stigstrombergsson

Resa eller inte resa? – det är frågan

Idag, lördag, är sista heldagen av efterkonfirmations-lägret på Samos. Lite hemresefeber börjar göra sig gällande. Åtminstone för mig. Och osäkerhet. Men innan detta publiceras kommer osäkerheten att vara borta. Tills dess backar jag bandet.

Igår, fredag, var en dagen-efter-dag. Torsdagen med dess tidiga start, höga temperatur och intensiva innehåll tog ut sin rätt hos många. Dagsprogrammet var det vanliga med ”lektioner”, fri tid, program mm men i lätt avslagen stämning. Värmen från Efesos hade nu nått också hit med sina 34 grader vid vattnet. Att med kameran fota av telefonen var kanske inte så skärpt – typ.

Men vi fick ett extrainskott. Eller ett återinskott.

Vid Luleå stifts internationella konferens i Lycksele i februari – annan temperatur då – bestod en programtimme av Skype-kontakt med svenska församlingen i Aten. Då fick vi en massa information om flyktingströmmar och annat. I vevan nämndes Samos och redan då beslöt jag mig för att söka få med något av detta i vårt program här nere.

Sagt och mailat! Till Aten alltså. Naturligtvis inte i februari utan senare, för en tid sedan. Jag frågade om kontaker på Samos etc. Svar kom omgående med tips till både svenskt och grekiskt folk här på ön som vi kunde kontakta för att kanske få informativt besök av.

Men mail till dessa fick inga svar och då lägret till att börja med var lite tumultigt* skrinlade jag planerna att söka arrangera något i den vägen. På båten från Turkiet igår ändrades dock detta.

Redan vid avresan från hotellet fann vi vid räkningen i bussen att vi var en för mycket. Där satt en ”extrakonfirmand”. En svenska runt 30 år, sedan med på samma båt, inte till Efesos och Marias hus men väl på båten tillbaka igen. Då kom vi att pratas vid. Hon som var bördig från Karlstad och nu bodde i Oslo befanns vara – och nu kommer det – volontär i arbete för och bland flyktingar på Samos.

Hon blev lägets ”hemliga gäst” igår kväll och gav både deltagarna och oss ledare en god och engagerad inblick i sakernas nuvarande tillstånd. Till ön (och Grekland) kommer inte så många nu sedan EU strypt trafiken men  i ett överbefolkat läger bara en bit härifrån finns  4000 personer. Många av dessa bor i tält, har dålig sanitet och inget att göra medans de väntar på asylprövning.

Livligt samtal med många frågor från många av ungdomarna.

Lite fränt är det ju att vi liksom bara om man så vill råkade på varandra. Eller så var det arrangerat från allra högsta ort – lett av Gud alltså.

Idag, sista dagen, är det väldigt varmt. Nästan 3 gånger temperaturen hemma som är +13. Lite avslaget blir det. Någon har rekorderliga solbrännskador efter igår och vilar, andra är bara medtagna. En gosse bekymrar oss extra med sina vattkoppor. Har de läkt ut så pass att han är vad läker och resebolag kallar fit for flight eller måste han lämnas? Naturligvis i så fall med en ledare kvar! Och det blir i så fall jag.

Pojken undersöktes för några dagar sedan och skall återbesiktigas idag vid 14-tiden. Nu är hon – klockan alltså – ½17. Fältskären har ännu inte dykt upp.

Så kom då doktorn!

Okulärberiktigade och beslöt.

Vi har intyg på att pojken är flygbar.

Jag behöver/får inte stanna ytterligare en vecka!

*  Med tumultigt menar jag inget allvarligt som droger eller så. Det handlade om tjoande nattspring som stört andra gäster och fått dem att klaga. 36 tonåringar märks på ett litet hotell men det lagade till sig efter rejält gruppsnack.