stigstrombergsson

Jag vet inte vilken dansk det var. Men det var en dansk – tror jag. Gruntvig eller Kirkegaard. Som sa Människa först, kristen sedan.

Bygger man på det hela kan det bli Människa först, kristen sedan, kanske också präst.

En blogg som denna löper risken att både bli och uppfattas som om ordningsföljden är den omvända – en präst å kyrk å tro å annat (ibland). Så vill jag inte det skall vara här.

Så jag startar något mänskligt.

Huvudanledningen till att vi fortfarande befinner oss i norra Mellansverige är, som tidigare blogginlägg berättat, min svärmors begravning. Att just hon blev min svärmor har ju inget med det prästerliga, kyrkliga eller kristna att göra. Det var en helt mänsklig historia. Som naturligtvis inte heller hade med henne att göra – egentligen. Det var ju hennes dotter det gällde – och gäller.

Hösten 1972 omlokaliserades jag för postgymnasiala studier till lärdomsstaden Uppsala. Ett år innan hade en kompis (som nu är lekmannaledamot i Luleå Domkapitel) farit ner. Jag och en annan kumpan – förresten tvillingbror till tobbe lindahl vars blogg det här länkas till långt nere till höger – valde att hyra studentrum i samma hus som den tidigarefarne. Det bestod av 7 våningar x två korridorer x 12 rum. Sernanders väg 15 blev adressen. Rumsnumret på första våningen har jag glömt. Där i mitt krypin var jag flit stud i tre år innan kungen kallade mig norrut.

Den samtidsresande kamraten fick ett rum på plan 4. Han blev med tiden upphittad av en studentska från Övik som var inkvarterad på våning 2, i korridoren ovanför min. I just den korridoren fick tvillingbrodern sitt rum året efter. Han hade volontärarbetat år Kyrkliga Gymnasist-Förbundet KGF det första året vi var där nere. Matlag etablerades och umgänge mellan gamla och nya studentbekanta var flitigt och trappspringande.

Hösten 1974 kom liksom alla höstar några nya obekanta studenter till varje korridor. Så också i den som ur min synpunkt låg en trappa upp. Det gav nya bekantskaper och umgängeskamrater i de korridorvisa gemensamma köken.

Hon var snygg! minns jag att jag tänkte första gången. Sedan inte mer.

Men med tiden blev kompisen och matlaget inte enda anledningen att hänga där. Han och det blev ständigt mindre anledningar. Jag tittade mer och mer under lugg!

Med tiden uppdagades att underluggandet varit ömsesidigt. Alla kompisar fattade det, kanske hon men absolut inte jag. Fast omgivningen sa efteråt att vi bägge hade kunnat bära sådan där sandwichplakat med text om känslor för den andre.

I april 1975 sa det klick – eller hur det nu låter. Infångad blev vi ett par. Sedan har det rullat på. Någon månad efter klicket – eller hur det nu lät – reste jag till arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, för att där vara grönklädd i tio månader. Jag fick permission för hennes 21-årsdag och det var då en blivande svåger på uteplatsen hos mina blivande svärföräldrar tog bilden i förra blogginlägget.

Nu har vi suttit på samma uteplats kanske för sista gången.

I höst blir det 14 år sedan svärfar dog och nu var det svärmor vi tog avskedet av.

Men vi tog ingen ny bild. All mänsklig ut- eller avveckling behöver inte visas.