εν Πυθαγόρειο 4/16
Det skulle kunna vara överskriften för denna torsdag, ungdomslägrets fjärde dag på Samos. Vi lämnade Europa för en tripp till Asien. Helt kort.
De nykonfirmerade med ledare vaknade runt 06.15, åt frukost 06.45 och hämtades med buss en ½timme senare. Kort tripp ner till hamnen och båt mot Turkiet. Besök i Efesos och Marias hus var på programmet.
Det är så varmt!!!
Klagoropen repeterades ständigt. Som vågor mot stranden.
Men det är ju i alla fall rättvist, lika varmt för alla blev mitt tafatta försök att få de lidande att glömma sin egen ägandes hetta.
Men det är ju så j-vla varmt!!! blev det återkommande argumentet.
Jo – men det blir ju ännu varmare i helvetet för dem som tänker sig dit funderade jag på att säga men avstod.
Vid Marias hus var det väl i och för sig OK. Bara varmt i lummig grönska.
I Efesos var det +37. I skuggan. Fast det fanns ingen skugga.
Och länge blev det innan lunch. Ett par korta pauser gjorde det möjligt att köpa glass och vätska men mattid blev det först vid ½16-tiden. Båtavgång 18.00 och hemma på hotellet till middag ½20.
Det var en kul dag! Intressant!
Så löd omdömena i basgruppen – den lilla sexmannakommitté – som med mig och en annan ledare mellan aftonbön och läggdags samtalade om dagen.
Om själva resmålen Efesos och Marias hus har jag berättat förr. Sådant finns att läsa i olika inlägg från maj-juni 2013, 2014 och 2015 i kategorin Speciella resor. Gör gärna det. Här skall inte sägas mer än att det var ungefär som förr.
Som förr är också 14-15-åringarnas naturliga men för vuxenvärlden helt bisarra sätt att fungera.
- Stå här! säger man – och de börjar gå-
- Gå åt det hållet! – de står kvar som gjutna i backen.
- Var tysta! – de pratar.
- Håll käften! – sorlet fortsätter.
- Säg något! – de tiger som muren.
- Jag orkar inte ett steg till! kan man höra – för att sedan uppfatta den kvidandes tjut Där kan man köpa skor! och bevittna löpsteget.
Men de är härliga! I grund och botten. Och fast man ibland har lust att flå dem med en slö skridsko går det inte att låta bli att tycka om dem när man ser hur de besegrar sina obehag och rädslor, får märka hur någon tar i med sina kryckor fast benet värker, få se dem ta hand om varandra osv. Och till detta höra hur de verkligen klämmer i när vi – vilket vi gör varje kväll – ber Vår Fader och sjunger Bred dina vida vingar.
Jag gillar verkligen att få vara med!
Att sedan på kvällen få följande meddelande av mina barnbarns pappa om vad lille Adrian 4 år tänkt blir grädden på moset:
Adrian kom fram med en bekymrad min igår och upplyste mig om en sak han tyckte var konstig.
”Vet du pappa… Farfar,,, Han säger atshii när han nyser, inte atshoo,”
