stigstrombergsson

”En högaktuell bok... Kommer att skapa livlig debatt med tanke på vad IS och andra uppviglare gör i religionens namn idag.”

Så skriver Financial Times om den bok jag just läst ut. Jag började på den innan jag reste med ungdomarna till Samos men lämnade den hemma. Fick ändå bagageövervikt på hemresan. Nu är i alla fall de 540 sidorna färdiglästa – de drygt 100 sidorna med noter, litteratur och register har jag inte tuggat i mig.

Vad har jag läst? Jo:

Med Gud på vår sida – Religion och våld genom historien av Karen Armstrong. (ISBN 978-91-27-14456-9).

Jag har läst tidigare böcker av Karen Armstrong. Tycker fortfarande att den om Jerusalem är bäst. Det betyder inte att denna var dålig – långt därifrån. Den var intressant. Och tankeväckande. Och nödvändig. Bör läsas av var och en som, religiös eller inte, tänker sig ha åsikter om religionernas roller i det mänskliga våldets historia. Och icke-religionernas roller. Om man nu är sådan att man törs riskera att tankar man redan har genom mer fakta ställs på huvudet, vill säga. Mentala konserver som inte vill med ny information utmana sina inte sällan ogrundade uppfattningar bör naturligtvis avstå och förbli de schablonfyllda slagordstomtar som ofta uttalar sig om både ditt och datt.

Kanske skulle boken kunnat vara lite mer strukturerad och mindre pratig. Den skulle nog också mått bra av en översättare som förstått hur det engelska ordet evangelical översätts till svenskt språkbruk. Evangelikal och evangelisk är ju på svenska inte riktigt samma sak och med ordet evangelister blir det på några ställen akut avigt. Men sådant är skönhetsfläckar.

En bok måste sluta någonstans. Tyvärr stannar skildringen innan inbördeskriget i Syrien med Assad, IS, amerikansk respektive rysk intervention och allt som nu är så på tapeten. Men bakgrunderna till de nu dagsaktuella terrordåden får man i boken – vars baksidestext lyder:

Karen Armstrong, en av vår tids mest kända religionshistoriker, sveper över hela den mänskliga historien i sökandet efter svaret på en brännande fråga: är religion orsaken till vår bloddränkta värld?

Hennes svar blir ett övertygande nej. Från tidiga högkulturer som Sumer, Indien och Kina, via den epok då judendomen, kristendomen och islam tar form, till de sekulära nationernas födelse, religionens återkomst och världsomspännande jihad, ser Armstrong i stället politiska härdar överallt, men som ständigt använt religionen som extrabränsle. Det finns inte en enda allomfattande definition av religion, ännu mindre någon vålds-gen som minsta gemensamma nämnare för världens religioner. Det räcker med att se på de fasor som de sekulära länderna frambragt i senare tid – revolutionära blodbad världskrig, atombomber och folkmord – för att se att religion knappast är en förutsättning för våld.

Modigt, lärt och utmanande tecknar Karen Armstrong ett porträtt av mänskligheten som kommer att få varje läsare att se på våldets förödande orsaker och verkningar på ett nytt sätt.

Redan i förra veckan blev det aktuellt att leta i vrår och skrymslen. Seriealbumet Asterix och britterna från fordom måste fram. Jag visste att där fanns en bild jag ville skanna för att i beskuret tillstånd kunna sätta in här på sidan om texten.

Varför? I förra veckan var anledningen Brexit. Alltså att engelsmännen valde att vara sig själva nog och lämna EU. De är knepiga, britterna!

Ikväll blev det Brexit 2 men inte efter engelskt val. Det var Island som såg till att Rule Brittania inte mer sjungs under årets EM i fotboll. David gav Goliat en stjärnsmäll av sällan skådat slag.

Slutligen hemma!

Idag vaknade jag strax efter kl 6 i behov att gå upp en liten stund och med möjligheten att efter viss vätskeutjämning kunna återvända till huvudskallekudden för att sova någon timme till. Jag är arbetsuppgiftsfri denna måndag. Så brukar måndagar inte vara men nu under arbetskamraternas semesterperioder blir det så enär behovet av arbetsinsatser på fredagar blir mer trängande.

Till madammen i mitt liv säger jag kvällen före en arbetsuppgiftsfri vardag: Väck mig när du går. Det betyder att vänlig väckning levereras sisådär runt ½8 vilket är väldigt lagom. Jag vill ju inte tryna bort hela förmiddagen.

Jag vaknade i natt av att du låg och åt ostbågar! sade hon men i ett tonfall som fick mig att ana att mer skulle komma. Till att jag var yrvaket oförstående kunde läggas att jag inte fattade någonting.

Och under förstukvisten utanför det öppna sovrumsfönstret! fortsatte hon.

Detta allt mer osannolikt! Nattcheesedoodles har det aldrig varit tal om. Senkvällsbågar kan vid något enstaka tillfälle förekommit i början av vår äktenskapliga relation – men aldrig på natten.

Men hon förtydligade sig: Det är en chipspåse under bron! Troligen ditförd av vinden. Den har igelkotten ätit ur och prasslat med. Ta bort den idag!

Det första som kommer är alltså en arbetsorder – på en i övrigt uppgiftsfri dag.

Jag låg kvar en stund och konstaterade att jag är hemma. Inte utifrån den förelagda uppgiften utan för att spinnet i huvudet stannat av. Jag menar tankesnurret sprunget ur efter-konfirmations-lägret på Samos – därav rubriken från Pythagorion och att detta inlägg inte finns i kategorin Speciella resor.

I förra veckan var jag mentalt kvar på holmen fast jag anlänt till bostaden tidigt måndag morgon. Tankar om nästa år, kommande konfirmander, uppföljningsarbete med de nyliga och mycket annat na plaskade runt i hjärnkontoret. Perspektivet att det varit nära att jag också fysiskt förblivit i Grekland fanns också. Hade vattkoppe-Albin inte fått resa eller någon ytterligare blivit sjuk hade jag ju kommit hem först igår – eller om ytterligare en vecka.

Men nu är känslan: Slutligen hemma!

Med andra arbetsuppgiftsfria dagen på raken. Förutom igelkottens chipspåse.

Bilden? Norrbottnisk försommar.

I blogginlägget eget nyläseri av den 30juni 2014 berättade jag om en bok jag just läst ut. Det gällde pocketboken Söndra och härska – uppdelningen av Afrika 1880-1914 av Henk Wesseling. Jag hade köpt boken på Arlanda på väg till Turkiet sista dagarna i maj.

I år for vi, som den flitige och flitiga läsaren av denna oansenliga blogg mycket väl vet, inte till Turkiet för församlingens årliga efter-konfirmations-läger med besök i Efesos, Marias hus och dagstur till Samos. Vi vände på kuttingen och for till Samos och därifrån göra dagstripp till pilgimsmålen på turkiska sidan.

Dock: Vi passerade Arlanda. Där jag köpte den efterföljande pocketboken Imperiernas tid – erövringen av världen 1815-1919 av sagda författare. Nu är de 360 sidorna utlästa och jag har getts en förnyad dos kunskap om den koloniala attityd som då härskade och inte i ringa utsträckning fortfarande råder bland vita européer – långt mer än vad vi tror också i ett icke-kolonialt land som Sverige. Jag ger boken samma omdöme jag gav den tidigare: Mycket intressant läsning!

Baksidestexten på ISBN 978-91-7545-254-8 lyder:

Europa var världens absoluta maktcentrum under 1800-talet. I slutet av seklet hade de flesta av de europeiska staterna erövrat områden i andra världsdelar. Henk Wesseling beskriver i Imperiernas tid hur den europeiska kolonialismen växte fram, hur den höll världen i ett järngrepp för att sedan falla söner under det våldsamma 1900-talet.

Kampen om kolonierna påverkar fortfarande världspolitiken, och om vi inte förstår imperialismen och kolonialismen kan vi inte heller förstå varför världen ser ut som den gör idag.

Imperiernas tid är den första boken som tar ett helhetsgrepp om kolonialismens dramatiska tidevarv. Författaren Henk Wesseling är professor emeritus i modern historia vid universitetet i Leiden, Holland. Hans böcker finns utgivna världen över.

Det är bloood på min födelsedag!!

Lotta på Bråkmakargatan skriker så efter cykelvurpan.

Astrid Lindgrens berättelse har vi både i bok och på film.

Det är ett sätt för mig att starta detta blogginlägg.

Ett annat är:

Det är då ett jävla sätt!

Att Riksdagen tog beslut rätt mot Guds vilja.

Och fått blod på händerna – på min födelsedag!

Dagen efter min födelsedag var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30. Jag skulle vara celebrant liksom de flesta onsdagsmässor. Jag brukar gå upp till eller över till kyrkan vid ½6.tiden för att ställa i ordning allt* och förbereda det Beredelseord som på ett rimligt sätt skall landa i Syndabekännelse och Bön om förlåtelse. I de tankar jag delar brukar jag återvända till någon av de texter som söndagen innan lästs i gudstjänsten. Då det i söndags var Fjärde söndagen efter Trefaldighet blev det denna kväll den andra årgångens text ur Gamla testamentet, noga sagt profeten Sakarja kapitel 7 verserna 8-10 som jag tog fasta på. Min tankegång blev ungefär denna:

Detta med Gud, tro mm blir lätt något privat. Enskilt. Och andligt. Det är rätt men också en försnävning.

Gud, tro mm är också något gemensamt. Rör konkreta saker. Här. Nu.

Därför vill jag ta er med på en tankeresa.

När Jesus korsfästes berättar Lukas att han bad: ”Fader förlåt dem...” 

Förlät då Gud?

Och när Stefanos (som var den förste som dödades för att han var kristen) blev stenad – i fortsättningsskriften Apostlagärningarna berättar Lukas detta – bad han: ”Herre, ställ dem inte till svars...”

Förlät då Gud?

Jesus var ställföreträdare för andra – det vet vi och skördar frukterna av.

Men – Kan trons folk vara andras ställföreträdare? Som Stefanos?

Be andras böner? Som påverkar dem som inte ber själva?

Och Bekänna andras synder. Så att andra blir förlåtna?

Och: Är det i så fall en del av Kyrkans uppdrag? Vårt uppdrag?

Igår tog Riksdagen ett beslut som hindrar människor att söka trygghet, försvårar familjeåterföreningar osv. Beslut för att begränsa antalet som flyr hit.

Och hos profeten Sakarja – texten lästes i söndags – står det:

Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”

Gud säger: Förtryck inte!

Och Riksdagen tar beslut som förtrycker!

Kan man då säga att Riksdagen agerar mot Guds vilja? Alltså syndar?

Och om det är så – vad blir då vår, församlingens, Kyrkans uppdrag?

Att strunta i det för att saken inte är ”religiös”? – trots att Bibeln talar om det?

Att påtala och skälla?

Att be om förlåtelse – för egen del och för andras del?

Vi ska nu be om förlåtelse.

För egna val mot Guds vilja – lögner, själviskhet osv.

Men bädda också in andras val mot Guds vilja – Riksdagens.

Så att Gud förlåter orättfärdigheten och inte straffar den.

Jesus gjorde så. Och Stefanos.

Sedan kan vi skälla.

Så tänkte jag säga. Men det blev inte sagt. I stället kom jag att på församlingens Facebooksida vid kvart-i-sju-tiden lägga ut översta bilden och skriva:

Mässfall ikväll.

Det är inte vanligt. Kanske tre gånger på 2 1/2 år. Fast många brukar vi inte vara på onsdags-kvällarna 18.30. Någon gång 2, oftast 4-7, ibland 12. Ofta samma personer. Ungefär.

Och jag kan fundera. Jesus med med kropp och blod, förlåtelse, nystart och annat. Som en gåva till människorna.

Som inte vill???

*  Jag är ensam ”kyrkobetjäning” i veckomässorna. Är celebrant, vaktmästare, kyrkvärd. Men inte musiker. Men bland dem som kommer finns sångare. Ibland.

Blogginläggets rubrik är vad jag tänkte när jag hemkommen från efter-konfirmations-resan bebläddrar det nummer av Kyrkans tidning som nådde lokala brevlådan när jag var borta. 

Just ijnt´se tokit, faktist är ett uttryck med en historia. Den kan vara värd att berätta, inte minst för att väcka en och annan tanke kring Ars Moriendi, konsten att dö. Det var på 1980-talet när var jag komminister som jag inför en begravning fick ungefär följande mig till del när jag besökte de närmast anhöriga.

Den döde – en äldre man gott och väl plus 80 – hade varit oerhört hemkär.  Till detta kärnfrisk i alla år. Ända till slutet helt klar i skallen. Över år och dag, kanske hela livet, hade han varit en tydligt och engagerad bekännare av Jesus Kristus som sin Frälsare och Saliggörare, firat gudstjänst,läst sin Bibel. Med Gud hade han alltså sakerna i ordning och Nåden på plats.

Men så blev det sjukhus. För första gången i livet. Varför minns jag inte men gissar att åren spelade in. Och där blev det klart att han inte mer skulle kunna få komma hem. Sonen berättade:

Gubben sa: Få I eint komma heim kan I like djerrne flötte Heim! Och slutade äta.*

Han blev svagare. Sjukhusprästen tillkallades för att ge Nattvarden. Vid 10-tiden en kväll firade gubben, gumman, sonen, sonhustrun och prästen gudstjänst.. Sedan for prästen efter ett tag.

Sonen berättade: Han låg på rygg, knäppta händer, blundade.

Och fortsatte: Jag lutade mig över honom. Frågade: ”Vörre tjänns´e pappa?”

Tyst ett tag.

Ijnt´se tokit, faktist! svarade den gamle.

Som sedan tog i och sa:

I sko väll nu int rakkel å vaal bätter!

Vid fyratiden på morgonen dog han – fick flötte Heim.

Förutom att det ger en eftertanke och ett exempel på att dö i tron har jag ibland lånat farbrorns ord ijnt´se tokit, faktist för helt andra saker. Som idag när det syftar på Kyrkans tidning nr 24, 16 juni 2016.

Naturligtvis har jag inte läst allt. Det vore nåt mitt mellan högrisk- och självskadebeteende. Jag undviker platsannonser. Vad gäller säkerhet för kyrkliga klenoder mot stöld får jag inte igång intresset. Porträtt av en massa nyvigda diakoner och präster glor jag inte heller på.

Men en artikel om gudstjänststatistik läser jag igenom – sidan 6. Där är den goda nyheten att de dåliga nyheterna är mindre dåliga än tidigare års nyheter. Fast en riktigt god nyhet är det ju inte. Snarare fortsatt dålig. Och jag undrar i vems intresse dåliga nyheter formuleringsputsas på det sättet. Men i kyrkan är det mönstret mycket vanligt. Tyvärr.

Ledaren var bra! Det är sidan 2. Pratar om behovet av strategi för kompetenshöjning, fortbildning av anställa och frivilliga krafter. Visst finns sådant och individer får ta del av olika kursutbud men det sker på individ- och egenintressenivå. En samlad strategi på församlings-nivå lyser väldigt mycket med sin frånvaro. Som tidigare präst- och lärare vid en kyrklig folkhögskola kan jag bara säga Amen.

Sidorna 12 och 13 är ett bauta-reportage om Volontärutbildning vid Älvsby folkhögskola. Verkligen bra! Huvvaligen bra. Vettig kurs, internationell inriktning, vackra bilder. Folk jag känner. Perfekt journalistik!

I blocket Kultur & teologi ägnas två sidor sig åt frågan ”Vill Gud att vi gifter oss?” och intervjuar den finländska teologen Emma Audas som doktorerar i saken. Läsvärt. Tänkvärt. Inte minst i dessa Pride-tider.

KG Hammar läser jag inte tjurig som jag är. Insändarsidan var inte heller speciellt intressant. Men om helheten säger jag denna vecka: Ijnt´se tokit, faktist.

Trist bara att man måste logga in och hålla på för att kunna läsa artiklarna på nätet. Leta upp ett pappers-ex. Biblioteken har – kanske. Väntrummet på Vårdcentralen – eventuellt. Pastorsexpeditionen – troligen.

*  Nu tänker jag fortsättningsvis inte på rikssvenska återge min egen skrivvariant av den lokala dialekten. Det jag nyss skrev kan jag dock återge på det uttryckslösa nationsmålet. Det blir: Får jag inte komma hem kan jag lika gärna flytta Hem! Ingen märg alls!

Detta är inget stort inlägg. Det är mer av en avskrivning, alltså att jag skriver av mig en tanke. En tanke kommen ur Facebook och vad jag såg där.

Nu bör man veta att det är väldigt mycket jag missar på FB. Jag följer eller forskar inte efter något eller några utan nöjer mig med att läsa vad jag ser när jag tittar in. Det gör jag bara ett par gånger om dagen. Jag gissar jag gjort någon inställning så att vad de egna barnen skriver alltid blir synligt – de är ju viktiga! – men annat blir mer random som det nu heter.*.

Igår föll blicken på bilden ovan beledsagad av följande text:

Regnbågsmässa i domkyrkan i Luleå. Pridehelg 17-19/6.

Bilden var ditsatt igår eftermiddag och är nu ”gillad” av 35 personer. Det går att se vilka de är. Några känner jag och vet vilka de är, vilka positioner de har, vad de kan veta och berätta.

En annan hade ”kommenterat” på detta vis:

Flaggor ska man inte låta ligga på mark eller golv på det där viset. Förstår inte varför man gör det i kyrkan. Visserligen är inte flaggan en landsflagga eller har samma dignitet, men ändå...det känns lite överdrivet i mina ögon att släpa in den mitt framför altaret. De som deltar i mässan vet ju i alla fall vad det är för en mässa...inte sant...Om nu kyrkan vill stoltsera med vilken mässa de firar varför inte lägga in vår officiella kyrkflagga alla andra mässor...typ...

Det var allt som hänt innan jag skrev och ställde en fråga – denna:

När jag var ung som präst – 1980-tal – var det i de flesta kyrkor stopp för fackföreningsstandar, partiflaggor och andra ideologiska markörer. Så åxå vad gäller idrottsklubbars fanor och liknande. Svenska flaggan liksom FNs var dock OK.

Vilka kriterier styr urvalet nu?

Sedan anslöt ett par tre andra till samtalet och tyckte det var bra att den låg där som en symbol för en kristen tanke om allas rätt till vilken kärlek de vill. Ett par kommentarer nämnde att kyrkan hos sig själv har sådana symboler som borde räcka. Hela det lilla samtalet har varit i saklig och vänlig ton och verkar ha slutat nu sedan 6 personer gett sammanlagt 13 kommentarer.

Jag sammanfattar: Drygt ett dygn, 6 personer, 13 kommentarer, 35 ”gillar”, ingen storm alls.

Vad är det med det då? kanske någon undrar.

Vad är det för tanke du behöver skriva av dig?

Mitt svar blir: Att ingen besvarat min fråga. Vilket man – och här tänker jag på ett par av ”gillarna” som har kunskaps- och beslutspositioner – kan göra om man i sociala medier vill ge informativa svar på med människornas frågor i kyrkliga ting.

Därför upprepar jag min fråga om vilka kriterier man nu tillämpar vad gäller symboler, fanor och standar i olika sammanhang i kyrkor,kapell och bönhus. Är det OK med politiska budskap som ju också kan vara humanitära? Röda korset? – det jag tycker vore problemfritt. Luleå Hockey inför ett slutspel? – sådana tilltag har ju klandrats på annat håll. Nationsflaggor? OAS-rörelsens standar? Luleå Tekniska Universitet? Hennes & Mauritz?

Det är en gammal präst med erfarenheter från svunna tiders praxis som undrar var ribban nu ligger och varför. Inget annat.

*  Rättelse. Jag följer faktiskt Älvsby församlings Facebook-sida lite medvetet.

Deppar-Ture?

Det är söndag 19 juni. Jag sitter i planet och vi skall snart lyfta. En vecka på Samos har gått med 7 andra vuxna och 36 ungdomar. Ända till igår var hemresan oviss för den vattkoppige och mig. Men nu är vi på resa och redan vid 4-5-tiden i morgon bitti räknar vi med att vara i Älvsbyn.

Vad ger en resa av detta slag – mer än utmattning?

Svårt att mäta. Hänger ju på vad man eftersträvar. Vad gäller sol och värme har det levererats mer än beställt. Social gemenskap, vänskap, romantik, "drama", irritationer, tankemöten och annat har naturligtvis funnits. Nya intryck, kunskap – ja men olika från person till person.

Men har de blivit kristna?

Frågar man så frågar man sig vad som gömmer sig bakom frågan. (….)

Kommen så långt började jag somna till över min telefon – jag skriver i "Anteckningar" i den. Det blev en tupplur typ power nap typ värnpliktig infanterislummer*.

Väl vaknad har jag nu läst en del. Vi är hunna till höjd med Ölands norra udde, alltså i Sverige,med en halvtimme kvar till Arlanda. Således för lite tid att tumma ned** tankar utifrån frågan några rader upp. Återkommer. (….)

Nu rullar det undan. Dimp ner på Arlanda. Åt en smula och for med bussen vid 17-tiden. Vi har passerat rastplatsen Tönnebro och har natten framför oss.

Tillbaka till frågan Men har de blivit kristna? och vad den kan tänkas avse – och ha för motiv.

Först: Det är Gud som rannsakar hjärtan och njurar! I vart fall enligt Skriften. När folk ger sig på att göra det blir det allt som oftast bara ett klumpigt hantverk och en äcklig slaskig röra. Därför är det vanskligt att både ställa frågan och att svara på den.

Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.(Romarbrevet kapitel 10 verserna 9-10)

Vad betyder de då att de vid aftonbönen igår efter vi bett Vår Fader uttryckligen begärde att få säga Trosbekännelsen tillsammans? Och samtidigt är helt OK över att Jesus uppstått? Räcker det? Eller "behövs" mer? I så fall vad?

När det gäller allt detta tror jag att uppgiften kyrkan har är att fokusera på "nåden i Guds hjärta", det man också kan kalla den erbjudna nåden, och lämna resten till Gud och individerna själva. Snokar man på "nåden i det egna eller den andres hjärta", alltså den mottagna nåden och dess effekt faller man lätt i det inälvsanalyserande som är förbehållet Gud ensam.

Så jag vet inte. Svaret på frågan alltså. Men jag har läst mer än 25 utvärderingar hitintills. Fuktig i ögonen i några fall.

Odiskutabelt är att konfan som helhet och den efterföljande resan för några spelat en diakonal roll och att genom undervisning, gudstjänster och ledarnas personer och engagemang nåden i alla fall erbjudits för fulla muggar***. Och att jag, om jag får och det befinns vara lämpligt, är beredd att möta ungdomar ett år till.

Nu är uret kvart över tio. Beräknad hemtid runt 6 i morgon bitti. Publicerar då.

*  Som värnpliktig vid arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, utvecklade jag likt alla andra förmågan att somna in vid vartenda stando vilken tid på dygnet som helst och oberoende av plats, årstid eller väderlek.

**  Jag har sett hur förödande snabbt ungdomarna skriver. Jag når max två-tumme-vals i otakt.

***  Sägs det lite gammaldags blir det i överflödande mått.

Kanske borde rubriken vara απο Πυθαγόρειο.

Prepositionen απο betyder från.

Eller kanske Otakt blir resans lön.

Eller något liknande.

Jag är nämligen hemma när jag skriver detta. Måndag  mitt på dagen. Kom vid ½5-tiden efter en nattbussresa med en timmes sömn. En. En enda.

Efter lite pock och plock med packning och tvätt sov jag en stund. Skall under dagen publicera och skriva mer om tiden, händelserna och tankarna givna εν Πυθαγόρειο. Men det kommer alltså att bli lite i otakt.

Bilden? Sömnen i bussen, arbetskamrat i förgrunden.

Resa eller inte resa? – det är frågan

Idag, lördag, är sista heldagen av efterkonfirmations-lägret på Samos. Lite hemresefeber börjar göra sig gällande. Åtminstone för mig. Och osäkerhet. Men innan detta publiceras kommer osäkerheten att vara borta. Tills dess backar jag bandet.

Igår, fredag, var en dagen-efter-dag. Torsdagen med dess tidiga start, höga temperatur och intensiva innehåll tog ut sin rätt hos många. Dagsprogrammet var det vanliga med ”lektioner”, fri tid, program mm men i lätt avslagen stämning. Värmen från Efesos hade nu nått också hit med sina 34 grader vid vattnet. Att med kameran fota av telefonen var kanske inte så skärpt – typ.

Men vi fick ett extrainskott. Eller ett återinskott.

Vid Luleå stifts internationella konferens i Lycksele i februari – annan temperatur då – bestod en programtimme av Skype-kontakt med svenska församlingen i Aten. Då fick vi en massa information om flyktingströmmar och annat. I vevan nämndes Samos och redan då beslöt jag mig för att söka få med något av detta i vårt program här nere.

Sagt och mailat! Till Aten alltså. Naturligtvis inte i februari utan senare, för en tid sedan. Jag frågade om kontaker på Samos etc. Svar kom omgående med tips till både svenskt och grekiskt folk här på ön som vi kunde kontakta för att kanske få informativt besök av.

Men mail till dessa fick inga svar och då lägret till att börja med var lite tumultigt* skrinlade jag planerna att söka arrangera något i den vägen. På båten från Turkiet igår ändrades dock detta.

Redan vid avresan från hotellet fann vi vid räkningen i bussen att vi var en för mycket. Där satt en ”extrakonfirmand”. En svenska runt 30 år, sedan med på samma båt, inte till Efesos och Marias hus men väl på båten tillbaka igen. Då kom vi att pratas vid. Hon som var bördig från Karlstad och nu bodde i Oslo befanns vara – och nu kommer det – volontär i arbete för och bland flyktingar på Samos.

Hon blev lägets ”hemliga gäst” igår kväll och gav både deltagarna och oss ledare en god och engagerad inblick i sakernas nuvarande tillstånd. Till ön (och Grekland) kommer inte så många nu sedan EU strypt trafiken men  i ett överbefolkat läger bara en bit härifrån finns  4000 personer. Många av dessa bor i tält, har dålig sanitet och inget att göra medans de väntar på asylprövning.

Livligt samtal med många frågor från många av ungdomarna.

Lite fränt är det ju att vi liksom bara om man så vill råkade på varandra. Eller så var det arrangerat från allra högsta ort – lett av Gud alltså.

Idag, sista dagen, är det väldigt varmt. Nästan 3 gånger temperaturen hemma som är +13. Lite avslaget blir det. Någon har rekorderliga solbrännskador efter igår och vilar, andra är bara medtagna. En gosse bekymrar oss extra med sina vattkoppor. Har de läkt ut så pass att han är vad läker och resebolag kallar fit for flight eller måste han lämnas? Naturligvis i så fall med en ledare kvar! Och det blir i så fall jag.

Pojken undersöktes för några dagar sedan och skall återbesiktigas idag vid 14-tiden. Nu är hon – klockan alltså – ½17. Fältskären har ännu inte dykt upp.

Så kom då doktorn!

Okulärberiktigade och beslöt.

Vi har intyg på att pojken är flygbar.

Jag behöver/får inte stanna ytterligare en vecka!

*  Med tumultigt menar jag inget allvarligt som droger eller så. Det handlade om tjoande nattspring som stört andra gäster och fått dem att klaga. 36 tonåringar märks på ett litet hotell men det lagade till sig efter rejält gruppsnack.

 

 

Ur EU och tillbaka.

Det skulle kunna vara överskriften för denna torsdag, ungdomslägrets fjärde dag på Samos. Vi lämnade Europa för en tripp till Asien. Helt kort.

De nykonfirmerade med ledare vaknade runt 06.15, åt frukost 06.45 och hämtades med buss en ½timme senare. Kort tripp ner till hamnen och båt mot Turkiet. Besök i Efesos och Marias hus var på programmet.

Det är så varmt!!!

Klagoropen repeterades ständigt. Som vågor mot stranden.

Men det är ju i alla fall rättvist, lika varmt för alla blev mitt tafatta försök att få de lidande att glömma sin egen ägandes hetta.

Men det är ju så j-vla varmt!!! blev det återkommande argumentet.

Jo – men det blir ju ännu varmare i helvetet för dem som tänker sig dit funderade jag på att säga men avstod.

Vid Marias hus var det väl i och för sig OK. Bara varmt i lummig grönska.

I Efesos var det +37. I skuggan. Fast det fanns ingen skugga.

Och länge blev det innan lunch. Ett par korta pauser gjorde det möjligt att köpa glass och vätska men mattid blev det först vid ½16-tiden. Båtavgång 18.00 och hemma på hotellet till middag ½20.

Det var en kul dag! Intressant!

Så löd omdömena i basgruppen – den lilla sexmannakommitté – som med mig och en annan ledare mellan aftonbön och läggdags samtalade om dagen.

Om själva resmålen Efesos och Marias hus har jag berättat förr. Sådant finns att läsa i olika inlägg från maj-juni 2013, 2014 och 2015 i kategorin Speciella resor. Gör gärna det. Här skall inte sägas mer än att det var ungefär som förr.

Som förr är också 14-15-åringarnas naturliga men för vuxenvärlden helt bisarra sätt att fungera.

• Stå här! säger man – och de börjar gå-
• Gå åt det hållet! – de står kvar som gjutna i backen.
• Var tysta! – de pratar.
• Håll käften! – sorlet fortsätter.
• Säg något! – de tiger som muren.
• Jag orkar inte ett steg till! kan man höra – för att sedan uppfatta den kvidandes tjut Där kan man köpa skor! och bevittna löpsteget.

Men de är härliga! I grund och botten. Och fast man ibland har lust att flå dem med en slö skridsko går det inte att låta bli att tycka om dem när man ser hur de besegrar sina obehag och rädslor, får märka hur någon tar i med sina kryckor fast benet värker, få se dem ta hand om varandra osv. Och till detta höra hur de verkligen klämmer i när vi – vilket vi gör varje kväll – ber Vår Fader och sjunger Bred dina vida vingar.

Jag gillar verkligen att få vara med!

Att sedan på kvällen få följande meddelande av mina barnbarns pappa om vad lille Adrian 4 år tänkt blir grädden på moset:

Adrian kom fram med en bekymrad min igår och upplyste mig om en sak han tyckte var konstig.

”Vet du pappa… Farfar,,, Han säger atshii när han nyser, inte atshoo,”

Kamp mot mördarmaskiner!

Det skulle kunna vara en möjlig rubrik på detta blogginlägg, skrivet runt midnatt mellan onsdag och torsdag. Två kvällar i rad kan man tillägga. Till det återkommer jag.

När församlingen låter genomföra den resa som vi nu är på och som de nykonfirmerade inbjuds att delta i finns tre mål och ambitioner.

1. Se och reflektera på plats med anknytning till Bibel och tro.
2. Än starkare knyta och utveckla sociala kontakter.
3. Värme, sol och bad.

Det är församlingens stege. Att ungdomarna själva kanske prioriterar i annan ordning är som en annan sak.

Det är bökigt att vara på resa, bo på annan plats och fyllas med många intryck, tackla osäkerheter osv. En del blir försiktiga, tysta och introverta. De nöjer sig med sitt rum och de som bor där. Andra är mer utåtagerande, utvecklar kaxighet och nonchalans, samlas i hopar, höjer röster mm. Då vi är ungefär hälften av hotellets gäster märks vår grupp, dess attityder, språkbruk och nattliga spring. Efter natten mot tisdagen kom klagomål. Kraftig ordergivning tisdag kväll skapade dock nattro och de som störts natten innan fick en ostörd natt.

Och i morse följdes det upp. Generalprat. I stor grupp. Och vad det verkar vände lägret. Mellangruppen som passivt låtit gapargänget sätta tonen och ibland ryckts med tog ställning för respekt, hänsyn och social mognad – mina ord. Och då kom de lite mer stökiga i märkbar minoritet vilket gjorde att de också ”blev som folk”. En mycket bra dag där andra gäster väl märker att vi finns men inte störs.

Och just vändningen – sker varje år – är intressant. Alltså det skälvande ögonblick när de som tigit tar till orda och pratar ner dem som satt tonen. Jag blir lika imponerad varje gång både över att de gör så och att vi faktiskt coachar fram till den punkten. Alltså inte bara kör med ledartjat utan får den tysta majoriteten att ta kommandot så att oron blåser över.

Den vanliga vinden har också blåst över. Idag var det inte ett vågspel att våga sig in bland vågorna. Ett lugnt Medelhav med temperatur hos mindre svensk insjö i slutet av juli en toppensommar. Lektioner gick därför att ha ute – som bilden visar.

Hälsan står de flesta bi. Lite trötta, illamående av brist på sömn och av värnen, för lite vätska är väl flera men en är sjuk. Vattkoppor. Också diagnostiserat av läkare. Annars alla OK.

Mördarmaskinerna?

Ja visst ja! Dem glömde jag.

Hotellet ligger mycket när flygfältet och både igår kväll och ikväll har ett par av det grekiska flygvapnets Apache-helikoptrar och en Herkulesmaskin varvat sina motorer samtidigt som vi med aftonbön söker avrunda dagen. Väldans bullrigt! Men vi vann! Vi fortsatte ju när mördar-maskinsoljudet avklingat.

I morgon blir det tidigt upp för dagsresan till Efesos och Marias hus på turkiska sidan.

Därför slutar jag nu.

För snart två veckor sedan var det begravningsgudstjänst efter min svärmor – jag har berättat om det tidigare. Då nämnde jag att på plats var 4 barn, 10 barnbarn och 3 barnbarnsbarn. En rejäl mage fanns också med och i den ett fjärde av den sist nämnda sorten. Hon är framme nu i famnen på sin storasyster.

Min roll? Den nyföddas farmor- och farfars-svåger!

Det tuffar på.

Ungdomslägret alltså.

Gårdagen nämnde jag en del om i förra inlägget.

Morgondagen har vi bara planer för.

Nu kan jag skriva om idag – i vart fall det mesta.

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. (Paulus brev till de kristna bland annat i Efesos kapitel 2 verserna 1 till och med 6)

Är detta som Paulus skrivit för magstarkt för alldeles nykonfirmerade?

Skall man verkligen ta upp tockena allvarligheter? Om synd och sånt?

Varje dag på lägret börjar och slutar med gemensam andakt. Vi följer en ordning med Bibelläsning och en kommentar samt bön i fokus. Och då helst bön. Och förbön. Ofta enligt mallen Tack-Förlåt-Hjälp.

Men det är lite svårt med avvägningarna. Kommentarer har en tendens att bre ut sig – åxå för mig. Det blir lätt så – och detta är generellt i kyrkan – att man i andakter och gudtjänster mer pratar till människor om Gud än med Gud om människor. Det kan ju – men det har inte hänt här (än) – pratar om bön, nästan inte ber.

Jag var ansvarig för aftonbönen igår kväll och morgonbönen idag. Pratade mer än vi bad. Dumt nog.

Det Bibelord jag valde igår tog jag fritt – vi har kommit överens om att aftonbönaren får göra så. Jag tog några rader ur Apostlagärningarna kapitel 2, de rader som Petrus använder för att förklara vad som skedde den första kristna Pingsten. Han citerar ju profeten Joel om att i de yttersta tiderna skall Gud kommunicera genom hött och bött och på flera vis. Och med det som utgångspunkt resonerade jag om hur Gud meddelar sig med folk.

Läsaren kan vara lugn! Givetvis betonade jag Bibeln! Men också annat i samklang med eller inte stridande emot Bibeln som ju är tidigare profetior och Gudsbudskap i skriven form. Medmänniskor är en annan kanal för Gud. Men också ”rena uppenbarelser”, visioner och liknande.

Med det sagt berättade jag om den tyska nunna som på 1800-talet såg tillvaron genom Jesus mammas Marias ögon och vars syner låg till grund för att man fann Marias hus utanför Efesos, det ställe vi skall besöka på torsdag.

Morgonbönerna har vi bestämt skall plockas ur Efesierbrevet. Idag, andra dagen, skulle det vara ur kapitel 2. Och det blev de kursiva orden ovan. Med ungefär denna kommentar:

• Paulus tar upp förhållandet göra fel och vara fel.
• Vi tänker ofta: om man gör fel blir man fel. Och då blir man ju mer eller mindre fel beroende på hur mycket fel man gör. Och vilka fel man gör.
  Effekten blir att det finns mer och mindre älskvärda personer.
• Bibeln är annars! …av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.
  I Bibeln är vi fel och det gör att vi gör fel. Alla. Är oälskvärda.
• Och Gud är tvärtom. Gud … har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda…
  Gud älskar den oälskvärde. Vi älskar den hygglige, Gud alla ohyggliga.
• Det är något att tro och lita på!
• Det är något att härma, ha som program för idag.

Sedan blev det lektioner som arbetskamrater hade ansvar för. I grupper om 12 var man på olika platser, i olika små kyrkor som det dräller av på Samos. Varje dussin sysslade utifrån Apostlagärningarna 2:42 med något av Ordet, Nattvarden och Bönen. Hela förmiddagen. I morgon får varje grupp nästa tema och på fredag kommer Gemenskapen också med – om jag minns rätt.

Jag promenerade in till stan för att ta ut pengar. Det blåste. BLÅSTE! Och sjön slog mot vågbrytare längs med vägen. Som bilden visar.

Nu är det allvar!

Plikten kallar – typ.

Eller skrivklådan.

Fast en del av den klådan botades sent i går kväll när jag skrev dokumentet Pythagorion. Fakta till fots. 20 punkter. Så hette nämligen det blad – 2 A4 – som ungdomarna i grupp hade att följa idag på förmiddagen och som återges nedan men med lite ändringar under gång.

I alla fall var det igår söndag vid lunchtid vi kom fram efter ungefär 20 timmars resa. Väl på plats finns det mycket att göra. Gruppkänsla skall skapas, rekognoseringar skall göras, trygghetszoner skall vidgas, lägrets ”ton” skall slås an och så vidare. Inte minst det där med trygghatszoner är viktigt. Nytt ställe med fler människor, ensam utan familj, utlämnad åt bästa kompisen, ensam.

Att det är så skapar en progression i vad man planerat göra. Söndag eftermiddag och kväll höll vi oss därför på hotellet, lärde oss hitta och sökte samspela i mindre grupper innan aftonbön och god natt. Men jag avvek direkt efter lunch. Promenerade in till den lilla stadens centrum för att samla ledtrådar till det instruktionsmaterial jag nyss nämnde.

Det kom att fungera idag. I 3 timmar pågick det vi gjorde för att vidga trygghetszonerna och ge en del information. Promenad med stopp vid olika stationer och en shoppinghalvtimme på slutet. En avvikelse från plan och instruktion blev det dock. Det pågick en begravning i katedralen – den är större än Vidsels kyrka men mindre än den i Älvsbyn – just som de små vandringsgrupperna samlades där. Att låta 44 personer då stövla in är ju inte speciellt klipskt så det blev paus ett litet tag.

Väl hemma på hotellet till lunch hade alla gått ca 8 km. En del hade hunnit shoppa sig överlyckliga. Och under eftermiddagen tycker jag vi började märka skillnader i kompisval. Subgrupper började blandas – typ. Ett läger börjar växa fram.

Helt onödigt men för att ge en inblick i ”lektionsinslaget” lägrets första heldag bjuder jag läsaren på dokumentet jag skrev den första kvällen och nämnde ovan. Använd Google map för att göra din egen orientering. Hotellets namn finns på bilden.

Pythagorion. Fakta till fots. 20 punkter.

Nu på förmiddagen handlar det om att besöka staden Pythagorion, lära sig hitta lite i den och lära sig lite om den. Det blir att gå en del. Vatten är nödvändigt. Helst nåt på skallen. 

1. Startpunkten är framför hotellet. Man går i sina grupper med två minuters lucka ungefär. Det är för trafikens skull. Gå inte ikapp gruppen framför så det stockar ihop sig.
2. Se mot havet! Vänd ett kvarts varv vänster och börja gå. Håll er på trottoaren! Promenaden går vid och förbi flygfältet.
3. När ni kommer till en T-korsning med en något större väg går ni över den och svänger vänster västerut ett kort stycke.
4. Vid vägen och på höger sida finns bruna skyltar med gul text på grekiska och engelska. Det finns massor av sådana skyltar. De visar på så kallade sevärdheter. I och runt Pythagorion finns massor.
5. En skylt ni ser visar på ruinerna av ett Artemis-tempel. Artemis var en gudinna som grekerna bad och offrade till under Antiken – se faktaruta*. Då hade man många gudar innan Kristendomen tog över på 300-talet. På öarna häromkring och på fastlandet, nuvarande Turkiet, var hon väldigt populär. I Efesos fanns centrum för Artemis-kulten med ett enormt tempel. Ruinerna här är från ett mycket mindre.
6. Bara några meter vidare åt väster finns en skylt till – om en gammal kristen begravnings-plats. Ni ser ruiner ca 30 meter fån vägen. Gå dit.
   Den här begravningsplatsen är från kristen tid, kanske 500-talet. Då begravde man inte som vi gör i enskilda gravar på stora fält. I och för sig började man så med att begrava den döde ”som vanligt” men efter ett par år grävde man upp liket på nytt. Det mesta av kött och skinn hade då ruttnat bort men skelettet var kvar. Det kokade man rent från det som var kvar och la sedan i en ”gravkyrka” av den typ ni ser ruinen av. Gå in. Gå längre in. Men klättra inte!
7. Nu skall ni gå tillbaka till vägen men gå tillbaka österut till T-korsningen och förbi den vidare in mot själva staden. Ser ni nu er noga omkring finns här och var fler bruna skyltar med gul text som visar på olika ”fornlämningar” från antikens olika perioder. Håll er vid vägkanten och på trottoarer!
8. När det börjar bli hus på bägge sidorna av vägen så håll utkik efter en skylt som pekar åt höger mot slottet, the Castle.  Följ den anvisningen uppför en backe som svänger vänster. Ni kommer till ett hörn av en parkering. Gå diagonalt över till hörnet snett mitt emot där vägen fortsätter ett litet stycke till. Uppåt till höger är nu slottet och när det går att vika höger gör ni det och kommer efter några meter till en trappa som viker höger en gång till. Gå uppför trappan. En ledare möter här.
9. Nu är ni vid Katedralen. Gå förbi den upp till slottet och se på utsikten. Sedan ner igen.
10. Förhoppningsvis är katedralen öppen och ledaren – troligen Stig – skall visa er runt en stund. Ta några bilder. Fundera över vad ni ser, vad det föreställer och betyder.
11. Bakom katedralen finns två saker: En kyrkogård i jämnhöjd med kyrkan, ruiner nedanför.
    På kyrkogården kan inte alla gå runt samtidigt. Det är respektlöst och ser illa ut. Här måste man vänta på varandra och ha tålamod. Men ni kommer att få se att man fortfarande begraver folk på samma sätt som man gjorde i ruinen ni såg tidigare.
12. Nere bland ruinerna nedanför katedralen kan man se en dopfunt i ett hörn och en tydlig kristen symbol på en sten en bit längre in. Fundera på var ni sett den tidigare. Ta bilder.
13. Nu är vi klara med slottet och katedralen. Det är bara att gå ner för trappan igen. Fortsätt rakt fram ned till vattnet ni ser längst ned på gatan. Det är några hundra meter ner till hamnen där ni nu hamnar. Nu är det bara ett par problem kvar att lösa
14. Håll höger när ni kommer ner till kajen och följ kanten. Se vilka båtar som ligger inne och fundera över vad de används till – trafik, försvar osv. Gå ut mot de större båtarna och runt ett litet grått hus på kajkanten. Stanna bakom huset. Se ut över vattnet.
15. Snett mitt emot ser ni längst ut på en pir en liten fyr med grön sockel. Lite längre in på den piren – ni ska inte gå dit – finns ett monument över filosofen Pythagoras som bodde här på Samos och i efterskott gett namn åt staden.
16. Till fyren är det säg 300 meter. Vänd er ett kvarts varv åt vänster. På håll ser ni ett ljusgrönt hus. Dit är det 400 meter. Räkna ut hur långt det är mellan fyren och det ljusgröna huset!
17. Gå nu tillbaka längs med kajen och alla dess restauranger och serveringar. Då ni passerat ungefär 15 stycken kommer ni till en som heter Corner bar eller nåt sånt. Där går en lite större väg till vänster. Där ligger alla affärer!! Den leder också tillbaka till hotellet!!
18. Handla, pausa, titta och följ vägen. Det finns souvenirer, kläder och annat.
19. Efter ett tag märker ni att en annan lite större gata ansluter från höger. Strunta i den. Följ bara er gata. Efter en liten bit till finns på vänstra sidan fyra parkbänkar – det är busstationen.
20. När det slutar vara hus på bägge sidorna kan ni gina ner mot stranden och följa den ända hem eller gå vidare längs med vägen till T-korsningen och så hem.

Lunchen är 13.00.

*  Faktarutans innehåll om Antikens perioder var detta:

• Klassisk tid 700-300 före Kristus. Grekisk religion.
• Hellenistisk tid 300 före Kristus till 100 efter. Grekisk religion och många andra.
• Romersk tid 50 före till 300 efter – perioderna överlappar varandra. Religion som tidigare.
• Bysantinsk tid 300-1300 efter Kristus. Kristendomen är religionen.

Vi är framme nu. På Samos. Sedan lunchtid ungefär. 12 timmar sedan. Innan jag söker mig tid att berätta vad som hänt och händer finns ”gammalt” att berätta. Det jag skrev igår eftermiddag till exempel. Detta.

Vi är på väg. Men inte framme än. Rubriken εν Πυθαγόρειο är därför lite oegentlig. Inte ens på Arlanda där detta inlägg kanske blir publicerat blir serietiteln relevant.  Men nästan.

Genom Västerbotten går färden. Robertsfors 10 stod nyss på en till höger pekande skylt. Och mycket surrigt är det. Trevliga ungdomar är det men somliga av dem pratar på både ut- och inandning och dessutom fort så fördärvat. En del av ledarna är inte dåliga de heller.

Men vänta! torde nu någon Bloggläsius eller Bloggläsiös hojta till.

Är inte du Stig också en riktig pratkvarn? Besatt av den antika romerska gudinnan Svada?*

Visst kan jag snacka. Inget snack om den saken. Men jag kan också vara tyst. Faktiskt. Och det är jag nu. Min tid kommer!

Alla som skulle fara var friska. I alla fall inte så sjuka att de behövde stanna hemma. Det är ju bra. De flesta verkar också vara förväntansfulla men ett par tycker det är tungt. Kompisproblem? Åka-bort-oro? Annat?

För det har jag lärt mig: Det är inte alltid lätt att vara tonåring.

Många gömmer oro, vilsenhet och förvirring under olika ytor – tystnad, surr. Omställningstiden tonår är ju per definition knepig i sig själv. Om det blir knepigt blir det KNEPIGT.

I vår har jag fortbildats.

Själavård för unga hette kursen. Lätt att fatta att det inte var frågan om Själavård för unga själavårdare. Jag var ju med. Själavård bland unga är den rätta förståelsen. Och den var lärorik. På många sätt. I rollspel, samtalsövningar, litteratur, seminarier.

Lärde jag mig något nytt?

 Kanske inte. Men mer och starkare vad jag redan anat. Och att jag fascineras av att vara i gemenskap med ungdomar blev än mer förstärkt. För jag tycker ju och känner så – snart 63 år ung.

Men jag blev arg också!

Kursdeltagare kom från flera församlingar och många vittnade om att vad de sökte göra inte fick stöd av styrning, ledning och arbetskamrater. Särskilt blir jag halvrasande när jag hör att det finns präster som inte vill ha konfirmander eller andra tonåringar. Genom åren har jag hört den typen av stollerier och då inte bara av 60+are med hörapparat utan också från unga och medelålders.

Är det mer saker man slipper om man inte vill?

Jag vill inte döpa för jag tycker inte om barn.

Jag vill inte ha begravningar för jag tycker ledsna människor sänker humöret.

Jag vill inte redovisa inköp på det sätt kamreren begär?

Jag vill inte jobba kvällar? Jag vill inte jobba helger?

Jag vill inte jobba tillsamman med den eller den eller med det eller det.

Gills sånt?

Det är själva Jag vill och Jag vill inte som irriterar mig.

Att vara vuxen är väl för kissemissen inte att man får göra det man vill.

Det är väl mer plikten att vilja det man gör. Typ.

Vad har denna utgjutelse med buss-surr att göra?

Att skriva blev mitt sätt att surra. Efter att ha läst. Tystlåten som jag är.

Och bilden togs senare vid kvartöverelvatiden.

Nästa är år det ett så kallat Reformationsjubileum. Det är 500 år sedan Martin Luther tog fram hammare och spik, något som startade Reformationen. Hur det skall firas eller minnas eller högtidlighållas är ännu ur min synvinkel okänt. Det jag vet är att en massa höjdare från olika så kallade lutherska kyrkor kommer till Lund i forna Öst-Danmark och att påven avser att ansluta till sällskapet.

Ordagrant betyder väl re-formatio närmast åter-formning även om det ibland får klangen av om- eller vidareformning. Jämför man med andra liknande ord blir väl åter starkare än om eller vidare. Restaurera betyder ju återställa och renovera ungefär åter göra som nytt.

Jag hoppas reformationsminnet blir ett restaurera och renovera, återställa och återskapa, utifrån Bibel och Bekännelse, inte förändra efter nutida teologiska kyrkokanslimodeflugor. 

Varför skriver jag kort om detta?

Svar: Ny-prällen hade en leksak på sitt skrivbord. En Playmobil-Luther. Jag tyckte den var kul och ville publicera bilden.

Nu kommer första bloggposten om denna försommars speciella resa. Tidigare år har det handlat om när församlingens nykonfirmerade rest till en plats i Turkiet inte så långt från den antika staden Efesos. Rubriken på de blogginläggen var – till exempel i juni förra året – έν Έφέσω, i Efesos. Siffror visade vilket inlägg i ordningen det var och vilket år det gällde.

Nu åker vi inte dit. I stället blir det den näraliggande grekiska ön Samos – vilket skapar ett problem om än litet. Använder jag rubriken εν Σάμος kommer det att kollidera med hur jag namngett blogginlägg från när jag och madammen i mitt liv alldeles privat och helt för egna beskattade penningar semestrat på sagda holme. Då det finns all anledning att anta att en resa med 36 ungdomar och 7 andra vuxna ger en annan upplevelse än en parresa med hustrun behövs en alternativ titel. Den lilla staden Pythagorion – allt är förresten litet på Samos – som vi skall bo i utkanten av får ge sitt namn. Med grekiska bokstäver så snobb jag är. Då är detta är nollte inlägget – vi har ju inte åkt än.

Det var för fem-sex år sedan som det dåvarande arbetslaget i Älvsby församling bestämde sig för att ta nya tag vad gällde konfirmandverksamheten. Det koncept man haft med cykling på Gotland som var både kul och intressant – men ack så väderberoende – hade börjat rinna ut i sanden och antalet konfirmander blivit lågt*. Nya grepp alltså! 

• Först söka göra en kvalitetshöjning av själva vinterverksamheten.
• Sedan ett läger inte innan konfirmationen utan efter, som grädde på moset. Och detta läger i form av en studieresa till en Biblisk plats – man valde Efesos.
• Kyrkofullmäktige ökade anslagen, gav saken tre år. Andra eller tredje året kom jag in i bilden.

När treårsperioden var slut sa Kyrkofullmäktige: Fortsätt så länge ni tycker saken fungerar!

Det är vad vi gör nu – men eljest.

Redan i höstas när planerna drogs upp var vi ytterligt tveksamma till att ha Turkiet som resmål. Det var den inrikespolitiska utvecklingen, inte säkerheten, som var orsaken. Vi valde därför att tänka konceptet baklänges. Alltså inte Turkiet med Efesos och Marias hus och en dagstripp till Samos utan Samos med (eventuell) dagstripp till Turkiet med Efesos och Marias hus. Fiffigt och lika dyrt/billigt.

Frågan kom: Vad då göra på Samos hela tiden? Mer än bada och sola?

Svar: Damma av Gotlands-stuket där det cyklades mellan kyrkor vars takmålningar och symboler var lägrets ”läromedel”!

Att cykla på Samos är ett trafikmässigt högriskbeteende men inom vandringsavstånd finns ett otal större och mindre kyrkor som har ikoner som kan vara utgångspunkter för samtal kring Bibel och Tro. Exakt hur det skall kunna vara på måndag skall jag reka söndag efter lunch – om det inte blir pilotstrejk. Och sedan på måndag göra en ny rek-tur för tisdag och onsdag. Torsdag förhoppningsvis till Turkiet över dagen. Sedan får vi se.

Men vi har inte åkt än. Vi far i morgon eftermiddag. Vi har abonnerad kvälls- och nattbuss till Arlanda varifrån flyget lättar strax före 7 – om jag minns rätt.

Och det är för att vi inte åkt än detta inlägg är det nollte i serien εν Πυθαγόρειο.

*  Jag var med ett år. Lånades ut av Älvsby folkhögskola som då var min arbetsgivare. Jag var då inte med i konfaläsningen som sådan utan bara under själva cykelturen. I inlägget jag är tillbaka! av den 15 juni 2007 berättar jag i efterskott om saken, metoden och en del följder – klicka här.

Det är torsdag kväll. Efter en tid med varierat innehåll har en lite kortare verksamhetsvecka tippat över till en arbetsuppgiftsfri fredag för att på lördag eftermiddag gå in i en mycket aktiv fas.

Lät detta kryptiskt? Då är det bara att läsa vidare i detta inlägg. Jag ämnar knyta ihop några trådar från det som varit samt rikta min och läsarens uppmärksamhet på ett kommande händelsesnöre.

Fortfarande kryptiskt? Men läs då!

Vi åkte alltså sovtåg norrut natten mot tisdagen – efter den ”släktträff” som min svärmors begravning innebar. Vi hade då träffat hela madammens ”gamla familj” med syskon och syskonbarn med bihang. Vår egen ”gamla familj” minus en måg hade sedan varit samlad i Järvsö där en av döttrarna ju bor. Det var därifrån vi tog tåget.

Barnbarnen fick välja. Ett alternativ var att på måndagsförmiddagen åka bil med mamma och pappa hela E4an upp till Luleå. Ett annat var att stanna hos sin faster lejonparten av dagen för att på kvällen åka sovtåg med farmor och farfar till Älvsbyn och vara där en dag innan tisdagskvällshemhämtningen skulle ske. Gissa vad friska 6- och 4-åringarna väljer!

Vi hade det mysigt på tåget. Jag brukar inte ta sälfis men den här gången blev det av – som synes. I hyfsad tid var vi också och blev vid järnvägen hämtad av snäll granne. Madammen alias farmor var febrig men vi andra kunde efter lunch gå till lekparken i kvarteret bredvid för att finna den sabbad.

Depp och katastrof! Bara småbarnsgungorna fungerade. Och en klätterställning. I vägen blev vi när kommunens personal kom för att fortsätta upprustningsarbetet – som tände ett framtidshopp.

Det finns fler kvarter. Med fler lekparker. Nära.

Och det skall sägas: Karuseller är inget för farfar! Raglar som vore han dyngrak.

Barn tål mer! Mycket mer.

Och gungbrädor är kul. Uppenbarligen.

De små hämtades men är tillbaka nu för att tillbringa veckoslutet här hos oss. Sover nu.

Så långt de familje- och civiluppdateringar som varit centrum samtidigt som perifera saker utspelat sig i landet, världen och kyrkan. Miljöpartiet krisar – men det skiter jag i. En partiledardebatt hölls för ett tag sedan – och jag märker att Jonas åsikter mer och mer liknar mina. Klok karl. Mer är inte att säga om den. Vad som i min frånvaro hände i Älvsby församling nämnde jag i förra inlägget.

Så...

Vad gäller Ekots och Aftonbladets ”avslöjanden” om kyrkliga ”fest- och slöseriresor” väntar jag fortfarande på klarheter. I inlägget bakomvisslingar den 2 juni ställde jag i punktform ett antal frågor. Jag trodde (naivt?) att svar skulle komma på något sätt, rentav att några i läsekretsen skulle vara intresserad av att dryfta saker som till exempel vilka nomineringsgrupper som styr de församlingar som värst rullar hatt. Men det har varit ganska tyst. Från officiellt håll, sekulära medier, och kyrkliga dito och i denna bloggs kommentarsfält.

Hur skall det tolkas? Kanske på detta sätt:

Jag tror att de flesta ”kyrkliga” som läser min blogg gärna är kritiska mot sossarnas agerande i kyrkan. Jag tolkar tystnaden som att man inte kunnat kritisera S speciellt denna gång men inte vill gräva i och erkänna ”förbrytelser” från sina egna borgare i M, C – och andra.

Eller har jag fel? Rätta mig gärna.

På lördag reser vi!

36 nykonfirmerade och 8 ledare.

Tidigare år har resorna gått till västra Turkiet . I år blir det Samos. En vecka. Om det – detta är snöret – kommer jag likt tidigare år att berätta i en serie blogginlägg i kategorin Speciella resor.

Under rubriken dansk sanning 1 började jag förra inlägget sålunda:

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Med det sagt – eller rättare sagt skrivet – redogjorde jag lite för händelseförloppet som fick sidoprodukten att min svärmor blev min svärmor. Ganska naturligt att tänka tillbaka på det sättet när det är begravning.

En präst- och kyrkfrestelse utbröt madammen i mitt liv tillsammans med sina syskon valde fredagen 3 juni för sin mammas begravning. Att jag som måg skulle vara med var ju självklart och att de ville att jag skulle leda begravningsgudstjänsten var både väntat och OK.

Trots detta  var jag så blåst att jag först funderade på att resa hem ganska snart, redan på lördagskvällen. Helgen hemma i Älvsby församling skulle ju bli ganska skickelsediger samtidigt som den i någon mån skulle vara personminimerad. I söndagens högmässa skulle församlingens nye komminister hälsas välkommen*. Efter det efterföljande kyrkkaffet var det av diakonifolket och många andra planerat en Internationell fest i Församlingsgården. Nationaldagen idag måndag genomförs av för mig obegriplig anledning med gudstjänst och musiksatsning och hela baletten i och utanför kyrkan och för kaffeförsäljning till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete skulle det behövas folk. Det var således många saker att bidra i samtidigt som personresurserna reducerats bland svenskfödda engagerade. Körerna med ordinarie musiker var ju på resa till Prag – något Ekot inte pejlat – och sjukdom hade drabbat 2 av de 2½ tjänst som finns på diakonisidan.

I den villervallan trodde jag att någon sorts plikt skulle bjuda mig att nästan direkt efter svärmors begravning fara hem. Som tur var gjorde jag inte så. Det mänskliga med familj och släkt fick gå före det prästligt-kristliga.

Givetvis ett riktigt val! Jag fattar inte att jag tänkt annat. Min fru förlorar sin mamma och våra barn sin mormor en gång i livet men festliga söndagar och annat går det tretton på dussinet av. Märkligt att jag över huvud taget tänkte som jag gjorde.

På Facebook och på sajten älvsbynews kan man läsa hur det gick – här, här och här – även om sajten som vanligt underräknar antalet människor som möter upp. Alltsammans klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Det självklara att mänskligt går före det kristet och prästerligt besannades.

Nu är vi i vart fall på väg hem. Barnbarnen åker tåg med oss vilket är spännande. På grund av banarbeten och annat lämnade vi Järvsö strax efter 18 med tåg till Gävle. Där bytte vi tåg och är nu snart i full fräs tillbaka passerandes Järvsö. Märkligt men sant. Till Älvsbyn beräknas vi komma vid ½11-tiden imorgon. Det blir alltså i morgon tisdag som detta måndagskvällsinlägg kan publiceras på bloggen. Tåget saknar WiFi.

*  Jag har inte ännu för min blogg funnit på något smeknamn på honom. Förra kyrkoherden kallade jag för Översteprästen och de två komministrarna när jag började församlingstjänsten 2013 blev Blondinen och Brunetten. Den ena tjänstgör inte längre i församlingen och den andra har blivit Brunettherden –allt detta i all vänlighet. Men vad den nye långe unge skall kallas vet jag inte än. Men något kommer med tiden.

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Huvudanledningen till att vi fortfarande befinner oss i norra Mellansverige är, som tidigare blogginlägg berättat, min svärmors begravning. Att just hon blev min svärmor har ju inget med det prästerliga, kyrkliga eller kristna att göra. Det var en helt mänsklig historia. Som naturligtvis inte heller hade med henne att göra – egentligen. Det var ju hennes dotter det gällde – och gäller.

Hösten 1972 omlokaliserades jag för postgymnasiala studier till lärdomsstaden Uppsala. Ett år innan hade en kompis (som nu är lekmannaledamot i Luleå Domkapitel) farit ner. Jag och en annan kumpan – förresten tvillingbror till tobbe lindahl vars blogg det här länkas till långt nere till höger – valde att hyra studentrum i samma hus som den tidigarefarne. Det bestod av 7 våningar x två korridorer x 12 rum. Sernanders väg 15 blev adressen. Rumsnumret på första våningen har jag glömt. Där i mitt krypin var jag flit stud i tre år innan kungen kallade mig norrut.

Den samtidsresande kamraten fick ett rum på plan 4. Han blev med tiden upphittad av en studentska från Övik som var inkvarterad på våning 2, i korridoren ovanför min. I just den korridoren fick tvillingbrodern sitt rum året efter. Han hade volontärarbetat år Kyrkliga Gymnasist-Förbundet KGF det första året vi var där nere. Matlag etablerades och umgänge mellan gamla och nya studentbekanta var flitigt och trappspringande.

Hösten 1974 kom liksom alla höstar några nya obekanta studenter till varje korridor. Så också i den som ur min synpunkt låg en trappa upp. Det gav nya bekantskaper och umgängeskamrater i de korridorvisa gemensamma köken.

Hon var snygg! minns jag att jag tänkte första gången. Sedan inte mer.

Men med tiden blev kompisen och matlaget inte enda anledningen att hänga där. Han och det blev ständigt mindre anledningar. Jag tittade mer och mer under lugg!

Med tiden uppdagades att underluggandet varit ömsesidigt. Alla kompisar fattade det, kanske hon men absolut inte jag. Fast omgivningen sa efteråt att vi bägge hade kunnat bära sådan där sandwichplakat med text om känslor för den andre.

I april 1975 sa det klick – eller hur det nu låter. Infångad blev vi ett par. Sedan har det rullat på. Någon månad efter klicket – eller hur det nu lät – reste jag till arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, för att där vara grönklädd i tio månader. Jag fick permission för hennes 21-årsdag och det var då en blivande svåger på uteplatsen hos mina blivande svärföräldrar tog bilden i förra blogginlägget.

Nu har vi suttit på samma uteplats kanske för sista gången.

I höst blir det 14 år sedan svärfar dog och nu var det svärmor vi tog avskedet av.

Men vi tog ingen ny bild. All mänsklig ut- eller avveckling behöver inte visas.

Det är lugnt just nu. I Järvsö klockan är 9 på morgonen söndagen den 5 juni i Nådens år 2016. En lugn stund råder men sannolikt inte så länge till.

Vi fick sova i husvagn i natt, madammen och jag – i ”sovstugan” som den yngre av döttrarna kallade den. Hon menade sina svärföräldrars husvagn som ställts till förfogande. Som liten smeknamnskallades dottern för Snorvan och hon har nu hela sin gamla familj minus en svåger på besök. Storasyster och lille lillebror förlagda inne i huset. Stora lillebror med fästmö och två barn ”där ute” i det andra huset. Och mamma och pappa – det är vi – på hjul.

Det blev sent igår – fast dagen hade startat tidig. Om fredagskvällen blev det ju ännu senare efter en ännu tidigare morgon och en dag fylld av resor, begravning 20 mil härifrån, många möten, massa prat, resor igen för de flesta. Utan att vara bakis är vi lite bakis om läsaren förstår vad som menas. De enda som riktigt återhämtar sig inför varje dag är värdinnans brorsbarn tillika mina barnbarn Tyra och Adrian. Är man 6 respektive 4 år kan man ju somna i steget, sova som en skjuten en helnatt och vakna med springande ben. Vuxna behöver mer utrymme för sina starter och landningar.

Så nu när bara jag och madammen (som tagit en promenad) är vakna råder lugn före storm. Andra är snart igång. Vad det lider kommer folk under dagen att troppa av hemåt mot Norrbotten. Storasyster först med tåg mot Arlanda och flyg hem i kväll. Lilla lillebror i morgon samma väg men mer mitt på dagen. Stora lillebror med fästmön drar med bil norröver men utan småbarnen som skall åka sovtåg med farmor och farfar – alltså vi. Mycket logistik är det!

Nu kom sms från huset! Fler är vakna! Fil på bordet. Och KAFFE!

Slutar därför skriva nu, publicerar senare.

Bilden? Vad har den med detta att göra?

Framtiden ger klarhet.

Ulla Lundh var min svärmor.

Hon blev 86 år gammal.

Igår var hennes begravning.

Det är ju orsaken till att jag just nu befinner mig nere i vad Sara Lidman i sina böcker kallar Swärje. Igår var familjen XL samlad. 4Barn, 10 barnbarn, 3 barnbarnsbarn (4 om man räknar magen som skall förlösas inom ett par veckor), en flock ”respektive”, ett syskon-barn, några vänner och grannar.

Inte alltför stor skara alltså – så blir det när man överlevt de flesta.

R.I.P.

Att åka tåg är en god miljö för funderingar av skilda slag, ej att förglömma god nattsömn. Denna resa godare än annars när jag brukat åka tåg. 2-bäddssovvagn med madammen är mindre stökigt än plats i en liggvagns 6-britskrypin. Eller än värre – sittplats en hel natt. Sviterna efter sådant sitter kvar sedan yngste sonen skulle sluta årskurs 9 och en klassresa med oss som medföljande föräldrar därför gick till Göteborg tur och retur.*

Vi kom oss till Gävle och är nu på väg tillbaka mot Järvsö. Jo, faktiskt tillbaka. På grund av banarbete gick inte tåget längs med kusten med möjlig avstigning i Glada Huddik. Stambanan fick tillbaka sina stamkunder. Troligen hade vi kunnat hoppa av i Ljusdal men då så tidigt att inte ens tuppen varit uppe. Så vi åkte till Gävle och nu med annat tåg tillbaka en bit för att där få oss en bil och köra till Gävle och sedan Tierp. 30 mils extra resa är inget för äkta norrlänningar!

Dagens Eko ägnade sig, som jag berört tidigare, åt att avtäcka vad man tycker vara skandalöst ekonomiskt slöseri i en del kyrkoförsamlingar. Media behövs till sådan visselblåsning, tro inte jag tycker annat. Visselblåsare är bra och allt som kan likna nedmörkningskultur gör mig arg. Att till exempel Kommunals affärer kom fram var bara bra. Liksom SCA-chefers jakt- och flygturer. Och mycket annat. Så också i kyrkan.**

Samtidigt kan man fundera en del kring bakomvisslingar.

• Vad gör att man faktiskt inte hittat mer oegentligheter än man gjort?
• Vilka är faktorerna bakom det kyrkliga slöseri man kunnat avslöja?
• Varför är ”största bovarna” församlingar i Stockholms stift?
• Vilka nomineringsgrupper – de politiska partierna heter så i kyrkan – styr där?
• Vilken andlig eller teologisk profil råder – folkkyrklig, högkyrklig, liberal eller annat – bland präster och andra anställda på de platserna?
• Hur ser budgeten ut i övrigt?
• Hur är köns-och åldersfördelning bland förtroendevalda och personal?
• Hur är kyrksamheten hos beslutare och resande – när de inte är ”i tjänst”?
• Finns det andra relevanta fakta – typ att revisorerna inte visslat förr och att ”kyrko-politiskt opposition” tydligen (tills nu) svalt sina pipor?

Att gräva djupare i sådant kanske ger intressanta fakta bakom visslingarna.

Vidare:

Vilka faktorer finns bakom visselkonserten bakom Eko-visslingen – nu menar jag med andra bakom ett rent tidsmässigt efteråt.

Varför duckar de som avslöjats i stället för att förklara – eller tydligt pudla?

Varför har till nu indignerade opinionsbildare och debattörer typ Ann Heberlein och Anna Borg  som  nämner att de vetat detta länge då inte visslat först?

Och vad kommer nu efteråt? Utträden? Systemkollaps? Avgångar?

Och minns detta: Om inte allt för lång tid av fortsatta undersökningar kommer någon eller några att kliva fram med budskapet att det viktiga inte ska vara att se bakåt utan att med positivt sinne blicka framåt.

Var uppmärksam när det sker! Det brukar vara vad dem som verkligen sitter inne med ansvaret drar till med när sökarljusets skarpa sken kommer närmare och visslingarna ger dem tinnitus.

*  Det var dock inte sista gången jag långreste i sittläge. Försommaren 2013 när de nykonfirmerade skulle till Kushadasi/Efesos åkte vi buss till flyget på Arlanda – och hem. 2014 flög vi även sträckan Luleå-Arlanda vilket var en faktor som då töjde budgeten nog så våldsamt. Förra året kunde vi flyga direkt Luleå-Izmir men i år kör bolagen inte direkt från Norrbotten, inte ens till Samos. Blir därför buss igen – men det är nästa helg.

**  Att det ändå missas en del som också kunnat rapporteras är ju uppenbart – i kyrkliga sammanhang liksom i andra. Från olika plaster och nivåer i kyrkan har jag sett ett och annat: Nostalgiska utsmyckningar för över 100.000, jubileer till en kostnad av upp mot miljonen, avgångsvederlag för att skilja ut någon man finner misshaglig, hierarkiskt olika generositet vad gäller kurser och fortbildningar, större hänsyn och kryperi för vem eller vilka som säger något än beslut och vägval på grund av vad som är sant – och mycket annat. Nästan 40 år verksam som präst gör att jag nog skulle säga att jag i fickan har en visselpipa som jag nog borde ha använt mer – och använda mer.

Sitter på tåget onsdag kväll.

Sitter rättare sagt i tåget.

Naturligtvis inte ovanpå.

Vad finns då att göra?

Eftermiddagsmåltid med pilsner. Check! Det är redan avklarat.

Läsa en god bok? Jo – om en stund. Jag har ett par med mig.

Fundera över arbetsuppgifter på kort och lång sikt? Nää – jag tjänstledig enskild angelägenhet.

Skriva ett blogginlägg? Jamen det är ju vad jag gör just nu. Skriver. Något jag inte kommer att kunna publicera förrän jag är uppkopplad motnätet. Och det är inte tåget. Annat än mot elnätet. Men med besked.

Kyrkliga dyra resor är på tapeten just nu. Eko-redaktionen har grävt och funnit en del intressanta saker. Dessutom fått i vissa stycken ”intressanta” förklaringar.

I morse fick vi av kamreren veta att Ekot också kontaktat oss någon månad tillbaka. Ville veta resor för förtroendevalda och personal. Resor i verksamheten med konfirmander eller andra var man inte intresserad av. Bara just beslutsfattares och anställdas.

I Älvsby församling kammade man noll. Inget oskäligt att rapportera. Andra församlingar fick stå med material och det blir dubbelt pinsamt.

En pinsamhet tycker jag det är om och när det utvecklas en självgynnandets kultur. Den risken finns alltid, alltså risken att folk ger sig själva för stort manöverutrymme. Sådant finns i Sveriges Radios material. Det är pinsamt. Och väcker anstöt. Kan absolut inte försvaras och accepteras!

Med det sagt är det också pinsamt att man i en del fall faktiskt inte klarar av att dividera kostnaden med deltagarantal. Gör man så blir det inte alls märkvärdigt – egentligen.5-7000 på var och en i en personalstyrka vart femte år är ju inte alldeles värst, särskilt om resan innehåller 6 timmar/dag av arbetsprocesser, fortbildning eller annat. I sådana fall blir det faktiskt ingen skandal tycker jag.

Det är bra att oegentligheter kommer i dagen men samtidigt bör man ha i åtanke vad den ultratråkige tidigare folkpartiledaren Ingemar Mundebo lär ha kläckt ur sig:

Avunden är en starkare kraft än sexualdriften.

Uppsala län – 5 personer

Kopparbergs län – 7 personer

Stockholms län – 3 personer

Gävleborgs län – 2 personer

Norrbottens län – 8 personer

Så ser den regionala fördelningen ut då nära anhöriga till min svärmor nu skall möta upp till hennes begravning. Fyra barn med respektive, tio barnbarn med en del respektive, tre barnbarnsbarn. Dessa kommer – samt en del andra – för att om fredagen i Nathanaelskyrkan i Tierp ta ett sista farväl av hon som blev 86 år gammal men inte längre finns hos oss.

I inlägget kort uppdatering den 7 maj finns en text min svägerska då satte på Facebook. Läs den.

*  Var lugn! Huset bevakas av reslig man med hund.