ijnt´se tokit, faktist
Blogginläggets rubrik är vad jag tänkte när jag hemkommen från efter-konfirmations-resan bebläddrar det nummer av Kyrkans tidning som nådde lokala brevlådan när jag var borta.
Just ijnt´se tokit, faktist är ett uttryck med en historia. Den kan vara värd att berätta, inte minst för att väcka en och annan tanke kring Ars Moriendi, konsten att dö. Det var på 1980-talet när var jag komminister som jag inför en begravning fick ungefär följande mig till del när jag besökte de närmast anhöriga.
Den döde – en äldre man gott och väl plus 80 – hade varit oerhört hemkär. Till detta kärnfrisk i alla år. Ända till slutet helt klar i skallen. Över år och dag, kanske hela livet, hade han varit en tydligt och engagerad bekännare av Jesus Kristus som sin Frälsare och Saliggörare, firat gudstjänst,läst sin Bibel. Med Gud hade han alltså sakerna i ordning och Nåden på plats.
Men så blev det sjukhus. För första gången i livet. Varför minns jag inte men gissar att åren spelade in. Och där blev det klart att han inte mer skulle kunna få komma hem. Sonen berättade:
Gubben sa: Få I eint komma heim kan I like djerrne flötte Heim! Och slutade äta.*
Han blev svagare. Sjukhusprästen tillkallades för att ge Nattvarden. Vid 10-tiden en kväll firade gubben, gumman, sonen, sonhustrun och prästen gudstjänst.. Sedan for prästen efter ett tag.
Sonen berättade: Han låg på rygg, knäppta händer, blundade.
Och fortsatte: Jag lutade mig över honom. Frågade: ”Vörre tjänns´e pappa?”
Tyst ett tag.
Ijnt´se tokit, faktist! svarade den gamle.
Som sedan tog i och sa:
I sko väll nu int rakkel å vaal bätter!
Vid fyratiden på morgonen dog han – fick flötte Heim.
Förutom att det ger en eftertanke och ett exempel på att dö i tron har jag ibland lånat farbrorns ord ijnt´se tokit, faktist för helt andra saker. Som idag när det syftar på Kyrkans tidning nr 24, 16 juni 2016.
Naturligtvis har jag inte läst allt. Det vore nåt mitt mellan högrisk- och självskadebeteende. Jag undviker platsannonser. Vad gäller säkerhet för kyrkliga klenoder mot stöld får jag inte igång intresset. Porträtt av en massa nyvigda diakoner och präster glor jag inte heller på.
Men en artikel om gudstjänststatistik läser jag igenom – sidan 6. Där är den goda nyheten att de dåliga nyheterna är mindre dåliga än tidigare års nyheter. Fast en riktigt god nyhet är det ju inte. Snarare fortsatt dålig. Och jag undrar i vems intresse dåliga nyheter formuleringsputsas på det sättet. Men i kyrkan är det mönstret mycket vanligt. Tyvärr.
Ledaren var bra! Det är sidan 2. Pratar om behovet av strategi för kompetenshöjning, fortbildning av anställa och frivilliga krafter. Visst finns sådant och individer får ta del av olika kursutbud men det sker på individ- och egenintressenivå. En samlad strategi på församlings-nivå lyser väldigt mycket med sin frånvaro. Som tidigare präst- och lärare vid en kyrklig folkhögskola kan jag bara säga Amen.
Sidorna 12 och 13 är ett bauta-reportage om Volontärutbildning vid Älvsby folkhögskola. Verkligen bra! Huvvaligen bra. Vettig kurs, internationell inriktning, vackra bilder. Folk jag känner. Perfekt journalistik!
I blocket Kultur & teologi ägnas två sidor sig åt frågan ”Vill Gud att vi gifter oss?” och intervjuar den finländska teologen Emma Audas som doktorerar i saken. Läsvärt. Tänkvärt. Inte minst i dessa Pride-tider.
KG Hammar läser jag inte tjurig som jag är. Insändarsidan var inte heller speciellt intressant. Men om helheten säger jag denna vecka: Ijnt´se tokit, faktist.
Trist bara att man måste logga in och hålla på för att kunna läsa artiklarna på nätet. Leta upp ett pappers-ex. Biblioteken har – kanske. Väntrummet på Vårdcentralen – eventuellt. Pastorsexpeditionen – troligen.
* Nu tänker jag fortsättningsvis inte på rikssvenska återge min egen skrivvariant av den lokala dialekten. Det jag nyss skrev kan jag dock återge på det uttryckslösa nationsmålet. Det blir: Får jag inte komma hem kan jag lika gärna flytta Hem! Ingen märg alls!
