisk baksidestolkning av Bibeln – så kallad "kristen sionism" …

En kommentator tar fasta på de orden och anser i vänlig ton den felaktig och undrar hur jag menar. Att besvara den frågan blir dock så mångordigt att jag väljer att göra det i ett eget inlägg här men med en kort kommentar hos minstabröder att så är gjort.

Alltså – på vad sätt är enligt min mening den tolkning av Bibeln som förekommer i den så kallade kristna sionismen en liberalteologiskt baksidestolkning?

I spåren av renässans och upplysningstid växer en så kallad liberal teologi fram och den når en litet bredare spridning utanför universiteten för ungefär 200 år sedan. Länder dominerade av den katolska och de ortodoxa kyrkorna kom inte att färgas utan det var på universiteten i protestantiska länder det skedde – Tyskland, England, USA och Skandinavien.

Både den judiska synagogan och den kristna Kyrkan hade i alla tider i sin Bibeltolkning skiljt på huvudsaker och bisaker. Så gjorde inte dessa liberala teologer och filosofer. Utifrån vetenskapliga insikter att Bibeln inte var bokstavligt sann i alla naturvetenskapliga och historiska avseenden förkastade man Bibeln som helhet. Det man tyckte stämde med det egna förnuftet och de egna västeuropeiska etiska medelklasstankarna behöll man visserligen, men i så fall inte för att det stod i Bibeln utan för att man fann att det stämde med de åsikter man redan hade. Hela denhär processen hade i sig ett ibland ganska pubertalt tankeuppror mot (stats)kyrkligt förmynderi och tanketvång. Ett fel, allt fel! var alltså liberalteologernas paroll, grovt hugget.

Tankegången att Bibeln kan visa sig ”felaktig” eller inexakt är ingen hotfull tankegång i sig – framför allt om man som de historiska kyrkorna skiljer mellan huvudsak och bisak. En huvudsak – till exempel att Kristus dött och uppstått för världen och att dop och tro är vägen till förening med Honom – kan förbli sann även om det kan finnas oreda i bisaker som Gammaltestamentliga regentförteckningar. Givetvis kom den linjen att bli kyrkornas svar på liberalteologin och senare vetenskaplig Bibelforskning har gett resultat som i huvudsakerna inte strider mot vad Bibeln i huvudsak lär – men i bisaker faktiskt pekar på misstag hos författarna.

Men – och nu kommer det mariga. Framförallt i USA föds ett annat tankespår man menade (och i vissa kretsar ännu menar) vara motdraget mot liberalteologin: Fundamentalismen. Från att till en början vara en rörelse som ville värna fundamenten – huvudsakerna – tog man, i tanken att man rättvände liberalteologins baksidestolkning Ett fel, allt fel! en grovt hugget rakt motsatt hållning: Ett sant, allt sant! Att dessutom inga kyrkliga auktoriteter skall peka ut vad som är sant utan var och själv kan tolka är den protestattityd man hade med sig från den gamla världen.

Det är inom ramen för denna fundamentalism där allt i Bibeln är lika värt och där det står var och en fritt att tolka in egna tankar, önskningar och händelser, som den så kallade kristna sionismen växer fram under 1900-talet, främst efter sexdagarskriget 1967. Den ser sig och ter sig Bibel- och bokstavstrogen men är innerst av samma väsen som liberalteologin – bara en spegelvänd tvärtemot-bild. Det är med dessa Bibeltolkningshistoriska fakta som bakgrund jag menar att den kristna sionismen har en liberalteologisk baksidestolkning.

Jag valde kategorin Exe-geten bräker för detta inlägg - därav bilden. Inlägget handlar faktiskt om Bibeltolkning – eller snarare Bibeltolkningshistoria. I den kategorin finns tidigare inlägg där jag försökt beskriva den Bibelsyn som jag fattat är Bibelns egen - den med huvud-saken Kristus och allt annat underordnat Honom.

Ingressen i förra inlägget om flygförbudet – 1 är också ingressen till detta som då mer tar upp två tanketrådar som väcks av kommentarer från Janne L till inlägget ett flygförbud till? – observera frågetecknet. Nu handlar det om alltså om Bibeltolkning och då hamnar inlägget under kategorin Exe-geten bräker – med tillhörande bild på en get.

Min mer generella hållning till hur jag menar att man skall förstå profetior i Gamla testamentet skall jag inte ta upp plats med här. Jag hänvisar Janne L och andra till några tidigare blogginlägg då jag berört frågan.

Den 28 juli 2009 skrev jag om en bok av den palestinske kristne teologen Stifan Ateek. I det inlägget som har rubriken rop hörs i Rama 1 diskuterar jag en del principer för bibeltolkning.
Dagen efter – 29 juli 2009 – gick jag vidare i egna funderingar på hur Bibeltext skall förstås. Då det skrivandet var en direkt följd av det tidigare kom inlägget att få rubriken rop hörs i Rama 2.
Inlägget ”ja” på bägge! skrivet 31 juli 2009 tillkom då jag i en kommentar till nämnda 2a fått en fråga av en god vän.
Ungefär nio månader senare pågick en Israel-debatt på en numera avsomnad blogg i min regionala närhet. Jag fann mig föranledd att den 6 april 2010 skriva inlägget bibelvidrigheter? som också kan belysa hur jag menar att texter ur Gamla testamentet skall tolkas – och inte.

Till detta kommer annat jag skrivit här på bloggen. Inlägg under kategorierna Exe-geten bräker, Församling och Predikan mm kan nog ge läsare en aning om hur jag läser och söker förstå Den Heliga Skrift.

Nu till Lukasevangeliet 13:6-9 om fikonträdet i vingården och hur jag uppfattar den texten.

När Lukas satte samman sin skrift lät han mycket av den Jesus-undervisning han kände till återberättas under det att Jesus och hans lärjungar förflyttar sig från Jesus hemtrakter i norr söderut upp mot Jerusalem. Avsnittet om fikonträdet i vingården placeras då av Lukas i ett sammanhang av omvändelse- och avgörelseberättelser, både liknelser och händelser. Det sammanhanget ger vägledning till vad Lukas – och Jesus – har i fokus med avsnittet: maning till eftertanke, omvändelse, att se till att man är på rätt väg.

Vingård är en från Gamla testamentet väldokumenterad bild för Guds folk, alltså israeliterna. Det finns ingen anledning att tro att Jesus inte skulle ha knutit an till den bilden. Vingården låter jag därför stå för folket, dels Jesus samtida landsmän men också i vidareförd mening alla sentida efterföljare. Alltså de som tror på honom.

Med fikonträdet är det lite marigare. Bilden är inte lika vanlig. Evangelisten Markus berättar i kapitel 13 om att Jesus när han är på väg in i Jerusalem förbannar ett fikonträd så att det totaltorkar – och aldrig mer skall få liv. Matteus som har Markus som förlaga när han skriver berättar samma sak i kapitel 21. En klassisk tolkning av den episoden är att de två evangelisterna avser Jerusalem och/eller ledarna för det judiska folket – på Jesus tid. Alltså de som inte burit rätt frukt. Lukas å sin sida utelämnar dock den episoden när han, också med Markus som förlaga, skriver sitt evangelium. Det verkar därför som om Lukas vill tona ner förkastelsen av det som fikonträdet kan tänkas representera.  

Sett så skulle alltså Lukasevangeliet 13:6-9 med liknelsen om fikonträdet i vingården handla om hur Gud ger en ny chans, en ny – nu kommer ett gammalt ord – nådatid åt det ledarskap i folket (och det folk, jag och läsaren) som hitintills svikit och inte burit rätt frukt. Och att det naturligtvis då blir frågan om att ta vara på den nådatiden, omvända sig och tro.

Det nämnda är alltså vad jag läser i och ur texten utifrån sammanhanget och vad orden bör ha betytt för dem som först hörde Jesus berätta liknelsen. Och för dem som hörde Lukas text läsas upp. Och hade texten den innebörden då har den väl rimligen en liknande innebörd nu – den text som är Guds Ord.

Att söka hitta en betydelse av denna text på den nuvarande politiska situationen i Mellanöstern tycker jag lätt blir att i stället in i texten läsa sådant man själv av andra skäl anser – men som faktiskt inte står där. Det tycker jag är ett sämre sätt att läsa Guds Ord.

I ett tidigare inlägg – LXX-tid – del ett – berättade jag om mitt lilla läsprojekt: Psaltaren. Alltså att jag läser Psaltaren enligt en översättning från Septuaginta och jämför den med hur samma psalmer återges i Bibel 2000. Jag redogjorde också för vad Septuaginta är och lite om hur man kan se på den mycket tidiga översättningen till grekiska av det vi kallar Gamla testamentet.

Det som slog mig i jämförelsen är tidsformerna – alltså om verben står i former för nutid, förfluten tid eller framtid. Här skiljer sig den översättning som utgår från hebreiskan – Bibel 2000 – från den som är gjord från grekiskan. Tittar man i grundtexterna finns skillnaderna redan där.

Hebreiskans tidsformer är en mycket översättningsknepig historia då semitiska språks grammatiska system radikalt skiljer sig från svenskans. På något vis kan man nästan säga att hebreiskan saknar tidsformer för sina verb. Böjningsformerna anger snarare aspekter av handlingen – pågående eller avslutat – än när det sker, skedde eller kommer att ske. I vart fall vill jag minnas att det sades så när jag under möda och besvär för snart 40 år sedan sökte trycka in saken i min arma skalle.

Grekiskan är i detta stycke mer likt vårt språk – indoeuropeiskt som det är – men ändå ganska rörigt. Där finns tidsformer typ dem vi har – presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt futurum – men också aspekter, rent litterära verbformer å allt. Som franskans verbgrammatik ungefär. Och tyskans system med dativ och allt när det gäller substantiven. Och prepositioner som styr eländet. Tysk och fransk grammatik och så lite extra krångligt – typ.

Därför är det nog rimligt att översättningarna blir olika och därför intressanta för den som är intresserad av sånt – vilket nästan ingen mer än jag är. Titta i alla fall på första och andra psalmen i Psaltaren i två svenska översättningar från var sitt språk. Översättningen från Septuaginta är kursiverad. 

Svenska Exegetiska Sällskapet är ett sällskap jag är medlem i. Faktiskt det enda så kallat fina sällskap jag är med i förutom en och annan grupp på Facebook. En massa sällskapande blir det dock inte frågan om då sällskapet inbjuder till aktivt sådant bara en gång per år i samband med den så kallade Exegetiska dagen i Uppsala på höstkanten. För några höstar sedan for jag ner för att i sällskap med ett antal andra nördar lyssna till sällsamt skapade obegripliga men intressanta föreläsningar i bibelvetenskapliga ämnen. Ren hjärngympa!.

De sista höstarna har jag inte farit ner till lärdomsstaden utan nöjt mig med att i sällskaplig anda betala årsavgiften och därmed årligen erhålla Svensk Exegetisk Årsbok. Den kommer också under hösten och innehåller de föredrag som Exegetiska dagen året innan plus ytterligare ett par artiklar och – inte minst värdefullt – en ofantlig knippe bokrescensioner vilka som regel provocerar mig till både bibliotekiska fjärrlån och bokhandliska inköp.

Svensk Exegetisk Årsbok 75/2010 är alltså nu läst*.  Vad fick jag?

Först tre föredrag från året innan:
The Exodus in the Book of Genesis handlade om – tror jag – hur de som skrev samman Första Mosebok in i sin text malt in saker och grejer från den äldre färdiga berättelsen vi hittar i Andra Mosebok som de alltså har tillgång till innan de skriver det som kommer före och handlar om det som hände före det som hände efter men berättades innan. Sug på den formuleringen!
Deuteronomy 18 and the Emergence of the Pentateuch as Torah sysselsätter sig med liknande obegripligheter i sitt utredande hur bibelboksförfattare och slutredaktörer matchar ihop och förhåller sig till tankegångar kring Moses och kring de olika profeterna som i urläget kanske var ganska så separata.
Was There a Wisdom.Didactical Torah-Redaction in the Exodus Story? var ett tredje föredrag 2009 som i skriven form tog sig in i boken men på grund av flera citat med bara hebreiska bokstäver kom jag att fatta nada – men intressant var det säkert.

Bland övriga artiklar fanns:
The Greek New Testament Manuscript in Sweden with an Excursus on the Jerusalem Colophon behandlade de 107 grekiska handskrifter till olika delar av Nya testamentet som finns I Sverige, deras ålder, att de kvalitetsstämplats hos Tempelriddarna eller andra nissar i Jerusalem, hur de kommit till vårt land osv. Intressant men faktiskt helt onödig information!
Paus, Sin and Satan: The Root of Evil According to Romans var nog mest givande – eller åtminstone det för mig mest begripliga bidraget, nytestamentare som jag är. Slutsatserna om hur Paulus såg på det onda och på olika sätt anpassade sitt resonerade till sina adressater fann jag väldigt intressanta.
The Shoshenq Connection in the Old Testament resonerade kring egyptiska och gammel-testamentliga uppgifter om hur farao Sisak/Shoshenq av Egypten på 900-talet före Kristus krigade mot Jerusalem och hur man kan se på bland annat dateringen av detta – om det hände.

Ett memoriam över en avliden svensk bibelforskare fanns också med samt recensioner av 41 nya bibelvetenskapliga böcker varav minst två kommer att fjärrlånas.

Varför detta mångorderi kring denna speciella bok – SEÅ 75/2010??

Exhibitionism, mina vänner! Bara nördig exhibitionism!! Inget annat.

En prästkollegial lillebror har en blogg jag brukar läsa. Länken till den bloggen finns till höger om man skrollar ner en god bit. Lillebror är förresten kanske inte är bästa beteckningen. Lillebröder tillhör ju som bekant samma syskonskara och har en massa gener ihop, vilket inte gäller mig och den aktuelle. Vi är inte släkt alls. Dessutom tillhör ju bröder samma generation vilket inte heller är fallet i detta fall. Han är 29 och jag 57. Den som har kunskap i matematik och kännedom om när folk duger för avel inser att jag skulle kunna vara gossens pappa. Nu är jag inte eftersom hans mamma valde en annan att vara pappa åt honom och jag valdes av en annan som blev mamma till dem jag är pappa åt. Ändå väljer jag att härstädes använda ordet lillebror som ett uttryck för uppskattning och åldersskillnad – absolut inte i en nedlåtande eller överlägsen riktning.

Nu har lillebrodern skrivit ett blogginlägg vilket dyker upp i ett annat fönster om läsaren klickar här. Gör det. Det fortsatta skriveriet här bygger nämligen på inlägget där. Noga räknat gick det till så att jag började skriva en kommentar där men märkte att kommentaren tenderade att bli så lång att jag nog hellre gör den som ett inlägg här med en kommentar där att inlägget här finns här och inte där. Klicka alltså! Här.

Läs nu inte vidare här utan att ha klickat och läst där!! Fuskis!!

Detta är min kommentar – ett exe-get-iskt bräkande.

Jag tycker också att det är ett intressant – och ofta ouppmärksammat – faktum att bibel-vetenskapen på många punkter så att säga gått "varvet runt" – fast det tog mer än hundra år.

Det vetenskapliga sanningssökandet startade ju som en medveten universitetsprotest mot vad man uppfattade vara auktoritära kyrkliga tvångströjor. Detta väckte motstånd hos dem som menade sig tillhöra trons folk vare sig de var högt uppsatta tuppar på den kyrkliga gödselstacken med makt, eller engagerat fotfolk med kärlek till Bibelordet. Av bägge kategorierna upplevdes vetenskapen ogudaktig och bibelförnekande – vilket den inte sällan var.

På detta reagerade forskarna också ibland ganska pubertalt och kom med liv, kiv, lust och list att älska de invändningar man fann eller menade sig ha funnit. De upplevde sig stå for frihet, modernitet, utveckling i en tid som i allt annat – teknik, vetande, standard – också gick mot ökad frihet, modernitet och utveckling. Att det här fanns en fartblindhet också inom bibelforskningen behöver inte förvåna någon. Fartblindheten har ju rått i alla andra samtida avseenden.

Men när bibelforskningen gick vidare kunde mer och mer ske utan konflikten och polemiken. Man hade ju frigjort sig och kunde vara mer ”vuxen” i det vetenskapliga sanningssökandet. En ny generation forskare tog vid och sedan en generation till. Och kanske ännu en – de som nu är i 60-70-årsåldern. Visst finns det en del bibelforskare som tutat vidare i den pubertala riktningen – det är sant – men många nådde andra och nya resultat. Som såg gamla ut. Skrifterna befanns vara trovärdiga, mer äkta, faktiskt mer "kyrkliga" än vad den tidigare vetenskapen trott sig se. Många gånger kan alltså samma sak sägas på både trons och vetenskaplig grund.

Detta ”varv runt” är intressant. Det stimulerar mitt intresse för bibelvetenskap – exegetik på finspråk. Dessutom stärker det min tilltro till Bibeln – utifrån både tro och vetenskap.
Alla ser dock inte detta. Flera som inget eller lite vet, troende som icke troende, lever fortfarande kvar i en falsk motsättning mellan tro och vetenskap när det gäller Bibelns böcker och deras ärende. Påståenden som att Bibeln är bara en sagobok eller att den bara är poetisk och symbolisk är två varianter på att man inte hängt med utan valt att leva kvar i en bibeluppfattning som var på modet för cirka 80 år sedan. Utsagor som vetenskapen är ett illfundigt ting som havererar tron är bara en andra sida av samma föråldrade mynt.

Senast man på denna blogg kunde höra Exe-get-en bräka till lite var i somras. Hela långa hösten har han – alltså bibelvetenskaparen i mig – varit alldeles tyst. Hamstrat lite har han dock gjort och detta bland annat under resan till Norwich i november där, liksom förra hösten, en exe-get-isk bok införskaffades i en nedlagd kyrka. Eller rättare sagt i en av de nedlagda kyrkorna i Norwich. Det dräller av sådana och i en har man något slags kristet bokcafé eller missionsbokhandel eller vad man nu skulle kunna kalla det. I vart fall finns bland prästskjortor, ljus, andaktsböcker och massor med litteratur i kristliga och församlingsknutna ting en avdelning för bättre begagnade böcker till anständiga priser. Hösten 2009 införskaffades 700 sidor The Birth of the Messiah som ännu är oläst. Sistlidna november blev kapet ett oläst men av solen ryggblekt exemplar av Mary in the New Testament. Den är på "bara" 300 sidor och skriven av en insatsstyrka – en task force på engelska*. Femton pund gav jag boken som trycktes 1978 - mitt prästvigningsår.

Vad jag fattat ägnade sig på 1970-talet amerikanska katoliker och protestanter åt en massa dialogarbete kring viktiga frågor och publicerade detta i en serie "Lutherans and Catholics in dialogue" som får över 20000 träffar på Google. Inom ramen för det arbetet kom en insatsstyrka (task force), sedan de betat igenom temat Petrus, att ägna sig åt Maria i Nya testamentet och resultatet blev en ytterst intressant bok. Exe-get-ter – alltså bibelforskare – från olika kyrkor har gemensamt kommit fram till vad som i Bibeln står om Maria, mamma till Jesus. Samt vad som är kvar av det som skrevs fram till ungefär år 200 i samma ämne.

Pang! Bom! Smack! 

Vilken smäll i det teologiska veka livet deras forskningsresultat blivit om jag haft föreställningen att Maria inte alls var oskuld men blev gravid ändå. Då hade jag tappat andan och blivit blå i nobban – typ.

Idag finns till och med i kyrkan förståsigpåare som betvivlar jungfrufödelsen och hävdar att evangelieberättarna Matteus och Lukas inte alls menar vad de förefaller mena – att Jesus var avlad av den Helige ande, född av jungfru Maria. Dessa förståsigpåare – bland annat förra ärkebiskopen föreföll vara en i det gänget – har uppenbarligen inte alls hängt med i den bibelvetenskapliga forskningen utan håller fast vid ca 70 år gamla idéer om symbolisk tolkning, mytologisk skrivning etc. Modern exe-get-ik som "bara" har drygt 30 år på nacken visar att Nya testamentet förstår Jesus mamma som jungfrun Maria. Bibelförfattarna menar tydligt - enligt forskningen - att varken Josef eller någon annan hade varit på´na. Sådetså! 

Om det då verkligen var på det sättet kan dock inte de vetenskapliga exe-get-erna säga. De håller sig stenhårt till texterna men kommer fram till att texterna påstår det. De texterna ser de dock inte som litterärt fabricerad fiktion utan menar att de bygger på och är reflekterande sammanredigerade urval av vad som muntligt berättades utifrån vad skrivarna i sin situation ansåg behövde komma med i skriven form. Det som muntligt berättades må väl ha ett rimligt samband med och inte gå på tvärs med vad som egentligen hände. Eller?

Det är inga lekstugebibelforskare som ingått i insatsstyrkan. Raymond E Brown och Joseph A Fitzmyer är två jag känner till från annat läsande och funnit mycket sansade, informativa och sakligt analyserande. De var två av de katolska forskarna. Sedan fanns det ytterligare ett par katoliker, fyra lutheraner, ett par anglikaner-episkopaler och ett par representanter för mer reformerta trosriktningar. Alla vetenskapliga högdjur men med olika konfessionell hemvist.

Boken kanske inte längre finns att köpa ny men på nätet kan den läsas här. Gör det!

När jag läser Bibelvetenskaplig litteratur – exegeisk med ett fint ord – blir det ofta av en ganska enahanda sort under parollen: En Bibelkommentar, tack! Det betyder att jag företrädesvis väljer en bok – oftast på engelska – som i avsnitt efter avsnitt belyser och ger stoff för att tolka och förstå en speciell Bibelboks text utifrån grundspråket. I detta ligger fokus på vad texten kan tänkas haft för innebörd för den som skrev den och de som först hörde den läsas upp – alltså ett då-perspektiv.

The Church in the New Testament av Rudolf Schnackenburg (ISBN 0860120023) är en Bibelvetenskaplig bok av lite annat slag. Som titeln anger så har författaren siktat in sig på ett speciellt tema och söker ge en samlad bild av vad Bibelns Nya testamente som helhet säger i frågan. Det blir alltså frågan om det något-senare-perspektiv som den kristna Kyrkan hade då den kände och använde hela den samling böcker och brev vi kallar Nya testamentet. Ett viktigt perspektiv eftersom Kyrkans nu-självuppfattning rimligen bör vara i samklang med hur hon ser på sig själv i de bibliska skrifterna. Struntar man i det är man verkligen ute och cyklar – som många är.

Nu är boken läst på tredje eller fjärde försöket. Den har några år på nacken* – drygt 40 faktiskt – men det behöver inte betyda så mycket när det gäller det tema som avhandlas. Bibeltexterna var ju välkända då och så mycket nytt stoff som kan förändra deras sammanlagda Kyrko-tanke har inte tillkommit. Snarare har en viss tillnyktring skett kring en del idéer som florerade på 1960-talet** men som författaren förhöll sig ganska kallsinnig till.

Schnackenburg var katolik – dog 2002. På tyska Wikipedia kan man – inte jag – läsa om honom här där jag tror det står att han är den mest betydelsefulla katolske tyskspråkige exegeten under andra hälften av 1900-talet. Egentligen är inte det ank-skit! Det finns under perioden flera katolska exegeter av rang – Fitzmeyer och Brown är exempel – så att platsa i den flocken är inte illa. Att det står Nihil Obstat och Imprimatur på baksidan av titelbladet brukar också innebära en viss kvalitetsgaranti.

200 sidor god och mycket lärorik Bibelteologi om Kyrkan – Kristi kropp och Guds folk, förenad av dopet, Anden och måltiden i gudstjänsten. Läs den. Fjärrlånas lämpligen via lokalt bibliotek eller – för folk i min närhet – ur min bokhylla där en yngre upplaga än den på bilden står att finna.

Vilken översättning är nu bäst??
Så löd frågan i förra inlägget som jag valde att sätta i kategorin Exe-geten bräker. Utifrån ämnet skulle i och för sig Församling – kategorin för kyrkliga och kristliga ting – gått lika bra men då det var ganska länge sedan exegeten fick bräka och det handlade om Bibeln gjorde jag det val jag gjorde med tillhörande bild. Liksom nu.

Jag strök parafraser från min lista över tänkbara Biblar som kan vara bäst. Prata-fasorna är ju inte ens översättningar från grundtexterna*. Likaså vill jag från kandidatlistan ta bort alla en-mans-arbeten. Det finns sådana av god kvalitet men hur bra till exempel David Hedegårds eller Bo Giertz översättningar till Nya testamenet än är – det finns fler – är de ändå enmansverk och jag tror fler skallar tänker bättre än en. Att ha dessa två nämnda som ”bredvid-Biblar” är dock bra. Liksom översättningar till andra språk man behärskar.

Då återstår på svenskt språkområde tre kandidater: 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln.
Hur skall dessa bedömas, rankas, värderas? Och med vilka argument?

Läser man de kommentarer i ärendet som finns i Dagen – länk i förra inlägget – ser man ett tydligt inslag av misstrons värderingsgrund. Jag ogillar den starkt. Visst vet jag att personer som flitigt skriver olika kommentarer i olika tidningars webb-utgåvor ibland verkar tillhöra sorten inte gräsligt välinformerade, ibland till och med arten lätt korkade, så visar de i detta fall exempel på just en misstrons värderingsgrund med rent konspiratoriska inslag. Bibel 2000 – som är ämnet för kommentarerna – bedöms utifrån antaganden om tro (eller snarare icke tro) och (dolda) motiv hos översättarna. Liknar alldeles för mycket – inga jämförelser i övrigt – nazismens bokbål utifrån parollen förkasta utifrån ursprung – i nassarnas fall judiskt. 

När man gjorde 1917 års översättning hade översättarna – alla lutherska protestanter – tillgång till en hel del handskrifter från antiken samt sin tids kunskap i de aktuella språken och de tidsepoker och kulturer i vilka de olika Bibelböckerna skrevs ned.
Deras mål var att göra en kristen Bibel för lutherskt statskyrkligt bruk i församling och skola och som samtidigt skulle fungera som stilnorm för vad man då menade vara god vårdad värdig lätt ålderdomlig svenska.
1917 blev därför smått poetisk, lätt omskrivande av vulgariteter och homogen i sin stil även om grundtexterna hade olika stilar, innehöll grovheter eller var på vanlig enkel prosa eller var fullödigt poetiska. Troheten mot det valda kyrkligt-kulturella idealet kom på så sätt att att i viss mån gnaga på troheten mot texternas original – faktiskt.

På de 100 år som gått sedan dess har kunskapsmassan ökat oerhört om språk och historia. Många nya handskriftsfynd har gjorts och Bibelforskarna – inte längre bara med protestantisk bakgrund utan också med katolsk och judisk – vet nu mycket mer samt har en mycket bättre aning om vad de inte (ännu) vet. Dessutom har svenska språket – likt alla språk – förändrats.
Sammantaget innebär det att 1917 inte är bäst även om man – också jag – kan vara till rysning förtjust i vissa formuleringar typ: Det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick påbud att.... (Lukas 2:1).

Folkbibeln och Bibel 2000 delar villkoren att översättarna haft tillgång till mer vetande än man hade 100 år tidigare och att man söker en mer nutida svenska. De är därför bägge bättre än 1917. I avsikten med sina översättningar prioriterar man dock lite olika.

Om Folkbibeln** kan sägas att målet har varit att i kontinuitet med tidigare översättningar göra en kristen hel-Bibel. Så har till exempel nytestamentliga tolkningar av ställen i Gamla testamentet tillåtits färga också hur man valt att översätta också själva det gammaltestamentliga stället. Man har alltså gjort en kristen tolkning av både kristna och judiska skrifter redan i den tolkning som leder till själva översättningen. I kontinuitet med de tidigare översättningarna har man också bevarat en vill lätt högtidlig ”Bibelstil”.

Bibel 2000 valde att låta de judiska skrifterna – de som kristna kallar Gamla testamentet och judarna Lagen, Profeterna och Skrifterna – översättas som man menar att de uppfattades till stil och innehåll när de sattes samman, inte som de tolkades flera hundra år senare av dem som skrev det som kom att ingå i Nya testamentet. Därför kan också Gamla testamentet i Bibel 2000 användas av judar i synagogans gudstjänst – precis som det var för Jesus och hans lärjungar.

Vill man spetsa till det kan man därför säga att Folkbibeln är en mer Kristus-trogen översättning och Bibel 2000 en mer Text-trogen. Skillnaderna blir i praktiken ändå små. Det blir nyanser det handlar om, inte radikala motsättningar som en del vill tro.

Utifrån detta och med här icke redovisad vetskap än mer i detalj om hur Bibelkommissionen arbetade påstår jag att Bibel 2000 är den bästa mest texttrogna översättningen vi idag har på svenska. Dessutom finns de så kallade Apokryferna inbundna inom samma pärmar - ett plus.

Så läs Bibel 2000.
Ha andra översättningar bredvid som komplement.

Kom en dag under bilkörning – faktiskt på väg till Piteå för att hyra släp och således innan jag blev ittirerad – att fundera över detta med Bibelöversättning. I olika kristliga sammanhang snurrar nämligen olika översättningar omkring och människor tycks föredra en framför andra och då av olika skäl och med olika argument. I tidningen Dagens nätvariant såg jag härförleden en tyckarfråga kring Bibel 2000 och en del kommentarer där förstärkte mitt tankespinn.

Grovt tillyxat kan väl sägas att i Svenska kyrkans gudstjänst dominerar Bibel 2000 starkt eftersom kyrkan har beslutat att den översättningen skall användas i hennes Evangeliebok*. Detta beslut gör att tre avsnitt ur Bibel 2000 läses varje söndag. Ett ur Gamla testamentet, ett ur något av Nya testamentets brev och ett ur något av Nya testamentets evangelier. Denna sista text med ord om eller av Jesus är den viktigaste och tas emot av en i givakt stående församling som tar emot det heliga evangeliet med orden Lovad vare du, Kristus!

Hur det är i andra samfunds gudstjänster vet jag inte exakt men kan givetvis ana en del av hur präster, pastorer och andra gör. Katolska och ortodoxa gudstjänster följer i stort samma kyrkoår som Svenska kyrkan och på liknande sätt. I många så kallade frikyrkosamfund gör man också så men inte lika konsekvent och med färre textläsningar. Troligen har också i de olika sammanhangen Bibel 2000 en stark ställning men – särskilt i frikyrkan – torde andra översättningar också brukas lite utifrån vad läsaren föredrar. Främst är det väl då 1917, Folkbibeln eller Levande Bibeln som blir aktuella.

Detta sagda alltså om Bibelläsningen i offentliga gudstjänster.
Vilken översättning en person håller sig till i sin enskilda Bibelläsning är svårare att uttala sig om men jag gissar att Bibel 2000 också då dominerar men att – åtminstone bland Svenska kyrkans folk – Folkbibeln används en hel del. Dessutom – oberoende av samfund – är nog den Bibel som innehöll en varsamt bearbetat version av 1917 års översättning vad gäller Gamla Testamentet och det Nya Testamente som var färdigöversatt 1981 – NT81 – hyfsat vanlig. Denna hybrid såldes och spreds i inemot 20 år och är nog i praktiken den personliga Bibeln för många. Till sist nämner jag – eftersom jag inte här dryftar utländska översättningar eller riktiga gammel-modigheter som Karl XII i faksimil eller 1883 års Normalupplaga – Levande Bibeln som jag gissar en del yngre – särskilt i frikyrkan – föredrar någon variant av.

Vilken översättning är nu bäst??
Vilken Bibel ska man läsa ur? – i gemensam gudstjänst och/eller privat.

Till att börja med måste då sägas:

Det är bättre att man läser ur en vad jag snart kommer att klassa som en ”sämre” variant än inte alls!! Bibelbruk är i alla lägen bättre än Bibelobruk.

Vilken översättning är nu bäst??

Så löd frågan och skall den besvaras måste först Levande Bibeln strykas från listan. Den är inte en översättning till svenska från hebreiska och grekiska grundtexter utan en parafras – betyder omskrivning – av en befintlig översättning**. Om det är en amerikansk översättning typ American Standard Version eller någon annan som parafraserats på engelska och sedan översatts till svenska eller om det är en svensk översättning man parafraserat vet jag inte. Det rör sig i vart fall inte om en översättning utan om vad jag brukar kalla en prata-fasa som på ett mycket tolkande, omskrivande och predikande sätt förmedlar utgivarnas ofta evangelikala teologi på så sätt att grundtextens djup och flertydlighet på många ställen går förlorad***.

Om bloggläsaren brukar läsa Levande Bibeln och alternativet är att han eller hon framledes inte tänker läsa Bibeln alls så fortsätt då för all del. Avser bloggläsaren att (fortsätta att) vara en seriös Bibelläsare så byt genast ut Levande Bibeln så att det blir ett översatt Guds ord du läser, försöker förstå och tolka.

Vilken översättning som är bäst skall jag återkomma till i ett senare inlägg.

Fråga 1

Tror du att ALLA gammalttestamentliga profetior är helt uppfyllda genom

a) det som sker redan under GT:s tid, tex uttåget ur Egypten och återvändandet från exilen

b) genom Jesus, dvs i de händelser som sker fr o m Gabriels besök hos Sackarias t o m Pingstdagen.

Fråga 2

Tror du att det finns (eller är du åtminstone öppen för möjligheten att det finns)gammaltestamentliga profetior som har sin uppfyllelse under kyrkans tid dvs under tiden fr o m dagen efter pingstdagen fram till (och med) Herrens återkomst så att dom antingen

a) redan haft sin uppfyllelse - för länge sedan eller för halvlänge sedan eller relativt nyligen

b) håller på att uppfyllas just nu - en del kan redan vara uppfyllt medan annat är på väg eller kommer

c) ännu väntar på sin uppfyllelse i framtiden, nära eller långt borta

Som rubriken antyder är mitt svar JA på bägge frågorna:

Givetvis kan det verka en aning sinnesslött men jag tror ändå att det är närmast hur jag fattat det. Innan jag går in i detaljer vill jag dock först orda något om profetior och profeter i allmänhet och det jag skriver har sin tillämpning både på vad Guds säger genom Gamla testamentets profeter samt profeter i senare tid. Och nutid. Och lite krångligt kan det verka. Jag tror det är såhär:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens situation. Detta är det första och grundläggande nivån och exempel finns i parti och minut i både Gamla och Nya testamentet. Så gormar till exempel Amos om den sociala misären i Nord-riket på 700-talet före Kristus och Jeremia bär budskap till Jerusalem innan staden faller för Babylonierna.

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens nära framtid. De exemplen är också legio och många gånger får de budskapen i Gamla testamentet formen om ni inte bättrar er så går det åt pipsvängen - typ. Eller: Gud kommer att hjälpa er i den miserabla situation ni befinner er i - snart.

I detta stycke blir profeten lite av en framtidsförutsägare - för sin samtids nära framtid.

Dessa två aspekter är det grundläggande för profetia som alltså rör sig om Guds tilltal till de människor som profeten tilltalar. Till detta kan sägas att själva profeten i sig av sin samtid ofta uppfattas som en ganska kufisk figur, en som avviker på många sätt. Dels är han eller hon sällan lierad med makten i det samhället eller subkultur han eller hon vistas i och skulle så vara är ändå profeten något av en sten i skon för dem som styr och ställer eller på andra sätt anger tonen. Natan, Amos, Elia och Jesaja kan vara exempel på sådana kufar som i ord och åthävor framstår som enstöriga ganska udda gnällspikar. Med detta vill jag inte säga att alla kufar är profeter men jag tror att alla profeter hålls för kufar av sin samtid.

Dock: vidare i listningen:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till sin samtid om samtidens avlägsna framtid skulle kunna vara en tredje nivå men formuleras det så blir det lite meningslöst. Ett budskap om vad som skall hända om låt oss säga 700 år blir ju för dem som hör det ganska ointressant ock knappast värt att minnas. Därför skriver jag om denna min tredje krånglighet till:

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens samtid. Så uppfattar helt klart författare till skrifter i Nya testamentet saken då de till exempel förstår att det är i deras tid som Immanuelsprofetian från Jesaja fick (ytterligare) en uppfyllelse i Jesus - förutom den den rimligen fått redan på Jesajas tid. Detta är en viktig nivå som visar att profetiorna från fordom mycket väl och i stor utsträckning har en mening (till) som efterlevande generationer kan se långt senare. I och med detta förstärks onekligen insikten att profeterna förutom att vara Guds språkrör i sin samtid också förutsäger saker för framtiden.

En profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens nära framtid. Så sker när senare generationer i motsvarande situationer återanvänder de bevarade gamla profetorden och tänker: Tyckte Gud si då tycker Gud rimligen så också nu! Så om vi inte bättrar oss går det åt pipsvängen - typ. Eller: Om det gick väl då finns det hopp nu.

Om en profet förmedlar Guds ord/vilja/åsikt till framtiden om framtidens avlägsna framtid vette katten. Alltså om till exempel profeten Hesekiel på 500-talet före Kristus har något att säga oss om hur det kommer att bli på 2600-talet. Skulle så vara är det ändå i praktiken ganska ointressant eftersom ingen som läser detta rimligen kan räkna med att hänga kvar i 600 år till.

Utifrån allt detta drar jag slutsatsen att vi mer skall söka se och tillämpa vad Gud genom tidigare och samtida profeter har att säga oss nu om de situationer vi befinner oss i nu än se på hur de eventuellt spår framtiden. Dessutom bör vi nog särskilt ge akt på de röster eller personer som verkar lite kufiska och som inte säger det som är välkommet för makten i det samhälle eller den subkultur vi råkar ha vår hemvist i.

Så till Tobbes frågor mer exakt:

På Fråga 1 svarar jag JA. Paulus säger I honom (Jesus) har alla Guds löften fått sitt Ja.

Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid detta och betona Jesus som Bibelns kärna och stjärna som uppfyller, kompletterar, modifierar och till och med korrigerar de tidigare profeterna. Då Jesus är Guds tydligaste självavslöjande blir han den lins genom vilken vi har att se både de gamla och eventuellt nya budskap och tankar vi ställs inför. Stämmer detta med Jesus sätt att vara och lära? är den fråga vi behöver ha med oss både vad gäller trons innehåll och etiken.

Fråga 2 besvarar jag också med JA. Man kan ju aldrig så noga veta. Jag håller det dessutom för troligt att det är så men det är i sanning inte lätt att urskilja. Ser man i Kyrkans liv eller i vår tid uppfyllelser av gamla profetior är det dock viktigt att pröva också dem, att "sålla" det man (tycker att man) ser utifrån filtret: Stämmer detta med Jesus och det Jesus åstadkom? Sett så kan till exempel förtryck eller byggande av murar rimligen inte vara ett Gudi behagligt skeende eftersom Jesus kom för att ge de förtrycka frihet och bryta ner skiljemurar mellan judar och ickejudar.

Till sist: Att profetord uppfylls är - menar jag - då något som mer faller över en än något man kan räkna eller spekulera fram. I detta tror jag dessutom att det är en poäng att inte behandla och förstå Bibelns apokalyptiska böcker är en speciell litterär genre - Uppenbarelseboken, Daniel och delar av en del andra - på samma sätt som man behandlar och söker första den profetiska litteraturen.

Fast om detta kanske jag skriver någon annan gång...

Inför, under och efter arbetet med förra inlägget har ovanstående skiss vuxit fram. Den är ett försök att grafiskt rita två sätt att tolka Bibeln och göra teologi med avseende på till exempel situationen i Palestina/Israel men också annars.

• Den vågräta röda linjen är en tidsaxel från ca 2000 före Kristus till i vår tid.
• Mitt på denna axel finns Jesus, Guds son, med vad han gjorde och sa.
• De svarta markeringarna markerar ungefär räknat från vänster: Abrahams, Moses, Davids och de stora Profeternas tid samt längst till höger vår tid.

Ovanför tidsaxeln

har jag försökt rikta hur jag uppfattar Stifan Ateek - och den kristna Kyrkan generellt - gör teologi. Händelser och skeenden före Jesus - till vänster - uppfattas som att de syftar på och leder fram till Jesus - han som är uppfyllelsen av alla Guds löften. Jesus är Guds uppenbarelse, Guds Ord, och är därmed - eller bör i vart fall vara - källan, inspirationen, normen och rättesnöret för tro, liv, lära, etik både i Kyrka och hos den kristne.

Så fattat ser nutidens Kyrka tillbaka på Jesus för att med Jesus som centrum söka förstå hur hon skall fungera och agera rätt i sin tid. Detta innebär inte att man enkelt och simpelt bara kopierar - ibland kan man göra så - utan mer att man söker transponera det som var då in i de situationer som råder nu. Därför kan - ibland måste - olika synsätt eller teologier eller värderingar eller tolkningar som inte står i samklang med hur Jesus agerade och undervisade avvisas - till och med när det gäller en del som står i böcker som ingår i Bibeln. Så har Kyrkan gjort i alla tider eftersom Hon tror på Jesus som Guds Ord, Guds tilltal, Guds avbild - så som författarna till skrifterna i Bibelns Nya testamente tror*.

Under tidsaxeln

har jag försökt rita hur jag uppfattar att en del så kallade fundamentalister gör sin teologi genom att dra linjer direkt från en händelse i Gamla testamentets tid till vår tid - utan att "mellanlanda" i Jesus. Så görs till exempel uttåget ur Egypten i Andra Mosebok och landerövringen i Josuas bok till direkta modeller för upprättandet av den nuvarande staten Israel och dess expansion under andra hälften av 1900-talet. Och profetlöften om hur judarna skulle få återvända från fångenskapen i Babel på 500-talet före Kristus - uppfyllt på 400-talet - "återanvänds" och får direkt syftning på skeenden i vår tid.

Att direktanvända Bibeln på det senare sättet måste inte vara fel. När en kristen för egen del söker lärdom, vägledning eller tröst återanvänds och till och med direktanvänds ofta gamla Bibelhändelser på ett bra sätt - så länge användningen står i samklang med Jesus. När direktanvändningen kommer på tvärs med hur Jesus - och andra delar av Bibeln - visar på Gud som försvarare av änkor, faderlösa, fattiga och främlingar behöver den rimligen avvisas - vilket till exempel Stifan Ateek också gör.

Om jag med denna skiss och detta resonemang tänkt färdigt - se tidigare inlägg - vet jag inte. Men som ett sätt att försöka beskriva saken kan det kanske fungera. Då inlägget är av principiell Bibelteologisk art publiceras det i kategorin Exe-get-en bräker. Nu griper jag mig an Stifan Ateeks andra bok och återkommer vad det lider kring den i kategorin Predikaren 12:12.