stigstrombergsson

I vetenskapliga sammanhang betyder nya böcker och nya forskningsrön ofta att man fått nya data att ta ställning till och försöka förstå. I ämnesområden som fysik och medicin är det så. Inte sällan också till exempel i historia, i vart fall modern sådan där nya rön kan komma ur ny tillgång till exempelvis nyöppnade arkiv.

Vad gäller Bibelvetenskap är det inte riktigt så att nya böcker nödvändigtvis måste betyda att något nytt framkommit. Det är sällan exegetterna får nytt material att sätta tänderna i. De sista påtagliga materialtillskotten kom i slutet av 1940-talet. I Egypten gjordes då fynd av gamla papyros på ett ställe som heter Naq Hammadi och de gav inblick i den idévärld som omgav den första kristna kyrkan. I Qumran vid Döda havet hittades också en massa skriftrullar som ger förståelse för situationen i Palestina ungefär på Jesus tid. Översättningen och tolkningen av detta material har tagit tid men ett faktum är ändå att det sista halvseklet har inga stora mängder nya data tillkommit. Inte sällan beror därför den stora nyproduktionen av avhandlingar, kommentarer och monografier på att det finns nya män och kvinnor som för att kunna publicera sig upplever att de måste skriva något nytt kring de gamla texterna, inte egentligen på att det finns nytt att beforska. Att säga detta innebär ingen anklagelse, bara en beskrivning av läget.

En viktig konsekvens av detta är att det inte är säkert att det senaste är bäst. Så är det nog i medicin men inte vad gäller Bibelvetenskap, exegetik. Kvaliteten består i något annat. Oftast.

För låt oss säga 100 år sedan var de flesta universitetsforskare kring Bibeln verksamma i protestantiska miljöer där de genom den forskning de menade sig bedriva ökade vetandet och frigjorde vetandet från kyrkliga dogmatiska tvångströjor. Det var det atmosfär i vilken de verkade som någon sorts självupplevda ljusets apostlar i en mörk småskuren dogmatisk tid. Läser man om dessa banbrytare är det inte svårt att lägga märke till att deras forskning färgades på ett ibland nästan pubertalt sätt av upproret mot kyrkliga auktoriteter och en ganska naiv tro på att framsteg och utveckling bara leder till positiva resultat.

På katolskt område var det inte lika fritt. Påvekyrkan höll sina bästa Bibelhjärnor i strama tyglar men när proppen väl gick ur runt 1970 tog Bibelforskningen några rejäla kliv. Situationen kan liknas vid den att yngre syskon inte behöver gå samma match mot strama föräldrar som den som är äldst i barnahögen. En del murar är rivna, en del strider stridda och en del staket nedtrampade. Så tror jag det blev för katolikerna efter Andra Vaticankonciliet i slutet av 60-talet.

En sådan anmärkningsvärd katolsk forskare var Raymond E Brown. Han gav 1970 ut sin stora kommentar till Johannes evangelium i två band. Jag läste det grundliga materialet under studierna i Uppsala. Sedan har jag tagit del av andra böcker som helt frankt konstaterat att vad gäller Bibelforskning, dess metod och dess infallsvinklar kan man tala om ett före och ett efter Browm. Så gediget är hans arbete!

1977 kom av samme författare The Birth of the Messiah – a commentary on the infancy narratives in the gospels of Matthew and Luke. Det handlar om ungefär 600 sidor om fyra Bibelkapitel. Jag tog hem boken via fjärrlån på biblioteket någon gång i mitten av 80-talet och minns hur jag låg och läste innan jag somnade. Jag minns min slutsats: Denhär boken hinner jag inte igenom innan lånetiden går ut. Men bra är den. Skall köpas någon gång. Och läsas sakta och eftertänksamt.

1980-talet innebar att studiekammaren i bostaden invaderades av barn – ett, två, tre och på 90-talet nummer fyra. Läsa Brown var som inte lönt under den tiden av livet. Studier av det slaget fick till stor del anstå vilket inte gör så mycket. Det är ju samma Bibeltexter som nya forskare söker ge nya tankar kring och det en lite tidigare forskare sagt kan mycket väl stå sig – om arbetet är gediget. Och Brown är som sagt gedigen.

Emellan, innan The Birth of the Messiah, kom jag att läsa hans The death of the Messiah i två tjocka band samt en bok som jag tror hette Mary in the New Testament. Dock kom jag för ett par år sedan i Norwich i en butik för teologisk secondhandlitteratur för 16½ pund att ramla över Browns Birth of the Messiah. Det jag fann var då inte det som utgavs 1977 utan en new uppdated edition utgiven ca 15 år senare med ytterligare 150 sidor gedigen text där Brown diskuterar och bemöter reaktioner på boken i dess första form.

Nu, vid fjärde angreppet på den luntan, har jag läst den. Äntligen. Jag har också läst hans åsikt om andra forskare som i vissa fall verkar ha hittat på nåt nytt kring de gamla texterna just bara för att ha hittat på nåt nytt. Brown står rycken och hans slutsats att Matteus och Lukas som skrev om Jesus födelse faktiskt var övertygade om att Herrens moder inte varit i lag med någon man som orsaken till sin graviditet. De – evangelisterna alltså – levde i den tron och gav uttryck åt den tron när de på olika sätt och oberoende av varandra försökte berätta om den uppståndne Jesus tillkomst. Det är nämligen så man skall se berättelserna – som beskrivningar av den man vet är Guds son som uppstått från de döda. Julens berättelser och händelser hör alltså ihop med och är till och med sprungna ur påskens stora händelse.

...avlad av Den Helige Ande, född av jungfrun Maria... 

Så står det i Trosbekännelsen. Bibelvetenskap av högsta kvalitet ändrar inte detta utan bekräftar det snarare. Exe-get-ik är uppbyggligt!!!