stigstrombergsson

Vi är framme nu. På Samos. Sedan lunchtid ungefär. 12 timmar sedan. Innan jag söker mig tid att berätta vad som hänt och händer finns ”gammalt” att berätta. Det jag skrev igår eftermiddag till exempel. Detta.

Vi är på väg. Men inte framme än. Rubriken εν Πυθαγόρειο är därför lite oegentlig. Inte ens på Arlanda där detta inlägg kanske blir publicerat blir serietiteln relevant.  Men nästan.

Genom Västerbotten går färden. Robertsfors 10 stod nyss på en till höger pekande skylt. Och mycket surrigt är det. Trevliga ungdomar är det men somliga av dem pratar på både ut- och inandning och dessutom fort så fördärvat. En del av ledarna är inte dåliga de heller.

Men vänta! torde nu någon Bloggläsius eller Bloggläsiös hojta till.

Är inte du Stig också en riktig pratkvarn? Besatt av den antika romerska gudinnan Svada?*

Visst kan jag snacka. Inget snack om den saken. Men jag kan också vara tyst. Faktiskt. Och det är jag nu. Min tid kommer!

Alla som skulle fara var friska. I alla fall inte så sjuka att de behövde stanna hemma. Det är ju bra. De flesta verkar också vara förväntansfulla men ett par tycker det är tungt. Kompisproblem? Åka-bort-oro? Annat?

För det har jag lärt mig: Det är inte alltid lätt att vara tonåring.

Många gömmer oro, vilsenhet och förvirring under olika ytor – tystnad, surr. Omställningstiden tonår är ju per definition knepig i sig själv. Om det blir knepigt blir det KNEPIGT.

I vår har jag fortbildats.

Själavård för unga hette kursen. Lätt att fatta att det inte var frågan om Själavård för unga själavårdare. Jag var ju med. Själavård bland unga är den rätta förståelsen. Och den var lärorik. På många sätt. I rollspel, samtalsövningar, litteratur, seminarier.

Lärde jag mig något nytt?

 Kanske inte. Men mer och starkare vad jag redan anat. Och att jag fascineras av att vara i gemenskap med ungdomar blev än mer förstärkt. För jag tycker ju och känner så – snart 63 år ung.

Men jag blev arg också!

Kursdeltagare kom från flera församlingar och många vittnade om att vad de sökte göra inte fick stöd av styrning, ledning och arbetskamrater. Särskilt blir jag halvrasande när jag hör att det finns präster som inte vill ha konfirmander eller andra tonåringar. Genom åren har jag hört den typen av stollerier och då inte bara av 60+are med hörapparat utan också från unga och medelålders.

Är det mer saker man slipper om man inte vill?

Jag vill inte döpa för jag tycker inte om barn.

Jag vill inte ha begravningar för jag tycker ledsna människor sänker humöret.

Jag vill inte redovisa inköp på det sätt kamreren begär?

Jag vill inte jobba kvällar? Jag vill inte jobba helger?

Jag vill inte jobba tillsamman med den eller den eller med det eller det.

Gills sånt?

Det är själva Jag vill och Jag vill inte som irriterar mig.

Att vara vuxen är väl för kissemissen inte att man får göra det man vill.

Det är väl mer plikten att vilja det man gör. Typ.

Vad har denna utgjutelse med buss-surr att göra?

Att skriva blev mitt sätt att surra. Efter att ha läst. Tystlåten som jag är.

Och bilden togs senare vid kvartöverelvatiden.