stigstrombergsson

Deppar-Ture?

Det är söndag 19 juni. Jag sitter i planet och vi skall snart lyfta. En vecka på Samos har gått med 7 andra vuxna och 36 ungdomar. Ända till igår var hemresan oviss för den vattkoppige och mig. Men nu är vi på resa och redan vid 4-5-tiden i morgon bitti räknar vi med att vara i Älvsbyn.

Vad ger en resa av detta slag – mer än utmattning?

Svårt att mäta. Hänger ju på vad man eftersträvar. Vad gäller sol och värme har det levererats mer än beställt. Social gemenskap, vänskap, romantik, "drama", irritationer, tankemöten och annat har naturligtvis funnits. Nya intryck, kunskap – ja men olika från person till person.

Men har de blivit kristna?

Frågar man så frågar man sig vad som gömmer sig bakom frågan. (….)

Kommen så långt började jag somna till över min telefon – jag skriver i "Anteckningar" i den. Det blev en tupplur typ power nap typ värnpliktig infanterislummer*.

Väl vaknad har jag nu läst en del. Vi är hunna till höjd med Ölands norra udde, alltså i Sverige,med en halvtimme kvar till Arlanda. Således för lite tid att tumma ned** tankar utifrån frågan några rader upp. Återkommer. (….)

Nu rullar det undan. Dimp ner på Arlanda. Åt en smula och for med bussen vid 17-tiden. Vi har passerat rastplatsen Tönnebro och har natten framför oss.

Tillbaka till frågan Men har de blivit kristna? och vad den kan tänkas avse – och ha för motiv.

Först: Det är Gud som rannsakar hjärtan och njurar! I vart fall enligt Skriften. När folk ger sig på att göra det blir det allt som oftast bara ett klumpigt hantverk och en äcklig slaskig röra. Därför är det vanskligt att både ställa frågan och att svara på den.

Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.(Romarbrevet kapitel 10 verserna 9-10)

Vad betyder de då att de vid aftonbönen igår efter vi bett Vår Fader uttryckligen begärde att få säga Trosbekännelsen tillsammans? Och samtidigt är helt OK över att Jesus uppstått? Räcker det? Eller "behövs" mer? I så fall vad?

När det gäller allt detta tror jag att uppgiften kyrkan har är att fokusera på "nåden i Guds hjärta", det man också kan kalla den erbjudna nåden, och lämna resten till Gud och individerna själva. Snokar man på "nåden i det egna eller den andres hjärta", alltså den mottagna nåden och dess effekt faller man lätt i det inälvsanalyserande som är förbehållet Gud ensam.

Så jag vet inte. Svaret på frågan alltså. Men jag har läst mer än 25 utvärderingar hitintills. Fuktig i ögonen i några fall.

Odiskutabelt är att konfan som helhet och den efterföljande resan för några spelat en diakonal roll och att genom undervisning, gudstjänster och ledarnas personer och engagemang nåden i alla fall erbjudits för fulla muggar***. Och att jag, om jag får och det befinns vara lämpligt, är beredd att möta ungdomar ett år till.

Nu är uret kvart över tio. Beräknad hemtid runt 6 i morgon bitti. Publicerar då.

*  Som värnpliktig vid arméns ryggrad, Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden, utvecklade jag likt alla andra förmågan att somna in vid vartenda stando vilken tid på dygnet som helst och oberoende av plats, årstid eller väderlek.

**  Jag har sett hur förödande snabbt ungdomarna skriver. Jag når max två-tumme-vals i otakt.

***  Sägs det lite gammaldags blir det i överflödande mått.