stigstrombergsson

Sitter på Arlanda med just inget att göra. Har just tjäckat in och skall borda planet om en dryg halvtimme. Är på väg till Luleå. Egentligen var resan upp planerad till söndag mittpådan men jag har separerat från min madam och flyger upp tidigare. För tydlighetens skull så gäller separationen enbart resan Arlanda och hem. Hon blir kvar här nere i Schwärje för att fara norrut  på söndag som planerat var. Jag åker upp idag för att i morgon vara med när mina bästa barndomsvänners pappa begravs i Luleå*. Han var också en god vän till min far.

 

Sedan jag kom hem till fosterlandet har dagarna fyllts av promenerande id jag återkommer till. Mellan de varven har jag korta stunder hunnit surfa runt bland bloggar jag läser. Inlägget Jerusalems förstörelse hos prästkollegan Pär Parbring triggade igång min exegetiska – alltså bibelvetenskapliga – tarm. Hans inlägg kan läsas här och bör nog ögnas igenom inför fortsättningen av det jag skriver.

 

Jag tycker kollegan resonerar vettigt. Mycket vettigt. Ordade själv i saken helt kort när jag för några år sedan författade och präntade min magisteruppsats i Nya testamentets exe-get-ik. Avstavningen är medveten som förklaring både till bilden och till den kategori detta blogginlägg hamnat under. Såhär skrev jag på sidan 14:

 

 

När och var Markus skrev sitt evangelium råder det inte enighet om bland forskarna då frågan om datering och lokalisering av Markusevangeliet inte låter sig entydigt lösas. Det finns en mångfald uppfattningar med dateringsförslag från år 42 till år 75 i kombination med olika lokaliseringar från Galiléen över landsbygd i Syrien till Rom.

Från fornkyrkan finns bland annat uppgifter om att evangeliet skrevs i Rom efter Petrus och Paulus "uttåg" därifrån. Om "uttåg" betyder deras död blir dateringen ungefär mitten av 60-talet. Andra uppgifter placerar skrivandet år 42 med anledning av en händelse Petrus var inblandad i under kejsar Claudius andra regeringsår, fortfarande i Rom. Uppgifterna är alltså fragmentariska och osäkra men ger ändå ett möjligt tidsrum på ca 25 år.

Den moderna bibelforskningen, praktiskt taget oberoende av konfessionell tillhörighet, bygger det mesta av sina dateringsdiskussioner på Markus-texten i sig, främst kapitel 13 där Jesus talar om templets profanering och fall samt Jerusalems undergång. Man anser då formuleringarna i det kapitlet vara förutsägelser - vaticinium – utifrån händelsen - ex eventu – och tillkommit med anledning av att det Judiska krigets belägring av Jerusalem står för dörren eller avslutats. I några fall - fortfarande vaticinium ex eventu - ser man den formuleringsutlösande händelsen i den så kallade Caligula-krisen år 40 eller i något annat skeende. Söker vi datera utifrån Markus 13 lämnas vi med samma osäkerhet men ett något större tidsrum än vad uppgifterna från fornkyrkan gav och landar mellan år 40 och 75.

 

Till detta fanns fyra fotnötter och källhänvisningar till olika forskare med de återger jag inte här. Mitt eget resonemang i slutet av fjärde noten löd dock:

 

Vaticinium ex eventu är som synes av ovanstående noter ett dominerande sätt att vetenskapligt hantera profetiska och apokalyptiska förutsägelser och förefaller ha näst intill axiomatisk status. Jag tycker personligen att självklarheten i resonemanget och dess slutsatser kan ifrågasättas. I en Palestina-judisk profetisk förkunnelsetradition med rötterna hos Amos, Jeremia, Jesaja och andra profeter behöver enligt min mening inte domsord och undergångsförutsägelser beskriva det som just för dagen sker eller har skett, utan i stället vara den genre som förkunnare och författare kan använda för att i förvägvarna och vägleda. Därför ställer jag mig tveksam till det till synes självklara och begränsade i att söka datera Markusevangeliet utifrån kapitel 13.

 

Inga invändningar restes i seminariet vare sig från deltagare eller handledare.

 

---

*  Vill man mer noga veta vem det handlar om kan man få det här.